tolerans, kritik och omdöme

Läser med intresse Håkan Lindgrens streckare om tolerans. Allt som oftast lyfter man upp tolerans som ett begrepp som sammanfattar allt som är bra och sansat i samhället. Det är toleransen som gör att samhället inte faller sönder i små, blodiga människoslamsor. Så tycks en del tänka. Själv tenderar jag att bli misstänksam när ordet kommer upp: tolerans markerar ofta ett avstånd till andra, en skeptisk inställning till andra inlindad i en 'öppen' hållning som inte förbinder en till något alls och som lever på ett slags egenmäktighet. 'Nog tolererar vi ju bögarna, men så här får det inte gå till. Äktenskap?! Fy fan!' Var och en blir salig på sin fason, men gränserna för det bestämmer jag.

Lindgren skriver vanligen bra, även om jag ibland är oenig med honom (han har också en läsvärd blogg). Är tolerans ett begrepp som endast innebär en form av nonchalans, frågar han, att man skiter i den andra, att den andras annanhet reduceras bort? Tolerans som "att respektera någons åsikt"* (jämför det alltmera klassiska: "jag respekterar din livsstil", som ett sätt att inte såra någon)  verkar i många fall användas just så, som ett erkännande som inte är något erkännande alls. Att respektera en åsikt kan innebära att jag inte behöver befatta mig med den, utan den hålls på en armslängd. Jag tolererar dig för egentligen bryr jag mig inte om dig. Kommer ihåg en kolumn i Ny tid där Joel Backström skrev om tolerans som en form av förakt (hittar tyvärr ingen text på nätet). Den andra är ju lite konstig, men vi, vi toleranta, vi har överseende och förstår. I toleransen gömmer sig alltså en rejäl dos arrogans och självbelåten världsåskådning.

Toleransens nonchalans avskaffar kritik. Jag spånar: toleransen lämnar den andra åt sitt öde, att hålla på med sitt, sin livsstil, sina små projekt. I det samma alltså, avskaffas möjligheten att förhålla sig till något, att artikulera hur något är bra eller dåligt, ytligt eller vettigt, destruktivt eller livsbejakande. Ett drag i toleransen är att den helst inte skitar ner sina händer. Tolerans framhålls ständigt som en human attityd. Man kunde istället säga att den toleranta tittar på världen från ett ovanifrånperspektiv, ett iakttagande perspektiv, där människor rör sig som myror kryllande i sina olika stackar.

På ett problematiskt sätt uppstår ofta en kontrast mellan just denna form av "resonlig" tolerans och en attityd som handlar om att säga precis vad som helst utan att beakta mottagarens reaktion. Det här dödläget syns i synnerhet i den jobbiga och ofta knäppa diskussionen om konstverk, yttrandefrihet och våldsamma reaktioner (en diskussion där politiska kontexter och specifika omständigheter fladdrar förbi ytterst oartikulerade**). Lindgren rusar dock inte in i den bilden, utan han funderar på en bild av kritik som främst handlar om självkritik: att man ska vara försiktig.

Rosenberg skrev att vi, när vi yttrar oss offentligt, bör ”ha något slags föreställning om hur det vi säger kommer att uppfattas”, så att vi inte oavsiktligt sårar någon. Struntar vi i det har vi ”i bästa fall missuppfattat yttrandefrihetens villkor”. Att det är klokt att tänka på hur det man säger uppfattas av andra är inget kontroversiellt påstående, men var hamnar man om man börjar fundera över dess vidare konsekvenser? Är det mottagarens reaktion som ska avgöra om jag har rätt att yttra mig?

Det här verkar vara viktiga frågor som borde vara centrala i den ofta fyrkantiga diskussionen om yttrandefrihet (som tenderar att göras till en absolut fråga som ska avgöras innan och före alla konkreta sammanhang). Vilken status har den andras reaktioner, vad innebär det att ta den andras reaktion i beaktande när jag säger något? Lindgren öppnar upp för möjligheten av att någons reaktioner är fel, och att det därför är svårt att spegla det som sagts genom det. Han skriver vidare att tolerans inte kan vara det enda viktiga: man måste uppfatta perspektiv som ställer en bortom toleransens gränser. Sådana perspektiv är sällsynta, menar Lingren. Han avslutar med att säga att omdöme sällan lyfts fram i diskussioner om tolerans. Det är lätt att hålla med honom. I de ständiga kontrasterna mellan provokationer och självcensur (eller tolerans kontra elitism/paternalism) är det just utrymmet för kritiska omdömen som saknas, att bedöma om det som sagts/gjorts är en tom provokation eller om det har något vett för sig, men också att bedöma vad en reaktion visar, hur reaktionen är förbunden med det som sagts, om reaktionen är rättvis eller orättvis. Men vem har rätt att bedöma en reaktion, kanske man vill fråga? Att mitt omdöme om hur en reaktion svarar på det som sagts är rättvist kan jag inte avgöra, det är du som avgör det, ditt omdöme. Ett omdöme prövas och omprövas. Omdömen har alltid en dialogisk karaktär. Här finns ett fortgående samtal om hur något ska förstås: varför blev du så arg? förstår jag din ilska? eller är det verkligen ilska? Här står många saker på spel samtidigt, och det är just det som har en dialogisk karaktär.

