Hur orättvisor maskeras

Dagens citat följer här. Det är ett utdrag från en bloggtext skriven av Arbetaren-journalisten Fredrik Edin. Texten är från 2010 men har spritts en hel del på nytt i samband med upploppen i Husby i Stockholm.

Att samla alla fattiga, sjuka, arbetslösa och lågutbildad på på samma ställe är heller inget problem. Det är inget systemfel. Ojämlikheter krockar inte med kapitalismen. Tvärtom. Det är en tecken på att den fungerar som den ska. [...] Bauman (20) citerar den brittiske journalisten Jeremy Seabrook:

Poverty cannot be ‘cured’. For it is not a symptom of the disease of capitalism. Quite the reverse. It is evidence of its robust good health. Its spur to even greater accumulation and effort…

Men för att slippa prata om orättvisor pratar vi om integration. Om människors tro. Om deras ursprung. Allt för att dölja att att våra vinster på det globala lyckohjulet betalas av någon annan, någons annanstans. Ibland på ett kokainfält i Colombia, i en sweatshop i Indonesien, en översvämmad stad i Pakistan eller en förgiftad flod i Indien. Andra gånger några hållplatser bort med bussen av en tredje generationens arbetslös.

Jag tycker att Edin har helt rätt och det är en poäng som måste tas upp med jämna mellanrum, så massivt som det där eviga tjatet om islam integration är.

världens vackraste låt?

OK jag har skrivit om Bill Fay förr men måste bara länka till den här sången, kanske den vackraste musik som gjorts (i mina öron): Tell it like it is. 



Tell it like it is tell it like it is. Det här är magi, trots de lite cheesiga gitarrerna på slutet, och blunda så att du inte ser det hemska omslaget som visas där i spotifyrutan. Bill Fay gjorde en skiva häromåret, Life is People. Lyssna på den. Och. Vilken är världens vackraste låt enligt dig?

jag blir glad.

Vi sitter på en mysig och avskild terrass och min kompis berättar en historia som gör mig varm i hjärtat. Hon har pratat med sin pappa, som är lärare, om de olika grymma ingrepp som utförs på intersexuella nyfödda barn här i Finland just nu. Pappan gruffar trött att vad är det där nu för tramsigt feministiskt hitte-på. En annan dag pratar min kompis med sin pappa i telefon. Han är förbannad. Pappan har läst i tidningen om hur könsorgan på spädbarn opereras så att barnet ska passa in som ett entydigt kön, kvinna eller man, och det här ingreppet görs alltså genast när barnet är nyfött. Det här är våld, dundrar min kompis pappa som är upprörd över att sånt här kan fortgå. Pappan har funderat vidare och kommit fram till att det här med två kön nog inte alls är så klart som det verkar. På något sätt gav mig den här storyn lite hopp om mänskligheten.

Under samma ölsession nämner min vän att SETA (Finlands intresseorganisation för HBTQ-frågor) har hållit informationstillfällen för folk som jobbar inom äldreomsorgen för att prata med personalen om olika svårigheter som gamla människor kan möta, t.ex. att många äldre homosexuella av rädsla går tillbaka in i skåpet. Jag tycker det låter helt och fullständigt awesome att sådant ordnas. Hoppas det sker på bred front! Det är något som varje människa som jobbar i äldreomsorgen borde fundera på. Själv tycker jag att reflekterande kring åldrande (och döende) utanför heteronormen rätt långt har lyst med sina frånvaro (tragiskt nog så att allt som inte passar i heteronormen tenderar att framställas som ungt, hippt och urbant).

EDIT: Jag ser nu att man på SETA:s hemsida har en bra beskrivning av projektet, som heter Yhdenvertainen vanhuus, (läs också här), och flera evenemang i samband med det. Fint jobbat tycker jag!

Night walk

Jag blev helt och hållet trollbunden av Dirty beaches' skiva Badlands häromåret. Stämningen, den grumliga produktionen, sleazet, nästan-elvis-sång - allt. Nytt material har kommit ut nu och fastän jag inte är helt övertygad ännu är det här något jag har satans svårt att värja mig för.

Om att beskriva ekonomisk kris

Det här inlägget har inte som avsikt att dissa någon. Jag vill snarare formulera en känsla som gnager i mig medan jag håller på att läsa journalisten Dan Jönssons bok Ingenmansland som kom för några år sen. I boken - jag har ännu inte läst den till slut - beskriver han olika aspekter av varför den ekonomiska krisen inte bara handlar om banker och lån. Det rör sig om mycket mer än så, och det är svårt att skildra hur saker hänger ihop. Det här greppet är i och för sig viktigt, att gå på djupet med hur ekonomin påverkar vår vardag. Problemet är att Jönssons projekt blir litterärt på fel sätt, vilket gör att beskrivningen blir svår att ta till sig. Han åker till olika ställen i Sverige, platser som vanligen betraktas som avkrokar, ställen som på olika sätt befinner sig utanför strålkastarljuset. Han träffar människor, hänger på pizzerior och strövar runt. Också det här kunde ha fungerat, under rätt förutsättningar. Jag menar, syftet är ju behjärtansvärt. Men det som stör mig i boken, och det är något helt genomgående, är att när Jönsson ger sig ut på landsvägarna, när han sätter sig i den lokala baren och snackar, är det som om varje detalj lyfts upp och ringas in tills varje fenomen, varje samtal och varje landskap blir ett slags metafor för dagens Sverige. I en typisk scen sitter Jönsson på ett vandrarhem i Haparanda. Utanför fönstret grillar ett ryskt par korv. Jönsson tänker genast på apokalypsen. I de här sammanhangen framstår boken inte som ett strövtåg där Jönsson vaket och lyhört följer med vad än som kommer emot, utan snarare blir beskrivningarna väldigt kalkylerande, som om varje bit ska passa in i hans essäistiska mönster (här finns en hel del klumpiga övergångar mellan vardagliga iakttagelser och mera reflekterande partier, vilket pekar mot bokens problem). Och saker läggs på sätt och vis till rätta i Jönssons vemodigt dystra stil. Kanske läser jag ogint, men för mig blir resultatet av detta att de människor som flimrar förbi förvandlas till små, maktlösa fall i ett allmänt taget tröstlöst och fördömt landskap, ett landskap som aldrig riktigt förvånar eller slår hårt: det bekräftar och fördjupar Jönssons existentiella och politiska svårmod (en recensent nämner Göran Palm i samband med boken, vad jag minns av Palms bok om fabriksarbete på Ericsson är att den var såpass uppmärksam på sin miljö att den aldrig förföll till det tonfall av ledset men i smyg lite nöjt bekräftande jag hittar hos Jönsson - ja okej det ÄR hemskt i Ullared!). När han beskriver ställena han möter som undervattenlandskap vet jag inte riktigt vad man ska tänka - kanske skulle jag köpa det i något sammanhang (Proust beskriver någonstans aristokrater som sittande i ett akvarium, och just då är det bra), men här blir jag illa berörd, och inte på det sätt som det är tänkt. Jönsson vill titta på saker ur ett fräscht perspektiv, bortom ekonomisidornas ensidighet, men frågan är om hans odyssé gör att vi ser något klarare, eller vad det är för ett slags insikt han vill bidra med. Men med detta sagt: allt är inte dåligt. När Jönsson skippar poesin eller de stora linjerna för en stund och pratar regionpolitik i t.ex. Haparanda blir det riktigt intressanta.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som blir så fiskigt. Kanske är det hur krisen på många ställen tolkas genom att vardagslivet, det konkreta och bekanta (pizzerian, billiga fryspåsar på GeKås, en övergiven industriort) kontrasteras mot det anonyma, svårbegripliga eller mystifierande (osynliga handen, nationalekonomers babbel, politisk retorik, ekonomiska strukturer). Abstraktioner och globala rörelsemönster eller det nära och bekanta som man vet precis vad det betyder - ja varför är den så himla lockande? (Jag känner dragningskraften hela tiden.) Jag önskar att jag skulle ha en skarp analys på lager här, men istället stannar jag vid en grumligt formulerad aning om att det är något problematiskt på gång här, ett sympatiskt projekt som ändå, trots allt, leder vilse just genom de snabba klippen från GeKås varuhus till ett svepande resonemang om mervärdeteorin (där jag inte vet om Jönsson snackar ekonomi eller om han blir lite för kär i sina litterära uttryck). Läs istället bloggen Copyriot och de funderingar som där förekommer om fenomenet kris. (I rättvisans namn bör också framhållas att det finns en del bra passager om kapitalismen som system i Ingenmansland. För Jönsson beskriver kapitalismen just så, som ett system (snarare än t.ex. spelregler + enskildas girighet). Det är snarare hur de här analyserna används som bekymrar mig.)

