ad hominem

River igång dagen medelst uppeldad diskussion på bästa Blå tåget. Vi läser om Murdoch och perfectionism, tanken att människan är och förblir i moralisk mening ofullkomlig och att vi i någon bemärkelse är fallna. Ivrig och hetsig diskussion som vi haft förr, men nu i en lite annan konstellation, följer.  

Det mesta som är viktigt i filosofiska samtal är det riktigt fucking enkla, som:

Kan du verkligen mena det där?

Vad skulle DU mena om DU sa det där?

Om någon LEVER så där, vad betyder det?

En bra diskussion om filosofi blir också oundvikligen ad hominem, varför känner DU dig dragen till det här sättet att tänka? Vad är det som talar till dig här, hur skulle du beskriva det? 

Svårt/enkelt/svårt

Filosofblicken.

En filosof är inte rädd. En filosof är inte liten. En filosof vill inte vara snäll. En filosof är inte omtöcknad. En filosof är inte ur slag. En filosof är inte feg. En filosof är inte ledsen. En filosof är inte bortkollrad. En filosof blir inte svarslös. En filosof tar inget personligt. En filosof är inte trött. En filosof är inte dumlycklig. En filosof blir inte nedslagen. En filosof blir inte fientlig. En filosof ballar inte ur. En filosof blir inte knäsvag. En filosof blir inte tom i huvudet. En filosof blir inte blixtförbannad. En filosof får inte ångest. En filosof är inte tramsig. En filosof förstummas inte av tvivel. En filosof blir inte paralyserad. En filosof vill inte krama om hela världen. En filosof tappar inte modet. En filosof tappar inte suget. En filosof tappar inte orden. En filosof tappar inte lusten. En filosof tappar inte fotfästet. En filosof tappar inte gnistan. En filosof tappar inte fattningen. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd.

Jag har varit på föredrag. I föredraget sades det saker om bildning, utbildning. BRA SAKER. Tydliga och vettiga och skärpta. Jag nickade i samförstånd, jag lystrade, jag kände mig klokare. Men/och/men. I beskrivningen av den goda bildningen, den som skiljer sig från karriärism, konkurrens, bästa-broder-pakter och traditionsvurmande är det, bland de fina beskrivningarna, ett stråk som jag inte kan annat än känna mig ofantligt lockad av samtidigt som jag är otroligt skrämd av vad den gör med mig när jag dras med. Detta är: en inställning till humanistisk forskning som varken är inställsam eller tomt traditionsvädjande utgår från brutal självkännedom. Obarmhärtig kritik både av en själv och av andra. Motorsågsvariant av "känn dig själv". Bullshit ska uppdagas, blahi-blaha ska genomlysas, falskhet ska uppdagas, självbedrägerier ska fiskas upp och penetreras. Istället för allmänljummet kritiskt tänkande: krossa skevheterna, rikta stålblicken, var obarmhärtig. VAR INTE SNÄLL. (Inte elak heller.) Det handlar om sanning. Och sanningen når man ingalunda genom mysiga bekräftelsesamkväm eller ryggdunkande kollokvier.

Säger jag: "men vi är ju inte mer än människor ändå..."?

Alltså, det jag undrar är faktiskt vad det är för filosofisk inställning som ser sig själv just som obarmhärtig krossare, sanningssägare, motvalls, tagg i köttet?

Det är något med den filosofi som tar en närmast heroisk skepnad - heroisk i sin kultur- och självkritik - som jag samtidigt känner mig ofantligt lockad av (riktigt sådär i skinnet), men också - for lack of better words - existentiellt skrämd av. Vad gör den med mig? Hur ser jag människor jag pratar med, umgås med, hur ser jag det jag "kritiserar"?

Bra filosofi är modig. Vad betyder "mod" här? Är det alltid modigast att lägga fram de saftigaste självbedrägerierna, skärpa blicken för det allra jävligaste, ruttnaste, unknaste, korruptaste?

En annan bild: filosofi börjar med generositet, att hjälpa varandra att tänka, att inbjuda till att fundera tillsammans. Att någon formulerar en tanke och min uppgift är att förvalta den på bästa sätt, på rättvisaste sätt, att begripa varifrån den kommer och vart den och du är på väg. Att gemensamt grubbla och där gemensamheten inte måste vara antingen rutten eller skoningslös, utan kräver en ständig vakenhet inför samlivets alla former, inte bara på ont, utan också på gott. Att filosofi också kräver en vakenhet inte bara för det skeva, utan också det goda-i-det-skeva, det goda som kan ligga på glänt, och som behöver lockas fram.

(Det här inlägget är skivet i affekt, precis som det skall vara.)

Morgondagens program: en konferens som heter "A critique of our own" som på sätt och vis korsar de här sakerna, från feminismens och queerteorins håll. En hurudan hållning är den kritiska?

Vad hotar utbildningen?

Jag grunnar fortsättningsvis på frågan om bildning/kunskap - hur vi talar om vad det innebär att lära sig, att utbilda sig. Ibland heter det att bildning av en viss sort och karaktär behövs i samhället som ett sätt att skapa "en levande demokrati". En bild: en viss typ av medborgare behövs för en robust demokrati. Som att vi måste tänka igenom hurudan medborgare som behövs för en robust eller vital demokrati. En sådan formulering är inte så märklig egentligen, men jag är trots det inte helt klar på vad som avses i det här som oftast blir en slogan, inte minst i form av att en levande demokrati behöver så kallat socialt kapital. Jag läser två texter som lyfter upp frågan om vad utbildning och samhälleligt engagemang i en tid där kunskap ofta ses som en teknisk, funktionellt förankrad förmåga. Texterna närmar sig den här frågan på två radikalt olika sätt, även om det finns likheter. (Sorry, långt inlägg, texten är mest anteckningar för mig själv för att kunna tänka vidare kring det här.) Det finns många problem i båda angreppssätten, men här vill jag bara beskriva dem.

1.

In a world that has largely abandoned egalitarian and democratic impulses, what will it take to educate young people to challenge authority, resist the notion that education is only training, and redefine public and higher education as democratic public spheres?

Ett annat sätt att uttrycka hur det praxisförankrade nyspråket som präglar utbildning kan bemötas är att efterlysa ett nytt språk för att tala om vad som är viktigt. Ett språk som går bortom den managerialism som råder. Henry Giroux skriver en lång essä i Monthly review. "Given the multiple crises that haunt the current historical conjecture, educators need a new language for addressing the changing contexts and issues facing a world in which an unprecedented convergence of resources ... is increasingly used to concentrate powerful and diverse forms of control and domination."

Giroux efterlyser en rörlig, icke-dogmatisk politisering av pedagogiken som innebär att makt och kunskap blir en del av ett öppet frågande och synliggörande. Kunskap som tekniska färdigheter som gör oss till funktionärer i en orättvis värld kritiseras. Den kritiska pedagogiken innehåller visioner om samfundets liv. En idé om transparens tycks lura i bakgrunden: de sätt på vilka den pedagogiska aktiviteten reglerar/organiserar kunskap och mening ska öppet tydliggöras. Målet tycks vara att en sådan diskussion visar hur pedagogiken utgör en del av politik. Tanken relateras till Bourdieu: det gäller att avslöja de maktstrukturer som finns i kunskapande och inlärning. Den här maktdimensionen tycks alltid vara närvarande och måste alltid motas bort (pedagogik som erkännanderelationer). Den största utmaningen består i att koppla kunskap till makt, kort sagt.

Men Giroux skriver också om att det som den kritiska pedagogiken strävar efter inte bara är kritiskt tänkande, utan också politisk aktivism. Dewey citeras uppskattande: demokratin måste födas på nytt i varje generation. Den ska alltså gynna "democratic values, relations, autonomy and social change". Det "kritiska" som eftersträvas får inte stanna vid det synliggörande, utan ska också vara förbundet med ansvarstagande. Det räcker inte med att vara medveten. Förutsättningar för handling måste skapas. Vad innebär detta? Studenter ska inte formas, utan ska bli producenter, av kunskap och värden. Målet är självutveckling och socialt engagemang: frihet istället för repression.

2.

Jag läser också en intressant text av den australiensiska filosofen Raimond Gaita som handlar om universitetets roll i en värld där vi mer och mer talar om studenter som kunder. Den kluriga rubriken är: "to civilize the city?" Gaita skriver bra om hur vi inte kan låtsas som att det nyspråk som florerar nu kan avvisas bara genom att säga att vi visserligen talar på ett sätt, men verksamheten, själva den konkreta pedagogiska gärningen, ser annorlunda ut och förblir opåverkad. Han beskriver en form av hybris som går ut på en tröstande ironisk distans man tror sig ha: att t.ex. tänka att vi nog kan överlista systemet genom att vara strategiska, medan vi samtidigt tar hand om det som är vårt. En annan tankefigur är att målet är att hitta sin egen balans (t.e.x mellan forskning och undervisning). Men balanstanken, skriver Gaita, döljer vad det är som ställs mot varandra och hur vägandet uppstår.

Liksom Giroux påpekar också Gaita det farliga i att behandla utbildningen som något instrumentellt. Men i en mycket högre grad än den tidigare talar Gaita om utbildning - eller filosofi är snarare vad han oftast talar om - som ett egenvärde, där verksamhetens meningsfullhet visar sig i människors liv. Att tala om att vara kund eller att skapa balans förmår inte uppmärksamma vad som står på spel när människor är oeniga om vad som är viktigt för den verksamhet de är delaktiga i. I motsats till kundens vilja att få det paket som den betalat för är vetenskap/filosofi sådan, att det tar tid att förstå vad som är viktigt, och vad som är bra. När jag börjar studera kan jag ännu inte riktigt veta vad det är jag vill ha.

