21 December 2010

----



Idag: klockan ringer. Klockan stängs av. Klockan ringer. Klockan stängs av. Proceduren x 15. Telefonen ringer. "öö" Kollega: jag har tråkigt på jobbet, kom hit. "OK" Det är snö ute. Igår också. Jag förvånas varje dag. Destination jobbet. På jobbet: nu är det lunch. På jobbet: vi äter lunch. En berättar en rolig historia om en berusad man. Nej, vänta. Det var igår. Idag pratar vi om mat. Vi dricker kaffe. Jag sätter mig på min stol. På bordet väntar papper. Jag läser igenom dem. Sedan skriver jag ett mejl. Det är ett långt mejl. SMS: "Stress på jobbet, INGET KAFFE!!!" Hämtar kaffe #1. Läser sida 6/9. Hämtar kaffe # 2. Läser sida 3/9. VARFÖR HAR DAGENS NYHETER INGA NYA RUBRIKER. Rullar ett grus under skon. Kliar näsan. Lägger pennan på pappret. Nu är pennan på bordet. Kaffe # 7. Ss. 5-7. Husis, SvD, HS, SNT, BBC, Guardian, New Statesman, NYROB, New Yorker, Los Angeles Times, South Wales Evening Post. Kollega # 1 tittar in. En robot, säger hon. Pip, pip. Kollega # 2, # 3, # 4. KAFFE- - NU . Skriver s 7/14 av monstermejl. Går hem och det är snö på marken och den enda tanke jag har i huvudet är vilken mat det blir idag. "The philosophical life: "I think that Socrates saw his philosophical life in the same way, as a requirment to be faithful to a love of the world sustained by a gratitude which was not conditioned upon how things went for him." Mmmmm. LOL.

19 December 2010

om film och långsamhet

Bloggen The Pinoccio Theory publicerade för ett ganska långt tag sedan ett viktigt inlägg om film. I Arthousefilmkretser är vurmen för långsamma meditativa filmer något närmast obligatoriskt. Kan det finnas något konservativt och nostalgiskt i kritiken av "det snabba" och i att föra fram en viss krets av regissörer som jobbar med lååååååånga tagningar, strikta kompositioner osv., men som kanske inte alltid utmanar filmmediet? Finns det en koppling mellan hyllandet av det kontemplativa och en viss politisk feghet/blindhet/lathet/brist på intresse för politik? Om det här inlägget träffar någon så är det mig. Det är ett mycket nyttigt resonemang att förhålla sig till.

(En blogg om just denna typ av film, se här.)

Att filosofera med öronen

Under strecket: Wallrup om ny, fenomenologisk studie om hörsel och filosofi

Läs också Steve Goodmans antifenomenologiska bok Sonic Warfare: Sound, Affect and the Ecology of Fear (istället för att diskutera ljud ur ett kulturellt meningsperspektiv väljer Goodman ett affektperspektiv på ljud: det hörbaras gränser, military urbanism, frekvenser, ljud och skräck, musik som affekt och tidsperspektiv).

ljudbloggar (du kanske inte visste att de finns, men det gör de):

WeirdVibrations : "WV is an ongoing investigation into the politics of human sensuality, by way of commentary, reviews, field recordings, and artwork. Most posts include both text and media. Our emphasis is sonic, but we’re not deaf to pictures, tastes, or feelings."

Sounding out!
Soundwalk
Invisible Cartographies
Everyday listening
City of sound

e-, e-, eek

på tal om ekonomi: min favoritskribent.

18 December 2010

vad har det här med ekonomi att göra, egentigen? Egentligen?

Under hösten har jag undervisat en kurs om filosofi och ekonomi. Det har varit mycket givande men också helvetes svårt. Det svåra handlar förstås delvis om att jag som lärare måste kännas vid och presentera mitt eget grumliga tänkande. Att inte kunna tänka färdigt. Att famla. Men det är svårt att tänka på ekonomi också av andra skäl och det ska jag försöka säga något om nu. Och jag hoppas de här kommentarerna har en annan funktion än att illustrera den neurotiska lindmanska psykologin.

En av sakerna som slår mig när kursen är slut är hur naturaliserad ekonomin är i mångas, också mitt, tänkande. Det tycks inte ses som något anmärkningsvärt att komma med filosofiska perspektiv på moral, estetik, logik osv. Men att säga något filosofiskt om ekonomins och det ekonomiska tänkandets roll i våra liv tycks utifrån det här tankesättet varken intressant eller ens möjligt. Det mesta av vad filosofen säger kan avvisas med den nyktra och stränga reprimanden JA MEN VAD HAR DET HÄR MED EKONOMI ATT GÖRA EGENTLIGEN? INGENTING.

Filosofen som intresserar sig för ekonomi kan agera tapper dilettant. Man kan vara dilettant på renässanskonst och antikviteter, men fan inte ekonomi. Det är skamlöst, nämligen. Ekonomins roll är ogenomtränglig, tänker man, för alla andra än fackmän. För att beskriva ekonomins relation till samhället eller individuella relationer måste man redan vara på det klara med att det är en och endast en beskrivning av verksamheten som är giltig och sann. Allt annat är flum eller välmenande önsketänkande som dimmiga filantroper ägnar sig åt. Ekonomisk kunskap har växt fram ur nationalekonomins mödosamma utveckling; från att vara sladdrig moralfilosofi har nationalekonomin uppnått ett helt igenom vetenskapligt (och hör sen) utformande av matematiska modeller.

Ekonomin fungerar på ett givet sätt som vi inte har överblick över i vardagssammanhang. För att komma på det klara med dessa mekanismer (ja ni ser) måste man behärska ett sofistikerat artilleri av grundläggande begrepp som utgör grundvalarna för förutsägelser av ekonomiska fenomen. - Det är inte så att jag skulle förneka att nationalekonomin ger förståelse av ekonomi. Det som det gäller här är att fundera på varför man är benägen att tänka att varje annan förståelse på något sätt är stympad.

Under kursen kom jag på mig själv med att, kanske eftersom det fanns en del ekonomer i gruppen, nästan be om ursäkt för att jag saknar ekonomens tekniska utbildning. I mina mörkaste stunder lät det nästan som att man måste ta mina funderingar med en nypa salt eftersom jag inte vet något om ekonomins matematiska tillvägagångssätt. Det här hade förvisso till en del att göra med att vissa texter som diskuterades under kursen uttalade sig om vad ekonomer säger och inte säger. Det är klart, där är det viktigt att ha kännedom om själva vetenskapen, även om det finns vissa slags påståenden om rationalitet och egenintresse som man inte behöver ha gått på grundkurs i nationalekonomi för att reflektera kring. Att filosofera om vetenskap, om det sedan rör sig om evolutionspsykologi eller ekonomi, ställer en del krav på klarhet från filosofens sida angående vilken slags anmärkningar som görs, på vilket plan man resonerar (det här är för övrigt extremt viktigt i all filosofi).

Det konstiga är dock att också uttalanden om ekonomins karaktär och roll ofta förstås som något som ekonomer har ensamrätt på, trots att vi i en väldigt okontroversiell bemärkelse lever mitt bland ekonomiska institutioner, ekonomisk retorik, ekonomiska styrmedel, kvasiekonomiskt babbel. Men det här är inte egentligen ekonomi, inte i primär mening, sägs det då. All annan förståelse än den som centreras kring förutsägelse är "mjuk" och avviker från den ekonomiska vetenskapens stenhårda grepp om verkligheten (ja ja, den nyttomaximerande individen är bara en modell men ekonomer HAR DE BÄSTA beskrivningarna av ekonomisk verksamhet). Visst kan man roa sig med att räkna upp handlingar som inte passar in i det nyttomaximerande egenintresset, men då sysslar man tveklöst med beskrivningar av andra domäner än ekonomins. Och om sådana dimensioner finns i ekonomiska sammanhang också kan det kanske ha ett marginellt intresse, men endast om det hjälper till att bygga en modell som göra lyckosamma förutsägelser.

Samma slags frågor uppstår eventuellt i samband med filosofi om matematik (det förmodar jag utifrån min ringa erfarenhet av hur diskussionen går där). Visst har vi alla erfarenhet av plus, minus och torghandlarens huvudräkning - men det är inte egentligen matematik, eller hur.

Vad handlar det om? Det är svårt att inte se ideologier spöka i bakgrunden, ideologier som är både av vetenskaplig och politisk karaktär. Ekonomin representeras inte som en orkan eller jordplattornas rörelse, men näst intill. "Ekonomi handlar om att hantera resurser som på något sätt har en kostnad." En någorlunda klassisk förståelse av vad ekonomi är, tror jag. Utifrån den tycks matematiken redan implicerad. Ekonomi handlar om kostnadseffektivitet. Vad finns det att säga om kostnadseffektivitet som inte är av rent teknisk natur? Ja, en hel del, tycks det mig. Poängen här är att ekonomi ofta presenteras på ett sätt som får det att se ut som ett slutet system som är helt och hållet avklippt från alla frågor som man inte kan svara på tekniskt. Därför måste ekonomin jobba med "tomma" begrepp om välfärd, resurser, begär, nytta osv. När de här begreppen fylls med innehåll är de inte längre ekonomiska begrepp och en reflektion kring hur man talar om dem saknar därmed ekonomiskt intresse.

Jag har som sagt svårt att värja mig för det djupt konstiga i detta. Man isolerar en typ av handlingar, förvandlar dem till begrepp och formella relationer - men att bråka med varför den här typen av handlingar specificeras på ett visst sätt tycks alltså inte ekonomiskt intressant. Det är där en viss ideologi börjar. Att koppla ekonomi till övrigt liv (övrigt!) är irrelevant och flummigt eftersom definitionen av ekonomiska handlingar är sprungen ur verkligheten själv (resurserna och knappheten och kostnaderna). Få skulle säga så, men jag tror många tänker så. - Att man tänker att just här krävs ingen omprövning kan inte vara något annat än dogmatiskt tänkande där man i någon bemärkelse har bestämt sig för hur ekonomin måste se ut, vilken plats den måste ha, och därmed, hur vi måste förhålla oss till "ekonomiska fenomen". En av de mest destruktiva föreställningar om ekonomi är att den är relaterad till mänskliga relationer endast i avledd bemärkelse. Primärt handlar ekonomi inte om mänskliga relationer. - Jag tror att om man börjar fingra på den bilden, kommer mycket annat att ställas i ny dager.

Det här är naturligtvis saker som jag ännu tänker väldigt oklart på men jag tror det kan vara viktigt att klampa på också i obekanta träsk.

PS: Om man har det minsta intresset för den här frågan ska man läsa Jacob Meløes text "Remaking a Form of Life". Det är en av de minst dogmatiska texter om ekonomi jag någonsin läst, kanske också en av de mest klarsynta. Finns det någon annan (det måste inte vara filosofer) som har skrivit om de här sakerna?

