31 October 2012

gojan, gröten, gyttret - skriften

Presenterar kompakt & råddig text på seminarium.
Min kompis C som är trött på mitt jamsande i stil med "det är svårt..." frågar vänligtsträngt vad jag egentligen vill säga i avhandlingen, vartåt tankarna surrar undrar sömnlösa nätter. Jag säger fan och sen svamlar jag en stund, huvudet helt blankt. Mumlar något om två former av hängivelse till arbete och till och med det sämsta ordet i hela världen, värde, kommer över mig. Sånt där tillfälle när jag håller låda och på samma gång tänker jag konstant: vad säger du människa?
Kontemplerar avhandling, skrivande, det massiva, de dåliga pretentionerna. Det jag borde göra nu är att gå igenom texter, låtsas att jag har kontroll över det här, rulla ut en fucking järntråd av sammanhållet resonemang och slasha allt onödigt.
Tar mod till mig och copy-pastar in alla texterna i ett dokument. 300 ss. Satan. Hur gick det till? Att röja upp i allt det där, snyft, blodet från alla darlings. Halvtänkta resonemang som ska rätas ut och skrivas ut i alla dötrista detaljer (en av mina största ovanor när jag skriver är att lämna saker vid antydningar).
Ungefär tio personer kommer att läsa den där avhandlingen. Det tröstar inte ett piss.

Hur färdigställer man en avhandling snabbt, effektivt, bra?
Just nu känns det här projektet inte så lite överväldigande och scary men det ska väl fixa sig. 

4 comments:

Kontinuitetsvägraren said...

Usch! Låter så bekant, känner igen mig, o har lite samma vana som du, dvs att jag inte ids skriva klart ett resonemang, utan skriver klamrar istället, typ: [här nåt svammel om närläsning]. På det sättet lämnar man det värsta till sist, grattis.
Men jag tror nog din text blir hur bra som helst:) Tsemppiä!

M. Lindman said...

Ja, just det. Fast försöker tänka att sen kan man sitta ner och vara superduperdisciplinerad och skriva ut precis allt. - - Naturligtvis den grövsta formen av självbedrägeri, men det lever jag på just nu.

Be said...

Jag tror att den främsta anledningen till mina svårigheter och misslyckanden i filosofi är att jag har så liten frustrationstålighet och inte står ut med att inte veta vad jag ska säga. Jag tror inte man kan göra något bra (skriva något vettigt) om man inte accepterar det plågsamma i processen, att man inte vet vad man ska säga förrän man försökt säga det, tvåtusen gånger om. I ditt fall lär det nog gå på färre gånger. ;)

M. Lindman said...

uff - det blir nog mer än tvåtusen men just så där är det, och ibland är det ju det som kan kännas meningsfullt med filosofi också (vid sidan av tandagnisslet): mödan att försöka artikulera något och hitta var man själv står, hur man ska förstå något. Men för mig tar det tid och jox, en massa försök och angstas.