Han frågar vad det betyder att försvara universitetets idé idag. Utmaningen är varken att hitta det perfekta historiska exemplet på ett spirande universitet, eller att renodla en platonsk idé. Gaita artikulerar en tanke om "inwardness", ja till och med the "unworldly" - ett akademiskt samfund där reflektion växer fram och fördjupas, så att också nya dimensioner träder fram. På samma sätt som Giroux är han kritisk mot att tänka att tillståndet utbildningen befinner sig i nu kan ses som att det är en viss idé som förfallit. Förändringen är historisk och politisk (nya institutioner, ändrade sociala mönster), men för Gaita är det viktigt att beskriva den som att vi nu förlorat kontakten med vissa "standarder". Hans tänktande rör sig just kring att "förlora kontakten" med något. Eller kanske egentligen: det inte finns plats för fördjupning, reflektion kring vad som är viktigt, vad som är sant.

Där Giroux för fram en idé om kritisk pedagogik som riktar sig utåt, mot politik, aktivism talar Gaita om inwardness, att vetenskap och filosofi är meningsfullt utifrån den sorts liv som engagemanget med vetenskap och filosofi innebär. Det är livet som akademiker som står på spel då t.ex. humaniora hotas genom fetischen av nytta eller redovisningsmani. Akademiker står symptomatiskt nog nu inför svårigheten att försvara detta liv inför ett språk som är helt immunt för det.

Gaita är på ett helt explicit sätt kritisk mot att försvara akademin genom hänvisningar till samhälleligt engagemang. Sextiotalets studentrörelse ställde, skriver han, forskningen i revolutionens tjänst. Men det här gör inte att det är lätt att istället svänga sig med idén att universitetet är till för sin egen skull:

Som conceptions of intrinsic value go deep; others, however, are relatively shallow. Expressions such as 'for its own sake' and 'for its intrinsic value' mean something only in the context of a common understanding of how to characterize, more positively and fully, the value of something pursued 'for its own sake'. When such common understanding is absent, those expressions often convey the vague thought that something that should not be pursued only for its instrumental value is pursued only for that value. 

Giroux och Gaita kunde inte skilja sig mer än när de ger uttryck för det som hotar en levande pedagogik. Där Giroux talar om kapitailsm och maktspråk, talar Gaita om en (kollektiv) oförmåga att se djupet/allvaret i "the life of the mind". Och detta är alltså, i någon mening, en begreppslig förlust som syns i hur det akademiska livet blir en karriär eller ett jobb. Gaita kan sägas representera en bild av bildning, i meningen "persoanl cultivation", där människor ser nya saker, fördjupar sig, engagerar sig i en verksamhet som förändrar dem. Vad återstår det i denna idé för oss att kämpa för, frågar Gaita, som oroar sig för om den överhuvudtaget är tillgänglig. Typ: kan vi tala icke-ironiskt om kärleken till sanning? Men samtidigt som Gaita (över)betonar idén och dess o/tillgänglighet, är det han slutligen vill säga något om det liv som akademiker lever.

På frågan om akademikern eller filosofen har en skyldighet att engagera sig i samhällelig debatt svarar Gaita: det beror på - hur det är fatt med akademin/filosofin. Men kanske kan man ändå säga, föreslår han, att det är en brist om filosofin och den offentliga diskussionen glider isär. Akademiker uppmuntras att publicera sig i facktidskrifter, inte att diskutera med icke-akademiker.

Giroux ser den kritiska pedagogiken som ett sätt att utmana och uppdaga maktstrukturer. Gaita ser makt på ett helt annat sätt, tror jag. Han skriver så här: "The difficulty is not so much that of speaking truth to power, but of speaking truth to a very attractive urbanity - sometimes even to glamor - that deprives most of what is taught in a university of the power really to shake us." Den här meningen tror jag sammanfattar skillnaden mellan två olika sätt att se på utbildning och forskning/vetenskap och hoten som riktas mot dem.

Passionen enligt G.H

Ge mig din hand, för jag vet inte längre vad jag talar om.

Clarice Lispector talas det om ibland men alldeles för sällan. Jag har läst en novellsamling tidigare och nu läser jag de sista sidorna i den svenska översättningen av Passionen enligt G.H (publicerades 1964). Bokens yttre skeenden kan sammanfattas i en enda mening: kvinna träffar kackerlacka. Mer än det händer det inte i denna bok, som eventuellt kunde kallas en essä. Glöm essän som svala sentenser. Det här är frenetisk, farlig och tvinnande essäistisk romankonst. Ett lite högtravande sätt att förklara romanens irrande des/orientering är att kalla den en övning i mystik, mystik som det osägbara, ovetbara, det intiga. En övning att både hitta sig själv och komma bort från sig själv, och där "sig själv" ständigt är satt ifråga.

Passionen enligt G.H är en text om att rubbas. Bilden som boken cirklar runt är kvinnan, G.H, romanens jag, som stiger in i ett rum som hon trott skulle vara dammigt och smutsigt. Rummet hade bebotts av tjänstefolk. Utrymmet visar sig vara kliniskt rent, vitt. I en garderob hittar G.H. en kackerlacka. Kackerlackans existens, dess uråldriga, hårda och ihärdiga, men också svårtydbara, kropp öppnar för ett möte, ett möte inom G.H själv. G.H:s omedelbara reaktion är fasa men ur fasan föds en mängd andra sätt att förhålla sig.

En bekväm läsare kunde stoppa in resonemanget i en existentialistisk formel om livets falska civilisationskonturer, upplöst i en avgrund som genom äckel och fasa uppdagar frihet och negativitet, brist på essens. En sådan bok skulle jag inte orka läsa. Visst stämmer det här på boken i någon mån, men texten blir varken formelmässig eller programmatisk (jag var inte särskilt begeistrad över Satres Äcklet).

Det som gör att det fungerar är Lispectors litterära oro: texten frågar, ångrar sig, gräver, gräver - vänder myllan. Romanrösten utforskar det mänskliga. Mötet med kackerlackan sätter igång ett frågande om vad det är att vara människa. Romanrösten känner sig inledningsvis fången i det mänskliga, eller i en viss idé om att vara människa (texten dröjer, men bara helt kort, vid societetsliv och borgerlighetens diskreta charm). Vilken är kontrasten? Det djuriska? Inte egentligen. Texten jobbar sig fram till något som kallas det neutrala livet. Det neutrala livet saknar form, saknar lukt och smak. Det neutrala livet är (och är inte). Det neutrala livet är likgiltigt. Framför allt kan man säga att "det neutrala livet" är ett led i ett existentiellt utforskande. Det neutrala livet är inget rått faktum utan är ett sätt att begripliggöra en upplevelse och en längtan. Romanen försöker, ofta på ett motsägelsefullt och andbrutet sätt, artikulera vad denna längtan är, och vad den riktar sig mot, eller vad den är ett svar på.

Den här neutraliteten ges en religiös inramning. Texten får gradvis alltmer karaktären av bön. Bekännelsen som bön, eller tankeprövningen som bön (och passion, ett ord vars tvetydigheter blir viktiga). Bönens form vävs in i ett resonemang om behov och begär. Att vi är behövande är ett grundfaktum att bejaka; livet som behov är det neutrala livet. Viljantillmakt? Snarare att bejaka livet som något till-riktat och tillblivande.

Det här är en knepig roman att beskriva eftersom det är lätt att få den att låta mera teoretisk än vad den är (som att Lispector lägger ut en livs- och språkmetafysik). Men grejen är att texten pratar med läsaren på ett sätt som jag inte upplever som teoretiskt.

Nej, jag behöver inte sitiga upp genom bönen: jag måste bli ett proppfullt jublande intet. Det jag säger till Gud måste vara utan sammanhang och mening! Finns det en mening säger jag fel.

Om jag skulle läsa romanen som en filosofibok hade jag haft "invändningar". Men bokens form går inte i dialog med "invändningar". Tilltalet vänder sig till det rörliga frågandet. Hos Lispector bor de existentiella avgrunderna granne med en vild glädje. Romanröstens uppgörelse, eller bön, ändrar hela tiden skepnad, men sökandet riktar sig just mot det som kallas mänskligt. På ett plan ser det ut som om livet skalas ner till en naken att-het, men det visar sig senare att det här avskalandet inte alls krymper ihop livet utan får oss att se och bejaka att vi är behövande. Det främlingskap som Lispector hittar mitt i det mänskliga slutar inte depressiva utläggningar om alltings torftighet. Främlingskapet blir istället en sorts pånyttfödelse.

Vänta på mig, vänta: jag vet att jag senare kommer att kunna foga in allt det här i vardagens praktiskhet, glöm inte att jag också behöver det dagliga livet!

En av de saker jag uppskattar med Passionen enligt G.H är hur olika läsningar öppnar sig på ett sätt som gör texten starkare. Ett av spåren som kan följas är hur ras och klass smyger sig in i berättelsen. Början av boken är klaustrofobisk. Hushållerskans rum antas vara smutsigt, men är rent. I rummet finns en teckning av en man, kvinna och en hund. Hon ser sig själv i de fyrkantiga figurerna. Den klaustrofobiska och inåtblickande berättelsen gör småningom små ryck ut i världen, staden. Den fashionabla lägenheten omgivs av Rio de janeiro, favelorna, men också fantasilandskap: öknar, minareter, det arkaiska Egypten. Den här omkringblicken bryter in som en chock. Kanske kan romanen läsas inte bara som en övning i självförståelse utan också en övning i seende? Seendet tematiseras ofta, och kopplas ihop med en av de inledande satserna i boken: "Jag försöker förstå". Seendet förs in exempelvis så här, genom att tala om ens förhållande till något: "Ge mig din okända hand, för livet värker och jag vet inte hur jag ska säga - verkligheten är för ömtålig, det är bara verklighetens om är ömtålig, min overklighet och fantasi har större tyngd." I några av de mest intensiva passagerna tvingar sig GH att titta på kackerlackan. Hon vill vända bort blicken, hon vill springa ut ur det kliniska rummet. Men hon tvingar sig att se, och hon stannar kvar i rummet. Rummet gör något med henne. Att titta på kackerlackan - som naturligtvis är väldigt symboliskt laddad - gör något med henne.