16 December 2010

Mu!

Idag kom jag att tänka på ett ställe där Nietzsche skriver om kor och idisslande. Jag kom inte riktigt ihåg hur formuleringen gick, så jag sökte runt lite på det elektroniska nätet. Det visar sig att det finns åtminstone två fina ko-ställen. Kor har annat än hjordinstinkt:

"För att på detta sätt göra läsandet till en konst är det framför allt ett som fordras - just det, som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..." (företalet till Om moralens härstamning)

Det andra handlar om att glömskans (för oss) svåra konst, ur Otidsenliga betraktelser:

"Consider the cattle, grazing as they pass you by. They do not know what is meant by yesterday or today, they leap about, eat, rest, digest, leap about again, and so from morn till night and from day to day, fettered to the moment and its pleasure or displeasure, and thus neither melancholy nor bored. [...:] A human being may well ask an animal: 'Why do you not speak to me of your happiness but only stand and gaze at me?' The animal would like to answer, and say, 'The reason is I always forget what I was going to say' - but then he forgot this answer too, and stayed silent."

Det kan hända att jag fantiserar, men finns det inte också ett tredje, där Nietzsche talar om filosofen som ko?

13 December 2010

insomnia III



-----------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------------------

tänkandet s.a.s., öh

12 December 2010

på fel spår

Filosofiskt arbete börjar ofta med att man finner sig intrasslad i en tankehärva. Något framstår plötsligt som ett massivt mysterium och det är bara att börja gräva för att ta sig loss (det riktigt sofistikerade filosofiska skrivandet, som denna skribent såklart representerar, blandar fördomslöst olika metaforer i samma mening).

För en hel del år sen försökte jag skriva en avhandling om förändring. Det gick åt helvete. Avhandlingen började med en någorlunda klassisk (men kanske sällan tematiserad?) skitbild: "Man kan vilja en massa saker (t.ex. att vara mindre svinaktig, skärpa sig, vara uppmärksam, vara en mer förstående vän) men så gör man det ena och det andra och sist och slutligen är det rätt lite av det som människor gör som kan tillskrivas vad de vill med sina handlingar. Jag kan försöka göra något, men att jag verkligen förändrats är i någon mening inte upp till mig." Om man tänjer ut resonemanget börjar nästan allt handlande rulla ner i avloppet: strängt taget är det inte så mycket jag har "kontroll över". Något slags metafysisk kil (den sk. yttervärlden) körs in mellan att "vilja förändras" och att "förändras", att "försöka göra något" och att "göra något".

Skälet till varför jag inte klarade av att genomföra projektet var inte att grundfrågan var oviktig (även om den tillhör den för filosofer så vardagliga kategorin kraaaazy), men att det ibland krävs en enorm omsvängning för att en viss bild ska gå i bitar, och den omsvängningen klarade jag inte av då (även om jag försökte lindra med idel första- och tredjepersonsperspektiv). Nu är jag för lat för att försöka. Att verkligen ta kål på ett tankemönster som detta handlar ofta om att man blir på det klara med vad det är för mat som bilden byggs upp på. Det tenderar att röra sig om rätt så varierad kost, och då blir det svårt (dvs. att en tanke närs av flera olika problemkomplex som strålar samman.)

Detta var något som slog mig efter att ha lyssnat på ett föredrag om Spinoza. Ett enormt svart hål öppnas i hans idé om handlande, aktivitet och att bli påverkad "utifrån".

10 December 2010

reflektioner kring livet och verkligheten

När man, som jag, börjar bli gammal och grå är det oundvikligt att inte delge världen sin genom åren surt förvärvade visdom. Här är den:
- Vill man skrika VITTU! i sitt arbetsrum när man stöter på inre eller yttre svårigheter ska man göra det.

6 December 2010

fan, mera blues!

helvetes bra

idag påmindes jag om denna, fantastiska, sång:

2 December 2010

aj

så kallad livs stils blogg hihi lol  :))))
<3

1 December 2010

Simmel simmlar

"When a man is satisfied with any woman whatsoever, without excercising an individual choice, when he eats anything at all that he can chew and digest, when he sleeps at any resting place, when his cultural needs can be satisfied by the simplest materials offered by nature, then his practical consciousness is completely subjective, he is inspired exclusively by the agitations and satisfactions of his own subjective condition and his interest in objects is limited to their being the causes of these effects."

Förutom att vara ett exempel på oändligt frammaskande filosofiska meningsstrukturer, är det här en väldigt tilltalande syn på världen. Eller hur? Kanske är det till och med så att vår medvetenhet om YTTERVÄRLDEN kan tillskrivas ett slags ekonomiskt medvetande (att vi har oändliga behov, vi vill ofta ha något visst, men världen konstitueras av knapphet och vi tvingas ARBETA)?  Ja, just så måste det förhålla sig. Alltså: tur att vi har det ekonomiska medvetandet, annars vore vi grönsaker. Och ska vi alls förstå oss på det här med ekonomiskt värde måste vi förstås titta på medvetandets struktur. Om det inte vore för Knappheten skulle vi vara självtillräckliga solipsister. Och som nån moralfilosof sagt: hellre är man en fri man som äter bröd än en slav som urskiljningslöst vräker i sig tårta. Men vänta nu, hur var det nu, det var ju herren som förslavades av tårta och slaven som.....? Herregud, vilken röra!

"Even the desire for objects, which recognizes their autonomy while seeking to overcome it, develops only when want and satisfaction do not coincide. ... Only the repulsion that we experience, the difficulties of attaining an object, the waiting and the labour that stand between a wish and its fulfilment, drive the Ego and the object apart, otherwise they remain undeveloped and undifferentiated in the propinquity of need and satisfaction."

29 November 2010

khanate

Indignant Senility - Plays Wagner

Idag hade jag egentligen för avsikt att ägna mig åt lite undersökande sociologi. Jag har funderat på vad det egentligen innebär att jag har så dålig koll på vad som spelas på de sk. topplistorna. (Och nu vet jag att begreppet ifråga blivit mer och mer perifert, men det visar väl något om min okunskap.) Nåja, i experimentellt syfte hade jag tänkt gå igenom lite listmusik för att skriva några rader om mina upplevelser inför den kontemporära populärmusiken.

Det gick inte så bra. Efter tre spår började min själ ruttna. Jag tänkte: om jag lyssnar till en enda ton till börjar jag hata musik.

Nu rotar jag istället bland recensioner och spelningslistor och sniffar mig till ett bekant territorium: drone. Pat Maherr slänger in Wagner i en cementblandare (ett datorprogram). Resultatet är - faktiskt! - rätt så fascinerande. Wagnersk storvulenhet förvandlas till slammigt blurr och grumligt surr. Den här skivan kommer knappast att förändra mitt liv eller min uppfattning om musikens yttersta gränser. Men har man en grej för sådant här har man en grej för sådant här. Musik som hela tiden tycks spelas från en helt annan rumsdimension, sönderhackad musik, fragment, upplösta dimensioner, fadda ljud, det vagt igenkännbara, desorientering, rum & ljud, spår. Om jag får välja mellan Wagner och Plays Wagner väljer jag det senare. Wagner har inget kvar av patos. Wagner är en dimma. Wagner är en enda röra. Wagner susar. Wagner är knappt en viskning. Wagner är låååångsam. Det är nästan ingenting kvar av Wagner. Wagner är reducerad till en knarrande, vissen klang. Rätt åt dig, gubbjävel. Wagner hör hemma just här: upplöst i en loop, nergrumlad till ett sjok av ljud.

Så gick det med den listmusiken.

24 November 2010

mjukheideggeriana

Jag har ingen särskild grej med Heidegger. Men sånt här tycker jag om:

Rowing, you will learn about the wind and the waves and the currents as they affect your boat and your rowing it. The same wind that teaches you about its force also teaches you about your own strength, in rowing against the wind. And so on. What you learn about the world at sea will be the world as you experience it. But that will be short for ‘the world as you experience it from a rowing boat, rowing it and fishing from it.'

Typ: Heidegger för skärgårdsbor.
Typ: jag vill flytta till Fiskö.
Typ: kan inte filosofi alltid vara så här?

Jag läser en norsk filosof som heter Meløe. En gång hade jag och en vän en mycket animerad och djupt perplex diskussion om detta är samma människa som Alfred Mele. Det kan hända att det inte finns två filosofer som är så olika som de här två.

Konntinent - Opal island

Externa hårdskivor är uppenbarligen inte konstruerade för att tåla en och annan stöt. Detta har jag nu bittert fått erfara. Medan jag betänker fördelen med sjuttioåttavarvare framom digitala format lyssnar jag på en av skivorna som överlevt denna musiktragedi. Det rör sig om närmast mysig drone eller postrock från Konntinent. Musiken har många nyanser. I motsats till mycket annan dronemusik jobbar Konntinent med en bred palett. Vissa spår har till och med vokala inslag. Jag gillar det här. Kombinationen av mjukt oljud (ja!), pulserande stämningar och tassande gitarrer fungerar rätt så bra (fast jag medger att det låter rätt trist på papper). Man undviker det slags svepande bredbildsformat som en hel del dronemusik jobbar med. Jag är glad att Konntinent gör något lite annorlunda. Kanske är det just ett slags förhållningssätt till musiken som sticker ut. Det är inte DARKNESS och det är inte BYGGA UPP KLIMAX heller och inte NU SITTER JAG PÅ TRAPPEN OCH SPELAR GITARR STJÄRNORNA LYSER UTE. Okej, det är inte så annorlunda, det är inte radikalt annorlunda. Vi har äldre grejor som Labradford och nyare saker som Emeralds, och Taylor Deupree (ibland tänker jag av nån anledning på AGF, men det är kanske för att jag gillar AGF så mycket).
Det viktigaste är kanske att det inte rör sig om traditionell rockestetik utan musik är mycket öppnare än så. Och inga satans trummor.
Lyssna speciellt på 55 44 33. Det är fina saker som byggs upp.
En rolig detalj är hur mycket omslaget till skivan påminner om en av mina favoritskivor av Earth.

16 November 2010

Fabror Lenin

"Minä olen pikku pioneeri / ja vähän on vielä minun voimani / mutta pienikin voi taistella / rauhan puolesta kuin Lenin ja setä Ho-Tsi-Minh / Rauhan puolesta kuin Lenin ja setä Ho-Tsi-Minh"

15 November 2010

legitimitet

En artikel i dagens DN börjar så här: "Diagnosen utmattningssyndrom är omstridd." Oj, förväntas vi tänka, det som är så utbrett, hur kan det vara omstritt? I artikeln intervjuas en psykolog som i sin doktorsavhandling visar att stress försämrar flera av hjärnans funktioner. De som drabbas är inte dåligt utbildade och ambitiösa är de också (med andra ord: potentiell arbetskraft). Ni anar säkert vart det här är på väg. Just det:

"De tycker inte att de får någon riktig hjälp, de blir inte tagna på allvar. Den här typen av sjukdomar har stora legitimitetsproblem, därför är det viktigt att forskningen arbetar för att visa att upplevelser, som stress, faktiskt kan skada hjärnan."

