Här kommer ännu en recension av en arbetskritisk bok. Jag läser Ivor Southwoods Non Stop Inertia, som i svensk översättning heter Prekariatet 2.0. Det är en läs- och tänkvärd bok som har relativt lite gemensamt med den bransch av kulturkritik som sysselsätter sig med koketta filosofitunga (och innehållslösa) referenser och begreppsliga berg av neologismer. Vi tackar för det och hugger in i en bok som på ett bra sätt tar itu med drag i samtida arbete.
Ämnet för boken är prekärt arbete: osäkra anställningar och perioder av arbetslöshet. Prekärt arbete är inte bara en formell beskrivning av arbetskontrakt och dylikt - med prekärt arbete menar Southwood något mycket mera vidsträckt som inbegriper känslor, förväntningar och handlingsmönster. Hen skildrar hur arbete allt mera blir något innehållslöst, en simulation, ett skådespel. Det gäller att framställa saker rätt (med resultatet att vissa saker döljs och att sätt att prata florerar där alla inblandade vet att det är bara yta.) Boken exemplifierar med den absurda värld som den arbetssökande ställs inför. Man ska skriva CV:n, springa på kurser och jobba med kvasijobb. Främst av allt ska man lära sig hur man blir attraktiv på arbetsmarknaden. Slutsatsen Southwood - med rätta - drar är att det som föds ur detta är en kritiklös konformism. Smile or die liksom. Prekärt arbete ska inte betraktas som ett personligt val eller som en livsstil. Systemet upprätthålls genom ångest och osäkerhet. Det är inte regeringen eller de elaka företagen: det är dig det är fel på. Du ska förändras och fixa om dig, trimma dig till duglighet och foglighet. Man måste gå med en massa saker. Arbetstillvaron som författaren beskriver - som sträcker sig från jobb på lager till jobb i administrationen - är rotlös och främmande för allt vad relationer och rutiner heter. Det är en tillvaro som föder en oändlig räcka av självbedrägerier: det viktigaste är att tänka positivt! jag är min egen chef! jag är inte egentligen en sopgubbe, jag bara jobbar här några dagar! Non Stop Inertia? Allting går snabbt men idéerna om vart vi är på väg är grumliga. Saker händer men ändå inte. Det är ett samhälle där alla är kunder. Arbetaren säljer sin arbetskraft till sin kund, företaget. Men arbetaren framställs också som en kund: arbetsförmedlingens kund. Southwoods kontext är brittisk, men det är lätt att känna igen berättelserna och analysen i vårt eget lilla "innovationssamhälle".
Jag rekommenderar den här boken om man vill fundera på hur jobb tränger in i livets porer och hur vi präglas både av hur vi jobbar och hur vi talar om arbete. Läs en intervju med Southwood här. Vad händer när bemanningsföretag blir en allt tyngre aktör på arbetsmarknaden? Läs Southwoods bok. (Läser i DN att bemanningsföretag sällan har tid eller möjlighet att komma med invändning mot hur kundföretaget sköter exempelvis arbetssäkerhet - följden är att många olyckor sker för dem som slussats in i jobb via bemanningsföretag.)
På en annan blogg läser jag om boken The Precariat av Guy Standing. Kanske en bok om prekariatet värd att kolla. Och om man kan finska ska man läsa Hoivaajien kapina av kollektivet Precarias a la deriva.
Det om det.
No comments:
Post a Comment