29 November 2016

Problem/lösning

Nu läser jag då alltså Tidholms Norrlandsbok. Den är mestadels bra. Ibland väldigt bra och lyhörd för olika saker, stora och små, ibland lite hit&dit. På ett ställe säger en han snackar med, en miljöaktivist av nåt slag, tror jag (sammanhanget är Norrlands exploaterade skogar):

"Ingen vill tala om problem som man inte samtidigt har en lösning på. Då framstår man som maktlös."

Det här syns överallt just nu, rädslan för maktlöshet, och, genom det, viljan att göra problem hanterbara, och tendensen att peka ut den som formulerar ett djupgående problem (klimat, ekonomi, arbete) utan att ha en lösning som ansvarslös.

27 November 2016

Dogg

Går runt kvarteren med min ex-ärkefiende, som nu är min kompis. Hon är på besök över helgen. Är under inga omständigheter bekant med hundlivsformen och nu går jag där och låter staden öppna sig via hundpromenaderna. C är en vildbasare som ibland tycker om att dra i kopplet. Ibland tittar hon spjuveraktigt bakåt: hänger du med, gamling? C pissar på allt. Ofta pissar hon på samma fläckar. Liksom omsorgsfullt. Jag fattar inte hur C kan portionera ut pisset på de där sättet. Vi går rundorna och C pinnar på, jag efter. C snusar på ett hus, pinkar lite, jag tänker på hur hundsällskapet beter sig under tiden. Tänka på annat, gå upp i C:s kissritualer & frändspårande, eller härja och dra i kopplet, fösa djuret vidare? C har kommandot och det vet hon. Jag kan inte låta bli att prata, högt, med doggen. Hitåt C hitåt, manar jag för totaldöva öron. C bajsar nära Fond-Toffes hus. Det är halt och jag glider efter ledaren, som tar mig genom vårdbergsparken. Hundar kommer emot oss. C lägger sig på marken med fötterna mot marken, kollar & avvaktar. Jag vet inte vad jag ska göra: här är det liksom jag som håller i kopplet och ska bestämma hur doggarna eventuellt får umgås. Den känns weird, makten. Andra doggen skäller. Den andra människan frågar om C är en pojke eller flicka. C är tyst och nyfiken, och jag river i kopplet. I trappan som leder bort från parken får C bråttom. Jag flyger som en tuss bakom. C ser nöjd ut och navigerar oss hem.

23 November 2016

Sverige

Varenda gång jag landsstiger i Stockholm med Viking, groggig inte efter en vild båtnatt i karaoken utan efter att ha sovit en ryckig natt på brits, drabbas jag av bamseförundran (ofta ångestblandad). Detta märkliga land alltså. Bekant, ändå int. Nu regnar det igen. Klockan är 06:30. Cyklister viner förbi, nån jobbare, ett pärlband med bilar, på Fotografiskas vägg marknadsförs kommersjox. Jag går till slussen & hoppar på tunnelbanan, där jag lyssnar på en proper svensk dam som talar med en annan dam som har finska som modersmål. Finska damen böjer sig långt fram mot den propra, viskar nåt i hennes öra. Den andra svarar med rösten på maxvolym. Finska damen böjer sig fram, viskar teatraliskt igen. Där sitter jag de här dagarna på tunnelbanan, lyssnar och lyssnar och lyssnar på folk. Språklig verfremdungseffekt: ett språk som talas, är det där liksom mitt språk också? Nån sorts overklighetskänsla som jag inte riktigt vet hur den anmäler sig, men det gör den, varje gång. Hör slipad stockholmska som alltid påminner mig om min upplevelse av New York, det där ena sättet som vita ungdomar talade engelska, med en viss rytm, satsmelodi. Senare på dagen, när jag och min syster hänger i en biograf för att gå på filmfestivalfilm hör vi en gubbe som högljutt deklamerar nåt på norrländska. Liksom ok att jag känner rikssvenskar, men det är ändå nåt med att komma till Sverige, eller egentligen sthlm, att omringas av tevesvenska.