För beskrivningar av upplevelser, det kan ju inte tas på allvar. Det är ju subjektivt och vad det nu heter. Bara vetenskapens järnhårda språk kan få oss att ta upplevelser på allvar - eller visa att nej, bakom de här upplevelserna finns det inget objektivt som visar på reella problem. Folk kan uppleva hurudan stress eller depression som helst, men kan det inte visas i hjärnan, så finns det inte. För det kan ju inte vara så att undersökningens utgång var fastslagen på förhand? Det vore ju ... ovetenskapligt.

I slutet av artikeln är det surrealismen som kommer till tals:

"Hennes önskemål är att dagens arbetsgivare börjar tänka lite mer "hjärnergonomiskt". Öppna kontorslandskap och inglasade grupprum går bort, menar hon."

Jag förstår precis. Att kontorslandskap är dåligt sitter i hjärnan: det blir för mycket stimuli.

Såklart går det att raljera med det här hur mycket som helst. Men misstron till människors upplevelser/beskrivningar som uttrycks här är väldigt skrämmande.

13 November 2010

Schmaltz explosion!

Jag behöver schmaltz! Världen behöver schmaltz! Enorma mängder schmaltz! På femtiotalet (och en bit in på sextiotalet) producerades det massor av sliskig, insinuant, pervers, kuslig och helt fantastisk musik. Här är ett blandband som försöker frammana sådana stämningar. All musik är dock inte från femtiotalet. Och ja, Cliff Richard är med. Jag minns en religionsbok i mellanstadiet där det fanns ett avsnitt om populärkultur och religion. Där stod det lite om Billy Graham och sedan fanns det en STOR bild på - Cliff Richard, som mycket träffande beskrevs som en tonårsidol.

haverism

På den alltid läsvärda Copyriot publicerades helt nyligen ett intressant inlägg om rättshaverism. Notera speciellt det helt underbara citatet från Vi är verklighetens smolk. Följ den bloggen också!

post-r&b

Fråga inte varför, men jag gillar de här grejerna:





Naivitet

"Det är inte så att han är sexistisk egentligen, han är bara väldigt naiv när det gäller frågor kring kön. Att han säger vissa konstiga saker visar bara hur naiv han är."

Vad har man egentligen sagt då? Hur fungerar begreppet "naivitet" här? Det tycks ha en massa adresser. "Bara han skulle tänka efter lite skulle han inse..." Och då: men handlar det här om tänkande överhuvudtaget, och om det gör det, så på vilket sätt? "Ja men hans sätt att uttrycka sig kan bara härledas till att han inte känner till feminismen så bra." Här ligger man nära den politiska korrektheten, hur man ska säga något för att det ska bli rätt. "Han är inte speciellt uppmärksam på de här frågorna." I så fall har man redan, i en mycket högre grad, uttryckt ett klander (och då menar jag inte klander som i nån domstolsuppfattning om moral). Den naive är verklighetsfrämmande, men då ska "verklighet" inte förstås som en summa av empiriska fakta. Då rör det inte på ett enkelt sätt om tänkande, utan om vad man tar i tu med, vad man låter sig konfronteras med, vad man öppnar sitt tänkande för (alltså: tänkande har en roll, men ofta inte så som man först tänker sig). Börjar man prata om uppmärksamhet här, tycks det bli problematiskt att säga: "Ja, egentligen avsåg han inte att ta den normala manligheten, och sig själv, i försvar" Problemet med en viss användning (markerar viss här) av begreppet naivitet är att moraliskt ansvar försvinner. Precis allt kan skrivas in som "oskyldigt" (naiv - full dessutom). Som jag redan sade hänger detta samman med att man på ett för enkelt sätt beskriver förståelse som intellektuell förståelse, "intellektuella processer".

Prova tanken: vissa samhällsformer skapar naivitet. (Jag har ibland funderat på hur politisk nittiotalsfilmatiseringen av Jeeves & Wooster var, men kanske fantiserar jag.)
Prova tanken: den naiva cynikern.
Prova tanken: den naiva ironikern. (Ironikerns och cynikerns självbild är att ha sett igenom precis allt - därför är de mycket naiva. Cynikern målar upp alla idéer som inte låter sig förenas med hans eget livshat eller hans egen livströtthet som "naiva".)

Naivitet handlar om vilken inställning någon tar till något. "Normal manlighet är väl OK - det är det andra som vi måste syna i sömmarna." Hur sägs det här?

Att beskriva någon/något som naiv/t har förvisso ofta en plats. En begriplighet. "Han förstår inte vad det betyder att säga så." // "Han förstår inte den fulla innebörden av vad han nyss sagt." Men poängen här: vilken är kontrasten? Vad har man gjort genom att beskriva någon så? Givit en psykologisk förklaring? (när behövs det?) Dragit undan mattan för kritik? Kastat nytt ljus på något? Allt hänger förstås på vem som talar. Om jag säger att jag varit naiv är detta sällan ett sätt att säga att jag inte bär något ansvar för vad jag sagt, att jag bara "råkade" säga det. Ofta tycks det vara just tvärtom. Det jag säger är, om det ska tas på allvar, inte att jag nu sitter inne med en riktig, sann beskrivning av något, men det jag sagt tidigare sätts in i ett ramverk av inställningar.

Ett exempel: under en kurs om mäns våld mot kvinnor rullade föreläsaren upp ett scenario. Scenariot handlade om hur man själv skulle handla om man utsattes för våld av sin partner. Olika alternativ räknades upp och deltagarna förväntades ställa sig i olika hörn av rummet enligt detta. Jag gick raskt till ett av hörnen, helt övertygad om att jag visste vad jag skulle tänka. Senare slogs jag av hur naivt jag tänkt, och att det var just självklarheten, att jag tyckte mig veta exakt hur jag skulle förhålla mig till denna fråga, våld, som främst av allt var naiv.

11 November 2010

Människor

Det är 2010 och jag startade den här bloggen 2007. I ett av de första inläggen skrev jag om något som förbryllar mig. Jag har inte slutat vara förbryllad.

Tre år senare står jag i samma matkö. Det är rotsaker idag. I bärneeesås. Gott (i ett annat, bättre, liv var jag lastbilschaufför). En människa, något slags samordnare, allt-i-allo, står bredvid mig. När folk tappar grejor, hittar han dem. Ofta står han i ett hörn när jag går förbi. Jag känner honom inte. Vi ser varandra varje dag. Vi hälsar inte, kanske en liten nick (kanske). Ibland har jag haft små språkliga utbyten med honom. Det har handlat om ting förankrade i praktiken. När jag har sagt något har han ofta pekat på en bristande logik i min utsaga. Jag försöker på nytt. Han brukar plira skeptiskt på mig, va? Vad menar människan riktigt? tycks han tänka för sig själv, hos sig själv. När han pratar finns det alltid ett slags ironi i det han säger. Jag vet inte vad det är som är så himla ironiskt med allting men det roar mig. Han tycks dock inte vara avsiktligt skämtsam. Eller så förstår jag mig inte på det avsiktliga. Men jag skulle inte vilja säga att jag har roligt på hans bekostnad. Det är bara det att varje gång han går förbi i korridoren måste jag göra mitt yttersta för att undertrycka ett leende som går från öra till öra. Det är inte ett hångrin. Jag slås av små rutiner som är absurda på väldigt små sätt, människor som man ser varje dag men som man känner på ett enda sett: genom att man vet vem den andra är, att den jobbar här.

Det är en konstig grej. Att gå förbi människor som på ett plan är helt främmande men på ett annat fullständigt bekanta och nicka, "ja, ja, här går vi och jobbar. Du har varit här hela tiden. Det har jag med. Det är en hel evighet. Jomenvisst. Tiden går så snabbt. Janä." Det sägs inte, men det finns där. Och det är inget konstigt med det. En arbetsplats. En plats där man arbetar. Ibland i ett hörn, ibland på en stol, ibland står man upp.

Att vi inte känner varandra är inget problem. Det är bara så det är. Att det är så betyder inget särskilt. Vi jobbar ju här. Det är inget med det. Men vad äter den där planeraren till middag? Vad lyssnar den där professorn på för musik? När gick byråkraten senaste på bio? Är den där studenten snäll eller en riktig elaking? Om jag skulle ringa lektor X (som jag inte känner) och säga att jag låst ut mig och behöver logi, hur skulle hon reagera då? Man frågar inte. Det skulle vara bisarrt att göra det. Men man kan slås av såna konstiga grejer.

Av någon outgrundlig orsak blir jag alltid glad när jag ser den här samordnaren-vad-han-nu-gör. Fast jag är på skitdåligt humör den dan blir jag ändå glad. Speciellt när han lurar vid ett hörn och gör inget särskilt. Det är: jag förstår mig inte ett dugg på människor eller världen eller nånting men det är helt OK. Vissa saker kan man bara inte förstå även om de är en del av ens dagliga värld. Ens dagliga värld är bekant men samtidigt jättekonstig.

Knasigt! Och rätt så fint för att det visar på något sätt hur en viss förutsägarbarhet inte måste vara tråkig. Tvärtom, ofta.

9 November 2010

-------------------- ---- -------------



Det är vinter. Rubriker: SMHI varnar för snöoväder / ett snöoväder väntar Sverige / snart snö i Finland / snart snö / snö nu / SNÖ NU / OCH NU / OCH NU. Kanske är det vad vi vill. Att hela fucking allting ska bäddas in i femtio meter snö. Jaga sälar med harpun. Jag är på jobbet. Det är samma ljus året om. Lunch/skriva/möte:::::PENGAR och hur de ska FÖRDELAS. Jag blir grå i skallen och sätter mig på arbetsstolen igen, mycket mera modstulen. Jag vill slippa undan. Det är en tanke som slungas tillbaka på en: kan man det, vill man det, får man det, ska man det? Arbetsstolen. Heeelt andra frågor: Skriva föreläsning om ekonomi, brist, avfall, slöseri. Och varje stycke avslutas, för det låter så fint och dramatiskt: "....and sometimes reasons come to an end". Ja och det gör de. En trösterikt nykter tanke: reasons come to an end. Det snöar ute. Jag hatar snö. 
Men jag älskar Low. Varje år samma. Varje år samma sång.