Jag kan inte hjälpa det, men det som slår emot mig när jag läser Jönssons bok är ett tonfall, och det tonfallet tror jag inte han själv är riktigt medveten om: bitterhet. Bitterhet är ingen bra utgångspunkt - det klarseende som bitterheten tror sig ha kommit fram till är alltid skevt.

Hur ska man beskriva vanligheten? Den är som en kupa av glas: ett vått filter som får färgerna att blekna, ljuden att stumna, ansikten och röster att glida ihop. Det vanliga är som ett ständigt duggregn, en skugga i tillvaron, en pöl där verkligheten jämnar ut sig och förlorar alla särdrag. Det vanliga är allt som inte vill något, allt som blir över och sjunker till botten när historien flyter fram. Det vanliga är nödvändigt och självklart, ingenting att tala om. Ett godståg från norr. En husvagn på en campingplats i Ånge. 

Men alltså - nej.  

könsfascism

Fejan är bra när det gäller allt möjligt, att dela med sig av en bra text, byta några vardagliga ord, reflektera tillsammans kring nåt. Problemen uppstår när det behöver sägas ifrån, när någon behöver ryta till, bryta kedjan av likes och kommentarer med ett rungande WTF?
Själv är jag en konflikträdd fegis som inte vill bli ovän med någon. 
En släkting till mig publicerar en bild på sin unge som är typ tio. På bilden provar hen ett par skor. Sen en ironisk kommentar under bilden skriven av föräldern: borde mamma börja bli fundersam? Massor med likes. Skojiga kommentarer om att oj oj oj.
Det kollektiv som slingrar ihop sig i en enda normativ hög är nästan helt enig: en kille kan ju inte ha på sig TJEJSKOR men nog är det ju tokroligt med lillkillen i rosa dojor!
OK, är nu det där nåt att härja om, kan man fråga sig.
Jo.
Något slags totalt märkligt som utövas i allt det där skojiga. En ordning som befästs. Något som markeras. En värld av ruttenhet som jäser under de där reaktionerna och smajlisarna.
Just den där gemytliga enigheten: det här är kul! Att man är alldeles, alldeles säker på hur livet på riktigt ser ut och hur det ska struktureras, och så har man sen råd att tillåta sig en liten munterhet och en sarkastisk kommentar om rosa skor. Mamma+pappa bildar bred front och hejas på av andra.
Eller snarare: man måste hela tiden övertyga sig om att livet är just sånt, män och kvinnor, kvinnor och män, inga konstigheter, lite upptåg emellanåt piggar ju alltid upp.
Jag orkar inte med det här samhället.
Vill bli fiskmås, gös, daggmask, kamel.

Om självmedvetenhet

Ibland säger man saker som: "det ligger inte för mig att göra det där", "det här blir jag aldrig bra på", "det här är nog inte din grej".
Den här morgonen hittar jag mig själv i stans shoppinggalleria, där jag tillsammans med några andra försöker få folk att underteckna en appell (skriv på!). Några av de här människorna får lön för att göra det (eller med lön jämförbar ersättning, vad vet jag?). När jag står där är jag glad att jag kan sticka när jag vill.
Poängen är att jag ska representera det svenska språket, eller ja, så blev det. Men i praktiken går det till så här: folk reagerar ingenting på mitt svenskspråkiga muttrande. Således försöker jag att på dålig finska beskriva vad appellen går ut på. Famlar efter ord, det blir fel, jag gör mig knappt förstådd.
Folk som går förbi ser mest stressade ut. Tänker på hur jag själv nån gång snäst åt människor som kommer fram till mig med en mapp i handen: jaja, jag ÄR medlem. Jag kommer på mig själv med försäljarattityd, kanske för att det är så folk tycks se på sammanhanget: och vad säljer ni? Jag kommer också på mig själv med att fundera på vem det är mest sannolikt att kommer att stanna; olika stereotyper bubblar i skallen.
Fånigt är vad det är, fast saken i sig inte är fånig.
Det ser ut att gå bra för ungdomarna mitt emot. De verkar pigga och de tycks veta vad man ska säga.
Jag vrider och vänder på mappen, spejar ut över lokalen och försöker se ut som en glad och självsäker människa som är snabb i repliken. Det går inget vidare. Det går skit. Jag svettas som en gris, flackar med blicken och ser orolig ut.

Det som är intressant här är vad det är för slags attityd jag intar till mig själv när jag tänker: det här kommer jag aldrig att kunna göra utan att känna mig obekväm. Sen tänker jag att den där attityden blir både självcentrerad och cementerande: vissa saker måste man lära sig hantera, oavsett om det är obekvämt eller helt enkelt satans perkeles fånigt. Och nu har jag inte något desto mera ädelt i tankarna, utan helt vardagliga inställningar till att göra saker, att rucka på en bekvämlighetszon (i mitt fall handlar det om en lång rad saker jag känner ett stort motstånd till att göra). Det är inte 'utmaning' jag tänker på här alls - 'utmaning' har ofta en estetisk aspekt; något slags överskridande av gränser och allt det där.
Kanske bara: för egen del så är det vissa reaktioner inför att göra saker som anmäler sig snabbt - obehagligt snabbt - och ofta önskar jag att jag skulle vara bättre på att kämpa mot de där reaktionerna som utgör en sorts ansvarsflykt: jag är ju en sån där opraktisk typ som nästan inte klarar av något alls, bäst att inte börja fumla och lämna över det hela till folk som kan och orkar. Rädsla blandas med lättja.
Sen finns det ju saker som inte är bra, men som man kan se sig tvungen att göra, t.ex. i ett jobb, men det är inte det jag tänker på här, även om sådana exempel naturligtvis är värda att ta på allvar, eftersom de är en del av en massa former av lönearbete.
Egentligen är det ju inte arbete som det här egentligen kretsar kring, men det här aspekten av arbete är intressant, och det är då en dimension som inte alls låter sig fångas i lönearbetets språk där allt, om man dramatiserar lite, handlar om att bevisa att man besitter eller kan slipa och förfina en förmåga - där det gäller att vara säker på sin sak och om man tvivlar är det bäst att hålla käften och helt enkelt spela, låtsas, få allt att låta så respektabelt som möjligt. Kanske skulle jag till och med säga att lönearbetets olika diskurser späder på och göder och förvärrar olika typer av självbedrägerier som har med just förmågor och hängivenhet att göra (att det är bättre att simulera och gå med på att något är viktigt och övertyga sig själv om att ja, jag kan det här så det är väl ok att göra det).
Det jag tänker på här är en form av självprövning där frågan om vad det innebär att kunna något måste hållas öppen och där att göra något är förankrat i vad något betyder existentiellt sett, i en levande värld, snarare än att saker ingår i en arbetsbeskrivning. Att helhjärtat ge sig hän åt något.
I en arbetsintervju finns det inget rum att bekänna att man vanligtvis känner ett inre motstånd mot det ena eller det andra, eller att vissa saker framstår som svåra eller plågsamma eller att det är svårt att finna sig tillrätta i vissa sysslor. "Räkna upp fem bra egenskaper hos dig själv och fem egenskaper som kunde förbättras!"
Sen å andra sidan: ibland kan det vara en viktig insikt att lämna över saker till andra som behärskar något bättre. Att tänka att man själv nog kan fixa en grej kan också bli en form av förmäten attityd, lika självcentrerad som det slentrianmässiga: det där klarar jag inte av. Den praktiska sidan av saken: den här grejen måste fixas, och låt nån som vet vad den håller på med göra det.