Vi är där för att se Pascal, kända för sina röjspelningar. Kliver in i en dragig lokal vid Medborgarplatsen. Bandet sitter uppradade vid ett försäljningsbord, där de säljer diverse. Skulle inte ha känt igen dem om inte någon viskat i mitt öra. Raden ser ordentligt plågade ut. Sitta där och kränga. På spelningsstället serveras det mat. Dinner+show. Får känslan av att vi kanske ska se Robert Wells istället när jag blickar ut över folk som myser vid sin middag. Vi (delar samma olat) är in i norden tidiga, och får lov att hänga på det där urtrista stället timma ut och timme in. Det hjälper inte ens att dricka öl. Monotonin bryts av att vi blir intervjuade av en lite äldre gentleman som glatt påpekar att han är en lite äldre gentleman. Och faktiskt, gråa hår spretar lite överallt där på spelningsstället. Under spelningen står folk som pinnar och observerar stuff. Bandet mullrar sitt, sen är det slut. På tunnelbanan skiftar staden plötsligt karkaktär: en kille hittar plötsligt sina kompisar på tåget. Från att ha slötittat i mobilen reder han nu vitt och brett ut sin kväll och deras kväll. Det ger småstadskänsla, bussen i Bollnäs typ. Jag blir glad fastän jag nästan håller på att somna på mitt säte. Tidigare ar det mörkaste hat som präglat mina stockholmsvistelser. Nu har jag blivit gammal och medgörlig och hittar småsaker som går att leva med, som ett morgonöppet fik vid ABF-huset och en bar där stämningen är - tro det om ni vill - snäll.

22 November 2016

Göra nytta, göra nytta.

Häromdagen blev jag bestört. Jag berättade åt en bekant om en jag träffat som kommer från Irak som flera gånger varit inne på hur det finska stödsystemet passiverar människor. Folk ska arbeta säger han, göra nytta och lära sig börja från botten - inte få stöd och sitta hemma. Hen säger sig vara orolig för sina kompisar som inte blir delaktiga i det finländska samhället. Min bekant hör mig prata bekymrat om det där. Min bekant säger, till min förvåning, att det nog ligger en hel del i idén att människor är utstötta för att de inte arbetar. Hum-hum, muttrar jag lite tvivlande, och väntar på vart tanken skuttar iväg.

Min bekant: det är faktiskt så att folk görs passiva genom att få stöd. Att arbeta straffas ju i vårt system. Folk känner sig inte delaktiga av samhället. Ett bra system skulle vara sånt att arbetslösa skulle jobba med sådant som behöver göras. Att arbetslöshetsunderstödet skulle vara beroende av det här. Så skulle folk känna sig nyttiga, att de göra något - och det som behöver göras skulle göras. Vi behöver ett samhälle där vi kräver saker av arbetslösa.

Min kompis är uttalat vänster. Jag tycker det är ganska betecknande på många vis att till och med en vänstermänniska kan börja tänka i sådana här banor, som går helt i samma spår som Finlands regering nu, och Sveriges arbetslinje. Det som ser ut som 'vänster' är tanken om delaktighet och visionen om en statsapparat som skulle rustas upp för att fixa arbete som på ett eller annat vis måste göras, men som t.ex. inte är vinstbringande.

Det är intressant hur tvånget att arbeta för staten som arbetslös på det här viset för någon kan te sig som ett sätt att skapa sammanhållning, solidaritet och en känsla av att ha något att ge. Intressant - och sorgligt.

Samlingspartisten Susanna Koski kläckte för ett tag sedan ur sig att det för arbetslösa nog inte saknas jobb. Titta nu på skogen, insinuerade hon. Senare kompletterade hon uttalandet och bemötte kritikstormen med att det ju nog finns en massa arbete överallt. Bären i skogen behöver plockas, t.ex. Detta ska såklart inte förstås som att folk ska vända kapitalismen ryggen och leva på skogens fröjder. Utan: folk ska ta initiativ och bli företagare. Samtidigt utvecklas olika planer för ett finskt Fas 3-system där folk ska tvingas arbeta typ gratis.

I ljuset av detta är det ganska kusligt att också en vänstertyp tycker att tvång i statens regi vore önskvärt som ett sätt att skapa gemenskap. Det är tydligt hur det hos min bekant här finns ett jättestort hopp om att en välfärdsstat kunde träda in som en garant för att saker som behöver göras görs, och att de som gör dessa sysslor därigenom blir en del av en samhällelig gemenskap - och inte, som jag själv tror, blir en kast dömd att jobba för en apparat med täta band till näringslivet, och vinstskapande.

