öar, livsform, förändring

Okej, jag har skrivit om liknande saker förut, deltagandets former och de olika illusioner man kan göra sig om att stå främmande inför något. Då utgick resonemanget från Ingvar Oldsberg och varför han inte lämnar mig någon ro. Nu vill jag skriva något om jakt&fiske och skärgårdens framtid. Tematiken är fortfarande: vantrivas i vareviga kultur men nu funderar jag också över vissa mera övergripande saker kring försörjning och olika sätt att orientera sig i en miljö.

Sitter på skärgårdsfärjan. Ute: det ogenomträngligt gråa. På en bänk sitter landets finaste och mest intressanta författare. Hon pratar med sina bekanta om förlagsbranschen. Författaren pratade på ett litteraturseminarium där öbor i pullover lägger ut texten och ibland blir det tyst och då får man gå upp till köket och käka soppa och snacka med grannen och en kompis från lekis. Det är en bra tradition, det där seminariet. På en annan bänk sitter min faster och min fasters man. De spejar oroligt ut över havet. Det luktar korv i salongen och jag dricker surt kaffe. Åker till Åbo i släktingarnas bil och min fasters man muttrar, som han alltid gör, om hastighetsövervakningskamerorna och hur ineffektiva de är och hur många de är. Det börjar regna och i radion är det gudstjänst från baptistförsamlingen i Grankulla. På en tredje bänk på färjan sitter min lärare som undervisade matte när jag var 12. Många ungar var lite rädda för henne eventuellt men hon var samtidigt en lärare som på riktigt var bra på sitt jobb.

På litteraturseminariet pratar en svensk journalist om landsbygden, urbaniseringen, avfolkningen. Hon talar om en form av metronormativitet, där staden idealiseras och där det urbana livet ses som självklart. Öborna och en kulturglad politiker funderar kring levande skärgård - när man lyssnar på dem verkar det ganska omöjligt att se en framtid för de här öarna. Saker kostar, människor kostar (det är perspektivet), vi behöver människor som kan, vi behöver människor med kompete... --- eller vänta nu, vad är det exakt för människor som behövs i skärgården? Rika pensionärer? "Högkompetens"? Utbildade äldrevårdare? Folk som kan lite ett av varje? Kanske allt det där, kanske mest av allt det sista, lite ett av varje. De flesta jag känner gör allt möjligt, än det ena, än det andra, där gränsen mellan arbete och icke-arbete sällan är skarp. Rätt få försörjer sig med jobb i kommunen. Jobben finns på sjön, eller så måste man pendla. Svaren och frågorna på seminariet blir suddiga och det är jag inte förvånad över. Det är svåra grejer som handlar om ekonomi (hur driver kommunen in mera skatter? hur kan den enskilda försörja sig på lång sikt?), men också om hur man ser på det liv man lever på de här öarna, vad som är viktigt och hur saker förändras och hur man delar sitt liv med andra på vissa villkor men också helt ovillkorligt.

Jag deltar i min släktings begravning. Han var retoriskt lagd och fiskade med min far. Den här uttalat sekulära människans berättelser hade ofta en nästan biblisk twist. Så gott som hela byn och många andra samlas på kaffet efteråt. Släktingen brukade bjuda på konjak och det är vad vi dricker nu. Alla möjliga saker far igenom mig när det är ett slags livsform som rullas upp i tal och samtal. Det handlar om fiske, jakt, det praktiska. Sälar som smiter in i fisknäten, olika jaktlag, saker som ska fixas, logistiska problem, sluga förhållningssätt till vädrets makter. Alla de där sakerna är bekanta för mig - som berättelser, som begriplighet. Själv är jag oändligt klumpig och ror hellre planlöst runt några holmar än kör motorbåt. Ska det tas upp potatis nu igen? Jag gömmer mig i en bok. När jag åker till de där öarna har jag hela tiden känslan av att vara något av en turist, fastän jag kan nysta förfäder i tre eller fyra generationer och trots att grannens berättelse väcker än det ena, än det andra minnet (ja det var han som körde gubbmoped och hade byxorna högt uppdragna och var det inte han som under senare år farit på friarstråt och är det inte han som skryter med sina dyra mobiltelefoner?).