7 November 2010

"arbetets rytm"

Jag läser David Toop igen. Haunted Weather, som utgavs för några år sedan, innehåller många fina iakttagelser om ljud, tystnad, minne och lyssnande. Den här passagen sammanfattar något jag funderat på i relation till min avhandling. Toop pratar om en performanceupplevelse:

'To work with a tool, a stick or an iron bar is something that belongs to the collective memory of mankind,' Battistelli has said. 'These gestures and symbols are so deeply rooted in all of us, that people from totally different cultural backgrounds are able to find their own dimension, their own interpretation from this extract of human life.'
The opening sound (a sound of opening), was the cracking of an egg. Dough was kneaded, the blacksmith's fire crackled and for the first ten minutes or so I was charmed by the piece, its novelty and the harmonious chinking, hammering, sizzling, sawing and gossip that meshed so closely as a by-product of work. By the end, that sweetness had induced nausea. [,,,] After a time, I began to sense what it was like to visit one of the colonial expositions of the 19th and early 20th centuries, when 'native' peoples were put on show in replicas of their villages. Yet this was orchestrated, also, as if the workers were puppets. They seemed to be enjooying the experience even though, or even because, the natural rhytms of work - haphazard, rich in rhytmic complexity, repetitive, potentially maddening - were entrained within a score at once cute, predictable and reeking of avant-garde tokenism. These were genuine soundmarks, though far from being 'extracts of human life', their role as a poetic echo of real graft had been pulled like a dead tooth. Through sentimentality, labour was trivialized rather than celebrated. Despite being a cross between Dylan Thomas's Under Milk Wood and Edgar Varèse's Ionisation, this was a composition that seemed no more edifying than any other theme park, constructed in the ruins of manufacturing industries, and staffed by the workers who once shaped their lives and communities around their work.

4 November 2010

pedagogiska framsteg

Den lindmanska tankeverksamheten har gjort omåttliga framsteg idag. Förutom filosofiska landvinningar (revolutionerande insikter) har den excellerat i praktiska initiativ mänskligheten till godo. Med andra ord: jag har kommit på en idé. Det är en snilleblixt som torde ge mig vilken lärostol som helst på vilken pedagogisk fakultet som helst ... på klotet. Nu har jag ju tänkt till ordentligt om det här med NÄRVAROMETAFYSIKEN (kören: den ja). Den är ett problem. Vad vi än gör kommer vi aldrig bort från NÄRVAROMETAFYSIKEN. För att explikera: ett satans gissel, det där. Nu är det så att jag har funderat på en scen i Mulholland Dr. Den där de två "personerna" (OBS: säg inte person) går på konsert tillsammans, mitt i natten är det till på köpet. En dam i utsökt klänning sjunger en sorgesam sång på spanska. I slutet av sången singlar kvinnan till marken. Sången fortsätter. Sången är på band. Det är en fin scen. Kuslig också. Och nu, mitt herrskap, min idé. Det är ju inte så att jag inte skulle vara en briljant föreläsare (det är jag). Men det är NÄRVAROMETAFYSIKEN. Det är den som förfalskar den pedagogiska upplevelsen och drar ner den i talets metafysiska lockelser. Jag har tänkt lägga upp det så här: i bakgrunden spelar Einstürzende Neubauten stämningsfulla melodier på diverse metallskrot. Musiken bankar och har sig. Det passar utmärkt för den värld som kursen kretsar kring. På en stor stol mitt i klassen sitter en he-mangubbe av plast. (En sån hade min yngre kompis år 1986, jag var VÄLDIGT avundsjuk, för jag FÖRVÄGRADES ägandet av en he-mangubbe) I he-mangubben finns en mp3-spelare inplanterad. Ur denna strömmar mina briljanta, sammanhängande föreläsningar, som nu sömlöst frammanas ur plastfigurens inre. Ingen närvarometafysik! Röstens spöklika framträdande! I ett slags ruskas min publik ur/in i sina filosofiska bryderier.

Men for reelz: jag förstår det inte och jag kommer aldrig att förstå det: hur kan människor prata sammanhängande, hålla monolog, i mer än tre minuter? Jag lindar in mig i milslånga meningar som låter som om de kommer ur dostojevskijs mest feberosande karaktärers mun (nej det blir inte stor konst, det blir skit). Och det konstigaste av allt är att kopplingen till det jag verkligen säger helt har slitits av: jag pratar, det är min röst som pratar, men det är inte jag som pratar. Att vara, som det heter, "bortom sina sinnen" (det heter det inte alls: "att vara från sina sinnen"). Så egentligen behöver jag inte den där he-mangubben. Jag är min egen söndriga apparat.

3 November 2010

Aethenor - Deep in ocean sunk the lamp of light

Har man ett enda litet korn av intresse för drone/post-rock/Sunn O))) eller Bohren & der club of gore ska man leta fram Aethenors skiva Deep in ocean sunk the lamp of light. Om man, som jag, har ett närmast fetischerande förhållande till rhodespianot ska man också kolla in den. Om man dessutom har en lite antagonistisk relation till melodier och har ett öra som smälter av knattrande och böljande industriljud - då återstår inga frågor. Uppfattat?

att läsa Rawls

Vissa saker är svårare än andra. Vissa saker är t.o.m. oöverkomliga. Det oöverkomliga bildar en skala från runda trianglar till att läsa Rawls' A Theory of Justice. Nu har jag en belägenhet. Jag borde bilda mig en uppfattning om Rawls. Jag bildar mig en uppfattning om A Theory of Justice: Boken väger tungt i handen. Det är en tjock bok. Med andra ord: det finns många sidor i den. Sidorna är av papper. Boken ägs av ett universitetsbibliotek. Ingen har gjort några understreckningar i den. Tråkigt. På bokens omslag finns ett abstrakt konstverk som ser sextitaligt ut. Jag inbillar mig att den är målad av en amerikan som tycker att han själv är mycket samhällskritisk. Kanske är det en grafiker på förlaget som tillverkat omslaget, och inte alls nån målare. Undrar just vad en sådan har i lön. På bakblurben står det många upplysande ord om bokens kvaliteter, bla: "....compulsory reading for every student of the subject." När vi går över till innehållet ser vi att boken, verket, texten, är tillägnad/t Mard. Vem är Mard? Är det Rawls' katt? Partner? Barn? Faster? Farbror? Kollega? Hemliga älskare? Granne? Sophämtaren? Den minst priviligerade? Den mest priviligerade? Bibbatanten? En slumpvis vald person ur populationen som bildar en stat? Rawls' låtsaskompis? Är Mard ett spöke? Marx' spöke? Det låter troligt. Kanske ett stavfel. Jag slår upp boken på ett ställe, där står det: But even leaving this element aside, the rising or at least the nondeclining plan appears preferable since later activities can often incorporate and bind together the results and enjoyments of an entire life into one coherent structure as those of a decling plan cannot.

om samtal, estetisering och delaktighetens former

Min favoritblogg The Grass is always greener on my side of the fence (fingrarna slipprar filosofiska: on my side of the sense) skriver ännu ett inlägg som får mig att tänka på olika grejor.

När jag åker till mina hemtrakter umgås jag nästan uteslutande med människor över sextio. Jag tycker om att lyssna på olika typer av samtal, även om jag ibland intar en ganska passiv roll i de här sammanhangen. Det är roligt att höra om en vardag som inte är min, men som jag känner till eftersom jag växt upp på den där ön. Man pratar om att fiska, hur många fiskar man fått, om stuggäster som är trevliga eller otrevliga, om älgar som fällts, om gubbar som tycker om att dricka sprit, om tanter som tycker om att dricka sprit. Osv. Det finns ett antal saker som jag har bristande kunskaper om. Därför är mitt bidrag i samtal ofta rätt så ringa. Jag har aldrig varit intresserad av att fiska, och det finns därför ganska lite jag kan säga och ganska få intelligenta frågor jag kan ställa. Det här betyder däremot varken att jag skulle känna mig speciellt främmande för sådana samtal eller att jag skulle tycka att de är tråkiga att lyssna på.

På samma sätt kan jag sitta och lyssna på mina kollegor som pratar om att närläsa Austin/Husserl/Levinas. Jag har inte läst så mycket av de här filosoferna, men det innebär inte att jag tycker att det blir långrandigt att följa med hur samtalen ringlar sig. Om det är andra som pratar/orkar prata upplever jag det sällan som ett problem att vara tyst. Det är stimulerande att lyssna och fundera kring vad människor säger om de här sakerna, gäller det sedan fiske, småföretagandets vardag eller Levinas' begrepp om oändlighet.

Att inte veta så mycket om något är inte samma sak som att vara främmande inför det. Det finns såklart en risk att bristen på delaktighet i ett vardagsliv - och då tänker jag på huvudsakligen på mina hemtrakter igen - börjar estetiseras; det är så FINT att de här människorna lever ett så ANNORLUNDA liv än jag, för mitt liv är så AKADEMISERAT, visst är det BERIKANDE att vara med människor som inte tänker på filosofi dagarna i ända. Då har jag redan börjat förfalska mitt eget liv - att det är bara akademiskt - och deras, det enkla, okomplicerade skärgårdslivet med dess enkla, okomplicerade mödor (mina, däremot....!). En dimension av estetiseringen handlar om en passivitet, som ibland kan vara nog så genomreflekterad och i och med det än mer estetiserad, där jag tillåter mig själv allt möjligt i mitt "bara lyssnar". Jag planterar mig själv på antropologens eller etnografens fältstol. Vi slänger in lite heideggrande wittgensteiniana när vi en gång börjat. Oj, det är ju en hel värld som öppnar sig utifrån namnen på grynnor, att butiksägaren är personligt bekant med alla bybor (att butiken kallas vid personens namn) och att människor ringer och varnar varandra när en polisbil, kanske civil, synts till på ön. Det är en hel tidsontologi som organiseras kring "kaffetider". Och så vidare. "Antropologin" är mycket mera självupptagen än den eventuellt först ger vid handen. (Naturligtvis pratar jag om antropologi i en helt lös mening här, ni förstår poängen.) Det handlar om att skapa en bekväm, förutsägbar form för förståelsen av vad det betyder att inte vara delaktig i något. Estetiseringen kan också ta sig uttryck som nostalgi: tänk, att komma hem från skolan och höra mullret från det monstruösa maskineri där säd torkas. Att tänka på saker som varit en del av ens liv men som inte är det längre - men just utifrån något slags dimmig känslosamhet.

Men den här estetiseringen präglar förstås inte hela mitt förhållningssätt. Ofta är det helt enkelt kul att lyssna på samtal om saker som jag vet ytterst lite om men som i någon bemärkelse är rotade i en värld som jag på något plan kan sägas förstå mig på - i en existentiell bemärkelse. Det finns ett slags kulturfinlandssvenskhet som jag i det liv jag lever nu har en hel del gemensamt med, men som jag inte på samma sätt "förstår mig på". I kulturfinlandssvenskheten (som är just ett begrepp som uttrycker min brist på delaktighet, eller avståndstagande) klarar jag inte av att förhålla mig sakligt, utan jag blir rädd för att spilla vin på mattan eller att droppa fel författarreferens, prata osammanhängande, släppa en fis och skämma ut mig inför dessa briljanta människor. Och i de ögonblicken, när örona är fulla av intelligent skitsnack, kan jag tänka att helvete, nu vill jag åka till min hemtrakt. Vila skallen, lyssna på initierade beskrivningar av vädret, äta wienerbröd. :: En myriad av svårigheter och tankefrestelser.