Meditationsbok from hell

Om en författare är 90 år gammal och fortfarande skriver böcker förutsätts hen skriva elegiska dikter om ungdomen, upphöjt kloka böcker om åldrande eller kanske en sorgsen skildring av barndomens människor och platser. Nathalie Sarraute blev jättegammal, och hon skrev böcker. Jag läser You Don't Love Yourself (vet inte om den finns i svensk översättning) son hon skrev som 90-åring och fastän det inte rör sig om ett litterärt mästerverk är det en bok som jag dras in i. Sarraute erbjuder inga kloka visdomsord, inga drömska ögonblicksskildringar, ingen vis översikt över kulturen. Och inga citat av antika poeter (ännu en hemsk stereotyp om författare som gått och blivit gamla). Sarraute går på tvärs mot allt, framför allt mot en idealisering av självförståelse. Ni vet, bilden av jaget som slutligen når balans & sanning genom en dialog med sig själv, där olika sidor i en person småningom växer samman till en harmonisk helhet. Hos Sarraute är självrannsakan ett polyfont träsk, ett demoniskt gytter, en glödande kittel av upplösning. En kompis frågar om boken är psykologisk och jag vet inte vad jag skulle svara. Säkert är att den larmar, och gör inga försök att komma någon vart.

Jag vet inte vad texten ska kallas men låt oss kasta fram 'roman'. Här finns inga karaktärer (eller vad menar man egentligen med 'karaktär'?). Däremot finns det en himla massa röster och de där rösterna är alla en del av en person. Filosofen frågar sig naturligtvis 'vad är en person?' men Sarraute ger inga bekväma svar. Hon låter rösterna surra på och det är sannerligen ingen upplyftande läsning som för en fram mot ett mera enhetligt och fördjupat jag. Utifrån min läsning beskriver Sarraute ett slags frestelser och hur de kan gestaltas. Bland annat skriver hon fram bilden av jaget som ett slags representation. Hon går så långt hon kan med det där - och ibland blir det sannerligen tröttsamt - bland annat genom att stampa fram analytiska filosofers favoritplats där alla frågor om sanning och kunskap avgörs, dvs. domstolen. Men den här inre domstolen är alltid skev, och upplöses hela tiden i strömmen av röster som gnabbas med varandra. Om Sarraute hade varit en klumpigare författare skulle hon ha mejslat ut rösterna tydligare och t.ex. låtit olika röster stå för olika saker. Nu är det inte så, utan det hela är en rätt så anonym historia (vilket ju är ganska kul med tanke på tematiken). Det enda vi i någon mening är på det klara med är att här har vi konturerna självföraktets, eller självhatets, konturer. Och den dynamik som krafsas fram är det ständiga malandet, ifrågasättandet och framförallt det slags upptagenhet vid hur man ter sig inför andra som börjar närma sig en skrämmande form av isolering från omvärlden; omvärlden reducerar till något att spegla sig i. För är det något den här boken saknar är det värld. Det jag som finns puttrar på i sitt. Och just den där isoleringen/slutenheten lyckas Sarraute på ett intressant sätt få fram, men frågan är om hon i framställningen av den ramlar in i en bild av självbedrägeri som gör den i det närmaste obegriplig, dvs. man förstår inte alls hur det här förhåller sig till andra saker, andra människor, den riktiga världen (ett självbedrägeri är ju inte något på ett strikt sätt 'inom' en person).

Jag skulle utan tvekan säga att You Don't Love Yourself är en enerverande bok, men jag läser vidare. Av Sarraute har jag tidigare läst Planetariet och den brukar jag ofta återkomma till i mina funderingar. Sarraute är en egenartad författare och man kan tycka vad man vill om hennes upptagenhet vid det uppbrutna, de tjatiga upprepningarna, men jag gillar sånt här.

PS. Det här är en dålig bok att läsa innan läggdags. Borde snarare läsa någon skojig samlingsvolym med Herman Lindqvists krönikor. Eller nåt sånt.

första maj

I Husis idag skriver Mikael Kosk om Marx. Marx är inte helt irrelevant. Eller nja, nästan. Förvisso finns det en motsättning mellan löner och vinster (man kan inte reglera relationen mellan dem, skriver han) men i övrigt är Marx' idéer om arbete och kapital förlegade, skriver Kosk.

Bilden av kapitalismen som ett odjur som slår sina utsugande tentakler kring jordklotet är slående men inte särskilt träffande. Kapitalet är bara ett medel som företagen behöver för att kunna bygga upp sin produktion och expandera. Det är företagen som är det ekonomiska systemets celler och det är svårt att hävda att det skulle finnas någon grundläggande konflikt mellan företagens och de anställdas intressen. 

Som om kontrasten var det lixom. - - -

det där om sexism och arbetarförfattare

Här för ett tag sedan förekom på denna plats ett smärre nervsammanbrott uppeldat av Ivar-Lo Johanssons kvinnoföraktande prosa. Nu har jag tröskat Lars Ahlin och hans tidiga bok Tåbb med manifestet (1943). Det var kanske inte riktigt lika illa som Lo-Johansson, men nog, herregud. Bokens tema är i och för sig väldigt intressant. Huvudkaraktären är arbetslös och det är något han våndas över - han är ju socialist! Som trasproletär tillhör han inte den revolutionära klassen. Arbetslösa är i hans värld ett fördömt pack. Boken speglar på ett intressant sätt en sorts blind fläck i en viss form av socialism - en socialism så arbetsorienterad (arbetsgalen?) att den inte alls förmår förhålla sig till arbetslöshet (det här är ju fortfarande idag ett problem i socialistiska partier, skulle jag säga, och det syns i t.ex. diskussioner om grundinkomst). Varför vill socialister romantisera lönearbete? Till och med hos Marx kan man i flera skrifter hitta en del utläggningar om varför trasproletariatet inte är en revolutionär klass (samtidigt som Marx också har bra analyser om relationen mellan lönearbete och arbetslöshet). I ett folkhemssverige kan jag tänka mig att Ahlins bok var nog så obekväm. Han tecknar konturerna av en splittrad socialism, och en socialdemokrati som delvis förvandlats till ett gäng administrerande pampar. En annan viktig fråga som tas upp är huruvida arbetslöshet är en personlig angelägenhet eller ett för kapitalismen kännetecknande drag.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Tåbb är alltså en gosse anfäktad av själsliga maror. Han börjar tvivla på socialismen. Sen börjar han tänka att det han måste ge sig in i är ett opersonligt liv, ett liv för socialismen. Detta allt medan han åker land och rike runt på jakt efter jobb. På vägen hittar han fabriksarbeterskan Anna som Ahlin mer eller mindre beskriver så här, kort och gott: den rädda lilla tösen behöver en mans starka närvaro! (annars riskerar hon att hamna i homosexualitetens klor, antyds det). Tåbb lämnar Anna och ger sig ut on the road igen, till Stockholm bär det och Tåbb är besluten att hans personliga liv är slut. Då träffar han barndomsvännen Kajsa. Efter många förvecklingar avslutas boken med den ultimata utopin, enligt Ahlin:

Plötsligt förstod hon att om ett äktenskap ska bli hållbart och givande då måste mannen och kvinnan vara av olika sorter. Han måste verkligen vara man och hon en verklig kvinna. [...] Plötsligt förstod hon. Tåbbs kritik av det patriarkaliskt-kapitalistiska samhället. Vad var det annat än en abnorm hanfrukt. Det var inte så underligt att dess civilisation blivit så maskinell, teknisk och krigisk. En människa kommer till under samverkan av man och kvinna. Borde inte det kulturella skapandet ske under samma samverkan? Borde inte den manligt renkönade kulturen och civilisationen ersättas av en mera mänsklig där det manliga och det kvinnliga ingått en oskiljbar förening?