// Det finns mycket som är skumt i romanen. Indelningen mellan det smutsiga och det rena kunde vara en av de sakerna. Civilisationen står för renhet, det smutsiga är arbetarklass. Lispector berör den här dualismen, men den framträder som en kulturell hang-up. Den välbeställda G.H tar för givet att hushållerskans rum är smutsigt. Hon tar för givet att kackerlackan är smutsig. Blicken kastas tillbaka på henne själv. Hon försöker aktivt överskrida det är sättet att gestalta livet - istället för smuts och renhet: det neutrala livet. 

Om vardagen

Ibland blir jag skraj för osäkert, prövande skrivande. Då är det dödstyst på bloggen, vilket är dumt eftersom jag behöver den här sortens skrivande - jag behöver famla runt på den här bloggen.

Ikväll var jag på ett föredrag med Göran på temat vardag. Han läste upp en kort text om vardagen och utopier, en text som på göranskt sätt var full av liv och livsluft. Föredraget utgick för tanken om att vardagen inte är en grå och repetitiv lunk som avbryts av guldkanter. Vardagen är det liv vi lever, ständigt, alltid. Föredraget visade fint och återhållsamt ett vardagsbegrepp som spretar mot framtiden: våra förhoppningar, önskningar och tankar om ett annorlunda liv tar avstamp från vardagen. Här framträder andra livsmöjligheter inte som en flykt från vardagen som den är nu, utan som möjligheter som öppnar sig på horisonten. Och vardagen, den blir ett framåtriktat här-och-nu. Livet som en gåva.

Jag har diskuterat de här sakerna med G i ett antal år, och de här samtalen har skakat om och framför allt, varit ständiga påminnelser om vad det innebär att vi alla har ett liv att leva. Att det här har med just vardagen att göra. De här samtalen har varit existentiella påminnelser men också filosofiska. "Vardagen" är här inget program, ingen metod, eller ens någon särskilt nivå dit det går att leda tankarna. Så vad är det då?

Efteråt är det många som ställer frågor om vad G egentligen vill kontrastera sitt begrepp om vardagen med. Är vardagen allting? Då kan det väl inte finnas nån poäng med att betona den? Och är det inte så att vardaglighet kan innebära ett självbedrägeri där vi inrättar oss bland alla möjliga grumligheter? Är det inte också så att många är missnöjda med sin vardag, och att det verkligen är begripligt att en hänvisning till "vardag" här sker i mulna och pessimistiska tongångar? Och hur förhåller det sig med relationen mellan påminnelser om vardagen och ett allmänflummigt/korrupt snack om "närvaro"?

Det här med kontraster börjar gnaga. Måste alla begrepp stavas ut som kontraster?

Själv tänker jag så här, tror jag (tankarna rör på sig hela tiden, makligt och osystematiskt och ryckvis): att diskutera och uppmärksamma vardagen förankrar mig i mitt frågande om andra saker, exempelvis arbete. Genom att reflektera kring vardaglighet, en gemensam livsvärld, måste jag verkligen försöka tänka klarsynt på vad det betyder att - det låter nästan fånigt att skriva - leva ett liv: det mest självklara, men också det som kan tyckas undanglidande. När jag läser texter i väldigt olika filosofiska (politiska) fåror som på olika vis betraktar tillvaron på ett tryggt, kontemplativt avstånd tvingas jag att brottas med de här frågorna, om och om igen: de blir akuta. Typ: hur beskriver de här texterna vad det är att leva här&nu, dagligen, förankrad i görande, förhoppningar, rädslor? Vad gör vi när vi talar om sakernas gilla gång, det vanliga livet, ett liv som vi inrättat oss i på olika sätt?

Betyder vardagen i den här meningen det som en del etnologer sysslat med på sistone i Sverige - olika företeelser som är så nära inpå oss att vi ofta uppfattar dem som betydelselösa? (Tänker t.ex. på böcker som Orvar Löfgrens bok om väntande, mellantid). Så att kontrasten skulle vara vardagens nära-inpå, vardagens lilla mot det stora,

Det jag tycker G fint visat är att vardagen i hans mening innehåller både det lilla och det stora, en ständig skiftning mellan dem. Med andra ord också en ständig skiftning mellan det som är nära och det som är långt borta (till exempel i framtiden).

Däremot är det sant att vi ofta glömmer, eller kanske vill glömma (eller ta avstånd från), vardagen. I den här glömskan eller flykten blir behovet att prata om vardag tydligt, men inte som något entydigt återvändande. Men det är viktigt att vardagen här hålls öppen och rörlig, att frågan om vad vårt liv är hålls levande. Vi snackar alltså varken konservatism eller vitalism.

Är vardagen då nåt fluff som är allt och inget på samma gång, what's the point? Påminnelsen om att vi lever vårt liv hela tiden och oupphörligen kan kanske tyckas som en plattityd eller kylskåpsmagnetsklokskap. Men varför det? Borde det inte just vara tvärt om? "Få se vad den här dan för med sig" är för mig en av de mest omvälvande sakerna jag slås av. En maning till nåt slags tålmodig hoppfullhet förankrad och utblickande från här & nu.

Så här skriver Göran i essäboken Stiglöshet:

Den invanda vardagen kan visserligen göra oss mer eller mindre ouppmärksamma för det som sker i vår omgivning, och i förening med en självupptagen närsynthet göra oss mer eller mindre oberörda för sådant som inte direkt rör oss själva. För det mesta handlar det ändå om en lika flertydig som oviss vacklan mellan farhågor och förhoppningar inför en vardag som innefattar en föränderlig mångfald av företeelser som inte bara öppnar nya oanade möjligheter, utan också kan drabba oss så övermäktigt att vi ytterst misströstar om snart sagt allt vad mening heter. En sådan vacklan kan sålunda göra oss glömska, eller blinda för att vi helt enkelt inte kan undvara vardagen - något som vi till vår bestörtning ofta märker först när någonting oförutsett inträffat som rubbar dess gilla gång. Vad än vi i vardagens mitt finner värt att särskilt nämnas, eller också så självklart att det inte ens behöver nämnas, förblir vardagen den existentiella orten för vårt från-dag-till-dag-i-världen-varo, och innefattar som sådan en öppen meningsrymd vilken hur vi än vänder oss, såväl sökt som osökt kommer emot oss ur alla riktningar.

Stor rekommendation på den essäsamlingen. Där medverkar också Kate Larsson & Babis Carabeidis.

Arbetskritik och samtal

Jag och min nya bekant ligger på två madrasser i två olika hörn av rummet och vi har just vaknat. Vi samtalar så där som människor som nyss träffat varandra gör. Lite trevande, nyfiket, prövande. Jag frågar saker om hens framtidsplaner. Hen vill bli bonde, arbeta med djur. Hen berättar om föräldrarnas gård, om djurhållning och vindlande byråkrati på EU-nivå. Hen pratar också om omsorg om djuren och ekonomiska ramverk. Hen beskriver en krisande bransch och hur djurhållning på vissa håll blivit olönsamt. Vi talar om koklövar och djur som är fasttjudrade, och om djur som går fritt och betar under somrarna. Min bekant har gått lantbrukshögskola och vet vad hen pratar om. Flera gånger upprepar hen att visst bryr sig lantbrukarna om djuren, men det måste löna sig, annars går det inte runt. Verksamheten kräver lönsamhet, annars måste man lägga ner. Det är ett vänligt samtal, men det gnager i mig också.

Jag läser Roland Paulsens bok Vi bara lyder. En välskriven bok - en viktig bok! I boken intervjuar Paulsen människor som jobbar på arbetsförmedlingen, men han talar också med folk som kan sägas vara ansvariga för hur den svenska arbetslinjen utformades. Han talar med en före detta ministern och en före detta chef för arbetsförmedlingen. Paulsen har gjort sig ett namn som arbetskritiker. Han skriver skarpa analyser av ett system där arbetsskaparretoriken skaver mot allt färre tillgängliga jobb. Ofta beskriver han klarsynt en uppslukande arbetsmoral som gäller som dominerande sanning. I sin bok skildrar Paulsen flera gånger hur han när han samtalar med människor blir konfunderad, han lyssnar men känner sig försiktig, kanske alltför försiktig, han rycks med. Här finns, tycker jag, en viss oklarhet, eller ska vi säga, outredd punkt, i boken: handlar det här bara om risken att vara för "snäll"? Det gör naturligtvis en stor skillnad med vem Paulsen talar. Är det en lägre tjänsteman som arbetar i luckan på arbetsförmedlingen i stad x, eller är det en minister som bär ett formellt ansvar för att vissa beslut tagits, etc.. Men trots det finns här något jag tror skulle behöva en större utredning. Vad gör man när man kritiserar arbete? Vilken roll har kritiken? Vilken typ av mänsklig aktivitet rör det sig om?

Det som slår mig när jag läser boken, och som jag också tänkte på efter att ha samtalat med min nya bekant, är hur viktigt det är att påminna sig om att arbetskritik - i bemärkelsen att kritiskt analysera arbetets roll i våra liv och i samhället - i någon bemärkelse måste kunna vara förankrad i de samtal människor för med varandra. Utan den kopplingen riskerar arbetskritiken att få en rationalistisk slagsida (tycker inte direkt att den här slagsidan finns hos Paulsen, dock). Typ: att kritisera arbete är att avslöja hur det är, egentligen. Typ: arbetskritiken levereras av det upphöjda, kritiska förnuftet som sprider ljus över människors falska medvetande (för att vinkla det till en bild som förekommer i många typer av marxism). Vi är insnärjda i varufetischism/arbetsmoral/ideologi och är oförmögna att se den större bilden, det destruktiva mönstret. Typ: arbetskritiken är den hårda, brutala sanningen som genomskådar snäva och partikulära mänskliga strävanden och mål. Mänskliga mål kan således behandlas som manipulerbart råstoff i en större kulturell eller ekonomisk väv.

