konkurrera!

Nora Hämäläinen skrev nyligen en fin text i Ny tid om konkurrens. Jag tror de flesta finlandssvenska känner igen sig i jåmandet om att det finlandssvenska är så litet, att konkurrens saknas, och att människor därför inte sporras till goda resultat. Det ligger kanske något litet korn av sanning i det där, om man förstår poängen på ett visst vis: att ett visst sammanhang kan bli så impregnerat av samförstånd att man inte längre har ett perspektiv på vad man håller på med - att samförståndet fått karaktären av slentrianmässighet. Men den dåliga tanken är att människor alltid behöver konkurrera och tävla för att göra något bra, helst åka till Berlin eller New York. Hämäläinen sätter fingret på ett slags nedbrytande effekt som konkurrenstänkandet har, en form av självupptagenhet som konkurrensen i arbetslivet tycks förknippad med:

En del sporras kanske av att vänta på passningar, och blommar sedan upp när de har chansen. Men för de flesta, i de flesta jobb, är det viktiga ändå att man har kontinuitet, meningsfulla, omisstänksamma relationer till kolleger, tid att lära sig, också av sina misstag. Konkurrens har en benägenhet att förflytta uppmärksamheten från själva arbetet till den egna personen. Inte ”jag ska göra det så bra som möjligt”, utan ”jag ska göra det så bra som möjligt”. Den flyttar också uppmärksamheten från den grundläggande verksamheten som helhet till delar av den som ser bra ut på cv:n. (Är det därför som vi har så många underliga administrativa reformer idag? För att erfarenhet av reformer och ”utvecklingsarbete” kan skrivas in på den livsviktiga cv:n.) Och så samtidigt finns ju alla de utkonkurrerade; de som åtminstone för närvarande inte behövs alls, vars arbetsinsatser ingen frågar efter utom, retoriskt, Jyrki Katainen.

I ett tidigare inlägg var jag inne på begreppet 'att sporras'. Här dyker det upp igen, på ett lika skumt vis. Man tänker sig, eller tycks tänka, att individen måste sporras till att GÖRA SITT ALLRA, ALLRA BÄSTA (tänk på det smått absurda i att begreppet prestation fått så stor roll i jargongen om vad som är viktigt i arbetslivet). Och det gör man bara om man jämför sig med andra. - - Frågan är alltså vad slags bild detta egentligen ger av att 'göra något bra'? Jag håller med Hämäläinen om att det goda arbetet här blir helt sekundärt, eller att ett gott arbete formuleras i konkurrenstermer (att jobba bra är att jobba produktivt, och produktivitet är alltid produktivitet i jämförelse med andra företag eller enheter). Hela innovationsspråket är ju ett uttryck för precis just det här. Det innovativa är alltid innovativt utifrån en jämförelse med andra: en innovativ lösning är framför allt en innovativ lösning för den som hinner patentera först.

I konkurrensideologin ingår inte heller den livsviktiga insikten att människor som gör bra ifrån sig har en intern relation till sitt arbete, en yrkesstolthet som inte bygger på samhällelig status, lön eller jämförelser med andra. Konkurrens kan bryta ner det här, men knappast bidra till att bygga upp det igen.

Det som skapas av konkurrens - att man tävlar om att få jobb, om att behålla jobben, att visa att man jobbar hårt nog - skapar rädsla och ängsliga människor, inte folk som har tid och ro att utveckla ett fördjupat förhållande till ett jobb eller att utveckla goda relationer på jobbet. Och framför allt, om man konkurrerar om att få ett jobb eller att behålla jobbet, och att denna konkurrensdimension hela tiden är påfallande, skapar detta ett ytterst okritiskt klimat där anställda på alla sätt ska integreras i systemet och gå med på alla arbetsgivarens krav.