Hu!  

if drinkin' don't kill me her memory will

George Jones är död. Hans sånger lyckas ofta vara både rörande och helt over the top (men du måste nog gilla och acceptera country för att uppskatta det här). Jones, känd för sina  låtar om att, öh, dricka sprit, och känd för att, öh, ha druckit en hel del sprit, blev 81 år gammal.

ett enkelt knep att förstöra ett offentliga rum

Biblioteket här i stan är en plats som är enormt viktig för mig. Det är en funktionell och fin byggnad som öppnar upp för olika sätt att vara. Dit går jag för att dricka kaffe, läsa en bok, gå på gratis-WC, surfa på internet, ta en liten lur under en trög eftermiddag (VERBOTEN, jag gör det i smyg), vänta, sura, träffa en kompis, bläddra i en tidning - och låna böcker givetvis. Poängen med en bibba är att alla, precis alla, är välkomna där. Igår tittade jag in där och såg att det är en vakt som står på post innanför ytterdörren; biffig kille som intar den klassiska positionen med händerna knäppta ovanpå skrevet. Han utstrålar: PASSA ER JÄÄÄVLIGT NOGA! Vad fan är det här? Vakten skapar genast en obehaglig stämning; han konstituerar en obehaglig stämning. Bibban blir plötsligt ett ställe där folk skiljs från folk, där man blir vaksam, orolig. Om vakten kommer att finnas där varje dag kommer jag att höra mig för med bibliotekets personal om vad som egentligen är på gång och varför man ser det här som en nödvändig del av bibliotekets verksamhet.  

med lönearbete jämförbar syssla?

I en liten text i HBL idag behandlas ett fenomen som ger upphov till både en och annan fråga om vad som egentligen ses som arbete. Textsnutten rapporterar att frivillighetsarbete på vissa håll i landet påverkar arbetslösas utkomststöd. Arbets- och näringsministeriet filar på ett regelverk som skulle garantera att folk behandlas lika i hela landet på den här punkten. Den lag som redan finns garanterar att arbetslösa får utföra frivilligt arbete som inte är avlönat utan att det påverkar arbetslöshetsersättningen. Frivilligt arbete kan ändå bli problematiskt om det "snedvrider konkurrensen" (intressant att det sägs så!), dvs. så att ett jobb som vanligtvis utförs med avlönad arbetskraft nu utförs utan lön. Artikeln avslutas med den legendariska Heikki Hursti som säger att hans organisations verksamhet (som bl.a. delar ut mat till mindre bemedlade) vore omöjlig utan frivilligarbetare.

Utifrån en marxistisk analys kan man säga att det kapitalistiska systemet bygger på en logik där allt fler aktiviteter förvandlas till lönearbete. Den här poängen kan tas formellt, så att det handlar om arbetstid som skapar värde (vilket bygger på en fortgående expansionsprocess), men det kan också förstås på ett mera begreppsligt plan, där själva arbetsbegreppet får ett specifikt innehåll. Frivillighetsarbete - att sprida en appell, dricka kaffe med gamla människor eller dela ut mat åt folk som är fattiga - ses som arbete bara under en viss beskrivning. Det är inte alls självklart att det måste ses som arbete (man kan tänka sig andra beskrivningar, att någon vill hjälpa, ser en uppgift som viktig, etc.), eller det är åtminstone ganska öppet vad 'arbete' kan betyda här (arbete i kontrast till vad?). Exemplet från artikeln visar hur frivilligarbete utifrån ett visst paradigm framstår som ett arbete vilket som helst som man inte får betalt för. Visst finns det problem som uppstår då ett arbete som vanligen är avlönat utförs oavlönat, t.ex. i form av praktik, så att ett företag eller en organisation drar nytta av det. Men det som upptar mig just nu är det intressanta med att allt arbete ställs på samma plan med lönearbete som modell, från vilket frivilligarbete sen avviker, och den här avvikelsen måste berättigas (tänker man).

Vad det här visar är att frågor om vad som betraktas som arbete eller inte dels måste ses utifrån en historiskt specifik situation, men också utifrån moraliska perspektiv, där begreppet 'arbete' spelar en mängd olika roller. Att den här slitningen inom begreppet frivilligarbete uppstår för arbetskraftsbyråernas del innebär ju inte att motstånd mot ett sådant sätt att tänka skulle vara omöjligt: det finns många exempel där folk velat kämpa mot vissa sätt att prata om arbete eller där man velat lyfta fram en viss aspekt av arbete i kontrast till någon annan - det här gäller ju också yrken, t.ex. läkare som motsätter sig new public management utifrån argumentet att det snedvrider vad en läkare bör arbeta med. Bruken av begreppet 'frivilligt arbete' skiljer sig åt (liksom också synen på de olika organisationer där folk är verksamma utan att avlönas). Jag kan t.o.m. tänka mig att man skulle vara oenig om vilka aktiviteter som frivilligt arbete utgör - kan t.ex. någon som deltar i Röda korsets väntjänst sägas frivilligarbete? När skulle man framhålla det just som frivilligarbete? Eller hur beskrivs olika typer av föreningsverksamhet, är det frivilligarbete? Eller fritidssysselsättning? 

Annars slår det mig nu att en av de mest populära retoriska vändningar i samlingspartiets sloganartilleri är att just beskriva lönearbete och med detta sammanhängande aktiviteter (konsumtion och sparande) med ett språk hämtat från det frivilliga arbetet, nämligen TALKON. Det är talkoanda dag och natt för att lösa krisen. Att nissar ur högern tar till just den här metaforen eller bilden är mycket intressant, det säger något om hur man döljer vad saker egentligen är.

// //

En fluga letar sig in. Jag vispar runt med en tidning. Flugan surrar runt och ur sikte. Tröttnar och ger upp, tror att flugan stuckit sin kos. Nästa morgon sitter flugan på fönstret. Den verkar slö, modstulen. Plockar upp Husis från i lördags. Det slår mig hur levande den där trötta flugan ser ut. Sen: en kvick rörelse. Med en snutt vått hushållspapper torkar jag flugmos från det dammiga fönstret, fönstret som jag aldrig orkar tvätta för vem bryr sig, och sen springer jag till jobbet. Det var igår. Idag regnar det.