Frågan om huruvida det är mottagarens reaktion som ska avgöra om jag ska säga något eller hålla käften måste vara öppen, det kan inte finnas principiella svar på det. Provokationen är ett knepigt exempel, eftersom den handlar om att på förhand sikta in sig på ömma punkter, att slå där man tror att det känns. Den andras reaktioner har man då redan lagt vantarna på.  Men det finns ju helt andra relationer mellan en utsaga och en reaktion. I efterhand kan det visa sig att det jag sade var dumt och förhastat. Jag slås av hur du förstår vad jag sagt och ångrar mig. Poängen måste inte vara att det var principiellt fel att säga det jag sade. Det kan också ha att göra med tonfall, tillfällen, situationer som låser sig eller låser upp sig. Tidsperspektiven här myllrar, men de är viktiga för hur saker har betydelse, och hur saker förändras över tid (t.ex. att jag lär mig att inte ta en viss reaktion så hårt, att en viss reaktion är idiosynkratisk, eller att jag lär mig uttrycka mig klarare på ett sätt som når fram på ett bättre sätt).

En grundförutsättning i samtal och mänskliga möten är att en respons inte kan tas som given. I diskussionen om tolerans och i den absolutifierande diskussionen om yttrandefrihet är det som att man glömmer bort det här. Den toleranta är rädd för att uppfattas som elitistisk. I den diskursen om att vi alla har våra olika livsstilar verkar det närmast som om vi inte kan ha något väsentligt att säga varandra; om jag säger något kommer den andra att känna sig kränkt. Kanske finns det inte bara arrogans i toleransen, utan en form av rädsla också: rädsla för konfrontationer, och hur konfrontationer för oss nära varandra. Men som sagt, också dessa konfrontationer idealiseras lätt så att man tänker att reaktionen inte får spela någon roll för vad det innebär att säga något, att man bara ska köra på så brutalt det bara går. Det är också fel, för att det mejar ner den andra som helt oviktig. Att jag funderar över hur du kommer att reagera måste inte betyda att jag tar din reaktion som given eller att jag förfalskar mina ord. När diskussionen rör sig på ett samhällsplan blir saker mera komplicerade såklart, men grundpoängen kvarstår att det är farligt att ta en respons som självklar.

I rapporteringen om "muslimernas vrede" (jag kan inte säga att jag följt det noga) görs sinsemellan olika reaktioner till något unisont och självklart. De där analyserna tror sig verkligen förstå: de här människorna reagerar alla på samma sätt och de är KÄNSLIGA och KRÄNKTA och SNARSTUCKNA - och FARLIGA! Petar man lite på dem rasar uppror och kravaller igång. Artiklarna får det att se ut som om det finns ett objekt att "förstå": deras vrede, som sen blir något att räkna med, att hantera. Det här är ett exempel just på hur omdömen skyfflas bort, och hur man gör sitt bästa för att stampa fast den andras reaktion på förhand: sån här är du, så här kommer du att reagera, låt oss agera utifrån det. Eller så avfärdas andras reaktioner som helt och hållet oviktiga: vi har vår yttrandefrihet och den får inte vika en tum, alla era reaktioner är bara uttryck för inskränkthet och fanatism.

Det här inlägget blev lite såsigt för att det är flera olika diskussioner som blandas ihop. Vad de olika exemplen (tolerans, yttrandefrihet) visar är kanske att det finns en fobi för diskussionens öppenhet som visar sig på olika håll.

* å andra sidan kan man säga: "okej, jag förstår hur du menar, jag håller inte med dig, men jag lyssnar gärna hur du tänker om det här." eller: "vi kommer knappast att hitta fram till varandra i det här just nu, let's just drop it så kan vi diskutera det en annan gång." - - men också: "du kan inte säga så där, det där är ingen åsikt att tycka till om!"
** det bästa bidraget i diskussionen enligt mig är detta

varför finns det inte fotnoter i blogger, höh?

(texten här delvis inspirerat av en serie inlägg hos den elaka bloggaren)