abc i att banalisera en politisk rörelse

Det lider mot jul och det lider också mot slutet på min prenumeration av Helsingin sanomat (som jag inte tänker förnya, tänker bara betala för kommunisttidningar framöver). Jag läser de senaste veckornas helgblad och blir grön i ansiktet av alla hyllningsartiklar om strukturomvandlingar på arbetsmarknaden som kort sagt går ut på att DET FINSKA FOLKET MÅSTE JOBBA MER!!! (Folk som eventuellt jobbar långsammare, t.ex. eventuellt äldre löntagare, deras löner kan man sänka.)
Bläddrar i månadsbilagan där en stor artikel behandlar vänsterns framtid. Jaha, den frågan är intressant, speciellt i den där tidningen, tänker jag och börjar stava.
Alltså, det skulle ju finnas en analys att göra här: vad har hänt med vänstern?
Ballistic-mode igen.
Vänstern ses helt och håller ur perspektivet: vem röstar på vänsterpartierna? Hur många riksdagsledamöter företräds vänstern av? Det är nog främst äldre män med bakgrund i industriarbete som gör det, funderar en proffa. De rörliga rösterna? Ja, hur kämpar vänstern om dem? Konkurrensen från sannfinnarna är hård. Proffan berättar om vilka politiker han träffat och vad han tycker om dem. Trevlig kille den där.
Det är det politiska spelet som artikeln behandlar, och här tas det för givet att SDP har den centrala spelpositionen.
"Och hur ser SDP:s konkurrensförmåga ut?"
Dålig. Partiernas olikheter planas ut i regnbågsregeringarna och SDP har svårt att hitta en karismatisk ledare.
Mot slutet av artikeln börjar den engelska professorn beskriva politik i fotbollstermer. Som om artikeln inte vore ytlig nog, blir det bara sämre (som vanligt: idrottsspråk borde förbjudas som metafor). Professorn ger små tips åt de tröga sossarna: håll huvet kallt, gubbar. Proffan föreslår en lämplig ledare (öh - h-m m): en ung man som kan sin sak och kan lägga orden rätt.
Just ja.
Lovande typ.
Innan artikeln är slut vill journalisten riktigt banka hem poängen att samlingspartisterna absolut inte har något att oroa sig över. Artikelns ram är Tammerfors, enligt artikeln en stad där arbetarrörelsen lever endast genom nostalgiskt färgade minnesmärken. Vänsterrörelsen är en dinosaurie, en lämning av ett samhälle som inte längre finns, lyssna här på redaktörn:
"Arbetarrörelsens tidigare så starka kraft har ebbat ut. Inte undra på, eftersom arbetarrörelsen uppstod då Finland industrialiserades i slutet av 1800-talet. Nu befinner sig industrin i stora svårigheter: upp till100000 arbetsplatser har försvunnit från fabrikerna."
Glada julhälsningar ö.: HS, KOK, SDP, Juhana Vartiainen, Jyrki Häkämies & EK!

Självrannsakan och kritik borde det finnas mer av inom vänstern, men det kan inte överhuvudtaget handla om röstfiske och strategi: som om frågan "hur når vi väljarna" vore mera primär än "vad står vi egentligen för? vad vill vi står för? vad borde vi stå för? vilka frågor är det lätt att blunda för i politiken som man borde öppna upp för?"