Poängen är: vad vore det att tänka sig en sådan inställning, den avslöjande, genomskådande blicken, i en mänsklig relation? I ett samtal ansikte mot ansikte? Det som står på spel här är vad det kan betyda att ta ansvar för vad man säger, vad det betyder att genom det man säger bli (för att använda ett begrepp som min kloka vän P brukar ta upp) insyltad i en existentiell situation eller ett mänskligt möte. Det jag uppskattar med Vi bara lyder är att den rör sig på ett helt annorlunda sätt än ett sådant projekt. Rösterna i boken ger uttryck för vitt skilda inställningar, de ger uttryck för flera olika reaktioner på vad det är att jobba i arbetsförmedlingen och hantera situationer som är gravt absurda.

När jag skrev min avhandling var risken med att arbetskritiken blir "rationalistisk", liksom konstigt bortsliten från mänskliga situationer, en oro som dallrade i texten, men som jag inte lyckades sätta på pränt. Men det här känns som en aspekt av kritik av arbete som kunde diskuteras mera, och det har kanske inte primärt ett akademiskt intresse, utan också ett moraliskt. I vilken anda saker diskuteras, den relationella aspekten av det - vilket inte gör att "större mönster" åsidosätts, utan det innebär att det blir viktigt att tydliggöra vad det alls kan innebära att gestalta sådana "större mönster" som något annat än en teoretisk exercis. (Jag inser att många skulle avfärda min oro som att jag hänger mig åt psykologiska reaktioner som råddar till olika logiska nivåer.)

Jag vet inte vad jag borde ha sagt i samtalet med min nya bekant. Det finns inga färdiga svar här. Men jag vet åtminstone att en reaktion är en farlig frestelse, och det är att tänka att det skulle finnas något sådan som en välformad, kärnfull analys av konflikten mellan ekonomiska intressen och omsorg om djur som jag, hade jag varit en mindre räddhågsen person, resolut hade slungat i ansiktet på min bekant.

Men det här är såklart inte endast ett bryderi som gäller funderingar kring arbete. I filosofins mittfåra - bred är den - kokas samtal om moral och livsomständigheter ofta ner till beröm versus klander. Filosofin har ofta anammat juridikens vokabulär: filosofen talar som om den primära formen av språkbruk är rättssalens dömande och avgörande ton (fastän det egentligen också är en parodi av rättssalen som målas upp). Vad jag vill säga är att i filosofin finns det ett ganska ringa intresse för vad vi gör när vi ifrågasätter, kritiserar, omvärderar inom ramen för levda situationer - även om traditionen kring att tänka kring 'kritik' paradoxalt nog är massiv, i sin kantianska hörna.  - - Eller kanske är det jag som inbillar mig att resonemang om samtalsförankrad (och därmed moraliskt och existentiellt insyltad) kritik hör till ovanligheterna i filosofin?

"Vänsterns misslyckande", "rödgröna bubblor" & politiska känslor

Måste samla tankarna efter en diskussion på FB, flera diskussioner i köttrymden och surrande tankar i skallen. [VARNING FÖR SVAMMEL OCH SJÄLVKLARHETER!]

Nu efter valet diskuteras vänsterns misslyckande. Med rätta. SDP och VF backade båda (tillsammans nådde de historiskt låga 25 %) och förlorade mandat i riksdagen. Att försöka förstå valutgången är jätteviktigt, och utmaningen är att inte låta sig förstummas, eller landa i självgod retorik: om Finlands folk vore lite mer som MIG skulle nog landet vara i skick! Förbannad kan en vara (ja riktigt pissförbannad!), besviken med.

Det kvistiga med efter-valet-analyser är att det finns så många fallgropar. Att peka ut ett dumt&oinformerat Dom för ingenting gott med sig. Förakt, hopplöshet och allmänt trötthet är vad som då uttrycks. Lika farligt är det att förståelseprojektet och den gnagande frågan 'Varför förlorar vänstern? Vad är det som lockar väljarna till Sannfinländarna?' vänds till att vänstern på nåt vis borde fånga upp Sannfinländarnas väljare, fånga upp Sannfinländarnas indignation. Alltså HELT fel är den tanken naturligtvis inte, men den utgår från en premiss jag inte tror på: att indignation i sig är bra, och att det gäller att vrida den mot ett konstruktivt objekt. Och dessutom, att det övergripande målet är att på nåt vis efterlikna Sannfinländarnas folkliga koncept, 'på sitt eget sätt'.

Kanske så här: jag tror det finns politiska rörelser som plockar upp suspekta, om än på ett visst sätt begripliga känslor. Rädsla, en längtan efter (ett återvändande till) ett enklare samhälle, indignation.

Arbetslöshet, avfolkning av landsbygden, konkurrens, fattigdom gör vissa känslomässiga reaktioner begripliga. Ett parti som Sannfinländarna verkar göra allt för att bekräfta och renodla vissa besvikelser och förhoppningar, och det är viktigt att de här känslorna finns med i analysen av vad som lockar väljare till partiet. Att inte konfrontera sådana känslor är, kunde en faktiskt säga, att inte riktigt orka granska den situation som ger upphov till sådana känslor. Vad en sådan analys eventuellt också kan bidra med är att den pekar ut på vilket sätt en situation skapar skeva och ambivalenta reaktionsmönster. Ett exempel på det är oviljan mot invandring som uttrycks genom oron över 'våra jobb'. Kanske finns drömmen om en stabil finsk arbetsmarknad, en idealbild av hur det fungerade förr i tiden, när folk hade jobb och livet var mer förutsägbart. Våra jobb först. Situationen är att fabriker och pappersbruk stänger. Jobb försvinner. Folk måste besöka arbetskraftsbyrån. Förnedring och maktlöshet, ilska. 'Våra jobb'.

Alltså, det jag omtalade som 'farligt' är en idé att vänstern skulle plocka upp den här oron och rädslan och köra Sannfinländarnas vinnande koncept: våra jobb, vårt land, vår välfärd. Att förhålla sig till känslor av maktlöshet och indignation är också att försöka se vilket slags ekonomisk och social situation den känslan svarar mot, och just här måste t.ex. Sannfinländsk förståelse utmanas, idén att situationen helt enkelt är den att utlänningarna kommer hit och knycker 'våra jobb' och att lösningen därmed är att säkra 'vår arbetsmarknad'. Det är en djupt problematisk beskrivning av läget. En bättre situationsförståelse behövs, vad handlar globaliseringen om? Vilka processer gör att folk förlorar sina jobb och har svårt att hitta jobb?

Med andra ord: jag tror inte vänstern ställs enbart inför ett kommunikationsproblem, så att indignationen ska svängas mot ett mera välinformerat håll, utan snarare att en mängd känslor är symptom på ytterst oroande tendenser i samhället. Jag och min kompis har diskuterat de här sakerna i flera etapper: hen menar att indignationen ska förvaltas av partier med mera information på fickan. Även om jag alldeles bra kan förstå vad hen menar, och håller delvis med, är jag själv inte helt övertygad om den föreställningen.

Risken med en för enkel analys som i slutändan kan gynna ett parti som Sannfinländarna är t.ex. en uppställning där vänstern anklagas för att vara för urbant, för feministiskt och vänster därför borde vända sig till vanligt folk. Som om vänstern nu ska skippa feminismen och börja likna Sannfinländarnas uppfattning om vad vanligt folk är och vad vanligt folk behöver. Ni vet: sånt där 'verklighetens folk'-tjat. Visst kan det finnas mer än ett korn av sanning i att partier till vänster blir främmande för folk utanför innerstans glassiga och 'medvetna' kotterier. Men det innebär inte att feminismen ska slopas. Det innebär snarare, typ, att det inte är Centern som borde ha monopol på landsbygds- eller regionalpolitiken eller att Sannfinländarna ska ha monopol på att artikulera vad det innebär att vara marginaliserad. Det innebär att hela språket kring marginalisering behöver synas i sömmarna, och där handlar det just lika mycket om en välinformerad analys som att förstå olika sätt att uppleva en situation.

Men hu, det kan låta som att jag, på ett inte så lite paternalistiskt vis, pläderar för ett slags förädlande av politiska känslor. Sådana idéer har det ju inte direkt rådit någon brist på under de, tja, senaste 300+ åren där teoretiker ur olika tanketraditioner har bespetsat sig på känslor med potential att utveckla mänskliga samfund bara de förädlas istället för att förråas.

I en annars bra artikel skriver Ny tids chefredaktör att Janne Wass att vänsterförbundet med sina unga rödgröna riksdagsvalskandidater kanske har glömt 'de gamla dammiga gubbarna'. Det som stör mig, och som jag kanske själv också omedvetet har ramlat pladask ner i, är att analyshjärnor febrilt försöker göra sig en bild av de här 'dammiga gubbarna' nånstans inne i landet, bortom innerstans rödgröna glitter, de där gamla dammiga som vänstern på nåt vänster ska fånga opp genom att svinga håven åt lite andra håll. Nåt väldigt störande med sättet att tänka här. Det är utan tvekan bra och rätt att tala om svårigheten att nå ut. Men utan ett genuint engagemang och intresse för regionalpolitik och livet utanför de egna kretsarna kommer bekymret om vänsterns kommunikationsproblem att klinga tomt och stanna vid ett bekymmer om att samla röster. Etsas bilden fast av 'dammiga gubbar' är det nog inte ett vitalt intresse som i första hand förmedlas, utan tvärt om. Alltså jag vill under inga omständigheter antyda att det här är vad Wass ger uttryck för, utan den här oron finns i mig när jag funderar på saker efter valet.

Det är lätt att rulla fram urbana bubblor. Bilden är så bekant. Och kanske kan det vara början till någon form av självrannsakan, men då måste det nå bortom kåserande, eftervalkrabbismuttranden om att Persuna förstår en inte sig på där i Rödbergen. Den här självrannsakan måste kunna bränna till på riktigt, och då kan det inte gå ut på att måla upp bilder av hypotetiska dammiga arbetare på landet och i bortglömda städer. Kom ihåg: uppställningen rödvinsdrickande innerstadsbor och hårt arbetande folk i regionerna har ju herr Soini själv ett minst sagt varmt förhållande till. Uppställningen spelar honom i händerna. Det gäller att komma vidare från det där nu.