Men ändå är jag kanske mera kulturfinlandssvensk än jag själv skulle vilja. Det visar sig, och nu kommer kopplingen till ovan nämnda blogg, i hur jag reagerar på mina sextioåriga släktingars eller bekantas försjunkande i På spåret eller beskrivningar av Herman Lindqvist som "lite av en filosof" eller en intressant och dråplig skribent. Följande händer: jag blir pinsamt berörd. Och så skäms jag över att jag blir pinsamt berörd. För vad är det som jag berörs av? Vad säger min reaktion om mig själv? Fisket och pratet om fiske ställer mig sällan inför mig själv på samma sätt som pratet om teve och böcker, även om jag reagerar på olika sätt som ibland kommer att visa sidor i hur jag förstår mig själv och andra (vilket jädrans skryt / aha, det finns alltså fiskar kvar! / varför måste du fiska hela fucking tiden? / jag tycker inte om fisk / hur fungerar det med fiskekort, egentligen?). Med Oldsberg kan jag inte få någon ro, utan jag måste undertrycka min spontana (?) reaktion: det här är helvetes dålig och pinsam smak, vuxna människor! I avgrunden avtecknar sig en figur: Göran Hägglund. I en lite nyktrare stund: kan de verkligen tycka om det? Vad är detta "kan" och vad betyder det att det är jag som frågar?

Men vad fan är det här? Vill jag sätta faster A och grannen B i arbete: läs nu lite Adorno så ska ni se att allt ordnar sig. Ja, så kan jag ju inte tänka. Så vill jag inte tänka. Samtidigt skulle jag vilja försvara mig med att jag har genuint svårt att se vad det är i Oldsbergs teveprogram som föranleder en sådan trogenhet. Men det är inte samma slags förbryllelse som när jag undrar varför människor tycker att Thomas Pynchon är bra. Jag frestas att tänka: "Då finns det i alla fall rum att fråga varför Pynchon är bra och den som jag frågar kommer att dela en viss förståelse av vad det innebär att något är just 'bra'". Men tusan."Gemensamma standarder", nå helvete, så var man där igen. Re-orient, försök på nytt.

EDIT: Så kommer jag ihåg min farmor som alltid satt och kollade på Café Norrköping med Ragnar Dahlberg. Där var det dansband som spelade och det diskuterades knyppling, typ. Eller inredningstips. Och att tänka på det här är på något sätt att tänka på vem min farmor var, inte mer med det. Och då försvinner all jävla ironi. För att komma tillbaka igen: finns Ragnar Dahlberg på youtube?

En scen: jag sitter på en skärgårdsfärja (den reguljära är ur trafik) tillsammans med min vän, som är lika mycket akademiker som jag, men som också har en icke-akademisk bakgrund, precis som jag. På färjan sitter människor som jag känner igen, bara till ansiktet. Men jag vet att de bor på ön och i vissa fall vet jag lite mer. Min vän pratar om saker som inte direkt är akademiska men hon gör det i ett språk som jag inte skulle använda om jag pratade med faster A och grannen B.

Radion är på. Det är rätt så tyst, förutom min vän som pratar. Jag är tyst mest. Jag är trött, lite sur och fredagsmosig ovan på det. Plötsligt spelar radion dansbandsklassikern "Vi ska leva för varandra". Jag börjar fnissa, okontrollerat. Jag försöker behärska mig men bilderna flimrar: grannen C, mitt uppe i olika göromål, brukade gå omkring och humma på redan nämna stycke // vännen D: vi brukar prata fransk filosofi. Min vän frågar vad som står på. Jag försöker förklara. Och i någon bemärkelse förstår hon. Senare: vi åker runt på olika ställen på öarna. Vi åker förbi ålderdomshemmet. Min vän, som redan blivit lite skärgårdsfrälst, säger skämtsamt: "Där kommer vi att sitta och prata om Lacan." Och då clashar det igen.

När jag tänker tillbaka på de här reaktionerna inser jag förstås hur inlindade de är i alla möjliga saker kring klass, status och förväntningar, men också sådant som att leva sitt liv på olika sätt, att engageras av olika saker. Jag inser också, på ett intellektuellt plan, att det här är min reaktion, och att den, kort sagt, kokar ner till fåneri.

Det är ett fåneri som jag borde avhålla mig från att gå alltför långt in i. Om jag går in i den här typen av tankebanor kommer precis allt att framstå som ruttet och korrupt (den där gestalten kommer att avteckna sig igen). Samtidigt är det något som pockar på klargöranden: vad handlar det här om, vilka olika bilder av delaktighet finns här? Här finns en klar konflikt, att inte gå för långt in i ett perspektiv som är dumt/farligt å ena sidan, och att klargöra en form av självbedrägeri, å den andra. Som filosof ligger det nära till hands att idealisera t-t-t-tänkandet: ett självbedrägeri, dvs. någon form av fördunklande slitningar, är något man kan TÄNKA sig ut ur. Men jag har svårt att säga något klargörande om hur konflikten ska förstås.

31 October 2010

chris & cosey



En veritabel människomassa har bönat och bett om mera Throbbing Gristle på den här bloggen.

29 October 2010

om filosofi och kritik

Den här veckan har jag funderat på en tendens i filosoferandet, mitt filosoferande. Ofta, när man läser och kritiserar filosofiska texter, verkar det som om den viktigaste uppgiften är att formulera kritik; punkter där skribenten går fel, tänker oklart, är grumlig, överdriver, är polemisk, går in i väggen, är ensidig eller onyanserad, påstår saker utan täckning, har märkliga anspråk, antyder saker som den själv inte förstår, är ambivalent, uttrycker sig okänsligt, är oresonlig och löjlig och banal och fånig. (OK - det sista brukar man ramla in i när ett slags frustrationsstadium träder i kraft)

Det finns en sida i filosoferandet som är minst lika viktig. Kanske viktigare. Det är att försöka förstå en skribents avsikt med en text, att försöka formulera textens syfte för sig själv. Vad vill skribenten göra i sin text, vad är hon ute efter? Det är lockande, tycker jag, att tänka att det här är en lätt uppgift som man klarar av på nolltid. Det är, tänker man, kritiken som är det verkligt svåra, det är där man måste säga något "eget", det är där man "bidrar". Att förstå syftet med en text verkar ju bara handla om att upprepa vad filosofen säger i lite andra ord, very simple, ingen konst. Jag tror det här är fel och att det är viktigt att bli klar över varför det är fel.

Att försöka få tag i vad som är den viktigaste tråden i en filosofisk text är ett genuint filosofiskt jobb, minst lika svårt, minst lika utmanande, som att komma med kritik och att peka ut konstigheter. Att man tänker att den ena uppgiften är lättare en den andra - vad är grejen? Uppenbar verkar vara en föreställning om vad man själv kan bidra med i förståelsen av filosofiska texter. Om jag bara säger ungefär samma sak som skribenten har jag inte sagt något väsentligt, det är bara upprepning. Själv tycker jag att filosofins svårighet inte bara handlar om att se på vilket sätt en tanke kan vara problematisk - en övergripande svårighet, som samtidigt är en utmaning av helt filosofisk karaktär, är att se på vilket sätt en tanke framstår som lockande för någon. Att bli klar över det kräver att man på ett sätt är villig att tänka vidare utifrån ett visst perspektiv. Att läsa Deleuze, för att ta ett exempel, eller Murdoch, för att ta ett helt annorlunda exempel, eller Lacan, har varit svårt just av det här skälet: vad är det för ett perspektiv man ska tänka vidare från? Hur skulle jag själv karaktärisera det perspektivet?. Att det överhuvudtaget finns ett perspektiv att tänka vidare från visar i och för sig att något inte är "bara" dumt.

Eller handlar den här tendensen om något annat, en tanke om att filosofer ska vara antagonistiska för att vara riktiga filosofer? Man får inte ställa sig i nån jävla hyllningskör. Man ska surra som en geting kring ditt huvud. Eller var det ett bi?

Nu låter det som jag sitter och försvarar EXEGES. Men det är inte det. Eller kanske kan man prata om exeges i en god mening. En bra filosof är en rättvis läsare. Rättvis i kontrast till ogin och drastisk. Bra filosofi bekymrar sig inte om att "ha sagt något eget". För mig handlar den bästa typ av textkritik om att uttrycka det som sägs i texten på ett annorlunda sätt, med egna ord, för att utifrån detta få tag i saker som är problematiska eller slitningar som uppstår i ett tänkande. Man kan inte bli klar över en problematisk punkt utan att formulera skribentens ärende. Då handlar det inte om exeges utan om att tänka med någon.

Det uppstår, som ni vet, hela tiden frågor om skribenten själv har förstått sitt ärende. De frågorna måste man ta itu med men då handlar det just om ett slags perspektivfråga.

Man tänker naturligtvis också med någon när man visar hur en skribent går fel. Att tänka med är dock väsentligen att uppmärksamma det filosofiskt viktiga i ett projekt, vad som gör en text angelägen. Då pratar jag inte om att klappa x och y på huvet eller att "ge credits". Vad det här kräver är en satans massa tålamod. Jag kan bara tala för mig själv, men för det mesta saknas ett sådant tålamod: det här är bara trams, rena banaliteten, ägna sig åt sånt? jag har ju bättre för mig. Jag säger inte att att det här angreppssättet är möjligt gällande alla texter. En del texter lämnar mig med en känsla av att det inte finns någon tanke att fortsätta på. Ingenting får fäste.

Att uppmärksamma den här sidan har, för mig, allt att göra med varför det överhuvudtaget är viktigt att filosofera och ägna sig åt filosofisk kritik. Om man ska nå någon form av förståelse av vad olika former av undervisning i filosofi handlar om är det också, tycker jag, viktigt att påminna sig om den här sidan: att kunna artikulera hur frågor, frågeställningar och perspektiv är relevanta och viktiga eller hakar i någon form av förståelse av vad mänskligt liv är.

