julhälsning från Henning Sjöström

Jag har fått den perfekta julgåvan: Henning Sjöströms memoar (en av dem, han har författat ett lass) Min väg. Har man följt med bloggen En man med ett skägg vet man att Sjöström är ett slags tusenkonstnär med öga för stor litteratur, framför allt märklig. Efter att ha läst femtio sidor vet jag exakt vad detta betyder. (Jag switchade från Birgitta Trotzigs avgrundsberättelser till Sjöströms skrönor. Det var en rätt så drastisk omställning.) Min väg är verkligen redan nu en helkonstig bok. Det är som en blandning mellan Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och konventionell självbiografi. Och så delar Sjöström med sig av sina rättsfilosofiska funderingar. Han är ju stjärnjurist trots allt. Reflektionen startar i ett barndomsminne. Trots att vi bara är på s 36 har Sjöström redan delgett oss en hel del historier som utgår från att någon måste pissa. Här är ännu en. Sjöström måste gå på dass, men det är kallt. Det är varmare i ladan. Han smyger dit för att, öh, uträtta sina behov. Men i laden är något på gång. En ung man från byn är i färd att, öh, förgripa sig på en ko. Sjöström börjar nysta i den svenska rättshistorien och han konkluderar att om det svenska folket ska nå någon form av självförståelse, ja då måste man tala öppet om tidelagets enorma betydelse för både det juridiska systemet och det svenska psyket. "Du bär på det. [....] Ditt arv är i dig och är din karma om du vill det eller inte."// och med detta: GOD JUL!

konkurrera!

Nora Hämäläinen skrev nyligen en fin text i Ny tid om konkurrens. Jag tror de flesta finlandssvenska känner igen sig i jåmandet om att det finlandssvenska är så litet, att konkurrens saknas, och att människor därför inte sporras till goda resultat. Det ligger kanske något litet korn av sanning i det där, om man förstår poängen på ett visst vis: att ett visst sammanhang kan bli så impregnerat av samförstånd att man inte längre har ett perspektiv på vad man håller på med - att samförståndet fått karaktären av slentrianmässighet. Men den dåliga tanken är att människor alltid behöver konkurrera och tävla för att göra något bra, helst åka till Berlin eller New York. Hämäläinen sätter fingret på ett slags nedbrytande effekt som konkurrenstänkandet har, en form av självupptagenhet som konkurrensen i arbetslivet tycks förknippad med:

En del sporras kanske av att vänta på passningar, och blommar sedan upp när de har chansen. Men för de flesta, i de flesta jobb, är det viktiga ändå att man har kontinuitet, meningsfulla, omisstänksamma relationer till kolleger, tid att lära sig, också av sina misstag. Konkurrens har en benägenhet att förflytta uppmärksamheten från själva arbetet till den egna personen. Inte ”jag ska göra det så bra som möjligt”, utan ”jag ska göra det så bra som möjligt”. Den flyttar också uppmärksamheten från den grundläggande verksamheten som helhet till delar av den som ser bra ut på cv:n. (Är det därför som vi har så många underliga administrativa reformer idag? För att erfarenhet av reformer och ”utvecklingsarbete” kan skrivas in på den livsviktiga cv:n.) Och så samtidigt finns ju alla de utkonkurrerade; de som åtminstone för närvarande inte behövs alls, vars arbetsinsatser ingen frågar efter utom, retoriskt, Jyrki Katainen.

I ett tidigare inlägg var jag inne på begreppet 'att sporras'. Här dyker det upp igen, på ett lika skumt vis. Man tänker sig, eller tycks tänka, att individen måste sporras till att GÖRA SITT ALLRA, ALLRA BÄSTA (tänk på det smått absurda i att begreppet prestation fått så stor roll i jargongen om vad som är viktigt i arbetslivet). Och det gör man bara om man jämför sig med andra. - - Frågan är alltså vad slags bild detta egentligen ger av att 'göra något bra'? Jag håller med Hämäläinen om att det goda arbetet här blir helt sekundärt, eller att ett gott arbete formuleras i konkurrenstermer (att jobba bra är att jobba produktivt, och produktivitet är alltid produktivitet i jämförelse med andra företag eller enheter). Hela innovationsspråket är ju ett uttryck för precis just det här. Det innovativa är alltid innovativt utifrån en jämförelse med andra: en innovativ lösning är framför allt en innovativ lösning för den som hinner patentera först.

I konkurrensideologin ingår inte heller den livsviktiga insikten att människor som gör bra ifrån sig har en intern relation till sitt arbete, en yrkesstolthet som inte bygger på samhällelig status, lön eller jämförelser med andra. Konkurrens kan bryta ner det här, men knappast bidra till att bygga upp det igen.

Det som skapas av konkurrens - att man tävlar om att få jobb, om att behålla jobben, att visa att man jobbar hårt nog - skapar rädsla och ängsliga människor, inte folk som har tid och ro att utveckla ett fördjupat förhållande till ett jobb eller att utveckla goda relationer på jobbet. Och framför allt, om man konkurrerar om att få ett jobb eller att behålla jobbet, och att denna konkurrensdimension hela tiden är påfallande, skapar detta ett ytterst okritiskt klimat där anställda på alla sätt ska integreras i systemet och gå med på alla arbetsgivarens krav.

abc i att banalisera en politisk rörelse

Det lider mot jul och det lider också mot slutet på min prenumeration av Helsingin sanomat (som jag inte tänker förnya, tänker bara betala för kommunisttidningar framöver). Jag läser de senaste veckornas helgblad och blir grön i ansiktet av alla hyllningsartiklar om strukturomvandlingar på arbetsmarknaden som kort sagt går ut på att DET FINSKA FOLKET MÅSTE JOBBA MER!!! (Folk som eventuellt jobbar långsammare, t.ex. eventuellt äldre löntagare, deras löner kan man sänka.)
Bläddrar i månadsbilagan där en stor artikel behandlar vänsterns framtid. Jaha, den frågan är intressant, speciellt i den där tidningen, tänker jag och börjar stava.
Alltså, det skulle ju finnas en analys att göra här: vad har hänt med vänstern?
Ballistic-mode igen.
Vänstern ses helt och håller ur perspektivet: vem röstar på vänsterpartierna? Hur många riksdagsledamöter företräds vänstern av? Det är nog främst äldre män med bakgrund i industriarbete som gör det, funderar en proffa. De rörliga rösterna? Ja, hur kämpar vänstern om dem? Konkurrensen från sannfinnarna är hård. Proffan berättar om vilka politiker han träffat och vad han tycker om dem. Trevlig kille den där.
Det är det politiska spelet som artikeln behandlar, och här tas det för givet att SDP har den centrala spelpositionen.
"Och hur ser SDP:s konkurrensförmåga ut?"
Dålig. Partiernas olikheter planas ut i regnbågsregeringarna och SDP har svårt att hitta en karismatisk ledare.
Mot slutet av artikeln börjar den engelska professorn beskriva politik i fotbollstermer. Som om artikeln inte vore ytlig nog, blir det bara sämre (som vanligt: idrottsspråk borde förbjudas som metafor). Professorn ger små tips åt de tröga sossarna: håll huvet kallt, gubbar. Proffan föreslår en lämplig ledare (öh - h-m m): en ung man som kan sin sak och kan lägga orden rätt.
Just ja.
Lovande typ.
Innan artikeln är slut vill journalisten riktigt banka hem poängen att samlingspartisterna absolut inte har något att oroa sig över. Artikelns ram är Tammerfors, enligt artikeln en stad där arbetarrörelsen lever endast genom nostalgiskt färgade minnesmärken. Vänsterrörelsen är en dinosaurie, en lämning av ett samhälle som inte längre finns, lyssna här på redaktörn:
"Arbetarrörelsens tidigare så starka kraft har ebbat ut. Inte undra på, eftersom arbetarrörelsen uppstod då Finland industrialiserades i slutet av 1800-talet. Nu befinner sig industrin i stora svårigheter: upp till100000 arbetsplatser har försvunnit från fabrikerna."
Glada julhälsningar ö.: HS, KOK, SDP, Juhana Vartiainen, Jyrki Häkämies & EK!

Självrannsakan och kritik borde det finnas mer av inom vänstern, men det kan inte överhuvudtaget handla om röstfiske och strategi: som om frågan "hur når vi väljarna" vore mera primär än "vad står vi egentligen för? vad vill vi står för? vad borde vi stå för? vilka frågor är det lätt att blunda för i politiken som man borde öppna upp för?"

om koreografier

I filosofin överdrivs ofta avsikters roll i människans handlande. Avsikter & rationalitet & allt det där. Det är på något vis konstigt och reduktivt att tänka att vi alltid har en viss avsikt med vad vi gör (eller också: avsiktsbegreppet får här en väldigt skiftande betydelse: "jag avsåg inte att såra dig", "jag ska gå till butiken, tjata int", "jag håller på att köpa julklappar, kan vi snacka sen"). Det som däremot verkar stämma är att handlande ofta har en viss koreografi. Saker är bekanta och inga speciella hinder eller dubier eller problem uppstår. Saker blir gjorda, saker fixas och man är mitt uppe i det man gör. Det verkar vilseledande att säga att man "hade en viss avsikt". Men kanske är det lika vilseledande att överdriva den där koreografin och en idé om att saker normalt går helt på automatik. Jag funderar över de där konstiga tillfällena när den där koreografin, vad det sen betyder, sätts ur spel, där man i någon bemärkelse kastas i ett nytt läge i relation till vad man håller på att göra, som:

- När jag säger hej till min kompis i rummet för att sen märka att hen inte är där och att jag pratat ut i luften - kusligt och pinsamt på samma gång!
- Att sätta sig ner på en toastol där locket inte är uppfällt (naturligtvis en helt hypotetisk iakttagelse, men sådant kan ha en viss tillnyktrande verkan om en befinner sig i ett rejält rus).
- Att glömma bort vad man ska säga mitt i en mening.
- Att stå i sin hiss och trycka på knappen för att komma till rätt våning och plötsligt förundra sig över: bor jag här? Hur kommer det sig?
- Att vara uppeldad över något och vräka ur sig en indignerad ramsa, du säger: men vad är det egentligen du försöker säga? Och man ba': vad är det jag är så förbannad över?
- Att gå en promenad och plötsligt få en konstig känsla av att befinna sig utomlands.
- Att vara trött & stressad och skicka ett mejl till någon och efteråt undra om man faktiskt inte undertecknat mejlet med josef stalin; känslan att man kan ha skrivit precis vad som helst.
- Jag är extremt nervös för att träffa någon och försöker föreställa mig en viss koreografi. Träffar personen och försöker agera utifrån föreställningen, men efter två sekunder bryts nervositeten och ingen koreografi finns överhuvudtaget, samtalet vindlar åt olika håll.
- Man sätter sig ner i ett rum med en massa folk man känner och märker nästan omedelbart att något hemskt har hänt men man vet ännu inte vad det är.
- Jag står i matkön och tar för mig av saker. Någon stirrar intensivt. Jag funderar om jag håller på att göra något bisarrt nu som jag inte själv uppfattar.
- någon pratar intensivt och jag lyssnar intensivt. viktiga saker sägs och uppmärksamheten är total. får plötsligt hicka. hela situationen förändras. kan inte sluta hicka.
- varje dag innan jag går in i hissen har jag för vana att titta in i grannens märkligt och nästan absurt placerade balkong. Att kika in så där är lite voyeristiskt, men jag kan inte låta bli. en gång sitter en gubbe på en pall på balkongen, och bredvid gubben, uppe på ett bord, sitter en katt. jag smiter in i hissen.
- Jag står vid kassan i butiken & ska köpa de vanliga sakerna. Killen i kassan slår in summan och meddelar vad jag är skyldig med en djup suck. Han har uppenbart en megakrabbis och jag är inte primärt en konsument som uträttar mitt ärende utan någon som stör honom i hans tillfälliga vila bakom kassan.

--- Poängen: hur handlande har olika sorters koreografier och hur brotten mot dem ställer en i verkligt olika typer av relation till det man håller på med eller de människor man umgås med. Det underliga när man läser böcker om handlingsfilosofi är att det sällan är handlande i bemärkelsen att hålla på med något, att vara mitt inne i nåt, som stått i centrum för filosoferandet - att det är exempel där handlingar har en tydlig början och ett tydligt slut, en avsikt och ett resultat, som först anmäler sig som exempel på 'handling', är både lite perverst och mycket intressant. Varför är det så?