Clarice Lispector

Tänkte bara helt kort och i förbifarten höja en författare till skyarna. Läser novellsamlingen Familjeband av Clarice Lispector som under en stor del av sitt liv bodde i Brasilien. Hon skrev böcker i mitten av förra seklet men har, vad jag förstått, först under senare år blivit läst här i norden (flera svenska översättningar har getts ut på förlaget Tranan, yay för förlagsverksamhet och översättningar!). Jag är inte riktigt säker på varför det är så bra men det är bra. Allting knakar i fogarna, saker är något annat och något tredje och fjärde, det inrutade krackelerar (herregud, måste se till att inte bli Lacanian i samma veva; jag vet att en massa nissar har teoretiserat om hennes böcker, men det försöker jag just nu sätta inom parentes). Ändå gör det inte riktigt de här novellerna rättvisa att säga att det i den vanliga meningen är frågan om en yta eller en fasad som rämnar (jag tror jag måste läsa flera böcker för att kunna säga nåt mer). Orolig prosa. Och sen skriver Lispector helt satans bra, texter utan transportsträckor, texter som går till botten med hur man upplever världen, texter som får en att se på nya sätt, lystra för vissa nyanser. Det om det.

om grundinkomst

Igår ordnades ett seminarium kring grundinkomst i Åbo. Där pratade ordföranden för Vänsterunga, Li Andersson, som också sitter i kommunfullmäktige här i stan. Hon talade bra. En sak som hon sa satte sig i min hjärna och började jäsa där. Grundinkomst har förordats av folk från olika politiska hörn, såväl av samlingspartister, centerpartister gröna och vänsterförbundare. Det här betyder förvisso inte att alla de här har en delad åsikt om vad en grundinkomst vore bra för (om den slimmar byråkratin, motiverar till arbete eller gör folk mindre beroende av lönearbete) och hur den i praktiken skulle se ut (hur mycket det skulle röra sig om). Intressant nog har det varit tyst om socialdemokraternas hållning i den här frågan. Är det nu faktiskt så att socialdemokraterna just nu är ett så endimensionellt arbetslinjärt parti att man inte ser det som viktigt att diskutera den här saken, utan att det enda man vill diskutera om är sysselsättning, sysselsättning, sysselsättning? (Ursäkta den polemiska frågan, jag har hunnit bli irriterad på socialdemokraterna många gånger under de senaste åren.) Och vilken roll har facket här? Vilken roll borde facket ha? (Dvs. kunde man inte tänka sig att en grundinkomst skulle stödja facket verksamhet, snarare än hota den? Hur skulle man argumentera bäst för det?)

laulu koti-ikävästä

Jag brukar vanligen skriva om filmer på min eländiga filmblogg men gör ett undantag nu. Går och ser Mika Ronkainens Laulu koti-ikävästä tillsammans med en vän. Ute regnar det och klockan är 12:45. Det råder biomonopol i stan vilket i praktiken innebär att de flesta fina filmer visas på tider där det är tydligt att man räknar med halvtomma salonger. Folk sluter upp i alla fall. Under en viss beskrivning skulle det låta som världens mest motbjudande film: två finska män sitter i en bil på väg till Göteborg, en stad de bodde i trettiofem år tidigare, och plötsligt kan de prata med varandra om sina liv. Men på något sätt faller alla klichéer bort, det känns angeläget och det är rörande. Angeläget om utanförskap och angeläget om hur ett helt liv kan gå utan att man pratar med folk som är nära om saker som är viktiga. Laulu koti-ikävästä är skamlöst melankolisk. Den kallas musikdokumentär och formatet fungerar ypperligt. Det som är allra bäst är att den aldrig förfaller till stereotyper om finskt och svenskt. Okej, finnar ses som suputer i Sverige. Vad fan betyder det? Filmen är sökande, snarare än konstaterande. Det är på sina ställen en arg film, en film om hur finnar behandlades som andra klassens folk i Sverige, ett land som behövde billig arbetskraft och finnarna var billig arbetskraft, en film om hur det finns en aspekt av finsk historia som förträngs, vilket syns i den rasism som riktas mot folk som invandrat till Finland.

Laulu koti-ikävästä får mig att tänka på min mormor och hennes generation. Det är en annan typ av historia, men relaterad. Före kriget flyttar min mormor till Åland. Hon lärde sig aldrig svenska riktigt bra, men min mormor skapade sin alldeles egna svenska som vi ungar lärde oss förstå. Hon pratade finska med sina barn (som i sin tur inte lärde sina ungar finska) och hon hade bara vänner som talade finska. I många ålänningars ögon var finnarna ett folk för sig, ett folk som talar ett språk som Ålands hela självbild tar avstånd från. Under min mormors generation sattes det på öarna likhetstecken mellan arbetarklass och att tala finska. Det här betyder en hel del i ett samhälle som Åland; det är svårt att hitta ett mera borgerligt ställe än de där fredens öar; det tar sig bland annat uttryck i en svårighet att kännas vid klassklyftor. Det här föraktet är svårt att sätta fingret på, men jag minns det från min barndom: på Åland talar man svenska goddamit, och de där destruktiva attityderna till finskan har inte försvunnit någonstans, även om saker kanske börjar förändras. Min mamma och hennes systrar talar finska med åländsk brytning. De har inte så många att tala finska med längre. De flesta jag kände i min mormors generation är döda. Jag försöker formulera det här och det blir bara konstigt: men när jag åker till Mariehamn är det alltid något som känns uppenbart fel. Det är något med språket. Folk snackar på svenska och finska hör jag bara när sommarjobbare i glasskiosker stapplande kommunicerar med turister - det är så jag kommer i kontakt med finskan när jag är där, som turisternas språk. Famlar med formuleringarna igen: finskan är för mig ett språk jag behärskar knappt behjälpligt. Det gör mig ofta frustrerad och arg och jag är för lat och oföretagsam för att lära mig bättre finska. Någon dag blir det nödvändigt, intalar jag mig själv. På samma gång är finskan min mormors språk, hennes systrars språk (de bodde alla på Åland). Finska är min morbror som irriterat snäser något åt mommo medan vi kollar på sport under en sån där oändligt tråkig söndag. Finska är mommos eviga damtidningar som cirkulerade i bygden bland dom som var in the know. Finska är mommos kompis - oj vad fan hette hon? - som kom till mommo och kollade på teve, pratade extremt högt och drack té (och varför tyckte jag så illa om henne?). Finska är Eevi och Dakmari och Taimi och Pomppa-Tiina och Teppo och Raimo och den där ena mannen som kom och hjälpte med deklarationen. Finska är brusiga sändningar från radio Suomi. Finska är min mormors sammanhang, ett sammanhang som inte längre finns, och ett sammanhang jag saknar helt helvetes mycket. Finska är alla de där berättelserna och personerna jag inte vet något om, som bara antytts, eller som stelnat till vissa specifika roliga historier. Finska är min mormor som röker vid spisen. Numera har finskan en helt annan plats i mitt liv: som svårbegripliga artiklar i HS om t.ex. eurokrisen, stimmiga samtal sent på en bar med folk jag knappt känner eller kompisars kompisar som jag träffar en gång om året och som det alltid är roligt att prata med, att sitta tyst i diskussioner jag inte riktigt hänger med i på grund av att det är för många svängar i den intrikata finskan.

Försöker sätta ord på vad jag tyckte så bra om i Laulu koti-ikävästä (oj den där svenska titeln Ingen riktig finne är nog rätt bedrövlig). Kanske: när man pratar om att känna sig utanför finns det ofta en form av individualism i botten där, en dröm om oberoende, en tanke om ett autentiskt jag som inte passar in i någon av samhällets klumpiga mallar. Men det är inte den bilden som filmen målar upp. Utanförskapet är helt kopplat till relationer, och det finns inga givna kontraster. Framför allt lyckas dokumentären förmedla svårigheten i att förstå sig på det man själv upplever som ett utanförskap; att det inte alls är givet vad det bottnar i, vad det är som känns fel, eller tomt, eller -. Formuleringarna i filmen är ibland lite klumpiga, tafatta. Men snarare än att vara en brist tyckte jag att det var det här som var så fint, att den här klumpigheten fick behållas, att man inte putsade uttrycket till något till synes klarare. Livet är rojsigt. Som sagt: jag gillade den här filmen och t.o.m. de scener som kändes regisserade (i kontrast till vad? det spontana?) upplevde jag inte som speciellt störande.