26 October 2010

... spelar gamla favoriter VII



jag läser texter skrivna av mina fingrar kommer ihåg gubben som säljer pasta värdeskapande i företaget en världskarta med knappnålar det luktar kebab i köket (fredagsmaten, uppsluppenhet) den tolfte koppen lyxkaffe river i magen en dramatisk diskussion på en skitsylta oändlig trötthet jag tänker man kan förhålla sig olika i samma situation surret från ventilationssystemet städerskan kommer in på kvällen ibland sitter jag där när hon kommer somnar med armarna på bordet minst tre gånger om dagen det är alltid varmt på samma sätt kollegans frågor om jag har gjort Pakistan men det har jag inte för jag är för långsam men jag lär mig snart fraserna användningssättet vad är den här maskindelen vet du gubben som säljer pasta frågar för femte gången var jag jobbar i affärstidningen beskrivs en ny megabeställning utropstecken mlindman antecknar i marginalen: mekanistisk syn på handlingar utropstecken listar märkliga meningar i femton olika dokument som växer och växer och växer overall however the more self-important and salient a specific identity is the more likely it is to influence behaviour in any situation jaha I see en kollega som bryr sig vattnar blommor i fönstret sätter sig ner vid skärmen igen suckar i olika kulturer beter man sig annorlunda sämst i Grekland allra sämst där den trettonde koppen lyxkaffe den fjortonde vändan till toaletten springa på Biskopsgatan Islaja återvänder till solen jag smiter från kontoret sätter mig på ett kafé där alla röker äter gräddmunk när jag kommer in igen lyser lamporna skarpt ljus men ingen har märkt att jag har varit borta en telefon ringer sekreteraren vaggar runt du använder ordet gate jag undrar om det är ett kodord i så fall för vad jag lär mig en rad formuleringar på finska. Re-enactment: Total dränering: jag kan lika bra sova på soffan på jobbet ikväll för det är ju ändå dit jag ska gå imorron. N.U.

25 October 2010

Den nya Evas passion

På baksidan av Den nya Evas passion, skriven av Angela Carter, nämns ordet "uråldrig myt". Det fick mig att tvivla på om jag verkligen orkar läsa den här boken. Om det är något jag inte uppskattar i litteratur är det skrönor och myter. Men Den nya Evas passion är, trots namnet, en rätt så bra bok; stilistiskt utsvävande, innehållsligt extravagant - i ordets bästa mening.  

Den nya Evas passion, som kom ut i mitten av sjuttiotalet, fuckar med kön och föreställningar om kön. Boken går inte med på att kön är något självklart kroppsligt men inte heller att kön är en självklar upplevelse av vem man är. Sådana poänger är alltid behjärtansvärda. Av någon märklig anledning har det blivit så att jag på sistone läst en hel del böcker som har en eller annan koppling till det gotiska. Också denna har sådana drag. I en scen mot slutet av boken får läsaren ta del av en beskrivning av ett "bröllop" i ett roterande glashus som kan beskrivas utifrån en mängd olika könskonstellationer.

Angela Carter trycker inte på bromspedalen: hon beskriver ett samhälle som faller sönder och som präglar av ett antal olika exploaterande relationer som på olika sätt är könade. Bokens huvudperson genomgår ett flertal könsomvandlingar som både beskrivs ur ett performativitets- och medvetandeperspektiv, ofta på ett språk som blandar det ironiska med det teoretiska. Det som jag tycker allra mest om i boken är dess perspektiv: att kön är något in i helvetes märkligt. Bokens ton är en ständig förbryllad förundran. Vad fan handlar könat våld - det könande våldet - våldsamma könspraktiker - om? Carter gör det inte enkelt för sig. Boken ställer en fråga snarare än att ge ett svar. Den frågan måste ställas, om och om igen.

En detalj: boken är tryckt på Normal förlag i en font mindre än standard. Detta gör mig lite sur. Att få ont i skallen av att läsa en bok när man, som jag, är halvblind känns inte vidare subversivt.

Nu får jag lust att läsa om Kathy Ackers Blod och tarmar i plugget. Politiskt sett verkar de ha en hel del gemensamt, även om Carters betoning av självmedvetande och -förfrämligande eventuellt saknas hos Acker.

22 October 2010

cutting edge!!!!

Tittar ner i mörkret - och något tittar tillbaka (läser tidskrifter, ni vet vilka):

Har ni hört begreppet IMPRESSION MANAGEMENT?
Nu har ni hört det.
Vet ni att de flesta anställda i sk. Sweat shops har VALT att jobba där och att det är ett exempel på moralisk AUTONOMI?
Nu vet ni.

Och så har vi kommit till dagens citat:

"Time theft is defined as time that employees waste or spend not working during their scheduled work hours. This behaviour is unethical as employees are compensated for this time even though they are not producing for their employers. Thus, they are intentionally stealing time rightfully belonging to their company. Time theft includes behaviours such as arriving late to work, leaving work early, taking extra or longer than acceptable breaks, and on-the-job daydreaming. Unfortunately, time theft is a major problem for organizations in terms of its frequency and financial costs. For instance, in the construction industry alone, evidence suggests that 53 minutes per employee is lost daily due to time theft."

Artikeln, som publicerades i en företagsetisk journal i år, rustar oss med stora insikter i mänskligt själsliv. Efter att ha konstaterat att dylikt oetiskt sabotage beror på normer och attityder, som i sin tur beror på föreställningar, och den konkreta möjligheten att utnyttja situationen, vänder sig skribenterna till chefer ute i företagen:

"For example, our study indicates that employees are more likely to hold unfavorable attitudes toward time theft when they perceive that it will lead to verbal reprimands, docked pay, or termination. Thus, organizations should explicitly outline any disciplinary actions that will be taken against employees committing time theft in an effort to influence the behavioral beliefs on which their attitudes are based."

Vi snackar 2010, inte 1833. Det här får mig att tänka på beskrivningar av industrialismens begynnelseår och den disciplin som inskärptes bland arbetarna, som förbjöds att vissla och sjunga på arbetet. År 2010 uppmanar man till disciplinära åtgärder mot dagdrömmande tidsstöld.

... spelar nya favoriter V



Vaknar av och med en filosofiloop i huvudet. Jag är inte vaken men sover inte heller. Loopen spinner på. Det är inte mina tankar men tankar som rullar runt, runt i huvudet. Och det är inte tankar även om det på ett märkligt sätt känns så. Jag försöker bestämma mig för att somna på riktigt och drömma bort från den där loopen (en lockande bild: neurofysiologi och/eller det omedvetnas logistik). Ironiskt nog handlar loopen om gränslöst arbete. Kan hjärnor skämta?

20 October 2010

... spelar nya favoriter IV



En mycket sen kväll eller tidig morgon.
Alla saker i mitt rum faller sönder i beståndsdelar, skruvar och muttrar och tjocka sladdar och aviga kontakter och disparata objekt och lurviga dammråttor och ben och partiklar och smulor och böcker som inte hör hemma någonstans som ingen läser och ett halvt höstlöv och en monitor och en lampa sprider sprucket ljus och maskiner susar och färg flagar och golvet sticks och en mapp lär dig avancerad predikatlogik och ett solitärt chips och en ensam karamell i ett hörn och skitiga kläder och tilltufsade pilleraskar och en snorig pappersbit och dokument som inte längre gäller och grejer man samlat på sig och nästan utsuddade kvitton och söndrigt skit och bråte och plastbitar som en gång spelade musik och uråldrig teknologisk utrustning och en grekisk ordbok och en slant från Ungern utan reellt bytesvärde och en sten från Swansea och en manual som ger instruktioner för en bortslängd apparat och en bild på C Taxell och förbrukade pennor och darrande bokhyllor med lösa spikar glapp och kabeltrassel och referenser till saker jag inte längre minns vad de refererar till och mystiska lappar och maskinkopplingar och en skalbagge ligger död i en fönsterspringa och en matta korvar sig under foten och tygremsor och plastpåsar och det senapsgula tevebordet som jag spikade ihop under mäster Anders stränga ledning är det enda som håller ihop. Här bor jag.

18 October 2010

heterofil

"Det talas för lite om manliga regissörer.
Det talas för lite om manliga fotbollsspelare.
Det talas för lite om manliga taxichaufförer.
Det talas för lite om manliga konstnärer.
Det talas för lite om manliga idioter."

Det här är ett ungefärligt citat ur pjäsen Heterofil som kom på SVT2 igår. Just nu klarar jag inte av TV. Det börjar surra i huvet och jag blir ängslig. Det här klarade jag av att sitta igenom. Det är på många sätt en komplex pjäs. Arg också. Problematisk också.
Läs här i alltid pålitliga Tidningen Kulturen.

17 October 2010

Bündnerfleisch


Den här videon visar ett mycket mänskligt sätt att reagera på byråkrati.
Jag ska presentera en text om arbete imorgon.
Egentligen skulle jag bara vilja visa den här videon.

12 October 2010

skrivase

Jag har lovat att inte skriva om arbetets - FILOSOFIARBETETS! - mödor. Men eftersom det här nästan är en blogg om arbete och eftersom akademiskt arbete tenderar att beskrivas ensidigt (ofta är det ju bara en tillyxad slutprodukt som är synlig) tänker jag att sådana funderingar kan ha en plats.
Enligt principen mera ångest åt folket, tack.
Under långa perioder har jag noll att säga. Jag läser texter om filosofi och matar in vissa tankar i huvudet. Men det händer inte mycket. Saker ligger på lur. Att det inte händer så mycket beror på olika saker. Trötthet, förlamande rädsla (är jag för dum i skallen för det här jobbet JA DET ÄR JAG hjälp), uppgivenhet inför olika saker med det akademiska och helt enkelt god gammal indolens. Med andra ord: jag blir skittrött på filosofi (vilket brukar breda ut sig) och ser väldigt lite mening i att hålla på med det. Att inte få något gjort, att saker smakar skit och varför håller jag på med det här, anyways, när det finns folk som gör det miljoner gånger bättre (och snabbare). Det enda som överhuvudtaget aktiveras är en gnagande självupptagenhet.
Det är inte så hela tiden. Men ofta. Det är totalt destruktivt, och totalt onödigt. Så tänker jag på att det här verkligen inte motsvarar glansbilden av det produktiva universitetet som ska håva in sin egen deg. Mycket deg. Då vill jag inte göra ett piss. Jag förvandlas till dagisbarn: jag vill inte vara med! Så sägs det ja men alla jobb är så där. Du ska visa framåtanda. Och då tänker jag att det säkert stämmer och ok, då är det kört.
Så: den döda linjen. Ett datum. Du måste skriva NÅGOT.
Inget händer.
Men nu MÅSTE något hända.
Nu.
Det är bara att sätta sig på den förbannade skrivstolen och försöka skriva något, vad som helst, rensa skallen på skit och börja dra i närmaste tråd.
Förbluffande ofta finns det för min del något otroligt befriande i allt det där, nödvändigheten. Det betyder noll om du är för dum i skallen/för trögtänkt för nu, fan i helvete, måste en text skrivas och ingenting är viktigt förutom att den skrivs. På något, närmast magiskt, sätt löser det här upp en hel del knutar.
Skrivandet blir något mycket påtagligt. Nästan materiellt. Ner med tangenterna.
Plötsligt blir det roligt att skriva.