// Inlägg i serien: Lindman filosoferar på vessan.

vinterbandet

oj fan att det ska snöga. & mörkt också. jag är för lat och trött för att röra mig ut ur lägenheten. läser sura böcker, kollar dåliga filmer & värmer kaffe i mikron. grannen har börjat med mystiska knackningar i taket, dag och natt. med jämna mellanrum. meddelande? ritual? tic? funktionellt beteende? vänslas med avhandlingen som blir smalare och tjockare, smalare och tjockare. förutom de evinnerliga plogbilarna som surrar och piper låter vintern så här.

policy

läser en sorglig text om grekland, fascism, misär, kris. En bekant på facebook frågar vad jag egentligen föreställer mig att lösningen vore, det gäller att aktivt förespråka ett alternativ. mera inflation genom höjd skatt för kapitalägare? direkt bistånd till grekland? hen verkar tänka att all politik överhuvudtaget handlar om policies. Policy definieras så här på wikipedia: "A policy is typically described as a principle or rule to guide decisions and achieve rational outcomes." Jag undrar hur gammal den här bilden av politik är, att det bara handlar om ett slags handlingsstategier som ska maximera än det ena, än det andra intresset. Politiken verkar då främst syfta till att pricka in förutsägbarheter, om att nå resultat som är rationella, dvs. de står i enlighet med vad man vill maximera. Genom en sådan policy-orienterad reducering av politiken utesluts det politiska, i bemärkelsen vad som händer när människor lever tillsammans i samhället, när människor har en gemensam framtid att förvalta, helt och hållet. - - - Lindman läser Arendt och önskar att vissa saker vore lite lättare att formulera kring den här reduceringen som tas helt för given för det mesta.

mysbloggen

Vi förvandlas till husmödrar. Valium & tofflor med rosett och vin innan kl 12. Och så manglar vi lakan. Notera den mysiga belysningen i mangeln!

Cupcakes - riktigt sätta guldkant på vardagen! Min kompis från the land of the free and the brave och jag aspirerar på att delta i Marthaförbundets nationella kaktävling. Vi sätter igång. Misslyckas med matematiken. Slänger en plåt muffins som vägrar gräddas. Provar på nytt. Vaniljsocker är ju gott, sätt lite till du. Kompisen gruffar över att det regnar rost från Lindmans elvisp. Lindman tänker på Wittgenstein & den mångsidiga kosten. Tillreder frosting och kompisen räknar ner som när man skjuter upp en rymdraket medan Lindman ploppar ner smörklickar i skålen. Följa receptet (skrivet av en 16-åring på nätet) slaviskt: mycket smör. Muffinsen ur ugnen och frostingen klickas på - det smakar för jävligt. Cupcakecravings för gott exorcerade av svampig kaka och frosting med smörsmak.

 Och för att fortsätta på stämningslinjen, här den finaste julmusiken (på riktigt bra, jag hoppas julvibbarna uppfattas):

lydia davis

I flera veckor har jag umgåtts med den tjocka boken The Collected Stories of Lydia Davis. Jag lånade den från biblioteket. Jag köpte ett eget exemplar. Sen glömde jag att lämna boken tillbaka till biblioteket. Davis skriver bra. Novellerna är sällan konventionella och ibland är de riktigt korta. Jag tänker ibland på Gertrude Stein. Lyn Hejinian. Jag är halvvägs igenom boken (som omfattar mer än 700 ss.) och är helt fast. Det jag gillar är kanske hur Davis närmar sig människor som gör saker, och sedan befinner de sig plötsligt i ett helt annat görande. Saker händer, men det är sällan frågan om det slags förändring som litteraturen ofta intresserar sig för, klara punkter där livet blir något helt nytt. Något annat står i centrum hos Davis. Det är svårt att förklara. Kanske borde jag läsa boken till slut först. I en särskilt fin novell beskriver Davis ett par som ska sköta om ett hus på landet. Det går inte så bra, men det går. Pengarna tar slut, de äter hos vänner och livet fortsätter. Davis beskriver deras tillvaro genom korta, matteroffactsatser. I slutet av novellen sjunger en fågel, och livet fortsätter. Ofta prövar Davis ett slags tankemönster. Provar, varierar, provar. Effekten blir komisk i de här korta, torra och begreppsliga novellerna. Begreppsövningarna uträttar inga underverk men det är nog inte mening heller. Språket och tankarna tuggar på i en osalig förening. En novell har det underbara namnet "Examples of Confusions." Davis listar förvirrade tillstånd, en blick&känsla av ständig nyvakenhet, som att världen slår en i en sorts grumlig förundran. Som här:

9. As I sit waiting at a restaurant table I see out of the corner of my eye again and again a little cat come up onto the white marble doorway of the restaurant entryway and then, every time I look over, it is not a little cat I see but the shadow, cast by the streetlamp, of a branch of large midsummer leaves moving in the wind from the river.

Jag gillar verkligen Davis' stil. Gentle. Jag kommer inte på något svenskt ord. I alla fall: läs henne.

Om pessimism: "Vi måste förbereda oss på den situationen redan nu."

Ibland när jag sitter och samtalar med kompisar och kollegor inser jag i något skede: herregud, vad sitter vi och säger? De här samtalen handlar nästan alltid om arbetsmarknaden eller universitetets framtid. Samtalen går oroväckande ofta ut på att den ena av oss målar upp en nattsvart bild och den andra svarar med en ännu svartare. Under de senaste åren har jag varit inblandad i jävligt många sådana samtal och själv har jag tyvärr inlett många av dem. Det finns en form av njutning i att måla upp det där, läget, vi kan ingenting, Jorma kan ingenting, staten kan ingenting, EU kan ingenting, (osv) åt den ekonomiska krisen och det ekonomiska systemet. we're fucked.

Och det är inte bara jag & mina kompisar. Det är överallt. I HBL och i andra tidningar manar representanter för universiteten, staten, politiken, näringslivet, ekonomin (samma två experter som utmejslar det Nödvändiga i varje tidning): hör ni ni - förbered er för det värsta! Det statliga indexet förblir fruset! Tillväxten minskar och arbetslösheten kommer att öka och en ännu djupare recession är att vänta! Välfärdssamhället nedmonteras (snart! det händer nu!) och samhällsklyftorna blir ännu extremare! De stora åldergrupperna pensioneras och då blir det ännu mera kris!

Tänker på de där bunkrarna som amerikanerna byggde på femtiotalet i väntan på den stora Bomben. Konservburkarna. Tänker på hur ekonomi beskrivs som en naturkraft vi på inga sätt rår över på andra sätt än att bekämpa inflationen och hyvla med osthyveln. Tänker på hur den här pessimismen också florerar i filosofin, feminismen: vi är dödliga varelser. Sköra. Begränsade. Vi får inte som vi vill och det gäller att förlika sig med livets osäkerhet (läs t.ex. streckaren från idag).

Men måste vi faktiskt förbereda oss på det värsta, som om allt det där redan har hänt?

om hur samhället blir obegripligt

Jag läser Nina "Skitdrömmar" Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Det är en bra bok med många träffande formuleringar, även om texten kanske skulle tjänat på en viss redigering och tematiskt lite stramare form. Björk funderar på ekonomin som tagit över våra liv, jobben som måste skapas, de obligatoriska drömmarna som får konsumtionen att rulla och växa. Om vi inte konsumerar sviker vi vår roll i samhället, att hålla hjulen snurrande. Att förneka detta är att komma med pekpinnar och att moralisera. Det här är bullshit såklart, slår Björk fast. I kapitel efter kapitel visar hon hur det ses som rimligt och påbjudet att drömma om små sneakers för barn eller ett nytt kök, men att drömma om att ekonomin och arbetslivet fungerar på andra premisser än kapitalismen - det är orealistiskt, omöjligt. Björk belyser förtjänstfullt olika sidor i kommersialiseringen av oss själva, hur konkurrens och profilering tränger in i personliga relationer. Vi blir arbetskraft, men vi börjar dessutom tänka på oss själva som JAG AB, unika personligheter som ska marknadsföra oss själva. Det viktigaste i livet blir att vara självständig och att kunna sätta gränser.

Hon beskriver det fullständigt absurda i en politik som helt och hållet riktar in sig på att upprätthålla ett destruktivt system som inte bryr sig om annat än att mata ekonomin med människor och naturresurser. I en sådan värld blir det också orealistiskt och verklighetsfrämmande att fråga om syftet med arbete eller syftet med konsumtion. Att leva i samhället ses som synonymt med att bidra till tillväxten. Allt detta skapar en splittring i oss själva: det är vi som upprätthåller systemet, och det är vi som måste förtränga vad som är viktigt, vad som behöver göras, vad det är att leva med andra, vad som är viktigt på riktigt. Detta sker bland annat genom att vi föreställer oss vara självtillräckliga varelser som lever med andra bara enligt våra egna intressen.

Tillbaka till overkligheten: i DN skriver man idag om orden som arbetsgivarna använder mest när de söker personal. "Positiv", "social", "utåtriktad". "- Att ha rätt inställning till jobbet tycks vara det viktigaste, som en positiv attityd eller förmåga att jobba i grupp, säger Charlotte Ulvros, marknadschef på Stepstone." M-hm. Som min ex-chef brukade muttra (surt): jo, jag har hört om det där.

Björks bok säger inte att vi kan trolla bort kapitalismen om vi bara påminner oss om vad som är viktigt. Kapitalismen är ett system som skapar och formar - Hon undersöker både kapitalismen som ekonomiska relationer (t.ex. att produktiviteten ökat men kapitalismen är beroende av arbete och konsumtion) och som ideologi som säljs genom insmickrande budskap om frihet och unikhet. Men hur kan vi förändra? Björk skriver mycket om drömmar och utopier. Hon skriver också att det inte kan handla om att du som individ kan handla lite mindre och jobba lite mindre om du vill det - på systemplan skulle det skapa en ekonomisk kris. Här tycker jag boken är typisk, och jag känner igen mig i mitt eget förhållningssätt: kapitalismen är uppenbart problematisk. De individuella lösningarna räcker inte till. Kapitalismen är ingen märklig naturlag och ingen konspiration. Men kapitalismen är inte heller ett oskyldigt ekonomiskt ramverk. Har ni tips på böcker som tar itu med frågan: och alternativen, hur ser de ut?

sexismen, musiken och Simone Weil

Det är sent igen och jag läser Hesaris måndagsbilaga. Små "skojiga" juttun om t.ex. att det är ok för en kvinna att vara lite tjock kanske eventuellt i ett yrke där ingen bryr sig eller så inte. Sedan: en längre artikel om kompositören Kaija Saariaho. Jag vet (tyvärr) ingenting om henne, men börjar läsa eftersom artikeln handlar om hur journalisten Ilkka M försöker förstå sig på ett oratorium av Saariaho som utgår från Simone Weils liv och texter. Ilkka kör hårt. Försöker förstå. Nutidsmusiken är så svår, så hermetisk. Smarta typer gillar Saariaho och hehe, han vill ju vara en smart kille. Ligger på Vikingbåten och lyssnar, fattar nästan noll. Skriver lite om Simone Weil. Mest skriver Ilkka om Weils kropp. Hon är spröd, hon åt nästan ingenting, inget socker. Hon hade tråkiga kläder och runda glasögon. Ilkka äter lite frukostbacon och tänker på tyngden&nåden, men det är inte lätt. Weil skriver så svårbegripligt - men fin franska är det ju. Simone var brådmogen noterar Ilkka. Stackars, stackars Simone & hennes kollriga engagemang för folk som lider. Ilkka försöker tränga in i musiken samtidigt som han inte kan slita tankarna från Simone, tösen som inte lät sig röras och pussas av vem som helst. Lyssnar, försöker. Noterar ett lättare parti. Sen blir det svårt igen. Ilkka somnar, gång på gång. Hur går det med Kaija frågar någon. Ja, vi höll på halva natten. Glimten i ögat Ilkka! Musikgubbarna talar om Weil med förnamnet. Simone Simone. Simones ande. En vanlig dödlig har svårt att förstå sig på nutidsmusiken filosoferar en musikvetare. Vanligt folk gillar saker som har puls. "Överklassflickan blev förtjust i arbetarna." Weil försökte närma sig arbetarna men när hon drack vin med dem började hon genast må dåligt av vinet. Weil i Renaults fabriker. Hennes små, klumpiga händer. Arbetskamraterna drömmer om lotterivinster istället för revolutionen. Dumma, idealistiska Simone - "hon är för liten och för hjälplös [...] Simone påminner om Chaplin. Filosofi och sanskrit är mera hennes grej." Simone har huvudvärk, spyr och skär sig i fingrarna. När Simone drar ut i spanska inbördeskriget lär sig kamraterna att hålla sig borta från hennes eldlinje. För Simone blev kriget en serie besvikelser och pinsamheter. Journalisten säger sig beröras av Simones allvar trots att han också säger sig stå helt oförstående inför hennes texter.  