På tal om att dela på sådant som behöver göras. Själv fick jag en massa kritik från olilka håll för en text jag skrev om sysslor bortom kapitalismen - att dela på sysslor som ett sätt att ta ansvar för närmiljön. Jag fick genast höra att 'frivilligarbete' skulle konkurrera med låglönejobb och att frivilligarbete drabbar kvinnor som redan är belastade. Viktiga betänkligheter gällande frivilligarbete som det ser ut nu. Men texten förstods alltså som ett pläderande för ett alternativt system (i statens regi?) där folk gratis skulle göra olika saker som nu görs inom kvinnodominerade låglönebranscher. Att texten, en ranglig tankeövning (med många brister) och -provokation som alltså handlade om ett samhälle bortom kapitalismen, just förstods så var slående. (Jag borde säkert explicit ha tagit upp det där i själva texten, men det blev inte av.)

13 November 2016

Famlande kring tudelning och polarisering

Jag har som alla andra sugit i mig en hög analyser av valresultatet i USA. Olika förklaringar drabbar samman och folk grälar om huruvida det utslagsgivande är kvinnohat, rasism, demokraternas misslyckande eller ett mediebubbligt post-truth-samhälle där vad som helst kan gälla för sant. Eller är det ett tecken på att folk är oroliga inför en framtid som tycks braka ihop och vill göra allt för att behålla vad som behållas kan - så att en stor del av befolkningen framstår som förfördelade. Allmän känsla av chock råder. Andra är förbannade på hur folk uttrycker sin känsla av att de aaaldrig hade tänkt att nåt sånt kunde hända. Är ni verkligen så här satans aningslösa, ryter min ämmerikakunniga kompis S. Jag känner mig just ganska aningslös där jag sitter i min stol i Martti, fortfarande omruskad.

En sak som gör mig trött när det kommer till eftersvallet efter val - Trump, Brexit, förra riksdagsvalet här i Finland - och den veritabla analysstorm som rullar in är hur 'polarisering' eller 'tudelning' kommer in. Jag säger inte att det inte är bra att snacka om polarisering & de sätt på vilka ett samhälle klyvs. Men: det är så signifikant att det är här, i en stämning av överraskning och chock som de här analyserna dyker upp. Det är som att bara vi börjar stava de första bokstäverna i polarisering och tudelning så tycker sig många veta EXAKT vad det rör sig om. JA SÅ ÄR DET, NU MÅSTE VI ÖPPNA ÖGONEN FÖR TUDELNING!

Igen: det är ok att snacka om tudelning om det gör ett jobb, men i panik- och chockanalyserna är det som om ett samhällsfenomen som på en och samma gång beskrivs som kulturellt, ekonomiskt, geografiskt, politiskt och känslomässigt (det finns kanske flera dimensioner) sveper förbi med en aura av självklarhet, som om vi genast när ordet nämns vet och förstår vad vi har framför näsan.

För det är ju just detta sätt att gestalta samhällsmotsättningar som är det allra vanligaste nu. Och den analysen delas ju av den oroade efterdyningsdebatten och i en månghövdad populistisk retorik, som på motsvarande sätt trollar fram ett undertryckt folk på landet och en mäktig elit i städerna.

Flera olika tdningar och mediekanaler har under de senaste åren försökt gestalta 'tudelningen'. Det är ett bra projekt. Det är bra att synliggöra förhållandet mellan stad och landsbygd, fattigdom eller ungdomsarbetslöshet. Sådana analyser, när de är bra, kan både vara specifika - typ uppmärksamma en småföretagares villkor - eller belysa större drag i kapitalismen.

Men det jag har riktigt svårt med just nu är 'tudelning' & 'polarisering' som panikord, där det lätt blir så att 'en samhällelig utveckling' blir en klump som sammanfattar oron. Och där utmaningen verkar vara att lyfta fram 'de bortglömda'. Vilket inte bara bekymrade journalister skriver, utan också Trump himself, som nyss skrev i en Tweet att 'the American man and woman will never be forgotten again'.

Det som skapas är en sörja av beskrivningar av polarisering & tudelning. Ett exempel: 'att känna sig som en förlorare' jämställs med 'att vara en förlorare' - där det blir lockande att fokusera på hur folk 'känner sig' (snarare än att fokusera på känslor i relation till annat).