9 October 2010

zizek om liberalismens "rationella rasism"

I Finland gör vissa politiker sitt bästa för att kriminalisera det sk. "tiggeriet". I Finland kan politiker, från socialdemokrater och samlingspartister till populisterna i det Sannfinska partiet, kläcka ur sig vilka rasistiska slagord som helst under det vanliga beskyddet av sund ingenjörskonst. Man måste ju tänka på ekonomin och i Finland kan man faktiskt inte bete sig hur som helst. Bland annat. Fundera ett slag på denna passage av Zizek som publicerades i The Guardian:
What is increasingly emerging as the central human right in late-capitalist societies is the right not to be harassed, which is the right to be kept at a safe distance from others. A terrorist whose deadly plans should be prevented belongs in Guantánamo, the empty zone exempted from the rule of law; a fundamentalist ideologist should be silenced because he spreads hatred. Such people are toxic subjects who disturb my peace.
De romeska tiggarna stör liberalens rättighet till sitt eget lilla utrymme, dvs. Alexandersgatan på planeten jorden på väg till sitt lilla lunchmöte. Bli störd av de där eländiga fattiga människorna, sånt kan man lagstifta om för här står viktiga saker på spel. 
- Signalen utåt till andra EU-länder borde vara tydlig, flytta inte era problem hit. Det är underordnat om det ens är möjligt i praktiken att bötfälla alla tiggare på stan.
Så säger en farbror på Socialverket i dagens HBL. Budskapet står skrivet: håll era problem för er själva, dem vill vi inte antastas av. Och att inte bli antastad är kärnan i sant liberal politik.

Zizek pratar om en form av liberalism som på ytan tycks värna om humanitet och som gör sig stort besvär för att särskilja sig från den vulgära populistrasismen. Men när det kniper så introducerar man istället en sorts "rationell rasism":
"We grant ourselves permission to applaud African and east European sportsmen, Asian doctors, Indian software programmers. We don't want to kill anyone, we don't want to organise any pogrom. But we also think that the best way to hinder the always unpredictable violent anti-immigrant defensive measures is to organise a reasonable anti-immigrant protection."

8 October 2010

André Gorz och arbetet

André Gorz tänkande har, såvitt jag vet, aldrig blivit "populärt" på samma sätt som t.ex. Hardt & Negri blivit en del av standardjargongen inom en specifik fåra av politisk aktivism (men kanske det är gammalt nu, vad vet jag). Gorz brukar mest uppmärksammas i samband med diskussioner om medborgarlön. Men hans arbetskritik är intressant, även om den har många problematiska inslag - ett av dem är hur han klänger fast vid en viss idé om "autonomi". För ett tag sedan publicerade SvD en understreckare om hans tänkande. Streckaren är författad av Roland Paulsen, som gett ut en omskriven avhandling om, surprise!, arbete. Paulsen sätter tassen på det som jag ser som reduktivt hos Gorz: "Så fort en aktivitet avlönas blir dess syfte, enligt Gorz, tvetydigt." Det ligger för all del mycket i det här påståendet, men kontrasten till det spontant autonoma är problematisk.

Jag läser just nu Re-claiming Work. Det finns passager i den som är fantastiskt bra. Gorz räknas som något slags socialist. Han citerar ofta italienska autonoma marxister, men är kritisk mot deras tänkande på ett par avgörande punkter (åtminstone i den här boken, som publicerades på nittiotalet). Gorz är en bra arbetsteoretiker bland annat för att han har öga för motsättningar och konflikter i tänkande och praktik. Men i motsats till några av sina kollegor låter han bli att kokettera med paradoxer och sånt. Gorz kör på handgripligheter:
It (en aktuell arbetsideologi) presents work as an asset one should be prepared to make sacrifices to 'possess'; an asset for whose 'creation' (for work is no longer seen as creating wealth, but wealth as creating jobs) employers, owners, investors and companies deserve the encouragement and recompense of the nation, together with subsidies, incentives and tax concessions from the Inland Revenue. Work is a commodity, employment a privilege. [...] This is an enormous fraud. There is not and never will be 'enough work' (enough paid, steady, full-time employment) for everyone any longer, but society (or, rather, capital), which no longer needs everyone's labor, and is coming to need it less and less, keeps on repeating that it is not society which needs work (far from it!), but you who need it, and that it is going to strive - and strive mightily - to find, obtain or invent work for you: work it could easily do without, but which you need absolutely.
Ett arbetsbaserat samhälle? Glöm det, säger Gorz. Ett sådant samhälle är förvisso en realitet som utbredd och högljudd ramsa (som säljs av arbetsförmedlingar, politiker och företag), som tvång, anklagelse och utpressning, men massarbetslöshet kommer inte att försvinna någonstans (varför? här är Gorz något oklar - för att det ligger i företagens intresse / för att det, p.g.a teknisk utveckling inte BEHÖVS - här har vi två olika begrepp om arbete, helt i linje med Marx två begrepp om värde). Arbetssamhället upprätthålls genom en tanke om vad alla i grunden vill (låt oss kalla det "arbetslinjen"...):
Everyone should continue 'urgently' to desire what companies will grant only to a few, so that the competition of each against all on the labour market will lower expectations and intensify the eager self-submission of the rare 'privileged individuals' whom companies will allow to serve them.
Hårda bud.
Det finns en massa förvirring här, både hos mig och Gorz. Men utan tvekan finns det ett antal konstigheter som rör arbetets "nödvändiga" roll för samhället och hur den här nödvändigheten artikuleras.

7 October 2010

ENT - Fuck Work (2007)

Vad är lämpligare än att ackompanjera funderingarna kring automarxister från Italien med avantmusiker från Italien? Fuck work, var det ja. Alla gånger; det skriver vi under på. Detta musikaliska arbetsmotstånd ömsom bullrar och minislamrar hotfullt som knäpper och tuggar elektroniskt. Akustiska instrument blandas med elektroniska inlägg. Skivan låter sig inte sorteras i något fack. Det finns kopplingar såväl till postrock som till electronica och konstmusik. Musiken hålls för det mesta på avstånd, greppen tenderar att vara kliniska (inte en kritisk anmärkning). Kanske det är så här det utsugna kognitariatet låter. Vagt skrämmande i så fall, lite desorienterande (bäst på "Eternal plans"). Industrimusik nerstrippad till ett klank-klank-klank. Märk väl: den här arbetsrevolutionen kan man inte dansa till. Och gott så.
Det är rätt så bra faktiskt.

6 October 2010

värdegrund

I dagens DN beskrivs en snäll, öppen och demokratisk lågstadieskola. En lärare diskuterar vikten att ta alla problem på allvar, inte bara de grövsta:
– Vi ser lika allvarligt på alla avvikelser från den gemensamma värdegrunden och tar tag i dem, säger hon.
Något verkar lite dubbelt här.

5 October 2010

... spelar nya favoriter III



Varje fucking år är det samma sak. Hemma: kanintofflor & morgonrock. Ett boktorn. Skriva, dåsa, skriva. Tappar spåret. Dricka bryggkaffe:::: JUST JA DET DÄR. Nä. Nä. Solen drösar in. Lövens färg. Någon piskar mattor på gården. Skruvar upp volymen. Grannen bultar. Jag skruvar upp och försöker hitta rätt i skitlabyrinten. DÄR ÄR DET! Nä just, inte där. Godzillastorlek på dammråttorna - koppar staplade längs väggarna. I never / I never learn / I never will.

4 October 2010

går det åt helvete är jag ändå född

Går det åt helvete är jag ändå född är en till omfånget tunn bok från 2006 skriven av Agneta Klingspor.
Agneta Klingspor är oheligt förbannad.
Agneta Klingspor vantrivs i skitkulturen.
Men jag känner en tjej som var arbetslös och tittade på Glamour varje eftermiddag, trots att hon avskydde personerna i såpan. Hon försökte undvika teven genom att först rätta till dukar, ta bort hårstrån i handfatet, samla dammråttor under sängen, tömma slaskpåsen, torka bort smuts bakom elementen. Under tiden hoppades hon att tiden var ute för Glamour, men det visades att hon börjat med sysslorna i god tid så att Glamour började exakt när hon tagit bort det sista hårstrået bakom toastolens krökning. Efteråt grät hon över sig själv, för att hon varit så svag.
Går det åt helvete är jag ändå född är en tröstlös bok. Den handlar om ett samhälle där du ständigt måste förvissa dig om att inte bli utslagen. Är du utslagen finns det ingen nåd. Det är en bok full av paranoia och haverism och anmärkningar om vad det är att se och inte vilja se och inte kunna sluta titta (Platon, typ: ögon, se er mätta, kunde passa in här). Boken kallas "verksamhetsberättelse" och "positionsbestämning". Det är ingen bok som kan sorteras in i en given genre. Det är inte en självbiografi. Det är inte en roman. Det är något annat. En uppgörelse. Klingspor beskriver huvudpersonen, en kulturarbetare, utifrån hennes samhörighet med uteliggare, haverister och arbetslösa. Den värld hon beskriver är helt renons på trygghet. Allt kan, som det ofta heter, gå åt helvete. Det är ditt fel / skiter väl jag i. Huvudpersonen kollar TV. Huvudpersonen smygtittar på saker hon inte borde se. Hon ser ändå. Jag kan inte värja mig; fast jag vet att jag kanske inte borde läsa, läser jag. Klingspor är kompromisslös. Hon beskriver ett slags avgrundsskräck på ett rättframt sätt, något jag knappast läst någon annanstans. Och ja, hon verkar ge blanka fan i om boken fördjupar din sensibilitet eller vad det nu heter. Det verkar vara nåt som måste fås ut, fås sagt.  

Vräker sig Klingspor i det hemska, det vulgära och det aviga? Tja, kanske det. Visst, det är en bok som kanske gör att du inte sover på natten. Det är ingen hemlighet: den här boken har raseri i sig. Samtidigt skapas det en form av reda i huvudet; just ja, den form av reda man kan få av att läsa Valerie Solanas. Man är född. Vi har rätt att vantrivas i skitkulturen. Ett skäl att gilla Klingspors bok är att hon är så krass. Att vara krass är inte att vara cynisk. Att göra en krass framställning av något är att inte bry sig om att snacka skit, att inte bry sig om att vara insmickrande eller smart. Det finns ingen moralism i den här boken, inga små uppmuntrande ord läsaren till livs. Författaren gör inga anspråk på att fixa våra problem.

Klingspors bok är ett slags nedmontering av artig nonchalans; man får en känsla av att någonting måste komma ut ur det, ur själens upplösning, på bottnen.