--- Alltså: vad gör den här gubben med Simone Weil? Han förvandlar henne till en liten, löjlig flicka som man ska tycka synd om. Det är Weils kropp som leder journalisten in i Saariahos musik, som till en början ter sig abstrakt och obegriplig. Hela tiden: Simone, den späda filosof-flickan. Jag blir outsägligt förbannad över den här artikeln fastän jag också känner igen den här typen av beskrivning av Weils liv. Den raljerande tonen, kroppsfixeringen, könandet. Det enda journalisten ser i Weil är "kiihkeä nainen".

Närgånget klampar Ilkka på i sitt lilla förståelseprojekt, experiment. Och musiken då, hur blev det med den? Nutidsmusiken kostar massa pengar för samhället. Saariaho kommer aldrig att slå igenom bland massorna. "Saariaho är elitism, créme de la créme." Hela artikeln går åt till att beskriva den ENORMA koncentrationsutmaning som Ilkka ställs inför då han försöker fördjupa sig i Saariahos musik. Han verkar ha bestämt sig för att det här är svårt, och att musiken i grunden riktar sig till en liten musikelit. Journalisten är noga med att beskriva sig själv som en vanlig mattimeikäläinen. Att förstå musikstycket om Weil betecknar han som en "klassresa" i motsatt riktning än Weil, som försökte närma sig arbetarna (Ilkka har pluggat sin Bourdieu, sådana referenser gör mig vanligtvis trött, också nu, jag blir så trött att jag nästan håller på att ramla av stolen). Plötsligt hittar han sig tillfälligt i musiken, men vad som händer då - om det får vi inte veta mycket. Istället får vi veta att journalisten genast börjar skämmas över sin attityd då han träffar kompositören själv. Saariaho gör honom blyg. - Folket strömmar till Musikhuset för att lyssna på konserten. En del har antagligen säsongskort, funderar Ilkka, medan andra nyfiket bongar in musikens svar på Angry birds. Föraktet i artikeln riktas alltså inte bara mot tokstollan Simone Weil, utan också mot Saariaho, musikikonen som är obskyr men som åtminstone skapar ett gott rykte för Finland, alltid något. Hon passar bra i rollen, eftersom hon är "behärskad, intelligent, internationell och expressiv. Och kvinna därtill." Förutom artikelns genomgående sexistiska linje blir jag väldigt trött på journalistens sätt att trolla bort den uppgift han föresatte sig, att försöka förstå. Jag hittar väldigt lite av det där förståelsearbetet, även om det kunde finnas hur mycket spännande som helst att säga om ens försök att närma sig musik man har en begränsad kunskap om eller musik som slår en som svår eller främmande.

Grattis HS till en stort uppslagen artikel som badar i självförakt och förakt mot kvinnor, kultur och filosofi. Ska det här vara kul? I am not amused.
 

Rebecka Bohlin: De osynliga

För någon helg sedan ordnade Folkets bildningsförbund ett fint seminarium i Åbo om Europas kris. Där pratade bland annat Rebecka Bohlin som som skrivit boken De osynliga: om Europas fattiga arbetarklass. Jag gillade hennes föredrag så mycket att jag gärna ville läsa boken också, vilket jag har gjort nu. Blir glad när jag ser att också en av de fina bloggarna där ute, Elaka bloggen,fördjupat sig i Bohlins bok.

Bohlin skriver om en arbetarklass som blivit osynlig. Boken handlar om de arbetare som tjänar minst: städare, de som lagar mat och betjänar i affärer. Det är en arbetarklass som jobbar delade turer, kombinationstjänst (att man jobbar på olika ställen under dagen utan att resorna mellan dessa betalas av arbetsgivaren) och som tvingas ta flera jobb för att försörja sig. Det är en klass för vilken själva livet gjorts flexibelt; man har inte tid för att leva eftersom arbetet, pendlandet, vilan tar upp alla timmar - livet sätts på kroniskt undantag. Livet och arbetet blir orimliga så att både relationer och kroppen blir lidande.

En av Bohlins viktigaste poänger är att det inte råkar vara så att de här människorna lever sådana här liv. Att hålla nere löner ligger i den övre medelklassens intresse. Flexibelt arbete hos en klass gör deras liv bekvämare. Därför ska man hålla öronen öppna när politiker beklagar sig över att kollektivavtalslönerna är för höga. Det finns faktiskt politiker som menar att det går att sänka lönerna för de som tjänar allra minst. Tanken är att "hungriga vargar jagar bäst." Skitsnack, enligt Bohlin, vars bok är ett utmärkt exempel på politisk journalistik när den är som bäst. Hon intervjuar arbetare och genom det målar hon upp en bild av läget i Sverige och i Europa. Där många andra skrivit om det sk. livspusslet, balansen mellan liv och familj, beskriver Bohlin liv som inte går ihop, där det vore en grov förvrängning att tala om livspussel. Det hon gestaltar är snarare en politik på både nationell nivå och hos EU som slår de allra fattigaste människornas liv i spillror. Ett exempel som både är brutal och avslöjande är hur idealet för migranten inom EU är en migrant som aldrig stannar i ett land någon längre tid. Då får arbetaren pröva sin kompetens i ett nytt sammanhang och en lucka fylls på arbetsmarknaden - a win-win situation eller hur! Bohlin: "Ja, men vem vill egentligen ägna sitt liv åt att cirkulera i jakt på jobb och överlevnad?" En mycket bra fråga. EU skapar med andra ord strukturer för människor som ska cirkulera, som arbetskraft, där de kan exploateras utan att kunna göra anspråk på ett gott liv eller rättigheter. Den krassa sanningen är att den ideala EU-medborgaren är en papperslös människa utan rättigheter, fullständigt flexibel och driven. EU:s ekonomiska politik (avregleringar, bekämpa inflationen, budgetdisciplin - lönerna måste hållas nere!) gynnar inkomstskillnader och dessa skapar minst av allt förutsättningar för att människor ska kunna förändra sin livssituation.

En annan central sak Bohlin tar upp är en lögn som hela tiden upprätthålls om arbetare som kommer från länder där lönenivån är lägre än i Sverige: genom att betala en minimal lön åt dessa arbetare ter det sig som om arbetsgivaren gör dessa människor en tjänst. Låga löner och vidriga arbetsvillkor förvandlas plötsligt till rena föredömen: man hjälper ju dem, man ger dem en möjlighet till ett bättre liv! Bohlin sticker hål på de här myterna och riktar istället uppmärksamheten mot hur ett system upprätthålls och legitimeras genom föreställningen om människor som är så fattiga att de är villiga att ta emot vilket jobb som helst (en efterfrågan skapas på kvinnliga migranter i t.ex. hushållstjänster).

Vad gör facket? Bohlin är kritisk mot den typ av fackföreningsverksamhet som värnar extremt mycket om att vara realistisk, att vara trovärdig inför den andra parten, arbetsgivaren. Samtidigt ser hon ett hopp i en fackföreningsidé med avstamp i social rörelse, där facket på bred front ser till att ta med nya människor, att söka upp människor som arbetar i branscher där anslutning har gjorts svårare av arbetsgivaren.

Den bild som träder fram ur Bohlins bok är olika former av arbete som spelas ut mot varandra. Den vita ekonomin döljer en stor grå ekonomi speciellt inom hushållstjänster. Estniska eller polska löner betalas åt byggarbetare som jobbar i Sverige. Formellt arbete ersätts av informellt arbete.

öar, livsform, förändring

Okej, jag har skrivit om liknande saker förut, deltagandets former och de olika illusioner man kan göra sig om att stå främmande inför något. Då utgick resonemanget från Ingvar Oldsberg och varför han inte lämnar mig någon ro. Nu vill jag skriva något om jakt&fiske och skärgårdens framtid. Tematiken är fortfarande: vantrivas i vareviga kultur men nu funderar jag också över vissa mera övergripande saker kring försörjning och olika sätt att orientera sig i en miljö.

Sitter på skärgårdsfärjan. Ute: det ogenomträngligt gråa. På en bänk sitter landets finaste och mest intressanta författare. Hon pratar med sina bekanta om förlagsbranschen. Författaren pratade på ett litteraturseminarium där öbor i pullover lägger ut texten och ibland blir det tyst och då får man gå upp till köket och käka soppa och snacka med grannen och en kompis från lekis. Det är en bra tradition, det där seminariet. På en annan bänk sitter min faster och min fasters man. De spejar oroligt ut över havet. Det luktar korv i salongen och jag dricker surt kaffe. Åker till Åbo i släktingarnas bil och min fasters man muttrar, som han alltid gör, om hastighetsövervakningskamerorna och hur ineffektiva de är och hur många de är. Det börjar regna och i radion är det gudstjänst från baptistförsamlingen i Grankulla. På en tredje bänk på färjan sitter min lärare som undervisade matte när jag var 12. Många ungar var lite rädda för henne eventuellt men hon var samtidigt en lärare som på riktigt var bra på sitt jobb.

På litteraturseminariet pratar en svensk journalist om landsbygden, urbaniseringen, avfolkningen. Hon talar om en form av metronormativitet, där staden idealiseras och där det urbana livet ses som självklart. Öborna och en kulturglad politiker funderar kring levande skärgård - när man lyssnar på dem verkar det ganska omöjligt att se en framtid för de här öarna. Saker kostar, människor kostar (det är perspektivet), vi behöver människor som kan, vi behöver människor med kompete... --- eller vänta nu, vad är det exakt för människor som behövs i skärgården? Rika pensionärer? "Högkompetens"? Utbildade äldrevårdare? Folk som kan lite ett av varje? Kanske allt det där, kanske mest av allt det sista, lite ett av varje. De flesta jag känner gör allt möjligt, än det ena, än det andra, där gränsen mellan arbete och icke-arbete sällan är skarp. Rätt få försörjer sig med jobb i kommunen. Jobben finns på sjön, eller så måste man pendla. Svaren och frågorna på seminariet blir suddiga och det är jag inte förvånad över. Det är svåra grejer som handlar om ekonomi (hur driver kommunen in mera skatter? hur kan den enskilda försörja sig på lång sikt?), men också om hur man ser på det liv man lever på de här öarna, vad som är viktigt och hur saker förändras och hur man delar sitt liv med andra på vissa villkor men också helt ovillkorligt.

Jag deltar i min släktings begravning. Han var retoriskt lagd och fiskade med min far. Den här uttalat sekulära människans berättelser hade ofta en nästan biblisk twist. Så gott som hela byn och många andra samlas på kaffet efteråt. Släktingen brukade bjuda på konjak och det är vad vi dricker nu. Alla möjliga saker far igenom mig när det är ett slags livsform som rullas upp i tal och samtal. Det handlar om fiske, jakt, det praktiska. Sälar som smiter in i fisknäten, olika jaktlag, saker som ska fixas, logistiska problem, sluga förhållningssätt till vädrets makter. Alla de där sakerna är bekanta för mig - som berättelser, som begriplighet. Själv är jag oändligt klumpig och ror hellre planlöst runt några holmar än kör motorbåt. Ska det tas upp potatis nu igen? Jag gömmer mig i en bok. När jag åker till de där öarna har jag hela tiden känslan av att vara något av en turist, fastän jag kan nysta förfäder i tre eller fyra generationer och trots att grannens berättelse väcker än det ena, än det andra minnet (ja det var han som körde gubbmoped och hade byxorna högt uppdragna och var det inte han som under senare år farit på friarstråt och är det inte han som skryter med sina dyra mobiltelefoner?).