Krysta fram

Ett av skälen varför det är en olägenhet att sitta i allmänna universitetsutrymmen, såsom arbetsrum och dylikt, när filosoferandet riktigt tar fart är de sinnliga uttryck denna aktivitet är förbunden med. Sitter hemma i pyjamas, musiken på max, och stångas med texten den eländiga och försöker - som G säger - mocka upp begrepp. Kör in i väggen, vet att det blir fel och det gäller att komma på rätt väg. DITÅT - men hur? Har under de här dagarna kommit på mig själv med små skrik: öö, aa, ååå. Grannar, hav förbarmande. Grejen är snart i tryckpressarna (hu). Redan queer-Sokrates beskrev sig som en barnmorska. Han tänkte på filosofin som återerinran, att det gäller att föda fram något som redan finns i en. För Sokrates sker det här genom samtal. Trots att filosofi för mig också är att få syn på och artikulera nya saker tycker jag något i det här uppenbart stämmer. Enkelt sagt: att tänka efter,  att genom någon annans fråga tvingas tänka efter, ompröva. Barnafödande är ungefär så långt man kan komma från mina egna livserfarenheter, men icke desto mindre sitter jag på min stol och krystar: öö, aa, åå!!! Som sagt, har alltid fascinerats över olika sätt att genom metaforer beskriva filosofisk verksamhet - allt från närmast våldsamt, sexualiserat manligt maktspråk till detta queera barnfödande. Hurra för Sokrates!

Att förhålla sig till Marx och marxism

På Kåren, av alla ställen, ordnades det i helgen ett seminarium om Marx. Om jag fattat rätt har tredje delen av Kapitalet getts ut på finska i en nyöversättning. Jag och min kompis rullar in i den lite sunkiga och murriga festsalen, där seminariet hålls. Blir förvånad av att se så många där. Åldersmässigt representerar vi ett litet ungdomligt (!) garde. De flesta är närmare sjuttio. De presentationer jag hör (vi kommer först efter lunchen) är till en början akademiska. Det handlar om olika representationer av 'arbetaren' och om Pikettys relation till Marx. Grafter och staplar och empiriskt material. Många av de följande inläggen är politiska, och uppmanar till grundförändringar, och påminner om Marx 'vision'. Det konstiga är hur illa berörd jag blir av seminariet. Å ena sidan stör jag mig på att Marx hos vissa reduceras till en empirisk nationalekonom vars teorier konkurrerar på samma teoretiska utrymme som de neoklassiska teoribildningarna. Å andra sidan, när stämningen blir mera politisk, tycker jag mig kunna urskilja en nostalgisk ton. Det tittades tillbaka på en tid på marxism-leninismen var snart sagt mainstream och jag fick känslan av att många ansåg att kärnan i denna bör förvaltas, och att dess åsidosättande är tragiskt: produktionskrafterna måste befrias! Arbetet - det RIKTIGA arbetet (kängor gavs både åt finanskapitalet och 'borgerlig' prekariatdiskussion - hyllades, även om de som yttrade sig också sinsemellan var oeniga om vilken roll teknologin ska anses ha i relation till kapitalismen. Det grälades om huruvida robotisering har något med värde och mervärde att göra och i så fall hur. - - - - Fint i sammanhanget var enigheten om att det går att prata utifrån begrepp som kapitalism och varufiering. Men sen, ändå, mitt obehag. Varifrån kom det? En inte så smickrande sak skulle vara att jag är åa-akademikern som är van att diskutera på ett visst sätt, och nu hamnade jag utanför en comfort zone, kanske också klassmässigt. Publiken bestod inte endast av akademiker. Där fanns människor som tycktes ha engagerat sig i vänster(kommunistisk)rörelse i många, många år. Och det jag inser är hur lite jag känner till och har tänkt kring den här rörelsen, dess mörka sidor, och olika typer av dissidentröster. Jag tänkte på G som brukar berätta om sekteristiska kommunister/vänstermänniskor på sjuttiotalet som vägrade sitta vid samma bord på krogen som folk som tillhörde nån annan schattering. Sådana schatteringar lever såklart vidare i dagens marxism (speciellt akademiskt) men situationen är, såsom många påpekade på seminariet, en annan. Men hatet mot socialdemokrater lever uppenbarligen kvar.

Dagarna innan läser jag en bok om Marx. Det är på många sätt en bra bok, insiktsfull (och Lindman får öva tyska). Men flera gånger under min läsning stannar jag upp, ruskar på mig, funderar. Inte kanske framför allt på vad som sägs, utan hur det sägs, vad som betonas gentemot vad, attityder som eventuellt kommer till uttryck. Boken är starkt kritisk mot olika former av marxism och kritiken är ofta klarsynt & träffande och betonar vikten av att tydligt skilja mellan historiska och begreppsliga anmärkningar. Sen smyger nåt annat in, nåt grumligare. "Handböckerna" ikläs idel förringande epitet. Författaren hamnar in på ett spår där djup betonas, i kontrast till ytliga sociologiska/historiska beskrivningar som endast lyckas få syn på, som hen skriver, "avledda" fenomen. Å ena sidan är hen ute efter något som jag kan begripa & sympatisera med: det är viktigt att inte stanna vid en beskrivning och låsa sig fast vid den på ett sätt som gör att mera grundläggande saker skyms bort. Sysslar man med frågor om ekonomi och arbete är det här otroligt viktigt, inte bara på grund av ideologier som finns, utan också på grund av vad arbete och ekonomi kommit att bli i kapitalismen. Och dessutom: pysslar man med att läsa Marx är det nog så svårt och utmanande att reda ut relationen mellan historiska och begreppsliga (logiska) analyser och missförstånd gällande det här leder lätt till t.ex. att Marx ses som en typ som föruspår hur kapitalismen kommer att utvecklas och att hans syn kan avvisas eftersom han spådomar inte besannades. Men det jag samtidigt oroas av, och faktiskt: irriterar mig på, i den här boken är en tendens att liksom gotta sig i de där bakomliggande djupen, de som endast och enbart kan nås via en indirekt metod, inte genom exempel på vad folk faktiskt gör och hur de förstår vad de gör. Att det liksom smyger sig in en viss iver i att BLOTTLÄGGA bakomliggande elemtentarformer, och att framställa annat som enbart och blott 'sken', 'yta', 'tendenser', 'empiri'. (Tror det finns några träffande paragrafer av Ludde W som handlar just om de här inklinationerna att se tänkande som bra endast om det står så långt borta som möjligt från hur vi i själva verket tänker och förstår saker.) - - - För mig är det viktigt att läsa den här boken precis just nu: den hjälper mig att artikulera sådant jag vill säga, men också att ta spjärn mot saker som jag inte vill. Mycket bra.

Utanförskap

Läser en bra kolumn i ÅU om en vetenskapsjournalist som på en konferens grunnat på frågan om huruvida utanförskap leder till kreativitet. Som kolumnisten Lindén riktigt påpekar menar man väldigt olika saker med utanförskap: barnets utsatthet och den vuxna som drar sig bort från specifika sammanhang, för att ta två exempel. Vad tänkte föredragshållaren på: den mobbade, den arbetslösa, den som drabbats av en svår sjukdom --- ? Är det inte något skumt som händer när saker börjar klumpas ihop som 'utanförskap', som om den arbetslösa och den mobbade har något gemensamt, 'utanförskapet'? Risken: begreppet slöar till saker så att vi gör oss själva alltför säkra på vad människor går igenom, vad en livssituation innebär, - det är ju utanförskap.

Själv slås jag också av hur vetenskapsjournalistens fråga är en uppdaterad version av ett klassiskt sätt att föra samman lidande och kreativitet (arv från romantiken?): att lida och att vara utanför är att odla självmedvetenhet som i sig är synonym med kreatitivet. För egen del tycker jag att det här är en fruktansvärt okänslig, och ensidig, bild av lidande. Den läskiga bilden som ligger på lur är att konstnärlig kreativitet drivs av misär och lidande, inte av lyckligt svenssonliv. 'Happy people have no stories'. Ja, och, vad innebär det att ur ett andrapersonsperspektiv se på andras lidande på ett sådant sätt?

Jag försöker förstå hur vetenskapsjournalisten letts in på frågan, kommit sig för att ställa den. Nu vet jag alltså inte vad han kom fram till överhuvudtaget.  Som Lindén skriver kanske avsikten är att framställa ett uppmuntrande perspektiv: det viktiga är att hitta sitt eget sammanhang. Jag har hört många konstnärer prata om hur det förflutna finns närvarande i deras konst och hur det svåra görs till något användbart i konsten. Det kan finnas många märkliga dimensioner här, men förstapersonsperspektivet är viktigt. Något skorrar ändå i frågan.

Kanske så här: dagens retorik kretsar å ena sidan för det mesta kring utanförskap som ett problem som botas med integration (t.ex. på arbetsmarknaden). Syrjäytyminen. Marginalization. Att vara utanför är att sakna 'kapital' (socialt/pängar, etc), målet är att få 'kapital' genom att integreras. Å andra sidan finns ofta en tanke om att ens förflutna, oavsett hur tungt det är, kan vara en resurs. Att vara utanför kan alltså vara något som man kan vända till sin fördel, skulle man då tänka, exempelvis genom att förhålla sig till det som en resurs, en identitet som kan göras till något bra. Igen: att se på sig själv som en container bestående av värdefulla resurser eller värdelöst skräp.

(Ibland stöter jag på resonemang där utanförskap och kreativitet kopplas ihop som ett autonomiprojekt. Trots solidaritetsdimensionen i dessa (vänster)resonemang finns också här på ett förbryllande sätt en tanke om att odla egenskaper och samhällspositioner som ett slags resurser. Vad ska en tänka om det?)
 