Sem-Sandberg: Allt förgängligt är bara en bild

Är förkyld och hinner läsa - romaner (kanske mest för att jag är i ett läge där jag varken vet ut eller in med min s.k. avhandling). Jag blev så drabbad av De fattiga i Lodz och Theres (en roman om Ulrike Meinhof) att jag ville läsa mera av Steve Sem-Sandberg. Det gör jag nu, i form av Allt förgängligt är bara en bild. Förvirrande nog heter den Allt förflyktigas i den utgåva jag läser där tre av hans romaner finns samlade. Sem-Sandberg skriver briljant som vanligt. Däremot har jag en svårighet med den här boken och det är att mina knapphändiga förkunskaper om de saker som den kretsar kring - den kortvariga socialistiska rådsrepubliken i Bayern år 1919 och speciellt dess kortvariga president Toller, som senare gav ut dramatik (låter inte Hoppla, wir leben! som något just Du vill läsa?). Parallellt med detta löper en story om författaren Lou Salomé. Eller är det här en svårighet? Sem-Sandberg tillrättalägger inte det historiska skeendet genom att skapa enkla linjer och berättelser. Det flimrar: personer, händelser som man bara kan ana, samband som endast antyds, olika omkringliggande omständigheter som omnämns. Det här citatet kommer från Sem-Sandbergs efterord som finns i den utgåva jag - eller snarare Åbo stadsbibliotek (obs - reklam) har:

Therese har blivit kallad en dokumentärroman. Det är ett begrepp jag själv har ganska svårt för. Sammansättningen mellan orden dokumentär och roman förutsätter att det skulle finnas enkla och entydiga förbindelser mellan dikt och verklighet. Att verkligheten så att säga hinderlöst kan översättas till dikt och tvärtom. Men dikt och liv är inte kommunicerande kärl, det vet varje författare. Liv som stöps i en estetisk form är inte längre liv utan något avsnört och stympbart, beskuret, tillrättalagt.

Som sagt, jag tycker bra om Sem-Sandbergs författarskap, vad jag nu hittills läst av honom, men det här sättet att ställa liv och dikt mot varandra så att den ena av nödvändighet blir en stympning av det andra, det förefaller mig bekymmersamt. Och jag tycker också att det förvränger vad jag uppskattar i hans böcker: att där finns en öppenhet, en känslighet för det oavslutade. Allt förgängligt visar just det här. Det är en bok där en beskrivning skaver mot andra beskrivningar, där berättelsen själv utgår från svårigheten i att etsa fast en bild av ett händelseförlopp, eller en människa. Vad innebär det att beskriva ett historiskt fenomen som rådsrepubliken i Bayern, en tidsmässigt försumbar period där revolutionärer tog makten men utan att någon större enhetlighet eller något samförstånd rådde bland de olika grupperingarna? Sem-Sandberg skriver essäistiskt (ibland med egna frågor och kommentarer) om stridande grupper, snabba förändringar och tumult - allt detta ackompanjerat av gruppernas ständiga anklagelser om att motparten är förrädare. Boken visar olika sidor, olika slags förvrängningar, olika former av framställningar: det rör sig om protokoll, biografier, nyhetsartiklar och fotografier (ett av romanens allra finaste kapitel handlar om fotografiets roll för att förstå rådsrepubliken; här fungerar blandningen mellan berättande och essä fenomenalt). Jag begriper helt enkelt inte varför Sem-Sandberg skulle vara tvungen att säga att varje form av litteratur förgriper sig på ett liv, stöper det i en viss form. Ett sådant påstående vilar på ett slags skeptisk inställning som jag tycker att hans eget författarskap just visar omöjligheten av - romaner berättar, framställer, beskriver, påstår, kritiserar, blottlägger, förbigår, förtiger (osv.) på olika sätt, som visar hur de här uttryckssätten inte är något på förhand definierat, eller begränsade eller insnärjda i en viss form. T.ex. får hans sätt att skriva mig att fundera vad man egentligen gör när man säger att "massan" handlar, drivs till något, gör uppror osv. Det som är fint med Allt förgängligt är att "massan" inte är ett givet fenomen, frågan uppstår om vad det är att gestalta något som en massa - och t.ex. vilket hyllande eller avstånd det kan signalera, som då en av ledarna efter att republiken hotats utifrån och sedan tagits över av kommunister konfronteras med sitt eget sätt att se på "arbetarna" - människor han egentligen känner ett stort avstånd till. Däremot säger Sem-Sandberg något bra genast efteråt:

Det finns också en föreställning om att varje människa går att beskriva som hon är (eller var) bara man vet tillräckligt och troget håller sig till vad som finns av biografiska detaljer. Som om det någonstans utanför historien skulle finnas en alldeles neutral punkt varifrån en människas liv kan betraktas i sin helhet, och dessutom fullkomligt, med en ren och oförvillad blick. 

 - Och som jag förstår det leder detta just till att en storhet i Sem-Sandbergs egna böcker är att han inte ger något sken av neutralitet, en sömlös berättelse. I den här romanen skriver han om revolutionens virrvarr av händelser och människor där ingen riktigt har överblick över det som händer, men det handlar inte bara om att sakna överblick, Sem-Sandberg visar också på hur olika former av engagemang, eller brist på engagemang, riktar blicken åt olika håll. Men jag tror som sagt att det vore en felaktig slutsats att ur detta slå fast att varje beskrivning är problematisk och tillrättaläggande. Ett sådant påstående håller ju i själva verket fast vid föreställningen om en neutral punkt, även om man påstår att en sådan punkt i praktiken aldrig kan nås.

Nåja, nu blev det här mindre en text om själva romanen. Jag har t.ex. inte sagt något om Lou Andreas-Salomé som gått till historien inte som sig själv utan som kompis till Freud och Nietzsche och älskarinna till Rilke. I romanen framställs Rilke som en allmänt jobbig typ och Freud får vi bara veta något om via brev. Den person som träder fram är inte ett bihang till berömda män. Det är en karaktär som har svårt att förhålla sig till det som händer i München. Hon har lockats dit av Rilke och det är en massa pyssel med byråkratin kring uppehållstillstånd. Hon arbetar. Hon skriver brev. Hon funderar kring psykoanalytisk teori. Hon antastas av folk som vill bli analyserade, eftersom de hört att hon är bekant med Freud. - - - Jag kan inte hålla mig från att skriva att de bilder jag får av Andreas-Salomé på något sätt blir mindre engagerande än Sem-Sandbergs framställning av den oroliga ideologiska kampen kring rådsrepubliken. Vissa partier fungerar fint (som när hon och Rilke våldsgästar Tolstoj, och Rilke tjatar om konsten men Tolstoj är måttligt imponerad - stor humor!), men i andra är det som om texten börjar gå på tomgång så att hela Andreas-Salomé bleknar bort. (Och då är min poäng inte att litteratur behöver karismatiska personer.) Eller kanske är problemet mitt eget, dvs. det att jag vet så pass lite om A-S att berättelsens bitar inte lyckas engagera mig? Som jag skrev i samband med Theres tycker jag att det är bra att författaren håller sig på ett visst avstånd från sin karaktär, han gör inga anspråk på att skildra t.ex. "ett rikt inre liv". Men här är det som att det här avståndet inte används lika effektivt som i romanen om Ulrike Meinhof.

PS. Förordet, skrivet av en litteraturvetare, till de tre romanerna förbryllade mig storligen. Analysen av S-S:s romaner är i och för sig ofta träffande, och hon visade bra varför han skriver angeläget. Däremot förvånades jag över hennes idéer om Sem-Sandbergs sätt att skriva om kvinnor. Visst är det så att karaktärerna inte reduceras till älskarinnor. Men den enda kontrast som litteraturvetaren ifråga hittar är att de är hårt arbetande yrkeskvinnor. Den här dikotomin - älskarinna eller hårt arbetande yrkeskvinna - gör mig deppad.

daphne oram

öppenhet i politiken?