Men vad förutsätter min egen tanke om utanförskap, en tanke som är mera känsla än fundering, mera skev och lat attityd än självklart faktum? Jag tenderar att rada upp mina olika oförmågor som gör att jag är en usel skärgårdsbo som inte riktigt förmå delta, vad det sen innebär: jag kan inte köra bil, jag jagar inte, jag fiskar inte, jag navigerar dåligt, jag är varken intresserad av barn, matlagning eller oljepannor - sälar slår mig som fridfulla djur snarare än odjur som äter upp fisken och ställer till med fanstyg. Men hur blir allt det här oförmågor? I någon bemärkelse stämmer det (jag kan inte de där sakerna), men en oförmåga är alltid en oförmåga i relation till vad som anses viktigt att upprätthålla (visst kan jag ha förmågan att surra benet bakom huvudet men bara i ett specialfall skulle det här betonas som en förmåga). Här frestas jag att göra skärgårdslivet till en enhetskultur där jag själv per automatik har en viss roll, som någon som bott där men inte längre gör det och aldrig kommer att göra det annat än tillfälligt, en sån där som kommer på besök och blir trakterad på olika vis och driver tid genom promenader. Jag mumlar något kritiskt när det pratas älgjakt och på släktkalas sitter jag mest som en lealös påse ärter på en stol och stirrar tomt framför mig medan jag gnagar på en kaka och släktingarna pratar om något som för mig är helt obskyrt men sen blixtrar det till och jag börjar lyssna och kanske säger jag en mening på hela kvällen. I inlägget jag länkade till skriver jag om skillnaden mellan att vara främmande inför något och att ha bristande kunskaper om något - en viktig skillnad här, fortfarande: det som hela tiden existerar som fråga är vad jag känner mig främmande inför i t.ex. entusiasmen för älgjakt eller skvallret om alkoholiserade människor eller ett rustikt bröllop eller seden att det är endast män som skyfflar sand ner i en grav under en begravning. Att artikulera det här främlingskapet kan också göra att något i mig förändras eller att jag får syn på en sida i mig själv som är synnerligen suspekt. Framför allt: att grotta ner sig i det där utanförskapet blir ofta en typ av självupptagenhet (som t.ex. kan förvandla ön till en enhetskultur). En annan risk är denna: jag lyssnar på ett samtal och fegar ur, håller käften där jag borde prata, förfaller till rollen av utomstående: vad spelar det för roll att alla de där människorna tycker av vänstern är en form av tossig idealism? Jag åker tillbaka till Åbo och kommer på mig själv med att känna en viss lättnad, att bli förstådd (tro sig bli, känna sig, förmoda att, hoppas) som en sorts bekvämlighet.

Jag åker till de där öarna och jag gillar många människor där. När jag är där umgås jag mest med personer över sextio, mina föräldrars kompisar, som minns hur det var förr och det pratar de gärna om. Det kan handla om hur elektricitet var något som ön fick väldigt sent eller hur ett brobygge ändrade förutsättningarna för kommunen. Det kan också handla om ett gäng alkisar som alla mina bekanta pratar om med en viss nostalgi, genom vissa berättelser som traderas och repeteras. Jag önskar jag skulle ha känt de där gubbarna. Förstås noterar jag ju själv hur saker förändras under åren. Bostäder byggs, skolan renoveras, tomatväxthusen förfaller, ett bankkontor läggs ner, färjans tidtabell läggs om, ett utkikstorn tronar på ett berg, människor föds & dör, en konflikt fördjupas eller reds upp, någon är dement, skolklasserna glesnar, min far har färre fiskarkompisar. Men i någon mening är den förändring jag upptäcker vid mina spridda besök inte samma sak som det man sysselsätter sig med i det dagliga livet, där man ställs inför frågan om hur livet kan fortsätta och vad det innebär att det fortsätter på vissa spår och enligt vissa linjer eller att det bryts upp eller förändras i en viss riktning. Jag har väldigt lite att säga om en levande skärgård och vad det är - frågan är inte teoretisk utan en fråga som måste besvaras av människor som bor, bor tillfälligt och fast, jobbar med olika saker, sysslar med olika saker på fritiden, är olika gamla (förstås kan ju också den som bor på ett ställe ha illusioner och ha cementerade attityder). Den här frågan kan präglas både av öppenhet och slutenhet, rädsla och ett slags välkomnande av livet i olika skiftningar men också protester mot att upprätthålla eller satsa på något som är skadligt eller suspekt.

reseberättelse och en sanning

Blixtvisit i dansk stad. Trafik som i LA. En sliten bar vid järnvägsstationen med ruffiga dukar på bordet och gubbar uppallade vid baren. Lokalradion mal på. Gubbarna såg vana ut. Folk röker inne. Går på vessan och det tar tio minuter att lirka upp låset. En stol ledig vid baren. Det tog jag som ett tecken på att jag borde färdigställa min avhandling i Århus (lite tysk idealism skulle säkert pigga upp helheten en hel del) - på den där baren skulle nog många mästerverk födas fram och kanske skulle jag till och med lära mig att röka. Ett seminarium som handlar om precis allt: öppenheten, responsiviteten, kulturen, individen, jaget, begripligheten, meningen, världen. Det var ett bra sammanhang. En kunde inte undgå att märka att det är studentval på gång.  En student poserar med gravallvarlig min, finkammad, blicken som säger: här, jag, framåt, marsch. "FRIHED, FLID, FAGLIGHET." Min kollega rev ner ett exemplar av den här uppenbarelsen för att ta med sig hem. Jag borde ha gjort det jag med, skulle ha hängt upp den ovanför datorn på jobbet för att riktigt MOTIVERAS av den professionella och frihetliga blicken. Den här killen är larger than life. Lite googling och här är bilden:

Sitter på ett tåg från Köpenhamn till Lund. Rödmosiga svenskar gäspar på platserna runtomkring. De har enorma bagage. Ett heteropar hamnar i samspråk med annat heteropar. Gemütlichkeit. Båda paren har varit på las palmas. ja hur var vädret där ni var? det ena paret redogör för att man valt en lite avsides plats för att få extra lugn och ro. Inget håll-i-gång. Ja visst äta gott och så, inflikar de andra två förstående. Det goda livet. Sen blir man mera personlig efter att det ena paret tillfrågats om batterierna laddats. Ja vi jobbar ju inte längre säger damen som om det rörde sig om en bekännelse. Paren resonerar kring livet efter pensionen, hur man får dagarna att gå. Inga problem med det: barn och barnbarn, det är full rulle. ja har ni haft eget eller så? frågas det nyfiket. Nä men vi har jobbat hårt i många år, det har vi gjort, ja det har vi, svarar det andra paret.  Innan det ena paret stiger av enas man om att man borde satsa på två veckor nästa gång, riktigt njuta. Jag fortsätter mot Lund, Stockholm och glider genom en olustig gryning i moderatstaden i svindyr taxi med destination Viking line.

Och sanningen, den ser ut så här:

.

skriv på!

Jag hade kvinnovetenskap som litet biämne när jag studerade för magisterstudier vid Åbo Akademi. Så här efteråt är jag enormt nöjd med det valet. Jag lärde mig massor på kurserna - ja till och med så att kvinnovetenskapen fick mig att se på världen annorlunda, tänka på frågor från helt nya perspektiv. Det jag gillade med de kurser jag gick på var hur texterna och diskussionerna hjälpte mig att förstå mig på den värld vi lever i, och där "förstå" inte bara är ett teoretiskt tillägnande utan också en form av moraliskt engagemang i frågor. Det moraliska engagemanget är helt centralt för kvinnovetenskapen. - -  Det är tragiskt och trist att läsa om hur ämnets praktiska existens nu är hotat. Enligt ett sparförslag ska två av ämnets tre tjänster dras in efter julen. Då återstår en professor. Kan ett akademiskt ämne upprätthållas på ett sådant sätt? Jag menar, tänk på undervisning, planering, handledning, ansökningar osv osv. Därtill kommer det som ämnet lever genom: en levande miljö. Kan en enda tjänst upprätthålla en sådan miljö? Sparmentaliteten verkar leda till en ond cirkel där mindre personal leder till mindre publikationer och examina - vilket ju är det som brukar räknas då universitetet fördelar pengar mellan ämnen. - - Åbo Akademi är Finlands enda svenskspråkiga universitet. Det vore katastrofalt om kvinnovetenskapen på svenska i Finland undermineras på detta vis. Den som vill, skriv på den här petitionen.

dagens vetenskapsfilosofiska

Mina öron&ögon bevittnade i afton hur två spelteoretiskt insatta forskare pratar om sitt ämne, nationalekonomi. De var överens om att metoden kan tillämpas på ALLT. Det spelar ingen roll vad. Att säga att ekonomin som vetenskaplig disciplin har ett visst specifikt ämne är gammaldags. Det viktiga är metoden. Denna metod (t.ex. spelteori) kunde alltså tillämpas på allt från biologiska fenomen till hur kärlekspar finner varandra (det biologiska exemplet togs upp av den ena forskaren, kärleksparet är inspirerat av en populärt hållen sammanfattning av årets nobelpristagare i ekonomi). Jag drabbades av matthet och bad om ett klargörande. Sen blev jag stum som en fisk och bara ett par darrande näshår kunde avslöja min existentiella belägenhet som mera bestämt hade formen: wtf? Här undrar jag vad man över huvud taget kan mena med "metod" om det faktiskt är så att den kan tillämpas på vad som helst utan några begränsningar. Metoden blir motståndslös, börjar leva sitt eget liv. Vore inte en bättre idé om metod att den hela tiden lever i symbios med det som studeras, om det sen är fattigdom, hur folk väljer skolor eller ekonomiska kriser. Liksom - att ett fenomen i dess enskildhet väcker frågor: hur ska man greppa det här? Hur ska man närma sig? Vilka risker finns det att min metod förvränger det som studeras? Det måste finnas något som metoden tar spjärn mot, något sätt att hålla angreppssättet levande i relation till det som studeras. Det här verkar vara något som huvudsakligen blir ett problem i humaniora och samhällsvetenskap - vetenskaper där just begreppet "fenomen" hela tiden måste problematiseras och på det sättet öppnas möjligheten att forskaren måste ompröva sitt förhållningssätt, sin metod. Skänker en tanke åt gamla Peter Winch och att hans Idea of a Social Science nog har mycket bra i sig. Hm. Det är möjligt att jag missförstod hur de menade, men det tycks finnas frågor här, speciellt med tanke på det slags bild av människan som spelteorin verkar bygga på: aktören som en i grunden ensam, rationell, optimerande varelse.

lågprisflyg till New York? NEJ.

Jag läser DN för att få lite avkoppling från de sura filosofiska funderingarna - blir ännu magsurare. DN sprider i en rubrik på ingångssidan vad som omedelbart ska slå läsaren som ett glädjebudskap: lågprisflyg till NY! Å, New York som är så härligt! Företaget som ska skeppa shoppingsugna nordbor får riklig och otvetydig reklam. Det är minsann inte fy skam med företag X, för de satsar på sina kunders komfort. Hör här vad en som har en slant extra kan kosta på sig: " – Vi vet att resenärer har ett större behov av "det lilla extra" när de flyger långt och vi vill därför ge dem som önskar det, möjlighet att beställa en produkt som bland annat inkluderar bredare säten, bättre benutrymme, en trerätters måltid med dryck och incheckat bagage, säger Björn Kjos i ett pressmeddelande." Jaha, hurra. Vad DN inte gör är att skriva en artikel om hur lågprisbolag är en del av en expansionsberoende kapitalism som helt bygger på att man inte ska tänka så här: behöver jag verkligen åka dit för att fira en mysig helg på Manhattan? NEJ DET BEHÖVER DU INTE. I notisen öppnas NY-trippen som en lockande möjlighet snarare än som en del av en allmän dystopi. Det verkar helt självklart att i den lilla notisen nämna datumet då lågprisflygen startar sin rutt och hur många avgångar i veckan det finns. Min undran: får DN betalt för en sån här nyhet? Var går gränsen mellan reklam och notis?

