Läser i gårdagens HS om ett lagförslag om att folk som blivit dömda för sexbrott kan släppas på fri fot på prov om de går med på att ta mediciner som bl.a. hämmar "de sexuella drifterna". Alltså - kan tanken med detta lagförslag vara något annat än att sexuella övergrepp ska förstås som ett uttryck för okontrollerade drifter? Det här är en jättekonstig - och skrämmande - bild av sexuellt våld. Som om sexuellt våld är naturligt, en fråga om människor (män) som inte utvecklat tillräckliga kulturella koder som hämmar det bångstyriga driftslivet. Sexbrott skulle alltså vara uttryck för en ursprunglig sexualitet som ytterst sett bara mediciner kan rå på. Lagförslaget tycks bygga på en bild av våld som inget har med makt, personliga relationer, manlighet, övergrepp att göra. Relationen mellan sexbrott och övriga typer av maktutövande faller därmed bort: våld tolkas som ett enkelt uttryck för en blind sexualdrift som ständigt söker ett objekt.
Och by the way: bu för digiHBL:s porriga plastikkirurgireklam "skönhet som består - art of attraction" (just ja, där någon som värnar om att förmedla konst på svenska!). Snälla snuskHBL - det är inte alls kul att kolla på uppstyckad dam med zombieblicken in i kameran och boobsen i vädret. Skärpning.
5 comments:
skulle vilja svara på frågan om sexbrottets karaktär av sjuk följd av sexdriften eller uttryck för maktvilja, men hela ämnet är så sänkt ner i äckel och det lägsta och sämsta hos män att jag lämnar det därhän.
däremot tycker jag det finns nåt skrämmande och fascinerande i tanken att man kan ge medicin för brott och plötsligt så kan straffet (i dess grövre, hämndliknande form) avskaffas. får mig och tänka på boken "svensk maffia" och en mördare som släpps efter ett år i tvångsvård därför att han anses frisk nog att kunna utvisas, med följden att han fortsätter mörda i sitt gamla hemland ("europas yngsta seriemördare").
räcker det att "vårda" brottslingar, eller ska de också, helt oberoende av det samhällsekonomiska resultat, också bestraffas, gammaldags hederligt bli utsatta för hämnd och måsta stirra på gråa betongväggar? får det kosta att i offrets ställe (eller offrets släkts ställe) hämnas på förövaren? är det inte det straffet ursprungligen och alltid har handlat om, och kommer man att märka det när man försöker avskaffa det genom medicin, att de som lidit av brottet (eller lidit med den drabbade) inte nöjer sig längre om det inte utdelas ett smärtsamt, förnedrande straff?
Håller med om att det finns något skrämmande i tanken att brott kan medicineras bort, att i det här fallet mediciner ses som ett sätt att "återvända till samhället" för brottslingen.
Däremot är jag tveksam till om straff ska förstås som hämnd, samhället som hämnas i offrets ställe. Det här är såklart en klassisk rättsfilosofisk fråga. För mig verkar hämnd ha bara en tillfällig, kontingent relation till rättvisa.
Själv skulle jag tänka på straff utifrån begreppet ansvar, att begå ett brott är att ha gjort något och att tvingas stå för vad den har gjort.
Det här är mycket lösa tankar nu, men det slår mig att den bild av personen som hämnden förutsätter är en annan än ansvarets begrepp om person. Hämnden pekar mot det förflutna men aldrig mot framtiden, hämnden opererar med en som jag ser det felaktig idé om 'a clean slate': frågan tycks alltid återstå om hämnden bränts in tillräckligt starkt, tillräckligt brutalt.
Om man ser straff som ansvar verkar framtiden finnas med på ett annat sätt, en idé om att framtiden är öppen.
mm, det där är ju ett ämne som man kan vända och vrida i all oändlighet, men jag tror att det lagliga straffets karaktär som ställföreträdande vendetta (som nuförtiden ofta sparar förövarens liv) kanske underskattas teoretiskt. dels för att det är så vi hellre vill se mänskan. eller för att det inom humanismen har önskats hitta en sådan mänska, som funderar mer på ansvar än på hämnd.
jag tänker mest historiskt, ser man till gute lag (gotlänningarnas urgamla lag) så märker man att det finns ett starkt element av att jämka med den drabbade och dens släkt - "om vi ser till att ni slipper se av den som förbrutit sig mot er under en så och så lång tid och om han måste betala så och så mycket åt er, kan ni då acceptera att ni inte behöver dräpa honom?".
hämnden finns till för att gottgöra offret och dens närståenden, men den lagliga hämnden, straffet, har oftast varit mildare än den blodiga vendettan, och har också, genom lagens (eller en härskares) samhälleliga övermakt också förhindrat ett fortsatt utbyte av ömsesidiga hämnder.
jag tror att om man börjar ta bort den straffande - som i förnedrande eller framkallande av lidande - funktionen och ersätta den med endast t.ex. kemikalisk korrigering, så kommer hämndbegäret tillbaka utanför lagen.
Håller principiellt med om det du säger, men samtidigt: om man vill se till att offren blir så få som möjligt, dvs se till offrens bästa, är inte detta då en lösning? Har för mig att man har konstaterat att vissa grupper av sexuella brottslingar begår samma brott om och om igen; genom dylik medicin tar man på ett effektivt sätt bort återfallsrisken.
Det är ju en svår nöt att knäcka, ska man i första hand se till att lagen följs och att folk skonas från dylikt eller ska man se till den mer etiska aspekten och vilka värderingar som vi skapar genom att medicinera på detta sätt.
Yasmin: jo, det där har nog en poäng också. Det viktiga är ju att offren blir färre. Men samtidigt, tycker jag, är det viktigt att förstå karaktären av sexuellt våld, för att på ett mera allmänt sätt kunna göra något åt det.
Jag gissar att det finns många olika sätt att fundera på medicineringens roll och själv är jag kanske fast i en viss bild och drar alltför höga växlar på det där med att man måste förstå ett problem mera ursprungligt.
Post a Comment