Den allmäna frågan - leder utanförskap till kreativitet? -  är suspekt. Det som behövs är inte att boxa in begrepp om utanförskap och kreativitet och uttyda möjliga samband. Det som behövs är en hejdundrande kritik av ett samhälle som kapar utanförskap och skumma former av retorik kring marginalisering. Och för det andra behövs kritik av k r e a t i v i t e t som ett obestridbart ideal och den viktigaste resursen vi har som människor och i samhället. Exportens framtid, själens substans, lyckans innehåll, arbetets mening, relationers kitt, livets riktning: kreativitet. Kommer ihåg en viss managementproffa som symptomatiskt nog vred och vände på begreppen och kastade fram idén att kreativitet är eller åtminstone kan vara !DANGER! och att kreativiteten inte får stympas genom att inlemmas i systemtäknande. Hur mycket han än tar avstånd från befintligt tänkande är det ändå kreativiteten som ses som det främsta idealet? Läs en artikel här som liksom är är är - ja.

ett tack, näj, miljoner!

En sak jag tänkt ganska mycket på här på sistone:
Att skriva kan vara ensamt. Att tänka kan vara ensamt. Att fumla med praktiskt nojs (i den åländska betydelsen av nojs) kring pängar och annat kan vara ensamt.
Just därför är jag enormt tacksam över allt stöd jag haft omkring mig gällande alla de här sakerna. Snälla människor som outtröttligt kommenterat och läst texter. Kollegor som gett råd - och dåd! - angående den ekonomiska sidan av att leva som forskare. Vänner som orkat lyssna på gnäll. Vänner som diskuterat, kollegor som diskuterat, klargjort. Handledare som kommit med bra och kritiska läsningar och fört processen framåt på en mängd olika sätt. Folk har tipsat om böcker och det har lett till nya, produktiva spår. På Facebook har jag ställt frågor om språk och fått bra, klargörande svar.
Människor som varit uppmuntrande - ibland stränga på ett sätt som behövts - när det varit jobbigt.
Kanske framför allt: tålamod med mixtrande&trevande&nonsens&vilsenhet&härjande&långsamhet. Att få ta tid på sig.
Ett projekt som ett tag kändes inte så lite wobbly har på nåt sätt fått form, även om det finns en del kvar att greja med ännu. 
så: enorm tacksamhet, bamsetack!

Bilder av fattigdom och konsumtion

Jag har via Hannah Arendts ibland helt bisarra skriverier funderat på hur fattigdom beskrivs. När Arendt är som värst och konstigast beskriver hon fattigdom som 'a social problem', ett problem som ingenting har med politik eller nåt annat att göra, utan ett problem som rör människans överlevnad. Hon svajar mellan att beskriva 'överlevnad' som nåt primitivt och, i konsumtionssamhället, nåt som hotar att dränkas i en ström av arbete och konsumtion. Arendt oroar sig för att 'the social problem', problemet med fattigdom exempelvis, ska breda ut sig över hela politiken, så att all politik kommer att handla om resursfördelning, att upprätthålla samhället som nåt slags resursfördelningsmaskineri.

Nothing, we might say today, could be more obsolete than to attempt to liberate mankind from poverty by political means; nothing could be more futile and more dangerous.

I sina mest fruktansvärda stunder är det som om Arendt inte bara säger detta, utan också: fattiga människor ska inte släppas in i politiken, eftersom fattiga människor är och förblir instängda i det materiella livet. Med politik menar Arendt nåt i stil med människors förmåga att handla, att starta något nytt, att agera tillsammans, att uttrycka sig själva - något som hon i starka ordalag skiljer från det hon kallar nödvändighet, som enligt henne kretsar kring att överleva. Det är kusligt att läsa de här passagerna.

Jag kommer att tänka på hur sådana framställningar och inställningar inte endast kan tillskrivas en förvirrad Arendt. En sådan bild av fattigdom verkar, tyvärr, mycket mera utbredd, men den dyker upp på ett antal indirekta och outtalade sätt. Jag menar, det är ju väldigt få som skulle säga att fattiga människor förblir inneslutna i nåt slags överlevnadsdrift, även om de blir rika. Arendt verkar nästan tänka sig något sånt här: fattiga människor drivs av ett farligt, outsinligt och omättligt begär, och det här begäret hotar att sluka upp hela samhället i en oändlig konsumerande och expanderande process. På nåt sätt tycker jag att den här otäcka tanken finns underjordiskt närvarande i hur fattigdom och fattiga människor ofta gestaltas. Å ena sidan tar det sig uttryck i ett vagt obehag inför mindre bemedlade. Vad skulle hända om de här människorna plötsligt skulle finnas i samhället i annat än marginalerna? Tänk t.ex. på olika dokusåpor och hur där målas upp en bild av girigt konsumerande white trash som skulle förstöra civilisationen om de s.a.s. börjar breda ut sig. Den tanke Arendt verkar ha, men som hon aldrig riktigt formulerar, är att fattiga människor bildar en massa som i konsumtionssamhället bär med sig en nedbrytande och glupsk tendens. Åtminstone jag tycker mig känna igen den här bilden. Kanske kan man eventuellt se ett samband med bilden av en oändligt glupsk offentlig sektor utan rimliga proportioner. Den fruktansvärda inställning som ligger i botten: samhället måste skyddas från de fattiga: konsumtionssamhället är i grunden de fattiga fel. Fattiga är oupplysta och handlar mängder av skräp från billiga butiker för pengar de inte har. Tragiken i en sådan bild är, som jag förstår saken, att den lägger skulden för konsumtionssamhället på en klass, de fattiga, och att systemproblem försvinner i ett språkbruk av moralism och dolt förakt mot vissa människor.

En annan form en sådan idé om 'the social question' tar sig är abstraktion av fattigdom. Fattigdom begränsas till att vara ett problem som handlar om en viss grupp som av nån märklig orsak råkat illa ut. Samhällets uppgift framställs som att utveckla tekniker som föser människor från marginalen till samhället, arbetsplatserna, utvecklingen. Också det är sällan en inställning som sägs ut. Den visas. Jag läser en recension av Jean-Pierre och Luc Dardennes utmärkta film L'Enfant (2005). Recensenten sätter fingret på en vanlig form av filmreception, som jag tycker att aktualiserar den otäcka tanke som Arendt ruvar på: 

Few other questions — how we live and whether our lives have meaning — are as important, which is why it's unsettling that few filmmakers bother to raise them. The Dardennes started out making documentaries about strikes and factories, and that may help explain why they are so comfortable asking such basic questions. Some of their critics are rather less comfortable with their subject matter, and it's instructive that the brothers' work is often lumped under the rubric of the social-issue film, probably because their characters are working class or poor. Implicit in this thinking is that poverty is strictly a social problem, an abstraction you read about in the papers or gingerly step over on the sidewalk, rather than a collective falling down on the job of being human.

Det som Arendt, och många med henne, förnekar är att fattigdom kan ses som 'a collective falling down on the job of being human'. Jag har inte sett Dardenne-brödernas nyaste film, men om det är något som kännetecknar de filmer jag sett av dem är det en moralisk uppmärksamhet där fattigdom inte blir ett slags ingenjörsproblem (som ytterst sett har som mål att bidra till lyckosam sysselsättning och framgångsrika företag och minskning av tjänsterna i den offentliga sektorn). Att samhället blir sådant att människor lämnas åt sitt eget öde blir i flera av deras filmer en insikt, hur vardaglig den än är, att skakas av. Jag hoppas den nyaste filmen kommer upp här i monopolbiografens Åbo.

Flummiga tankar, sorry.

Rädsla för det religiösa?

Jag läser om en konstnär som gör retrofuturistiska bilder som säger så här i en intervju:

– Jag har ett av mina allra starkaste minnen från en promenad jag gjorde några kilometer härifrån 2002. Det var vinter och mörkt och jag gick längs Mälaren. På andra sidan vattnet låg ett grustag som lystes upp av stora strålkastare som gav ett väldigt speciellt ljus. Jag fylldes av något som många nog skulle kalla för en religiös känsla. Det var som om jag kom i kontakt med en tid jag inte mindes, med min familjs historia.

Han ursäktar den flummiga beskrivningen och påpekar att han är långt ifrån religiös, att han vet att det hela kan reduceras till kemiska processer i hjärnan, men att känslan han fylldes av den där kvällen är den som han försöker återskapa i sina målningar. 

Det som intresserar mig: vilket slags rörelse är den här hänvisningen till kemiska processer i hjärnan. Jag associerar till rädsla, att han vill artikulera något, men sedan skyggar tillbaka. 'Kemiska processer' blir ett slags sätt att värja sig mot hur saker kan slå en spontant, hur saker kan göra intryck, betyda. Att hänvisa till kemiska processer låter vetenskapligt och neutralt. Dom är vad dom är, processerna. Inget behöver artikuleras - beskrivningen leder bort från det sätt som han greps av situationen, och istället etableras något som man inte behöver famla kring eller "flumma" på. "Nog vet jag ju att...."

"Det här är min upplevelse"

En sak som flimrat i mina tankar den senaste tiden är hur vi pratar om begreppet 'upplevelse'. I en feministisk diskussionsgrupp på FB blev en del arga över att ett radiobolag gått ut med en ursäkt utifrån att ett inslag "upplevts som sexistiskt". Är inte problemet, menade några i gruppen, att inslaget var sexistiskt, och att man inte bör uttrycka saken som att den upplevdes som det? Jag förstår ilskan: att fokusera på upplevelsen kan få det att se ut som om man ger efter för en hop människors upprörda reaktioner - kanske behöver radiobolaget då inte reflektera över vad det var i inslaget som var sexistiskt, det räcker med att ta lyssnarnas 'unlike!', icke-gilla, tummenned, i beaktande. Hänvisningen till 'ja tråkigt om ni upplever det så' blir i värsta fall ett sätt att ta kål på en diskussion, ett sätt att relativisera allt till 'upplevelser'. (Så att man alltid kan komma undan med: ok ni upplever det som sexistiskt men det var inte vår avsikt!)

