Att byta saker är barnens egen kultur varigenom de lär sig sociala mönster och marknadsekonomi, säger forskare Ruckenstein. I utbytet råder lagen om utbyte och efterfrågan.Marknadsekonomin ser plötsligt väldigt gullig och oskyldig ut när den beskrivs så där: Darth Vader har högt marknadsvärde medan Luke Skywalker har lägre. Barnen har alltså på egen hand utvecklat dessa ekonomiska mönster. Värdelogiken för ungarna handlar exempelvis om att det som är lurvigt och det som blänker är fint, men såklart går detta alldeles utmärkt att stöpa om i (kvasi)ekonomiska termer. På samma gång menar forskaren att det är sociala relationer som förmedlas genom byteshandeln och att vuxna borde lära sig av barns givmildhet. Ekonomins lagar kan tillfälligt upphävas t.ex. genom vänskap.
Det skojiga med den här artikeln är hur man lyckas skapa en smickrande bild av marknadsekonomi (genom att tänka att det är en utvecklad form av utbyte av Star Wars-kort) och "vi har något att lära oss av barnens givmildhet".
Intressant.
(Min poäng är inte att det är omöjligt att tänka att barn utvecklar ekonomiska sätt att tänka. Ungar lever i en kapitalistisk värld och det lär de sig snabbt. Det som skymtar fram här är snarare bilden av en ursprunglig form av marknadsekonomi som ska påminna oss om en rättvisare form av ekonomiskt tänkande.)
EDIT: Det som jag borde ha skrivit mer om här är den obehagliga sida av byteshandeln som artikeln gör gullighet av. Här finns en brutalitet som trollas bort. Kanske måste inte varenda ett byte vara brutalt, men poängen verkar vara att rika ungar står högst i rang och det är viktigt att hela tiden orientera sig i det sociala spelet. Läs ett fint inlägg om detta på Finsalongen!
6 comments:
Ett problem här, vilket i och för sig är ganska vanligt, är att Ruckenstein likställer marknadsekonomi med alla situationer av ekonomiskt byte, vilket gör att det blir oklart hur saker ens skulle kunna fungera på annat sätt.
Eller uttryckt på annat sätt, och då blir det genast mindre gulligt: Det är bara möjligt att avgöra huruvida priset verkligen bestäms av tillgång och efterfrågan om dessa varierar, vilket betyder att det måste finnas barn som vinner och förlorar när de handlar med varandra, i och med att någon köper när det är billigt och säljer när det är dyrt, medan andra gör tvärtom. Eller, uttryckt, mer marxistiskt, leksakerna måste börja få en abstrakt karaktär.
Alltså Lindman, jag tog PRECIS fram den där artikeln för att skandalblogga om den.
Så BISARR text.
h: jo, precis - man kunde ju ge helt andra beskrivningar av vad som pågår än de marknadslogiska. Sen finns väl en dimension i saker som produceras med en bitanke om att grejerna cirkulerar, som t.ex. kort (men jag är ingen expert).
Artikeln dealer inte riktigt med det, men man anar att obehagliga saker finns på lur i beskrivningen, under gulligheten. Artikeln försöker släta över genom att säga att värdelogiken går lite hipp som happ, att lagarna nog är lite lösa i kanten, men att "besvikelser uppstår". Vad händer med de fattiga kidsen? "Det viktigaste är att man byter något med symboliskt värde."
Anna: ser fram emot att läsa din skandelblogg, och roligt att artikeln också fastnade i ditt öga. Och ja, bisarr var ordet.
Jag minns själv från skolan - jag gissar att vi var sisåsdär 7-9 år - att vi bytte olika sorters kort. Men det fanns inget fint med det alls, det var bara grymt. I och för sig är det inte det sämsta man kan lära sig om ekonomi.
h: ibland verkar det som om artikeln vill säga att byteshandeln skolar barnen i det sociala (och ekonomiska) spelet, och det verkar finnas under ytan här att lite grymhet liksom hör till det där spelet.
Jag vet inte hur intressant det är, men nu börjar så mycket saker välla fram från min barndom att jag måste skriva ner dem för att kunna tänka på annat.
Lärarna på skolan såg naturligtvis problemen med kort-handeln, och försökte därför införa fasta priser: bara byte ett-mot-ett blev tillåtet. D.v.s. införa en annan typ av ekonomi än marknadsekonomin. (Här finns det förstås fler frågor om hur man ska hantera en sådan situation, men jag lämnar det.)
Så länge marknadsekonomi rådde hade korten en utpräglat abstrakt karaktär. Det fanns ingen fråga om att vissa kort var mer eftertraktade än andra (för att de t.ex. var snyggare), annat än dess ekonomiska värde: just för att det hade ett högt värde ville man ha det. Det här betydde att en lyckad transaktion måste innebära en förlust för motparten. (Annat skulle det ju vara om jag har en dublett och träffar någon som vill ha ett av dem, och själv har något jag vill ha; då kan ju i princip båda bli nöjda.) Och precis så var det: nöjet av ett bra byte var alltid blandat med ett dåligt samvete över att ha lurat någon som inte hade koll på det aktuella priset. Och därför förkom det att man, efter att ha blivit lurad, blev erbjuden att ta tillbaka köpet, när den andres gnagande samvete gav sig till känna. Eller att man, när man blivit helt utblottad, fick några kort av någon vänlig själ. Sedan förekom det förstås också att några mellan sig hade icke-marknadsekonomiska relationer, eftersom det kunde vara smart att samarbeta med några om man ville göra bra, d.v.s. exploaterande, affärer med andra.
Post a Comment