3 November 2016

jobb & pängar

Nu är det så igen att jag skriver in mig som arbetslös efter en stipendiesnutt.
Bokfan är inte klar, men den är på gång. Jag VILL skriva den, men det tar tid, måste mogna, perspektiven måste landa.
Jag har tänkt så här: på olika sätt skulle det vara bra att ha ett deltidsjobb. Få arbetserfarenhet, inblick i saker, få ett sammanhang. Göra något annat än att skriva&läsa akademiska och kritiska texter.
Och så behöver jag pängar.
Jag är trött på detta coming&going hos TE-byrån. Att känna dåligt samvete och gud vet varifrån det dåliga samvetet kommer. Nu tänker jag på klassiskt vis att ett jobb kan (be)döva det dåliga samvetet. Kanske det kan, kanske int.
Jag gör vad som helst som en halvblind, körkortslös exfilosofityp med dålig finska (men vill öva upp den och tror att det går) och svaga armar kan göra. Ett jobb som inte kräver expertis jag inte har.
Så länge det inte involverar barn.
Har du ett jobb åt mig?
Eller tips på deltidsjobb, vad en sån här kan göra?
-> mol.fi

1 November 2016

Arbete och feminism

Diskuterade arbete och feminism i ett par sammanhang. Det som slår en, hårt, i den diskussionen är ett ständigt å ena sidan/å andra sidan som går igen i nästan alla vettiga diskussioner om arbete. Det jag märkte i diskussionerna jag deltog i var en oro där frågor om löner, arbetsvillkor togs upp, men för att sedan återkomma till att det här ändå sker i ett system som måste kritiseras. Den här uppdelningen hemsöks jag själv av:

- Visst är det nödvändigt/bra med reformer. Jämställd föräldraledighet, jämställt hushållsarbete, motverka dåliga arbetsvillkor i kvinnodominerade branscher, slut på sexismlöner, uppgörelse med uppfuckade prestationskrav på kvinnor, synliggöra & stoppa utnyttjande av migrantkvinnors arbete etc, etc. Det här är saker vi står inför nu, alltihopa måste tas itu med. Det handlar om människors liv. Jämställdhet på arbetsmarknaden innebär kamp både på arbetsplatsen och en kamp som handlar om arbetets relation till annat - familjeliv, städer, migrationspolitik.

och

- Men könade aspekter av arbetslivet är ingrodda i ett system som ruttnar. Ett system där själva livet alltid är sekundärt och underställt kravet att sälja sin arbetskraft. Ett system som snurrar kring en abstraktion som måste upprätthållas genom ständigt expansion men där allt ändå inte kan expanderas som lönearbete, utan tillhör en ram av förutsättningar. Det som upprätthåller värde - obetalda sysslor av olika slag, vård - är kapitalismens, det varuproducerande systemets, förutsättning. Där finns ingenting positivt i sig att "erkänna" eller "uppvärdera". Samhället och vi alla klyvs i vad som kan utföras som arbete och vad som inte kan utföras som arbete. I arbetssamhället finns det alltid något som är underlägset. (Fastän det underlägsna - känslor, vård, fantasi) på ett desperat sätt tillfälligt kan nförlivas i en kapitalistisk process.

De här sakerna rör sig på olika plan, men de står ändå i relation till varandra i och med att det handlar om att förstå - kort sagt - partiarkatet. Det är inte det att det första är konkret och det andra är abstrakt, eller att det första rör sig på ett detaljplan medan det andra rör sig på en övergripande nivå ('the big picture').

Det som lite har med det här att göra är en Youtubevideo från ett feministiskt symposium jag kollade på häromdagen. Tre panelister snackade om arbetslivet. En pratade om ojämställda löner och kvinnors dubbelarbete. En annan talade om global kapitalism, klass och låglönebranscher. En tredje talade om lönearbetet som form. Det blev rätt snabbt dålig stämning. Den tredje fick rollen som teoretikern som flummar iväg till det allmänna och ointagliga. Den första fick rollen som den som pratar konkret och som löser problem, tar ansvar. Den andra fick rollen som en som ser de globala sammanhanget och som snackar om stora saker utan att det blir grumligt och ohanterligt. Det intressanta var den ilska som vändes mot den tredje från den första talaren - att här kommer du fans teoretiker, och babblar om kön & arbete, men som dribblar bort de riktiga frågorna som faller ur synfältet, och istället kommer du här med omöjliga utopier som ingen människa kan tro på och som inte hjälper ett dyft för att förstå varför kvinnor får sämre betalt än män eller varför yrken kvinnor är verksamma i inte värderas. Kort sagt - den tredje talaren, med sitt milda sätt, framstod plötsligt som en mansplainer med anspråk på att berätta för tjejer om "hur det egentligen är".

Det jag vill säga med de här virriga digitala inristningarna är hur tydligt jag både i Youtubevideon och i samtalen jag hade härförleden upplevde det svåra i att på ett konstruktivt ickemumligt sätt kritisera jämställdhetspolitiken, en trots allt ganska förhärskande och på många sätt BRA idé om vad feminismen är : feminism som synliggörande av maktstrukturer.