Natten.

En av dom saker jag verkligen gillar med det här doktorandlivet är:
att kunna vara uppe på nätterna utan att det får gruvliga konsekvenser och någon chef flåsar otåligt i sömnig nacke.
Natten är ro, möjligheter och ändlösa timmar.
Här finns tid för allt. T.ex. livsviktigt surfande (Garfield minus Garfield) eller bra streckare i SvD.
Att se på Grimefighters på boxen (en käck brittisk teveserie om folk som städar i dödsbon eller sanerar gator), läsa romaner eller helt enkelt dalla uppe utan att göra något särskilt alls. Ligga i soffan, spana på växten som slokar, gräva sig i näsan och tänka på grejs.
Kanske en liten whisky. En rökig som smakar brasa, sumpmark eller hav. En sån där som sprattlar mellan tunga & gom och byter skepnad beroende på var i käften den rullar.
Kanske en nattmacka.
Skruva på musiken, skruva ner musiken (grannen), skruva upp musiken, kolla upp en grej.
Ängsliga dagar brukar sluta bra om jag orkar vara uppe längre. Orolig dag blir en natt som glider förbi genom slösurfande eller uppmärksam läsning; världen känns lite lättare, (bedrägligt) kravlös.
Småsvär med bångstyrig Hesari där pappren vänder sig åt alla håll och de nyliberala nyheterna duggar tätt. Tänker att det är något jag borde göra eller fixa eller tänka ut imorron, frågan är vad. Elementet puttrar trivsamt i hörnet, en granne gör något obegripligt bakom väggen (ett enormt högt KLICK-KLICK-KLICK) och jag lyckas koncentrera mig på mitt utan den typ av sinnets flackande som präglar funderingarna under dagarna. 
Just nu läser jag noveller av Lydia Davis. Ojämn läsning, men hon skriver bra, och det är just vad jag kan tänka sig att läsa mellan 02 och 03. Novellerna börjar i vardagen och landar i vardagen men det är något annat på gång också.
Kontentan: jag går ogärna och lägger mig innan tre. Himlen vet att jag inte ser fram emot sk. hederligt lönearbete under normativa tider.
Och nattmusiken kan låta exempelvis så här:



eller så här:



eller så här:

en kort fundering om högern: att sporras

En viss uppståndelse kring en samlingspartistisk ungdomspolitiker som på fejan talar om varför barnbidraget borde slopas. Heikomman aineksien lisääntymistä. Det svagare befolkningelementet skaffar ungar för att tjäna €€€. De välbärgade sporras inte till att skaffa avkomma. Rikas barn är viktigare, eftersom denna befolkningsgrupp är starkt virke. Fattiglappar: ingen idé att föröka sig, ni har ändå inte råd att ta hand om era små.
Det bruna i det blå, mums.
Är det här bara en omogen ungdomspolitikers nonsens på fejan, "en privatpersons funderingar på fredagskvällen"?
Men gynnar inte allmänt högertänkande just precis den här bilden: fattiga är en belastning för samhället. De har sig själva att skylla. Samhällets ansvar är inte mot människor utan samhället ska hålla tillväxten igång. Arbetslösa fattiglappar håller inte tillväxten igång. De är överflödiga.
Men viktigast: en viss högerideologi bygger på en ständig slitning. Å ena sidan finns bilden av harmoni som störs då politiska insatser görs. I grunden är samhället harmoniskt (dvs. fattiga är fattiga och rika är rika) men skattepolitik och olika former av inkomststöd skapar störningar - beteendestörningar. Å andra sidan finns hela tiden bilden av folk som ska sporras till att jobba, sporras till att leda företag (genom bonusar), sporras till att bilda företag, sporras till att hålla företagen i Finland. Den här högerpolitiken kräver ständiga politiska manövreringar så att människors liv "sporras" i en önskad riktning.
I det ljuset är samlingspartistens kommentarer typiska. Han tänker att inkomstklyftor är naturliga ("svaga och starka material") men samtidigt att dessa hela tiden behöver upprätthållas genom "sporrande" politiska åtgärder för att samhället ska hållas i styr. Den här slitningen präglar allt från retorik om att belöna företagsledare, att slasha arbetslöshetsstöd och att sänka företagsskatter. Detta, misstänker jag, skapar en form av dubbelhet: man "sporrar" vissa, medan vissa grupper helt och hållet lämnas åt sitt öde, det är inte meningsfullt, bra eller viktigt att "sporra" sådant befolkningsmaterial. Den här ideologin hålls uppe genom soliga slogans om vem och vad man ska "satsa på". Om man inte satsar på vissa saker blir samhället profillöst och det förfaller snabbt eftersom ingen sporras till något. Poängen här är alltså att marginalisering är en helt avsiktlig del av högerpolitik.

Frågan jag grunnar på är alltså vilken roll (vilka roller) begreppet sporra (fi: kannustaa? engelskt ord?) har i högertänkande och vilken relationen är mellan denna fokusering på sporrande och en allmän acceptans av inkomstklyftor. Några googleträffar:

- Vinstchans ska sporra till bättre busstrafik.
- Innovationspremia kan sporra universiteten.
- Bonussystem ska sporra stadens kulturarbetare.
- Bidrag ska sporra arbetssökande.
- Viktkompisar sökes: sporra varandra? :)
- Vilket skulle sporra dig mest att välja cykel istället för bil?
- Att uppmuntra och sporra är en viktig del av socialarbetet, vilket ju syns bland annat i att den också ingår i det sociala arbetets definition. Som mest omfattande betyder det att man väljer att koncentrera sig på saker och tings positiva sidor, att bruka den uppskattande blicken. En öppen och uppskattande anda är också sporrande.
- Låga betyg ska sporra.
- intÄGGrations-ägg ska sporra till samtal.
- Hur ska vi sporra duktiga lärare och elever?
- Myndigheter ska sporra innovation.
- Få att sporra på rätt sätt:  Alla har en viss potential i sig, varpå man som företag måste se till att kunna få fram den ur de anställda på rätt sätt.
- Högre löner ska sporra lärare.

om förståelsens empiriska förutsättningar

Ibland ser kontexten för förståelse ut såhär: på bordet framför - en pöl öl. Två jallu. Soffan är såndär som en åttiåring som jag knappt håller på att komma upp ifrån. Min kompis lägger ut texten om sånt jag borde höra. Jag drar tankfullt jalluglaset runt i ölpölen, lyssnar och funderar, svarar och funderar - tänker om. Det är sent & glest i lokalen men ändå måste vi ropa över en irriterande funkslinga. Ett uppbyggligt samtal om filosofi och varför man filosoferar. Sådana samtal är viktiga.

varför jag inte vill läsa en enda text till om presidentvalet i the US and A

Barack Obama ställde in alla valmöten även i går. Ingen större förlust för honom, snarare i tvärtom. I stället inspekterade han förödelsen efter Sandy i New Jersey tillsammans med delstatens republikanske guvernör Chris Christie. För en sittande president med sex dagar kvar till valet kan det inte bli så mycket bättre. Att få samla landet under en nationell kris, och visa att man kan samarbeta med en av motståndarnas mest profilerade politiker, en bättre avslutning på valrörelsen hade Obama knappast kunnat önska sig.  (blogg i DN).

- Jag menar, DN, på riktigt: hur cynisk får man bli?

Kanske vore det idé att helt sluta med saker som opinionsmätningar inför valtider. För det alls något gott med sig, annat än att förvandla vilken situation som helst till ett möjligt sätt att kamma hem politiska poäng, oavsett om det gäller att klä sig i snygga kavajer eller pila till katastrofområden så snabbt som möjligt och "samla nationen"?

gojan, gröten, gyttret - skriften

Presenterar kompakt & råddig text på seminarium.
Min kompis C som är trött på mitt jamsande i stil med "det är svårt..." frågar vänligtsträngt vad jag egentligen vill säga i avhandlingen, vartåt tankarna surrar undrar sömnlösa nätter. Jag säger fan och sen svamlar jag en stund, huvudet helt blankt. Mumlar något om två former av hängivelse till arbete och till och med det sämsta ordet i hela världen, värde, kommer över mig. Sånt där tillfälle när jag håller låda och på samma gång tänker jag konstant: vad säger du människa?
Kontemplerar avhandling, skrivande, det massiva, de dåliga pretentionerna. Det jag borde göra nu är att gå igenom texter, låtsas att jag har kontroll över det här, rulla ut en fucking järntråd av sammanhållet resonemang och slasha allt onödigt.
Tar mod till mig och copy-pastar in alla texterna i ett dokument. 300 ss. Satan. Hur gick det till? Att röja upp i allt det där, snyft, blodet från alla darlings. Halvtänkta resonemang som ska rätas ut och skrivas ut i alla dötrista detaljer (en av mina största ovanor när jag skriver är att lämna saker vid antydningar).
Ungefär tio personer kommer att läsa den där avhandlingen. Det tröstar inte ett piss.

Hur färdigställer man en avhandling snabbt, effektivt, bra?
Just nu känns det här projektet inte så lite överväldigande och scary men det ska väl fixa sig. 

Dambudzo Marechera

Jag slumplånar Ensamhetens hud av Dambudzo Marechera på bibban. Jag är glad att Åbobibban ännu så långe har några €€€ kvar så att dylikt är möjligt: riva ut en bok ur hyllan, studera omslaget, kila hem. Boken består av noveller, pjäser, dikter och fragment. Marechera, en författare från Zimbabwe som dog år 1987, har ett språk och en stil som genast fängslar mig. Det är argt, roligt, drömskt och vackert ibland. Jag tänker på författare av helt olika slag: Sarah Kane, James Joyce, James Baldwin. Texterna pulserar oroligt, manar fram spöken och ett samhälle åt helvete, allt medan texten pekar finger åt sig själv, pissar i det hörn den målat in sig i. Rhodesia. Kolonialism. Att vägra bli en viss någon: i en fin pjäs skildras kärlek mellan två väktare, en av dem försöker "hålla sig till reglerna", till den officiella bilden av vad en man ska vara, men det skiter sig. Det är fint. Det här skriver jag för att påminna mig själv om att söka efter flera böcker av den här säregna författaren.  

sexuellt våld och drifter

Läser i gårdagens HS om ett lagförslag om att folk som blivit dömda för sexbrott kan släppas på fri fot på prov om de går med på att ta mediciner som bl.a. hämmar "de sexuella drifterna". Alltså - kan tanken med detta lagförslag vara något annat än att sexuella övergrepp ska förstås som ett uttryck för okontrollerade drifter? Det här är en jättekonstig - och skrämmande - bild av sexuellt våld. Som om sexuellt våld är naturligt, en fråga om människor (män) som inte utvecklat tillräckliga kulturella koder som hämmar det bångstyriga driftslivet. Sexbrott skulle alltså vara uttryck för en ursprunglig sexualitet som ytterst sett bara mediciner kan rå på. Lagförslaget tycks bygga på en bild av våld som inget har med makt, personliga relationer, manlighet, övergrepp att göra. Relationen mellan sexbrott och övriga typer av maktutövande faller därmed bort: våld tolkas som ett enkelt uttryck för en blind sexualdrift som ständigt söker ett objekt.