Men vad förutsätter min egen tanke om utanförskap, en tanke som är mera känsla än fundering, mera skev och lat attityd än självklart faktum? Jag tenderar att rada upp mina olika oförmågor som gör att jag är en usel skärgårdsbo som inte riktigt förmå delta, vad det sen innebär: jag kan inte köra bil, jag jagar inte, jag fiskar inte, jag navigerar dåligt, jag är varken intresserad av barn, matlagning eller oljepannor - sälar slår mig som fridfulla djur snarare än odjur som äter upp fisken och ställer till med fanstyg. Men hur blir allt det här oförmågor? I någon bemärkelse stämmer det (jag kan inte de där sakerna), men en oförmåga är alltid en oförmåga i relation till vad som anses viktigt att upprätthålla (visst kan jag ha förmågan att surra benet bakom huvudet men bara i ett specialfall skulle det här betonas som en förmåga). Här frestas jag att göra skärgårdslivet till en enhetskultur där jag själv per automatik har en viss roll, som någon som bott där men inte längre gör det och aldrig kommer att göra det annat än tillfälligt, en sån där som kommer på besök och blir trakterad på olika vis och driver tid genom promenader. Jag mumlar något kritiskt när det pratas älgjakt och på släktkalas sitter jag mest som en lealös påse ärter på en stol och stirrar tomt framför mig medan jag gnagar på en kaka och släktingarna pratar om något som för mig är helt obskyrt men sen blixtrar det till och jag börjar lyssna och kanske säger jag en mening på hela kvällen. I inlägget jag länkade till skriver jag om skillnaden mellan att vara främmande inför något och att ha bristande kunskaper om något - en viktig skillnad här, fortfarande: det som hela tiden existerar som fråga är vad jag känner mig främmande inför i t.ex. entusiasmen för älgjakt eller skvallret om alkoholiserade människor eller ett rustikt bröllop eller seden att det är endast män som skyfflar sand ner i en grav under en begravning. Att artikulera det här främlingskapet kan också göra att något i mig förändras eller att jag får syn på en sida i mig själv som är synnerligen suspekt. Framför allt: att grotta ner sig i det där utanförskapet blir ofta en typ av självupptagenhet (som t.ex. kan förvandla ön till en enhetskultur). En annan risk är denna: jag lyssnar på ett samtal och fegar ur, håller käften där jag borde prata, förfaller till rollen av utomstående: vad spelar det för roll att alla de där människorna tycker av vänstern är en form av tossig idealism? Jag åker tillbaka till Åbo och kommer på mig själv med att känna en viss lättnad, att bli förstådd (tro sig bli, känna sig, förmoda att, hoppas) som en sorts bekvämlighet.

Jag åker till de där öarna och jag gillar många människor där. När jag är där umgås jag mest med personer över sextio, mina föräldrars kompisar, som minns hur det var förr och det pratar de gärna om. Det kan handla om hur elektricitet var något som ön fick väldigt sent eller hur ett brobygge ändrade förutsättningarna för kommunen. Det kan också handla om ett gäng alkisar som alla mina bekanta pratar om med en viss nostalgi, genom vissa berättelser som traderas och repeteras. Jag önskar jag skulle ha känt de där gubbarna. Förstås noterar jag ju själv hur saker förändras under åren. Bostäder byggs, skolan renoveras, tomatväxthusen förfaller, ett bankkontor läggs ner, färjans tidtabell läggs om, ett utkikstorn tronar på ett berg, människor föds & dör, en konflikt fördjupas eller reds upp, någon är dement, skolklasserna glesnar, min far har färre fiskarkompisar. Men i någon mening är den förändring jag upptäcker vid mina spridda besök inte samma sak som det man sysselsätter sig med i det dagliga livet, där man ställs inför frågan om hur livet kan fortsätta och vad det innebär att det fortsätter på vissa spår och enligt vissa linjer eller att det bryts upp eller förändras i en viss riktning. Jag har väldigt lite att säga om en levande skärgård och vad det är - frågan är inte teoretisk utan en fråga som måste besvaras av människor som bor, bor tillfälligt och fast, jobbar med olika saker, sysslar med olika saker på fritiden, är olika gamla (förstås kan ju också den som bor på ett ställe ha illusioner och ha cementerade attityder). Den här frågan kan präglas både av öppenhet och slutenhet, rädsla och ett slags välkomnande av livet i olika skiftningar men också protester mot att upprätthålla eller satsa på något som är skadligt eller suspekt.