Jag tänker också på Kajsa Ekis Ekmans artikel "Till attack mot jaget" i tidningen ETC. Ekman skriver, ofta klarsynt, om jagcentrerat samtidsprat. Ekman noterar att den här jagfokuseringen inte nödvändigtvis är individualistisk - den kan också förvandla jaget till en produkt, jaget strömlinjeformas. Jaget fungerar också som ett sätt att retoriskt skenbart förringa det man säger, samtidigt som allänna påståenden görs:

Istället för att säga ”Rättvisa är målet” eller ”Sexism existerar” är det vanligare att debattörer säger: ”Jag vill personligen leva i ett rättvist samhälle” eller ”Jag upplever att detta är sexism”. På så sätt verkar man göra ett begränsat uttalande. Man aspirerar inte på någon universell sanning, utan endast att tala för ett enda litet jag.

I retoriken blir jagets upplevelse en oigenomtränglig mur, skriver Ekman. Det blir omöjligt att diskutera. Istället för diskussion: utbyte av jagberättelser. Upplevelsen framstår som något som inte kan kritiseras. För att spinna vidare på vad Ekman säger: min upplevelse är min upplevelse, att ifrågasätta den utgör ett slags kränkning (för att ta in ett annat kringflygande ord). Min upplevelse kan ingen ta ifrån mig, nomatterwhat, allaharrättillsinåsikt - basta!

Ekmans slutsats, att pratet där jaget figurerar som bevis måste ifrägasättas, skriver jag under på. Frågan är vad kontrasten är. Är den givna kontrasten verkligen 'detta är sexism' och att alla bruk av 'jag upplever det här som sexistiskt' blir ett slags subjektivistiska sätt att kortsluta en komplex diskussion? Kan inte upplevelser också uttryckas på helt andra sätt, som ett slags dialogiskt möte, där det också finns utrymme att inom ramen för samtalet på ett levande sätt pröva och undersöka upplevelser, sina egna och andras? Jag tror det i specifika fall kan vara viktigt att säga 'jag upplever det här som sexistiskt' eller 'upplever du det här som sexistiskt'. Här kan det till exempel vara frågan om att gemensamt försöka komma till klarhet: 'så här ser det ut för mig, kan du se det också?' Att lyssna på någons upplevelse, att reagera på skevheter i någons upplevelse, att någons upplevelse blir ett slags ögonöppnare för mig: att jag genom din upplevelse, ditt perspektiv, din beskrivning ser att någon ÄR orättvist eller sexistiskt.

Distinktionen mellan 'att te sig' och 'att vara' blir komplex här. Att framhålla upplevelsen som upplevelse måste varken vara ett sätt att manövrera bort riktiga problem till upplevelsefluff eller ett sätt att framställa min upplevelse som ett bevis. Då hänger det på att det finns ett möte, eller en konfrontation, mellan min och din upplevelse. I bästa fall är betoningen av upplevelse ett sätt att öppna sig för andra, att dela med sig av ett perspektiv, en inbjudan där gensvaret inte är bestämt på förhand, där det inte är låst till att upplevelsebekräfta eller att den andra upplyser om hur det de facto ÄR. Subjektivt och objektivt är inte uttömande möjligheter.

Svåra saker. Å ena sidan risken att samhällsdebatt havererar till ett megaberg av tyckande och en ström av upplevelsemos. Å andra sidan: i vissa fall (långt ifrån alla) är det oehört viktigt att det kan finnas plats att säga: det här är min upplevelse av saken.

Simone Weil

Idag ordnades ett seminarium om Simone Weil i Åbo. Ganska många av de som talade där kommenterade det allvar som kännetecknar Weils filosofi. Jag blev att ruminera kring det där om allvaret. Susan Sontag skrev i tiden en extremt kritisk artikel om Weil och hur folk attraheras av hennes tänkande trots att det är få saker som folk känner igen sig i eller håller med om; det är det extrema som drar, menade Sontag. Hon skriver: "The truths we respect are those born of affliction." Jag tror i och för sig att Sontag kan ha helt rätt i att draget av stränghet och självförnekelse kan utöva en underjordisk dragning till Weil (vars tänkande nog har sådana dimensioner). Men ändå - måste det vara helt fel att påpeka att Weils filosofi inte bara präglas av vad hon skriver utan också hur hon säger saker? Det är mycket hos Weil jag finns märkligt, obegripligt, till och med skrämmande. Hennes betoning och idealisering av avstånd exempelvis. Men ändå skulle jag vilja säga att jag grips av Weils texter, också när jag inte förstår, eller när resonemanget går åt ett obehagligt håll. Det Weil skriver om slår mig som angeläget, nåt jag måste fundera på, befatta mig med. Kanske så här: jag kämpar ofta med att filosofin ter sig som en suspekt verksamhet på grund av den intellektualism som jag tycker att jag hela tiden ramlar in i. Att jag på olika sätt tappar bort den verkliga frågan eller att tankeverksamheten börjar leva sitt eget spöklika liv där begrepp staplas på begrepp. Jag förlorar ständigt kontakten med angelägenheten i filosofin och det filosofiska tänkandet. När jag läser Weil läser jag någon som kämpar, där texterna nästan går sönder. Jag menar inte att det här är den enda formen av filosofiskt allvar (långt ifrån) men att Weil är ett exempel på en filosof där texten etablerar ett tilltal och att den har karaktären av bekännelse snarare än teoribygge eller distanserade klargöranden tycker jag man utan vidare kan säga utan att allvaret i sig fetischeras. Sanningssökande kan verka som ett pompöst ord, men för Weil skulle jag säga att just sanningssökandet är det som präglar texterna och att det är så jag som läsare relaterar mig till det hon säger: att hon ständigt försöker formulera något, söka sig fram till något.

I mars premiärvisas en svensk version av en dansföreställning om Simone Weil. Jag tror att jag ska gå och titta på den, samtidigt som jag av nån anledning är orolig över hur Weils filosofi och liv kommer att gestaltas på scenen, som dans och tal. Vi får se.

kön och samförståndets anda

Feminister anklagas ständigt för att vara paranoida, för att inbilla sig, för att överdriva, för att bre på, för att snedvrida verkligheten, för att inte se klart. Framför allt: feminister ses som gnälliga och tjatiga och feminister dissas för att hela tiden hänga upp sig på småsaker. Antifeminister passar gärna på att leverera tips om hur man ser verkligheten klart, illusionslöst och nyktert. Resultatet av allt detta är ofta en synnerligen destruktiv, ofta tjatig, (men ibland viktig), kamp om verkligheten, där folk försöker artikulera Hur Det Är (och ofta: hur det VERKLIGEN är). Det som är destruktivt i det hela är när diskussionen körs in på att ta patent på vad som är sant i den bemärkelsen att sanningssägandet, eller avslöjandet, eller de nyktra tillrättavisande anmärkningarna, i sig kommer att stå i centrum. Samtidigt är sådana diskussioner nödvändiga - vi måste prata om hur det är, och det finns plats för att avslöja och ibland strida om hur saker förhåller sig.

Det som gör saker än mer knepiga är att det finns situationer som på ett visst sätt är extremt oklara, där att tala om betydelsen av kön för just den situationen kommer mer att ha karaktären av "så här ser jag det, lyssna nu, ha lite tålamod med mig nu" än ett rungande "så här ser verkligheten ut". Och då ställs också klarseendet, illusionslösheten, paranoian, rädslan för att komma med något ogrundat på sin spets. Som frågor. Som frestelser. Som funderingar. Som nojor.

De exempel jag tänker på snurrar kring det här med samförstånd i samtal. Det är inte lätt att beskriva vad samförstånd, tyst samförstånd är, än mindre att få korn på vilken roll kön kan spela där. Som G säger: vi är randiga katter. Vi har sällan en entydig roll i ett samtal. Men att förstå sig på arten av samförstånd kan ibland bli ett trängande behov. Samförstånd hur då, på vilka villkor, mellan vem, och vad är det som eventuellt utesluts, tystas ner, blir genant, fånigt, uppseendeväckande eller opassande i ljuset av sådant samförstånd i samtal. Jag tänker på samförstånd av ett kollektivt slag, där människor svajar mellan att gömma sig bakom sina ord och gå upp i en gemensam anda. (Kanske finns det också andra sorters samförstånd som inte alls är problematiska?)

Ibland kan det där samförståndet vara helt uttalat, men ändå ytterst knepigt att ta i tu med, att reagera på (och på ett vettigt sätt). Tänk på hur en förälder pratar med sin vuxna avkomma på det där förtroliga viset. Hon laddar upp med "Ja du vet ju att vi kvinnor....." Vad om den andra inte alls vill identifiera sig med "hur det är med oss kvinnor", eller om det är själva den ton som förtroligheten letar sig till som väcker obehag eller främlingskap? Att avvisa förtrolighet i sådana där situationer riskerar att förstås som att det är den andra personen som avvisas - typ, jag vägrar dela den här förtroligheten med dig.

Jag tänker också på exempel där aspekten kön är outtalad men där det i ett samtal, nu tänker jag på samtal där flera än två deltar, uppstår ett samförstånd om vad vissa saker betyder och hur man ska reagera, och även om det kan vara frågan om extremt banala saker egentligen, kan protester mot detta samförstånd genast få den märkliga rollen av att den person som protesterar avslöjar sig, säger något superpersonligt om sig själv. Jag tänker på ett samtal för ett tag sen. En samling typer pratar om filmer. Olika funderingar om politiska thrillers och annat kommer upp. Helt okej. Sen säger en: "men hörni egentligen är det ju så att vi alla gillar filmer där män klär av sig!" Det som kommentaren åberopar är ett samförstånd av det här slaget: vi är ju alla tjejer här, vi gillar killar, svällande manboobs på film vill vi se allihopa. Och det samförståndet ses inte som det minsta personligt eller så (det här samtalet hade en lätt, förbiswischande ton), utan som ett sånt där normalt strittande vardagsprat. Här tycks det uppstå ett val mellan att gå in i samtalet på just dessa villkor, hålla käften eller så uppstår en helt ny, annorlunda situation (och det är förstås helt öppet hur den utvecklar sig, det kan bli hur bra som helst).