Och by the way: bu för digiHBL:s porriga plastikkirurgireklam "skönhet som består - art of attraction" (just ja, där någon som värnar om att förmedla konst på svenska!). Snälla snuskHBL - det är inte alls kul att kolla på uppstyckad dam med zombieblicken in i kameran och boobsen i vädret. Skärpning.

ro hit

skriver stipendieansökning. fantasin - och är nästan beredd att fylla i rutorna: Jag är Bertil A. Johansson, f. 1955, gick två år på Houtskärs kristliga folkhögskola och har sedermera fördjupat mig i folkloristik, där jag skriver en avhandling om de psykosexuella spänningarna i den sk. Ålandskrisen. Syftet med avhandlingen kan jag bara berätta om mellan fyra ögon, det är stora grejer, omvälvande. Men än så länge läser vi KE Engbloms klassiska verk Ålandskrisen. Det är en intressant bok på många sätt. Bland annat i Zeitschrift für hermeneutische Sozialforschung har jag utgivit några artiklar om Gadamer och Swedenborg. På min femtioårsdag uppmärksammades jag med fin bild i tidningen Svenskbygden. Min forskningsslav W. håller ställningarna vid Ålands landskapsarkiv och han får betalt i öl. Själv ansöker jag om 45000 euro, jan-dec, it's a long year. Cigaretterna är dyra i år. För övrigt är jag go kamrat med både Bobi & Nisse - hälsningar från mig och Gunilla! P&K - Berra

små marknadsliberaler

En artikel om barn som byter saker av varandra låter som ett harmlöst inslag i söndagsbilagan. Ungarna byter nallar och klistermärken och what not. Lärarna och dagispersonalen säger strengt verboten men ungarna smugglar in sina grejer i alla fall. En unge säger att det är bra att ge roliga leksaker åt någon som bara har trista saker. Så kommer en referens till den kända (och hippa) antropologen Marcel Mauss som skrev om gåvor som ett slags byteslogik. Och sen, min professionella översättning från finska:

Att byta saker är barnens egen kultur varigenom de lär sig sociala mönster och marknadsekonomi, säger forskare Ruckenstein. I utbytet råder lagen om utbyte och efterfrågan.

 Marknadsekonomin ser plötsligt väldigt gullig och oskyldig ut när den beskrivs så där: Darth Vader har högt marknadsvärde medan Luke Skywalker har lägre. Barnen har alltså på egen hand utvecklat dessa ekonomiska mönster. Värdelogiken för ungarna handlar exempelvis om att det som är lurvigt och det som blänker är fint, men såklart går detta alldeles utmärkt att stöpa om i (kvasi)ekonomiska termer. På samma gång menar forskaren att det är sociala relationer som förmedlas genom byteshandeln och att vuxna borde lära sig av barns givmildhet. Ekonomins lagar kan tillfälligt upphävas t.ex. genom vänskap.

Det skojiga med den här artikeln är hur man lyckas skapa en smickrande bild av marknadsekonomi (genom att tänka att det är en utvecklad form av utbyte av Star Wars-kort) och "vi har något att lära oss av barnens givmildhet".

Intressant.

 (Min poäng är inte att det är omöjligt att tänka att barn utvecklar ekonomiska sätt att tänka. Ungar lever i en kapitalistisk värld och det lär de sig snabbt. Det som skymtar fram här är snarare bilden av en ursprunglig form av marknadsekonomi som ska påminna oss om en rättvisare form av ekonomiskt tänkande.)

EDIT: Det som jag borde ha skrivit mer om här är den obehagliga sida av byteshandeln som artikeln gör gullighet av. Här finns en brutalitet som trollas bort. Kanske måste inte varenda ett byte vara brutalt, men poängen verkar vara att rika ungar står högst i rang och det är viktigt att hela tiden orientera sig i det sociala spelet. Läs ett fint inlägg om detta på Finsalongen!

om skrivande

har just klickat iväg en text av den sämre & slarviga sorten. långt och slingrigt och resonemang som sprutar åt alla håll, passager som borde tas bort men när det finns meningar som enligt eget tycke är överjordiskt briljanta går det ju inte.
att det fan alltid blir så där satan.
att sända iväg en text känns ungefär som att slunga iväg en megaspya.
urgröpt känsla.
sover en stund på soffan och tittar ut på det gråa, det brandgula och det röda.
det piper i huvudet eller utanför, kanske båda.
jag är hungrig,
dessutom.

Allegra Goodman - Intuition

Jag läser de sista kapitlen i Allegra Goodmans bok Intuition . Litterärt sett är det här inget att hetsa upp sig över. Goodmans stil är solid och amerikansk - tråkig, skulle en säga. När människor introduceras i ståryn sker detta genom att deras ansikten samvetsgrant beskrivs. Folk talar i välformulerade, hela meningar och vädret har den plats det brukar ha i sådana här skapelser: som små stämningsmarkörer. Boken publicerades 2005 men den litterära stilen har nog hängt med ett tag i litteraturhistorien, en tidlös stil som inte drar uppmärksamhet till sig. Språket är sakligt och historien rullar på och tematiken utläggs gradvis. Författaren har gjort sin läxa och nog är det helt intressant men -.

Mycket roligare är det att följa bokens innehåll. I centrum står ett labb där några postdocs jobbar på att utveckla ett virus. Ett vetenskapligt genombrott sker och labbets anställda reagerar mycket olika. Det här är Amerika och det gäller att få ut resultaten så snabbt och effektivt som möjligt för att ingen annan ska knycka dem och för att skramla ihop material till vetenskaplig ära och berömmelse. En av postdocarna har på känn att något inte gått rätt till i processen. Det som gör att ingen tar henne på allvar är att hennes bryderier ter sig som en personlig vendetta mot en annan, ett klumpigt försök att få eget erkännande.

När romanen är bra visar den hur vetenskap råddas ihop med juridiska djungler. Istället för att handla om sanning handlar vetenskap om erkännande i bemärkelsen att äga sina resultat och kunna argumentera för att processen gått till på ett sätt som övertygar en tidningsreporter eller en jurist. Som en samtidsskildring av vetenskapspolitik fungerar romanen riktigt bra, även om försöken att utmejsla personliga skillnader ibland blir lite klumpigt. Å ena sidan är Goodman bra på att lyfta fram hur postdocarna och deras chefer förhåller sig till sin verksamhet på mycket olika vis. Att beskriva de här förhållningssätten innebär samtidigt att beskriva olika drag i arbete och vetenskaplig kultur. Goodman håller storyn på en nivå av öppenhet som låter läsaren själv förhålla sig till dessa skillnader och vad de visar om hur en situation utvecklas och eskalerar. Å andra sidan sker tydligheten på den litterära gestaltningens bekostnad. Varje grej stavas ut, varje känsla artikuleras som en karaktärs koncisa tankar. Visst är det bra att romanen inte slarvar bort sin angelägenhet genom allehanda utvikningar men det är något med det här skrivandet som gör att det hela känns lite tunt. 

läs en notis

Mitt intag av nyheter sker stötvis. Slår mig ner på ett mjukt ställe med kattsällskap. Ett torn HBL. Ja, jag får ont i magen. Läser en notis som får några centimetrar pappersuppmärksamhet men som i ÅU har utvidgats en smula och hamnat på nätet. Läs och fundera: vad fan är det här? Vad fan betyder det? Vad är det ett symptom på?

EU tänker tillåta att gamla fartyg förs till upphuggning i Asien, skriver Turun Sanomat.
Enligt tidningen har EU-kommissionen kommit med ett direktivförslag som tillåter att fartyg som innehåller farligt avfall förs utanför EU för att skrotas.
I dag förbjuder unionens direktiv om avfallstransporter och Baselavtalet att skrotfartyg huggs upp någon annanstans än i OECD-länderna. Olika medborgar- och miljöorganisationer är förfärade över EU:s linjeändring. Nedskrotningsanläggningarna i de växande ekonomierna följer inte alltid miljöbestämmelserna och de anställdas säkerhet är dålig.
Kommissionen motiverar sin nya linje med att det inte ens nu är möjligt att övervaka exporten av gamla fartyg. Dessutom finns det inte tillräckligt med nedskrotningsanläggningar inom EU.
Miljöministeriets lagstiftningsdirektör Tuomas Aarnio säger till Turun Sanomat att det nya direktivet kan träda i kraft inom EU inom ett par år. (FNB)

Det är inte möjligt att kontrollera = det här är lika bra att tillåta.
Vi kan gärna tjäna en slant på att typer i något obskyrt asiatiskt land plockar isär rostiga eurobåtar. Det är för dyrt att göra det här, inte lönsamt, sänd iväg skräpet.
Hurra för EU som på ett helt systematiskt vis går med på logiken att farligt arbete ska sändas till ställen där man hittar billig arbetskraft, dvs. där det finns folk som för sin försörjning måste jobba med det här.

Läs mera här:

“The proposal is both profoundly immoral and illegal,” said Roberto Ferrigno of the NGO Shipbreaking Platform.  “And yet it does not appear that the Commission understands the gravity of this action. This proposal will render European governments powerless in preventing exports of asbestos and PCB laden ships from being sent to developing countries and putting vulnerable workers at risk in contravention of our own treaty obligations. We are calling on the EU, which  has the capacity to recycle ships safely and cleanly, to respect its laws and create good shipyard jobs at home.”

filosofera!

Bes kommentar på förra inlägget om skriftliga ovanor påminde mig om hur mycket jag älskar utropstecknet. Utropstecknet! Jag läser gärna författare som använder utropstecken! Friskt mod och ambivalent humör! Mare Kandre är fin just därför! Och Belyj! Kanske andra också men dem har jag glömt! Jag tycker att filosofin gärna borde våga sig på flera utropstecken! Jag blir ofta försiktig i överkant när jag skriver filosofiska texter. "Kanske kan man tänka... Man kanske är benägen att... I något avseende..." Fram med utropsfilosofin hörni! I någon bemärkelse tänker  vi kanske att det här är en empirisk poäng men egentligen rör det sig om ett begreppsligt misstag! Kanske skulle ingen orka läsa en sådan text som verkar skrika eller jubla hela tiden? Men vad vet jag!

Utöver detta är allt bra med mig! Jag har huvudvärk (hoppas det inte är mögelhuvudvärk!), och skriver, har flyttat en soffa från ett hörn till ett annat, druckit en kopp kaffe för mycket, frågat min kollega om hon hade painkillers och det hade hon!

skriftliga ovanor

Mitt favorittema är ovanor, hang-ups och andra idiosynkrasier hos människodjuret. Jag sitter och skriver och är oändligt sur på mig själv. Ett skäl - grammatiska låsningar. Alla meningar jag skriver ser ut så här:

-----: -----.

Kraftfullt, kärnfullt uttryck. Nononsense. Raka rör i filosofins begreppsapparat. A PUNCH. PUNCH-LINE. Jag antar att de där kolonen inte är värst grammatiskt riktiga. När jag skriver på engelska blir det ännu flera excesser.

Hur kommer man bort från sånt där?

Peyote?

Läsa snirkliga texter på franska, ryska eller tyska?

re: förundran

går några kvarter till martti. har länge fascinerats av en sylta där man på ytterfasaden ser en bild på mat som inte kan beskrivas som annat än djupt obehaglig. idag bestämmer jag mig för att gå in. de har tagit bort den obehagliga bilden tror jag. äter världens läskigaste burgare medan elvis skrålar suspicious minds och ett par trötta medelåldringar sitter olyckligt försjunkna i sina iskender som simmar runt på tallriken. ett par killar kommer in och en av dem kan inte sluta skratta. han skrattar och skrattar. vandrar hem genom kvarter som jag sällan går i. ett fint grönt hus. solen reflekteras i en bil. en tant skyfflar löv med en sopborste. mössan tanten har på sig är röd eller lila och jag kommer på att min mormor hade en likadan som hon hade på sig vid speciella tillfällen. ett äldre par marscherar sammanbitet fram i sina vindtygsdresser. blir förvånad över att höra ett gäng fåglar i ett träd men såklart vet jag inte vilka fåglar det rör sig om eller hur deras flyttbeteende ser ut. löv smattrar mot ett staket och jag håller på att snubbla över ett halvätet äppel. burgaren dansar i magen - jag tänker på att ta en lur. allting är enormt och intensivt vackert.

höstens playlist

Playlist i vanlig ordning. Bara bra grejer, t.ex. Fennesz, Dum Dum Girls och the Raincoats. Kvasilounge, murrig ambiens, uppbrutet sötslisk och en eller två sånger om Jesus.

dagens dikt

sedan

måste

vi

få

gjort

arbetet

med

den

summa

pengar

som

vi

blir

tilldelade

non-stop inertia: en bok om prekariatet

Här kommer ännu en recension av en arbetskritisk bok. Jag läser Ivor Southwoods Non Stop Inertia, som i svensk översättning heter Prekariatet 2.0. Det är en läs- och tänkvärd bok som har relativt lite gemensamt med den bransch av kulturkritik som sysselsätter sig med koketta filosofitunga (och innehållslösa) referenser och begreppsliga berg av neologismer. Vi tackar för det och hugger in i en bok som på ett bra sätt tar itu med drag i samtida arbete.