Jag läste något förbryllande häromdagen i Husis. En professor i statskunskap uttalade sig, om turerna kring dividender, tror jag (läste tidningen på biblioteket, och artikeln verkar inte finnas på nätet, så sorry för otydligheten). Han sa något om politikens beslutsprocesser som fick glasögonen att hoppa till på näsan. Om jag fattade rätt menade han att man aldrig kan sträva efter öppna beslutsprocesser - sådan öppenhet kommer alltid att vara spel inför gallerierna. Jag undrar: kan han verkligen ha menat så? Vad skulle det innebära att ta en sådan bild av politiken på allvar, att öppenhet bara kan handla om resultat, aldrig om en process där beslut håller på att fattas och där det ännu är oklart hur utgången kommer att bli? Kanske någon annan läst och funderade? På det stora hela låter det här typiskt finskt: när man håller på att fatta beslut om något krävs fullständig arbetsro, då ska allmänheten inte komma in och snoka; sen när det är dags tillkännages vad man kommit fram till, men innan dess får publicum ge sig till tåls - man måste ju ha ett sånt förtroende för de folkvalda, visst? H-m-m. Om man verkligen går in för att tänka sig att politiker ska tillåtas fullständig arbetsro och ett minimum av folk utifrån som lägger sig i, då blir begreppet 'demokrati' synnerligen snävt (så att man t.ex. tänker att det enda demokrati kan innefatta är att man väljer politiker vart fjärde år). Och utifrån den bilden av demokrati ges det också ett väldigt litet utrymme för offentliga politiska samtal.

gåvor åt kapitalismen

Såg en dokumentär som gått på teve för en längre tid sen om en oljerigg utanför Nigerias kust. Det franska teamet besökte oljeriggen och en by vid kusten. På oljeriggen pratar en man i ledande position om hur oljan runnit fram ur Nigerias historia. En annan pratar om säkerheten ombord. Filmteamet följer med en anställd som bor i byn, i ett hus med tusen olika säkerhetsarrangemang. Folk som bor i byn intervjuas också. De är inte särskilt glada över den business som Shell gör, för den businessen gör inte deras liv lättare, den har inte kommit dem till del på något sätt - förutom negativt, genom att en stor del av naturen förstörts och fiske har försvårats. Filmteamet följer med på en båtfärd. Det visar sig att några bybor börjat ägna sig åt vad den franska journalisten kallar bricolage*. Man tar av saker som råkar finnas till hands. Man förädlar helt enkelt olja som läckt ut med saker som finns kvar, saker man hittat på själv, och sen säljs det här på svart marknaden. Shells egen olja är för dyr för byborna. Dokumentären diskuterar den ilska som finns i byn. Det har bland annat tagit sig formen av en rebellgrupp som planerar attentat. Filmteamet frågar personalen på båten om de tycker att det är begripligt att folk är förbannade. Jo - men sånt är livet, det är nu en gång så här, och det är inte mycket att göra åt.

Vad den här dokumentären visar är något jag slagits av genom Marx: han beskriver hur kapitalismen, också då man försöker beskriva den så snällt och generöst man kan, som ett system som fungerar enligt kontrakten, enligt juridiken, enligt alla spelets regler, lever på resurser som kommer till företagen som ett slags gåvor, som något kapitalisten inte betalar för, men som är helt avgörande för att kapitalismen ska kunna fungera. Det rör sig om arbetarens merarbete - det arbete som hon utför men som hon egentligen inte får betalt för, givet Marx' sätt att gestalta arbetets värde: i kapitalismen skapar arbete värde, är mervärde, arbete som går utöver det som arbetaren får betalt för. Det finns alltså arbete som kapitalismen inte betalar för men som arbetaren utför - så är hela arbetsprocessen uppbyggd. Det rör sig om naturresurser som företag kanske betalar något för, men som sedan, genom arbete, blir en del av en kapitalistisk process. Där blir naturen något som bidrar - och kapitalismen tar tacksamt emot. Det rör sig om den infrastruktur som ett land tillhandahåller (vägar, hamnar, kommunikation). Det rör sig om juridiska system. Den här helt vardagliga, ytterst systematiska sidan av kapitalismen borde kanske uppmärksammas mer än det som nu ställs fram som kapitalismens största orättvisor, t.ex. chefers olika bonusar.

Exemplet i dokumentären, Shell i Nigeria, visar hur ett företag kan verka i ett land i många år utan att människor som bor där nödvändigtvis får något tillbaka, och att det kan vara tvärt om, att ett företag förstör folks närmiljö. Företaget lever på landet, landets befolkning, landets natur och samhälle, men det finns inga garantier för att företaget bidrar med något.  - - När såna här saker diskuteras framstår det ofta som att corporate social responsibility (någon peng som skänks till utbildning, eller någon regel som företaget förbundit sig till) är ett slags utslag av extrem godhet från företagets sida, en generös gåva från företag som ju bidrar på tusen olika sätt genom att investera, skapa sysselsättning och välstånd som ju måst sippra till de allra fattigaste - och så av egen fri vilja mera gåvor! Vad jag menar är att det är viktigt att påminna sig om en motbild i relation till det här.

* På tal om bricolage, jag rekommenderar varmt filmen The Gleaners and I av Agnès Varda (som är mest känd för sina nyavågenfilmer från sextiotalet), en fin dokumentär om att ta saker till vara och vad det betyder i en värld som denna.

det förträngdas återkomst

Häromnatten låg jag sömnlös. Bara för att etsa fast tankarna någonstans, försökte jag erinra mig den musik jag lyssnade på som barn, i slutet av åttiotalet. Medan jag skruvade på mig varv efter varv där i mörkret hemsöktes jag av låtar av Lita Ford, White lion, Poison, Bad English, WASP, Twisted sister, Mötley Crüe, Tommy Nilsson, Jim Jidhed, Sh-Boom och Europe. Men framför allt: Talk of the town. I åldern mellan sju och nio var jag besatt av djur som var lite mystiska, sublima djur skulle Kant säga - tigrar och örnar mest. Eftersom jag var lika synskadad då som nu gestaltade jag varje kråka eller sparv som en enorm örn. Det var alltså ganska lätt att uppleva naturens mysterier på den tiden. Och därför föreföll mig en komposition som den här ytterst djupsinnig, ett ultimat uttryck för det mänskliga frihetssökandet. Önskar er hemska mardrömmar med följande (vi kan skatta oss lyckliga över denna "extended version") mästervärk (notera de fina syntharna!):

liv och arbete

Har sett dåliga filmer och bra filmer men inte arbetat (att se om en film jag tyckt om och inse att det rör sig om pretentiöst skit av värsta klassen). Har klappat katt och inte arbetat. Har tänkt nu borde jag öppna en bok och inte arbetat. Har läst en enorm packe Husis med massor av dötrista teaterrecensioner och inte arbetat. Har tagit båten till en annan ö och inte arbetet. Har lyssnat på historier om fiske, husgrunder, gamla människor, folk på landet jag inte känner och hur man får eller inte får köpa mark - och inte arbetat. Har sovit och inte arbetat. Har promenerat i märkligt solsken och inte arbetat. Har lyssnat på ett evighetslångt radioprogram om Jan Myrdahls kärleksliv och inte arbetat (bara råkade lyssna på det: Myrdahl pratade om passionen, orkade inte prata mer, stövlade ner i nån källare och började redovisa för vilka surströmmingar han hade i olika burkar). Har lyssnat på Can you feel the rain love? av Richard Hawley och solen slutar aldrig skina - och jag arbetar inte. Har pratat med barndomsvän medan en enorm glass jäser, virvlar, studsar, puttrar i magen; mumlat Kristus är uppstånden på hemvägen när det inte ens är så kallt längre och stan är helt och hållet öde - och inte arbetat. Har ägnat mig åt storvulen hypokondri och inte arbetat. Har surfat på nätet och inte arbetat. Har läst Ny Tid om förändringarna på arbetsmarknaden (läs, läs) och inte arbetat. Deadline och sånt. Det förtränger jag. Imorgon hoppar jag på viking kreis och hittar tillbaka till arbetsmoralen, ok? Ok.