3 October 2010

BJ Nilsen - The Invisible City (2010)

Sannolikt har jag skrivit det förut: det som, enligt mig, är riktigt intressant med noisemusik är hur de bästa företrädarna för denna musikriktning får en att reflektera kring ljud och uppmärksamhet. BJ Nilsens Invisible city är just en sån skiva. Där den sämsta noisen är juvenil och fantasilös ("wild, maaaan!") finns det en viss typ av noisemusik som jag dras till eftersom den innehåller en helt osannolik öppenhet inför ljud och musik. BJ Nilsens Invisible city är just en sån skiva. Skivan bygger på en mängd fältinspelningar (bin, fotsteg, alltmöjligt). Det är inte lätt att uttyda källorna. Det gör inget. En recensent beskriver den här musiken på ett sätt som träffar denna läsare: "The Invisible City is a deliberately cold, lonely, and futuristic-sounding album.  Rather than an invisible city, it much more aptly evokes a haunting and Lynchian tableau of an utterly empty city at night, traffic lights endlessly flickering purposelessly and swaying in the gentle wind.  Given the organic and nature-themed roots of much of the album’s source material, that is a pretty perverse place to wind up." Vissa partier av den här skivan känns som en noisesläkting till Bohren & der Club of gores Midnight radio ("Into the coloured rays"), även om du inte hittar uttänjda basriff på den här radion. Intressant nog är nästan-avsaknaden av "igenkännande" skivans hjärta. Invisible city tappar lite av sitt fokus när den tassar in på traditionella mjukambientspår ("Gradient").

Nu vill jag också passa på att puffa för en svensk portal för noise-, impro- och marginalpopmusik - Soundofmusic heter den. Där finns ett mycket gediget urval recensioner.

2 October 2010

från ryggraden

En episod som visar hur vissa filosofiexempel har blivit en del av ens organism:

En människa i minikjol skriker till mig när jag träder in på toaletten (på ett flytande vikingparadis): FEL! Hon skriker så högt hon kan, nästan i panik, och hon gör det genast när hon ser min hotfulla gestalt. Kanske på grund av den kvasimatematiska formuleringen reagerar jag, i min tur, spontant på ett sätt som överraskar mig själv; en gest som jag kanske/kanske inte har sett hos trafikpoliser i Peking. En avvärjande, myndig hand, stopp där, medborgare! Människan bredvid mig skriker nu, nästan lika högt, ett kvalfyllt "förlåt!"  Adresserar du mig så adresserar jag dig.

Jag flinar och tänker på Butler & Althusser & "Hey you there!" & subjektblivande.

error / error / error

kafkor

Det tycks finnas ett kvalitetssamband mellan svensk litteratur och få boksidor. Den svenska skönlitteratur som jag tyckt om under de senaste tio åren har mest varit småromaner, romanliknande verk, på typ 150 sidor. Nu läser jag såna där böcker igen. Tunna, experimentella romaner författade på svenska. De råkar ha en gemensam nämnare i något slags Kafka-arv. Den första boken, Kupa av Marie Norin, är unheimlich på ett närmast extremt sätt (unheimlich-rolig? Just det.). Huvudpersonen oroar sig. Någon tycks spela radio i huset där hen jobbar. Vem spelar radio? Hens jobb är att nedteckna Madams biografi (kanske är det vad hen arbetar med). Är det herr O som spelar radio? På gotikens vis är det massor av saker som krälar och gnider och skräckelrasslar i Norins språk. Det håller kanske inte helt igenom som bokbygge, men vissa passager är briljanta i sin tunga otäckhet.

Nu läser jag en bok som i sin narrativa (icke-narrativa) öppenhet har en del gemensamt med Norins lilla roman. Jag kände inte till Sara Mannheimer sedan tidigare. Det är svårt att få huvudet runt Reglerna (som engelsmännen säger). Huvudpersoner beskriver ett projekt som ständigt brakar ihop. Hon vill "skapa skapelsen levande". Detta innebär/består av/kräver ett strikt regelsystem. För läsaren är det svårt att få regelsystemet att träda fram som begripligt. Reglerna faller sönder i för läsaren underliga detaljer; spolar, mystiska berg, en inlindad äppelklyfta. På grund av yttre, ibland vardagliga, omständigheter kan reglerna inte följas. Mannheimers stil är helt egen. För det första: texten är upphackad så att varje mening (ibland kort, ibland lång) bildar sin egen rad. Men sedan? Jag tänker på gamla testamentets mest invecklade ställen (i början av romanen: hänvisningar till just detta). Förstås tänker jag på tungrodda lagtexter som i detalj föreskriver hur något måste göras. Jag tänker på en viss stil som man hittar i mycket gamla kåserier. Och så Kafka och hans romanpersoners vindlande icke-handlingar, där handlandet liksom blir på hälft, upplösta i något slags grumlig ovisshet eller oklara hinder.Jag försöker få fötterna på vilkets slags regeltänkande hon beskriver: Freud & the geographical turn & Lacan. Bokens text cirklar kring en hel skala av begrepp upprepning/vana/rutin/kontroll/rit/lag/föreskrift/försummelse/nödvändighet/tvång. Men också: öppenhet slutenhet med avseende på "hur något skapas". Jag förstår inte exakt vad Mannheimer vill säga. Det är en sorts paradox hon vill åt: att vilja kontrollera något som inte kan kontrolleras: livet självt. Huvudpersonen vill skapa något levande genom sina vanor/föreskrifter. Reglerna skall inte vara ett tvång, de skall vara en skapelse. Det kräver öppenhet. Reglerna kväver samtidigt all öppenhet. En variant av den tvångstanke som beskrivs är mat-som-tillåten. Men det här är ingen "ätstörningsroman". Perspektivet på det otillåtna och det tillåtna är snarare ett förborgat förbud och lika förborgade föreskrifter, ett mystiskt tvång, och samtidigt, en lika svårforcerad längtan efter frihet-genom-tvång-bortom-tvång.

Det är kanske svårt att förstå utifrån min beskrivning, men Mannheimers bok har en oväntat komisk sida. Det komiska handlar för det allra mesta om att Mannheimer beskriver till synes vardagliga saker; parkbänkar, frön, små bestyr, att bjuda på en bulle, men ingenting av detta tillåts träda in i något slags vardaglighet. Allt är placerat i repetitionens och den misslyckade repetitionens strikta nät.

30 September 2010

Henry Theel


Solen har just gått ner. Luften är rå. Vi går långpromenad till andra ändan av stan. Där finns en bar. I baren sitter lokalbor. Vi ser en av dem snubbla ut genom dörren. Han säger att han är humanist. Han säger att han är berusad. På finska låter det här mycket lika. Humanisten har glömt sina läsglasögon hemma. Det har vi överseende med. Han dricker din öl. Humanisten vill spela jukebox men han har glömt läsglasögonen hemma. Det är BROTHERS IN ARMS han vill höra. Bara den. Sen kan vi spela vad fan ni vill. Spela vad ni vill. Vi spelar Henry Theel: Liljankukka. Humanisten sitter livlös vid sin pokerapparat. Henry Theel sjunger om olycklig kärlek. Humanisten får aldrig höra om sina soldatgossar. Han vädjar: spela Beatles, spela Beatles. Dom är så bra. Vi går hans önskan till mötes och spelar Happiness is a warm gun. Sen tar Henry Theel över.

Kanske Henrys bästa? Liljankukka. I slutet av detta mästerverk: oboe! Det är så fint. Tyvärr finns den inte på youtube. Det gör denna:

27 September 2010

Gaita

Trots att det är tio år sedan jag introducerades till Raimond Gaitas filosofi läser jag hans självbiografiska bok, Romulus, My Father, först nu. Det är en fin bok. Som filosof kan Gaita ibland vara väl pompös. Det finns andra problem också. Det här syns inte så ofta i den här boken. Jag gillar Gaitas stil. Han skriver enkelt. Hans sätt att beskriva människor och djur innehåller i allmänhet en vakenhet för detaljer och tonlägen. Underligt nog har jag sett filmen som gjordes på basen av Gaitas bok. Att boken är tusen gånger intressantare förvånar mig inte. För många år sedan var Gaita på vår institution och pratade om Romulusboken. Det var på gamla stället. Av någon anledning var jag mycket trött. Jag satt i en obekväm trästol och försökte låta bli att somna. Jag minns nästan ingenting av vad Gaita sa. Synd. På sätt och vis är Romulus, My Father ingen typisk filosofbiografi. Gaita talar ibland om sitt tidiga intresse för läsning. Men hans sätt att beskriva hur filosofiska frågor väcktes för honom är sympatiskt. Det handlar inte om idiotiskt världsfrånvända (och självgoda) frågor typ "finns det här bordet - egentligen"; det han beskriver, utan att ens nämna ordet filosofi, handlar om förståelsen av svåra mänskliga relationer.

EDIT: Efter att ha kommit lite längre fram i boken inser jag att det där om att den här boken skulle sakna pompösa tendenser inte riktigt stämmer. Men alltnog är det en spännande bok som har många filosofiskt intressanta infallsvinklar, bl.a. stycket mot slutet av boken där Gaita diskuterar kring hur hans far saknade begrepp om självbedrägeri trots att han var mycket mån om att leva ett sant liv. Om man är intresserad av frågor om att "sakna ett begrepp" kommer det här stället verkligen att ställa frågan på sin spets. Och Gaita själv är inte alls klar. När man läser honom är det som om han skulle säga att det finns ett entydigt sätt att säga "min far saknar begrepp om självbedrägeri". Å ena sidan implicerar det inte att han inte kunde säga att hans far bedrog sig om saker i sitt liv, men samtidigt tycker Gaita att "I realized that my father did not [possess a concept of self-deception]" verkar vara en slutgiltig beskrivning. Men sedan upptäcker man att det han egentligen skriver är att han i diskussioner med sin far ger upp sina försök att få sin far att få syn på vissa saker. Att säga att självbedrägeri är ett viktigt begrepp "i en viss kultur" gör saken bara mer förvirrad.

.... spelar gamla favoriter VII


Jag är förbannad. Ligga i sängen och skruva på sig som en mask. puke / faint. Ett kulturellt skämt; "är du lite grinig va, har du mens eller?" Oooo, gross! ja DET HAR JAG var är MITT MORFIN?! Att det här är "naturliga smärtor": Om jag super skallen av mig får jag skylla mig själv dagen efter / att mina ögon inte fungerar som dom ska är ett handikapp. Men det här är alltså "som det måste vara", en liten kvinnokrämpa, skäm bort dig själv genom att köpa dyra plastslimsor från butiken. Blått låtsasblod; perky chicks som gymnastiserar i reklamer; honey, you don't notice a thing, you can do whatever you waaaant. Du vill kanske ha barn, i framtiden, man vet aldrig. Är jag Elvis, är jag en utomjording från planeten XmR55535fcko? Nä, då så. Lyfta röven &, shit, plagget firar förstamajtåg. Pinsamt. Fuck you. VAR ÄR MITT MORFIN mister STATEN?