Ämnet för boken är prekärt arbete: osäkra anställningar och perioder av arbetslöshet. Prekärt arbete är inte bara en formell beskrivning av arbetskontrakt och dylikt - med prekärt arbete menar Southwood något mycket mera vidsträckt som inbegriper känslor, förväntningar och handlingsmönster. Hen skildrar hur arbete allt mera blir något innehållslöst, en simulation, ett skådespel. Det gäller att framställa saker rätt (med resultatet att vissa saker döljs och att sätt att prata florerar där alla inblandade vet att det är bara yta.) Boken exemplifierar med den absurda värld som den arbetssökande ställs inför. Man ska skriva CV:n, springa på kurser och jobba med kvasijobb. Främst av allt ska man lära sig hur man blir attraktiv på arbetsmarknaden. Slutsatsen Southwood - med rätta - drar är att det som föds ur detta är en kritiklös konformism. Smile or die liksom. Prekärt arbete ska inte betraktas som ett personligt val eller som en livsstil. Systemet upprätthålls genom ångest och osäkerhet. Det är inte regeringen eller de elaka företagen: det är dig det är fel på. Du ska förändras och fixa om dig, trimma dig till duglighet och foglighet. Man måste gå med en massa saker. Arbetstillvaron som författaren beskriver - som sträcker sig från jobb på lager till jobb i administrationen - är rotlös och främmande för allt vad relationer och rutiner heter. Det är en tillvaro som föder en oändlig räcka av självbedrägerier: det viktigaste är att tänka positivt! jag är min egen chef! jag är inte egentligen en sopgubbe, jag bara jobbar här några dagar! Non Stop Inertia? Allting går snabbt men idéerna om vart vi är på väg är grumliga. Saker händer men ändå inte. Det är ett samhälle där alla är kunder. Arbetaren säljer sin arbetskraft till sin kund, företaget. Men arbetaren framställs också som en kund: arbetsförmedlingens kund. Southwoods kontext är brittisk, men det är lätt att känna igen berättelserna och analysen i vårt eget lilla "innovationssamhälle".

Jag rekommenderar den här boken om man vill fundera på hur jobb tränger in i livets porer och hur vi präglas både av hur vi jobbar och hur vi talar om arbete. Läs en intervju med Southwood här. Vad händer när bemanningsföretag blir en allt tyngre aktör på arbetsmarknaden? Läs Southwoods bok. (Läser i DN att bemanningsföretag sällan har tid eller möjlighet att komma med invändning mot hur kundföretaget sköter exempelvis arbetssäkerhet - följden är att många olyckor sker för dem som slussats in i jobb via bemanningsföretag.)

På en annan blogg läser jag om boken The Precariat av Guy Standing. Kanske en bok om prekariatet värd att kolla. Och om man kan finska ska man läsa Hoivaajien kapina av kollektivet Precarias a la deriva.

Det om det.

I thought we'd reached Warszawa but we are stuck in Vasa (kapitalistfantasi)

Trött/trött/trött. Mardrömmar om att avhandlingen är tjock som fem telefonkataloger. Drömmer om snirkliga och upphackade resonemang. Sover/sover inte.

En bekants fantasier slår an min ton. Ta taxi. Hoppa ur taxin. Ta ett flyg, första bästa, långt bort.
Bekant #2, med sin sakliga, briljanta, genomnyktra ton:
- Jaha, du hamnar nog i Vasa då.

Så var det med långtbortistan. Vasa: Wärtsilä, en bakelse på saluhallen, kunde våldgästa en kompis, en bekant eller en halvbekant som har en söt katt, gå över nån bro.

- - Stirrar på butikshyllorna. Gestaltar. Köper bröd och diskmedel, det kan man säkert leva på ett par dagar. 

ärrkååpee, ässkååpee

ibland vet jag varken var jag har mitt huvud eller mina fötter:

är på väg till en bar för att fördjupa mig i kombinationen lemonad och bok. kandidater för kommunalvalet står uppradade på gågatan. går förbi sannfinländare som spejar vid sitt tält. varje unge är fastklistrad vid persunas blåa ballonger. höstsolen skiner ner på såväl vänsterförbundare som samlingspartist. går förbi en logo och en nyckelpiga. en tjej som ser trevlig ut vill ge en tidning åt mig. jag tittar tankspritt och tankfullt på tidningen, ser rubriken VASTAVOIMA och tänker att oj helvete vad SFP har blivit progressiva på sistone. är det Henrik Lax? Men inte kan jag ju släpa hem en tidning med sådan propaganda för dylik högerpolitik? En nanosekund efteråt lämnar reptilhjärnan tidningen tillbaka till kandidaten som moloket mumlar något under allmän förvirring. går bort och fattar: det är ju SKP! Kommunisterna! En sån tidning kan jag ju läsa. Borde ha gått tillbaka och ursäktat mig:

minähän luulin että teidän lehtinne oli RKP:n propagandaa! Emmä RKPstä... Sä ymmärrät. Carl Haglund ja muut. Ei RKP edes prekariattiakaan mainitse ohjelmissansa! Kaikki muut pulueet mainitsevat. Sitä sanoo muistaakseni yks semmonen helsingin yliopiston ekonomisti artikkelissa jonka mä just luin. hurja juttu. Ja niin. Kyllä minä vastavoiman tuken.

Så skulle jag ha sagt på flytande finska. Ibland - ja, det sociala och det språkliga och klumpigheten och ticsen och om man ändå skulle ha fått tillfälle att  dissa SFP på maxat dålig finska. Kanske samtalat en stund om kommunismen och vänstern och socialismen år 2012. jag vet nästan ingenting om var SKP står nu, 2012. jag vet inte hur jag förhåller mig till begreppet 'kommunist'. Men huvudpointen:

RÖSTA OCH RÖSTA RÄTT! (dvs. vänster. dvs. på något av de partier som värnar om närdemokrati och ett samhälle där alla har tillgång till livsviktiga tjänster av god kvalitet utan att behöva betala ockerpriser på privat marknad.) 

dagens

den här
och:
den här
och:
den här

jason molina - autumn bird songs (2012)

Jason Molina är en av de få nutida artister som är riktigt viktig för mig. en sån där artist som jag drömmer om att se live men det kommer antagligen aldrig att hända. hans saker under eget namn och som Songs: Ohia är för mig helt livsnödvändiga. avgörande musik, musik som gör ont och som inte har något med smarthet, ironi eller subtilitet att göra. Molina har haft en paus från musiken men är nu tillbaka. minialbumet Autumn bird songs låter mera som skivan - briljant och hjärtskärande - Let me go, let me go, let me go (2006) än de mera bredbenta grejerna under Magnolia Electric Co. Det är något nytt i Molinas röst här, en ny nyans. I övrigt är nog både låtarnas struktur och texter typiska för hans stil. Det är korta sånger, intima, för någons öron, kanske dina. soundet är rått, utan krusiduller. Jag har lyssnat på den här skivan fyra gånger idag. Det säger något om något.

om gående igen

För mig tar det exakt 25 minuter att gå till jobbet. 23 i den högre växeln. Jag är så sömnig på förmiddagen när jag går till kontoret (skandalöst sent; jag vårdar humanismens arv) att det är något slags automat som tar över mina ben. Vissa dagar funderar jag över hur jag kom till jobbet. Gick jag dit alldeles själv? Hur hamnade jag där? Vägarna tog mig dit. K skrev en blogg häromveckan om hur gatorna blir bekanta på ett märkligt/fint sätt. Det här är ett exempel. Gatorna sitter i kroppen, i benen, i vändningarna, i huvudet. (Konstig kontrast mellan gator som objektivt befintligt nät och som den mängd sätt vi går på.) Det finns noll ställen där jag funderar: och nu? Jag känner till den där ena upphöjningen på gatan och fötterna manövrerar automatiskt förbi den. Jag har knappt någon kontroll över hur snabbt eller långsamt jag går. Takten sätter sig själv. Trots detta automatiserade gående där rutten är helt och hållet utstakad och inpräglad ser jag nya saker varje dag eller samma sak slår mig gång på gång (skyltfönstret där det står något med livsstil). De där jobbpromenaderna är en märklig blandning mellan aktivt och passivt, men för det mesta är det en igenmurad icke-person som stegar fram, helt lealös men maskinellt beslutsam. Bil på väg? Okej då. Dra åt helvete cyklist. Jag håller på att bli insnärjd i ett koppel hundar: någon tar en sävlig förmiddagspromenad. Samma tankar som snurrar i huvudet. Ibland är tankarna nya eller angelägna och gåendet får en helt annan stämning och jag fattar ännu mindre hur jag kom till jobbet. Världen krymper ihop. Och så kan den expandera plötsligt och drastiskt genom att en bekant väcker en ur slummern. Vart är du på väg? Jag brukar inte omedelbart hitta ett svar på det. En dålig dag tycker jag att hela min existens krymper till den där sträckan. En form av inskränkt fantasilöshet som gör att hela världen försvinner in i en menlös pulserande rytm. En dålig eller stressig dag får jag de hemskaste av hemska sånger i huvudet. De far inte bort. Spelar upp fram och tillbaka, nöter i medvetandet. På sistone har det där förfärliga soundtracket för dåliga dagar varit John Denvers Take me home, country roads. Som att sitta på åländsk bar varje förmiddag och höra någon pissig trubadur bräka. En makalöst kitschig grej den där om West Virginia. Och den far inte bort. Det är alltid kvasicountry från sjuttiotalet som bildar slammet i mitt medvetande. Gåendets neuroser. När west virginia take me home tvinnar vet jag att det är bara genom Guds nåd som den här dagen kommer att bli något bra. Som tur är griper Guds nåd in ganska ofta.

städer.

börjar plötsligt längta efter storstad och avgaser. bjuder in mig själv till en kompis och tar bussen till kejserliga. ett måttligt bakrus i samklang med en promenad under idealiska förhållanden: höstsol. lyx och skit men det är inte stadens allt. I hesa finns det fula skyltar, sakliga byggnader och folk som är sura och glada på olika språk. Allt det där tycker jag om. de minst inställsamma delarna av stan. Speciellt fascineras jag av den märkliga kolhögen vid Hanaholmens kraftverk. intensivt röd murgröna på muren som omgärdar dessa industrins monument. drömde en gång att jag befann mig uppe på den där kolhögen och att jag tittade ner på ett hesa som hade förvandlats till ön i Rossellinis film Stromboli. Varje gång jag är i stan tänker jag på det där. sen kan man ju ha andra synpunkter på energiproduktion (de senaste nyheterna är att politiker på olika håll funderar på andra lösningar som skulle ersätta stenkol som energiform). vandrar runt på lyxholme och snusar på havet. på bussen hem smyglyssnar jag på en svenskspråkig kille som diskuterar ett mystiskt uppdrag. Jag försöker gissa om han är byggingenjör, designer eller militär. uppgiften består både av olika robusta installationer, en trollet Rölli-kostym och strategiska manövrar beskrivna enligt militärens disciplinerade gruppformationer. vete fan, jag är av nyfiket slag. hesasvensken kommunicerar livligt/högljutt med sin kompis i luren: NÅ ÄLÄ! åker hem genom brinnande himmel.

romaner om pängar

Läser parallellt The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald och Cosmopolis av Don DeLillo. Det råkar sig så. Ledsna, hallucinatoriska romaner med oväntade lyriska stråk. Pängarna lurar på bottnen av allas medvetanden.

Jag trodde att boken om Gatsby skulle vara en studsande exposé över lyxlivet under det jublande tjugotalet, ett enda rusigt coctailparty. Hade fel. Pängarna. Folk är olyckliga och/eller likgiltiga, gräver ner sig i illusioner och omöjliga mål. Huvudpersonen bor utanför New York och hans granne har överdådiga fester där societeten samlas. Ingen vet vem denna man är. När vi får veta det blir det mest ett anti-klimax: jaha, sån. Berättaren, en obehaglig typ som gillar att hålla sig utanför, vantrivs i kulturen. (Det är ingen kritik av romanen, det fungerar utmärkt.) Folk dejtar varandra men mest för att snusa på pängar, gamla och nya. Pängarna och lusten (lusten till vaddå? beskrivningen är bra - här finns en stor oklarhet kring vad Gatsby egentligen åtrår); blodet som plötsligt börjar stritta. Om The Great Gatsby är the great American novel kunde man i det samma säga att det är the great anti-american novel. Den amerikanska mardrömmen. Det måste gå åt helvete. Det går åt helvete i en helt och hållet njutbar stil.