Ett tredje exempel som i än högre grad tangerar det här med paranoia. Du sitter och snackar med folk på baren. Det snarvlas det ena med det tredje, inget speciellt ändå men det är något som du inte kan låta bli att lägga märke till. Samtalet är gemytligt men på något sätt känns det som att folk säger lite vad som helst, men att det är ett visst tonfall som präglar det hela. Du försöker enligt bästa förmåga för dig själv beskriva din egen roll i samtalet och det samförstånd som växt fram i det, och i liknande samtal: där finns något som du skulle beskriva som manligt distanserat [kvinnligt förtroligt men där förtroligheten är skum]. Du försöker sätta fingret på vad som gör att samtalet sker på något slags manligt sätt, att en viss manlighet [kvinnlighet] performeras där. När du pratar med dina kompisar om just sådana samtal säger en del av dem att du fått det där med manlighet [kvinnlighet] fel, det är något annat som präglar samförståndet (t.ex. allmänmänsklig rädsla). Du frågar dig själv om det är du som inbillar dig, och att din kompis ser situationen klarare. Andra håller med dig och säger att jo, visst finns det något av det där med hur manlighet [kvinnlighet] görs och tillsammans försöker ni artikulera och reda ut vad det är och vad som känns illa med det. Du får syn på nya saker men du blir samtidigt rädd att ni just här, då skapar ert alldeles egna samförstånd kring manligt/kvinnligt som riskerar att tippa över i trösterik bekräftelse, att tillsammans gå in i en enda röst, där allt tvivel kväses: SÅ HÄR ÄR DET JUH!!!!

Alltså, det jag vill med de här exemplen är att peka på några situationer där det är långt ifrån lätt att så där helt i allmänhet åberopa ett nyktert, klarsynt perspektiv. Det som gör debatter om Hur Saker Verkligen Är destruktiva är i vissa fall just att de på olika sätt inte uppmärksammar det här slaget av situationer mellan människor där "att se klart", "att föreställa sig saker", "att ängsligt söka bekräftelse på hur man ser" är en del av relationen mellan oss, den rädsla eller den öppenhet som finns mellan människor.

En dimension av diskussioner om hur kön görs och vad kön betyder i våra liv är att helt enkelt lyssna, fråga upp, svara med egna berättelser, egna exempel som går åt samma håll eller ett helt annat håll. Och den kanske mest betydelsefulla dimensionen av alla är hur sådant där samförstånd träder fram i ljuset, eller kanske glöms bort och begravs, just när det börjar råddas till, fuckas upp, när någon börjar bryta upp ett kompakt och för-givet-taget sätt att babbla på.

Capitalist sorcery

Jag håller på att läsa Philippe Pignarres och Isabelle Stengers Capitalist Sorcery. Hittills är den så bra att ögonen håller på att rulla ur huvet på mig. Hittills i boken beskrivs en hopplöshetens och cynismens anti-politik och det slags retorik som upprätthåller en sådan värld. Däri ingår framför att det att varje form av motstånd eller ifrågasättande ställs mot väggen inför argument som ska få den som ifrågasätter att återgå till den nyktra verkligheten där vissa saker helt enkelt är nödvändigheter och realiteter. Jag fastnar bl.a. för det här citatet:

One of the signs of the power of infernal alternatives (situationer som framställs så att det inte finns något annat val än x och y) is that we have become used to considering the meritocratic ideal of "equality of opportunities" as an end in itself. "If you don't make the most of your opportunities, don't come and complain, you will have got what you deserved..." Elsewhere, even water, once privatised, becomes something one has to deserve. In our spaceship Planet Earth, with its limited resources, there is no pity for jokers, rebels, mutineers - and if there are shortages there is not pity for the excess mouths to feed and the weak. Those who are not needed, surplus to requirements... And as everyone who was born since the 1970's has understood, at school and elsewhere: not to be defined as surplus to requirements is something that has to be deserved.

Mycket substans, och en aning för mycket kanske, men sätter tummen på något viktigt om en olycklig dialektik mellan upptagenheten vid "lika förutsättningar" som ett slags mål i sig och en ständig behovsprövning där människor ska bevisa sig vara förtjänta av olika saker på det ena eller andra viset. Det blir intressant att se om boken förverkligar min förhoppning om att den utmanar olika former av cynism.

tidernas bästa video om filosofi

Det här måste nog vara den roligaste video med en filosof som finns på youtube. Jag förstår inte franska, men ändå är budskapet glasklart här i videon. Deleuze diggar i n t e Ludde W. Notera det glada/diaboliska leendet i slutet. Alltså jag blir så glad av det här, sån där video som får fnisset att liksom välla fram, gång på gång. (Läs transkription här).

(Ett tecken på bloggens förfall, jag har redan varit inne på det här klippet för några år sen. Repetition är lärdomens moder osv.)

Om forskning och framtid

Deltog idag i ett miniseminarium om hur man söker pängar som post.doc. Finlands akademi osv. Den som höll seminariet beklagade läget på ett sympatiskt sätt, men försökte så gott hen kunde ge allmänt hållna råd om hur man skriver framgångsrika ansökningar utan att ge avkall på sina egna idéer. Den känsla som jag rätt länge haft om min egen framtid (det här är alltså inget allmänt påstående, utan hur det känns för mig, nu) fick mera cement under fötterna. Seminariehållaren betonade att det som premieras i ansökningar är professionalitet och infallsrik normalvetenskap. Man ska visa att man behärskar fältet och att man är beredd att knyta internationella kontakter. Den punkt där det blev alldeles glasklart att den här banan inte är för mig (efter avhandlingen) är det hen sade om vad som inte uppskattas: ansökan ska på inget vis antyda att forskningsprojektet är trevande. För egen del bryter det här på ett ytterst radikalt sätt med precis allt jag tror på gällande filosofin. Att treva sig fram, inte låta påskina att man vet vart man är på väg, inte hitta på att det finns någon övergripande klarhet, en upptrampad stig. Alltså, så här - om det är omöjligt att som filosof treva fram i tankens halvdunkel och labyrinter och återvändsgränder, då är det nog så att det här med att syssla med filosofi på arbetstid som projektforskare inte är något jag kan eller vill göra. Alls. Överhuvudtaget. Men som sagt: det här är en alldeles personlig åsikt, känsla, övertygelse. Jag vet att andra bättre kan hantera och kringgå ansökningar och byråkrati än jag, många låter inte sin sinnesro störas av det, utan gör sin egen grej. Men själv fixar jag det inte under några omständigheter. Att treva är själva filosofins livsluft för mig, och utan det är filosofin helt och hållet meningslös och jag har ingen lust med att titt som tätt låtsas som att det ligger till på annat sätt. Jag vill inte hålla på med att låta mera självsäker, mera övertygad, mera "professionell" och slipat erfaren än jag är. Jag är rädd att jag som människa inte pallar det trycket, och de frestelser som kan uppenbara sig här (i flera fall har jag redan fallit för såna, och sen på klumpiga sätt slingrat mig ut ur trasslet när jag insett vart jag hamnat så där själsligen.) Jag klarar inte av det här med att avgränsa ansökningar till en väldigt specifik excersis man kan ägna sig åt med den neutrala, ekonomiska nödvändigheten för ögonen. Det är något som skrämmer mig för mycket här. Kanske ändrar jag mig någon gång, men så här känns det nu. Jag vill skriva min avhandling färdig inom en rätt snar framtid, skriva den så bra jag kan (som man artigt säger, enligt bästa förmåga) och sen förhoppningsvis hitta ett jobb där det så lite som möjligt handlar om att bygga upp fasader om hur saker förhåller sig och vad som är viktigt. Men igen som sagt, jag säger absolut inte att alla akademiker dras in i sådant fasadbyggande, men att förutsättningarna från min horisont tycks göras svårare och svårare, och att jag personligen inte riktigt klarar av att hoppas på - eller kanske tro på mig själv tillräckligt mycket, vilket skulle krävas - ett sk. eget rum i forskningen.

Och ja, uff - ursäkta emo-texten, men jag tror det är viktigt att skriva om de här sakerna, lufta såna här tankar och rädslor, fast det låter negativt och pessimistiskt. Det är nog ganska dubbelt och t.o.m. farligt att sprida sådan pessimism kring sig - jag skulle ju här hoppas att alla andra tänker och känner på väldigt annorlunda sätt än jag, eller intar en mera revolutionär attityd till befintliga strukturer.

"begriplighet"

Jag roar mig med att gå en kurs om antropologins filosofi och där slås jag för tusende gången av filosofins märkliga sätt att göra mos och grus av den livslevande världens mångfald. Det är detta ständiga tjat om begripligheten. BEGRIPLIGHETEN (intelligibility). Den är a och o när det gäller allt annat än oss själva. Allt ska BEGRIPAS: regndanser, kosmologier, John Cooks död, återuppståndelsen, könsstympning, en intrikat rit där man låtsas att någon dödas. Som om den första frågan vi ställer oss i relation till en ny sak: but what does it MEAN? Och att den frågan ställs i något slags avmätt allmänt utrönande om hur det på riktigt ligger till (snarare än att man t.ex. omedelbart har olika reaktioner och förförståelser i relation till saker man förundras över). Det som är mest lustigt med allt detta är att vissa filosofer just i och med sina förståelsebekymmer får det att se ut som om vi människor går runt här i jordelivet med endast uteslutande en enda sak framför näsan och ögonen: "getting the world right" (och om vi inte medvetet går omkring och gör oss teorier om saker finns dessa teorier mystiskt inbyggda i allt vi gör). Vilka sysslor vi än är insyltade i är det ett bestyr som upptar vår uppmärksamhet jämt och ständigt och helt grundläggande konstituerar det mänskliga varat: "our cognitive enterprise of reasoning". Om det är något enskilt som jag blivit ytterst skeptisk till under åren av filosofistudier är det det här med filosofer som ska förstå och begripa eller filosofer som lägger ut hur vi ständigtjämt är inslingrade i förståelseproblem. Genast när förståelseordet dyker upp börjar varningsklockorna dåna i huvudet. Förstå, vad då förstå?

Our cognitive enterprise of reasoning, det var nog dagens festligaste uttryck.

 (Kursen jag går på är bra, det är de rationalistiska filosoferna som är minst sagt surrealistiska.)