DeLillo skriver om en tid när pängarna blivit ännu mera immateriella. Pängar pratar med pängar. Valutakurserna rusar upp och ner och allting lever i aktiekursens skugga. Eller är det så? Om detta handlar boken, som har många brister, men som är läsvärd ändå. På New Yorks gator rör sig människor med alla möjliga saker på gång. En kokande stad. Saker håller på att ställas på ända. Vad spelar det för roll när en snorgärs till kapitalist cruisar genom NY uppfylld av den fixa idén att klippa sig. Säkerhetsvakten kommer med fler och fler oroväckande bud om säkerhetsrisker. Snorgärskapitalisten filosoferar, har sex, investerar och förlorar klädesplagg efter klädesplagg under sin odyssé. Han är onåbar, en levande död kvasifilosof som spottar ur sig korta meningar. I DeLillos roman talar alla i korta meningar där djupet plaskar ytligt (det är meningen - hoppas jag). Jag vet inte om det är en dålig eller bra bok. Det finns en hel del saker som vi läst fem miljoner gånger förr om den olyckliga, alienerade kapitalisten som inte kan sova och som förgås av en tom manlighet. (Äger han ett sovjetiskt bombplan på en åker i någon obskyr delstat? Ja det gör han.) Det finns mycket att störa sig på och jag får ofta känslan av att själva hantverket inte är speciellt bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att dras in i DeLillos existentiella vakuum och urbana dystopi. Såg Cronenbergs film här nyss. Trots en del typiska Cronenbergska grejer (ni vet, civilisationen och sexualiteten och allt det där) följer filmen romanen noga. Som bäst skriver DeLillo fram oss till en verklighet som helt stannat av, cirklar runt sin egen meningstomhet. Det stora problemet är att DeLillos teoretiserande blir både sentimentalt och att det inte integreras på ett alldeles vettigt sätt i romanen. Hans bilder av en värld som krackelerar blir aldrig riktigt brännande, för DeLillo är en alltför smart författare som bryr sig allt för mycket om korta, snärtiga meningar. Också själva gestaltningen lider av ett problem, och det problemet är, som jag ser det, ett slags friktionslöshet där den unga kapitalistens värld blir oändligt tänjbar. Den unga mannens skruvade värld tas på alltför stort allvar men främst av allt är det DeLillo som tar sig själv på stort allvar; han är diagnostiker, avslöjare, filosof, skildrare, sanningssägare. Allt på samma gång. - - På några ställen försvinner den där friktionslösheten från boken. DeLillo beskriver hur ånga ryker ur ett manhål på gatan. 11th avenue. Bilar och bråte. Hell's kitchen. Sjaskiga New York. De där ögonblicken där texten blir mindre kokett och självmedveten är emellertid rätt få.

tolerans, kritik och omdöme

Läser med intresse Håkan Lindgrens streckare om tolerans. Allt som oftast lyfter man upp tolerans som ett begrepp som sammanfattar allt som är bra och sansat i samhället. Det är toleransen som gör att samhället inte faller sönder i små, blodiga människoslamsor. Så tycks en del tänka. Själv tenderar jag att bli misstänksam när ordet kommer upp: tolerans markerar ofta ett avstånd till andra, en skeptisk inställning till andra inlindad i en 'öppen' hållning som inte förbinder en till något alls och som lever på ett slags egenmäktighet. 'Nog tolererar vi ju bögarna, men så här får det inte gå till. Äktenskap?! Fy fan!' Var och en blir salig på sin fason, men gränserna för det bestämmer jag.

Lindgren skriver vanligen bra, även om jag ibland är oenig med honom (han har också en läsvärd blogg). Är tolerans ett begrepp som endast innebär en form av nonchalans, frågar han, att man skiter i den andra, att den andras annanhet reduceras bort? Tolerans som "att respektera någons åsikt"* (jämför det alltmera klassiska: "jag respekterar din livsstil", som ett sätt att inte såra någon)  verkar i många fall användas just så, som ett erkännande som inte är något erkännande alls. Att respektera en åsikt kan innebära att jag inte behöver befatta mig med den, utan den hålls på en armslängd. Jag tolererar dig för egentligen bryr jag mig inte om dig. Kommer ihåg en kolumn i Ny tid där Joel Backström skrev om tolerans som en form av förakt (hittar tyvärr ingen text på nätet). Den andra är ju lite konstig, men vi, vi toleranta, vi har överseende och förstår. I toleransen gömmer sig alltså en rejäl dos arrogans och självbelåten världsåskådning.

Toleransens nonchalans avskaffar kritik. Jag spånar: toleransen lämnar den andra åt sitt öde, att hålla på med sitt, sin livsstil, sina små projekt. I det samma alltså, avskaffas möjligheten att förhålla sig till något, att artikulera hur något är bra eller dåligt, ytligt eller vettigt, destruktivt eller livsbejakande. Ett drag i toleransen är att den helst inte skitar ner sina händer. Tolerans framhålls ständigt som en human attityd. Man kunde istället säga att den toleranta tittar på världen från ett ovanifrånperspektiv, ett iakttagande perspektiv, där människor rör sig som myror kryllande i sina olika stackar.

På ett problematiskt sätt uppstår ofta en kontrast mellan just denna form av "resonlig" tolerans och en attityd som handlar om att säga precis vad som helst utan att beakta mottagarens reaktion. Det här dödläget syns i synnerhet i den jobbiga och ofta knäppa diskussionen om konstverk, yttrandefrihet och våldsamma reaktioner (en diskussion där politiska kontexter och specifika omständigheter fladdrar förbi ytterst oartikulerade**). Lindgren rusar dock inte in i den bilden, utan han funderar på en bild av kritik som främst handlar om självkritik: att man ska vara försiktig.

Rosenberg skrev att vi, när vi yttrar oss offentligt, bör ”ha något slags föreställning om hur det vi säger kommer att uppfattas”, så att vi inte oavsiktligt sårar någon. Struntar vi i det har vi ”i bästa fall missuppfattat yttrandefrihetens villkor”. Att det är klokt att tänka på hur det man säger uppfattas av andra är inget kontroversiellt påstående, men var hamnar man om man börjar fundera över dess vidare konsekvenser? Är det mottagarens reaktion som ska avgöra om jag har rätt att yttra mig?

Det här verkar vara viktiga frågor som borde vara centrala i den ofta fyrkantiga diskussionen om yttrandefrihet (som tenderar att göras till en absolut fråga som ska avgöras innan och före alla konkreta sammanhang). Vilken status har den andras reaktioner, vad innebär det att ta den andras reaktion i beaktande när jag säger något? Lindgren öppnar upp för möjligheten av att någons reaktioner är fel, och att det därför är svårt att spegla det som sagts genom det. Han skriver vidare att tolerans inte kan vara det enda viktiga: man måste uppfatta perspektiv som ställer en bortom toleransens gränser. Sådana perspektiv är sällsynta, menar Lingren. Han avslutar med att säga att omdöme sällan lyfts fram i diskussioner om tolerans. Det är lätt att hålla med honom. I de ständiga kontrasterna mellan provokationer och självcensur (eller tolerans kontra elitism/paternalism) är det just utrymmet för kritiska omdömen som saknas, att bedöma om det som sagts/gjorts är en tom provokation eller om det har något vett för sig, men också att bedöma vad en reaktion visar, hur reaktionen är förbunden med det som sagts, om reaktionen är rättvis eller orättvis. Men vem har rätt att bedöma en reaktion, kanske man vill fråga? Att mitt omdöme om hur en reaktion svarar på det som sagts är rättvist kan jag inte avgöra, det är du som avgör det, ditt omdöme. Ett omdöme prövas och omprövas. Omdömen har alltid en dialogisk karaktär. Här finns ett fortgående samtal om hur något ska förstås: varför blev du så arg? förstår jag din ilska? eller är det verkligen ilska? Här står många saker på spel samtidigt, och det är just det som har en dialogisk karaktär.

Frågan om huruvida det är mottagarens reaktion som ska avgöra om jag ska säga något eller hålla käften måste vara öppen, det kan inte finnas principiella svar på det. Provokationen är ett knepigt exempel, eftersom den handlar om att på förhand sikta in sig på ömma punkter, att slå där man tror att det känns. Den andras reaktioner har man då redan lagt vantarna på.  Men det finns ju helt andra relationer mellan en utsaga och en reaktion. I efterhand kan det visa sig att det jag sade var dumt och förhastat. Jag slås av hur du förstår vad jag sagt och ångrar mig. Poängen måste inte vara att det var principiellt fel att säga det jag sade. Det kan också ha att göra med tonfall, tillfällen, situationer som låser sig eller låser upp sig. Tidsperspektiven här myllrar, men de är viktiga för hur saker har betydelse, och hur saker förändras över tid (t.ex. att jag lär mig att inte ta en viss reaktion så hårt, att en viss reaktion är idiosynkratisk, eller att jag lär mig uttrycka mig klarare på ett sätt som når fram på ett bättre sätt).

En grundförutsättning i samtal och mänskliga möten är att en respons inte kan tas som given. I diskussionen om tolerans och i den absolutifierande diskussionen om yttrandefrihet är det som att man glömmer bort det här. Den toleranta är rädd för att uppfattas som elitistisk. I den diskursen om att vi alla har våra olika livsstilar verkar det närmast som om vi inte kan ha något väsentligt att säga varandra; om jag säger något kommer den andra att känna sig kränkt. Kanske finns det inte bara arrogans i toleransen, utan en form av rädsla också: rädsla för konfrontationer, och hur konfrontationer för oss nära varandra. Men som sagt, också dessa konfrontationer idealiseras lätt så att man tänker att reaktionen inte får spela någon roll för vad det innebär att säga något, att man bara ska köra på så brutalt det bara går. Det är också fel, för att det mejar ner den andra som helt oviktig. Att jag funderar över hur du kommer att reagera måste inte betyda att jag tar din reaktion som given eller att jag förfalskar mina ord. När diskussionen rör sig på ett samhällsplan blir saker mera komplicerade såklart, men grundpoängen kvarstår att det är farligt att ta en respons som självklar.

I rapporteringen om "muslimernas vrede" (jag kan inte säga att jag följt det noga) görs sinsemellan olika reaktioner till något unisont och självklart. De där analyserna tror sig verkligen förstå: de här människorna reagerar alla på samma sätt och de är KÄNSLIGA och KRÄNKTA och SNARSTUCKNA - och FARLIGA! Petar man lite på dem rasar uppror och kravaller igång. Artiklarna får det att se ut som om det finns ett objekt att "förstå": deras vrede, som sen blir något att räkna med, att hantera. Det här är ett exempel just på hur omdömen skyfflas bort, och hur man gör sitt bästa för att stampa fast den andras reaktion på förhand: sån här är du, så här kommer du att reagera, låt oss agera utifrån det. Eller så avfärdas andras reaktioner som helt och hållet oviktiga: vi har vår yttrandefrihet och den får inte vika en tum, alla era reaktioner är bara uttryck för inskränkthet och fanatism.

Det här inlägget blev lite såsigt för att det är flera olika diskussioner som blandas ihop. Vad de olika exemplen (tolerans, yttrandefrihet) visar är kanske att det finns en fobi för diskussionens öppenhet som visar sig på olika håll.

* å andra sidan kan man säga: "okej, jag förstår hur du menar, jag håller inte med dig, men jag lyssnar gärna hur du tänker om det här." eller: "vi kommer knappast att hitta fram till varandra i det här just nu, let's just drop it så kan vi diskutera det en annan gång." - - men också: "du kan inte säga så där, det där är ingen åsikt att tycka till om!"
** det bästa bidraget i diskussionen enligt mig är detta

varför finns det inte fotnoter i blogger, höh?

(texten här delvis inspirerat av en serie inlägg hos den elaka bloggaren)