pessimism & filosofi

Paul Horwich skriver så här i en lite märklig, om än knappast uppseendeväckande, text om Wittgenstein i New York Times' "The Stone" (där längre essäer om filosofiska teman publiceras, ibland är det intressant men alltför ofta är det samma gamla tråkiga teman som vevas: Gud, liberalismen, hjärnan - trippelsnark, men intressanta topiker som 'tenderness' eller depression har även dykt upp):

Given this extreme pessimism about the potential of philosophy — perhaps tantamount to a denial that there is such a subject — it is hardly surprising that “Wittgenstein” is uttered with a curl of the lip in most philosophical circles. For who likes to be told that his or her life’s work is confused and pointless? Thus, even Bertrand Russell, his early teacher and enthusiastic supporter, was eventually led to complain peevishly that Wittgenstein seems to have “grown tired of serious thinking and invented a doctrine which would make such an activity unnecessary.”

Horwich, som menar att alla utom en liten, liten minikrets i det filosofiska samfundet anser att Wittgenstein är en tönt, skriver alltså här att Wittgenstein är pessimistisk angående filosofin. Förvisso vet jag att många skulle säga just detta (och det finns ju en hel del saker han själv säger som går åt det hållet) att Wittgenstein är en sån där filosof som bara förstör, som är destruktiv, negativ och quietistisk - han är en filosof som snuvar oss på filosofin (dvs. att reda ut hur allt egentligen är, jag menar egentligen, bakom och under och oberoende eller åtminstone på något annat plan än våra immediate intuitive preconceived folk psychological beliefs!). Så riggas sen en mer positiv bild av filosofin upp, också just i samma trötta scientistiska spår som Horwich nämner. Okej, nu blev det polemiskt, men diskussionen blir ofta så här. Filosofin sägs ha en positiv roll genom att ladda ett batteri med skäl för det ena eller andra. Läs här ett svar till Horwich där det är bl.a. filosofi som 'evidence-based standards of rationality' som erbjuds (för man kan ju inte, som Wittgenstein, lita på det vardagliga!) och han avrundar genom att säga att filosofin måste kunna utveckla metafysiska teorier och förklaringar. Eller så säger filosofin ingenting annat än "THIS DOESN'T MAKE SENSE!!!" och då blir ju det hela rätt så minimalistiskt och världsfrånvänt eller va? De här två alternativen förefaller mig alldeles för enkelspåriga.

Jag skulle själv inte säga att Wittgenstein är pessimistisk angående filosofins potential (jag kan dock inte säga att jag är jättebeläst på W), även om jag minns att det här gjorde mig frustrerad under de första åren som filosofistuderande (på den filoinst där jag studerade och jobbar har ett wittgensteinskt sätt att förstå filosofi haft en betydande roll). Jag kommer ihåg den den där frustrationen: dels verkade den vara något slags besvikelse över att konfronteras med bilder av filosofi som gick på tvären mot det som jag uppfattade att filosofin skulle svara på: KAN vi förstå andra människor? ÄR allt relativt? VAD är språk och HUR lär man sig tala? Vad innebär det EGENTLIGEN att en människa förändras? För att nu nämna saker som gnagde i mig då, och som jag skrev uppsatser om på kurser. Filosoferna i Wittgensteins spår, och Wittgenstein själv, erbjöd saker som jag fann irriterande, irrelevanta, på sidan om vad som verkade viktigt: de här tomtarna snackade ju bara om vad man menar när man säger .... vad man säger när man använder ett begrepp så här .... att man också kan hålla den här bilden eller användningen i tankarna ..... WTF, tänkte jag, här blir ingenting gjort, ingenting riktigt filosoferat - man kommer ju inte till något! Det var otåliga tider, och den otåligheten har jag nog aldrig fått bukt med, trots att den ändrat skepnad.

Småningom började den där känslan försvinna - det är inte oväsentligt att det handlar om en känsla! Dvs. att också känslor är viktiga i hur man filosoferar och jobbar med filosofiska frågor. En av de saker som förändrades var hur jag började förstå filosofins anspråk på ett annorlunda sätt än tidigare. De filosofer jag läste framstod inte längre huvudsakligen som folk som skulle tillhandahålla olika lösningar på ett visst, givet filosofiskt problem (som om det finns fastspikade 'filosofiska problem' där utmaningen består i att trixa fram smarta svar). Det som blev mera intressant var hur filosofiska problem uppstår, vad som gör att man börjar fråga, att nåt uppstår som något som man vill fundera kring, något som väcker frågor. Jag bekymrade mig inte lika mycket om att filosofin ska avtäcka/artikulera/teoretisera/rota fram hur saker egentligen förhåller sig - även om sådan oro alltid med jämna mellanrum ger sig till känna, och det är också viktigt, att den här typen av frestelse inte är av en sådan karaktär att den "ger med sig" bara man har tänkt riktigt klokt och grundligt på grejs. Dock håller jag inte med om (ibland är det wittgenstein-inspirerade filosofer som säger det här) att filosofin ska begränsa sig till pilla med språkanvändningar och måla upp nåt slags kopplingar mellan begreppen och sen kan man gå hem och sova när utredningen har fixat det så lyckligt att reda och överskådlighet uppstått bland begreppen.

Om jag ska nämna en sak som gör att jag inte tycker att Wittgenstein är pessimistisk gällande filosofins anspråk är det att han genom kravet på klarhet kring vilka anspråk filosofin faktiskt kan ha tvingar en att hela tiden tänka efter: exakt vad gör man när man filosoferar? Vilket slags fråga är det man stångas med? Är det den fråga man egentligen tänker att man är upptagen med, eller är det så att frågan hela tiden blir flera frågor som springer åt många håll, eller är det så att ens tankar flackar omkring och bara tycks röra sig om något specifikt? Varför är det vissa funderingar som genast anmäler sig när jag funderar på en viss sak, varför börjar jag tänka i en vissa banor - hur förhåller sig det till allt annat jag och andra säger och gör, när jag inte är intrasslad i den här ena funderingen? Varför börjar jag stirra i den här ena riktningen?

Det jag gillar med Wittgensteins syn på filosofi, eller vad jag nu tagit fasta på av vad han skriver, är att den öppnar upp för hur filosofin - tänkandets alla låsningar och spöken och labyrinter och återvändsgränder - befinner sig precis just mitt i livet och ingen annanstans. Filosofi i den meningen rör sig såklart inte bara om att knyta upp olika knutar och reda upp i härvorna, utan det som jag ser som engagerande i filosofi (ibland wittgensteiniansk) är att den får särskilda möjligheter att träda fram, t.ex. om man inte går med på tanken att alla människor är själviska eller att all kärlek är idealiserande eller att språk huvudsakligen är förmedling av information eller att arbete antingen är slit eller personligt självförverkligande är det andra håll jag kommer att vrida huvudet mot, och det förändrar mig. Av det skälet skulle jag inte haka upp mig på att Wstein skriver att filosofin "lämnar allt som det är".

Det här kanske är dumt men det jag lärt mig hos wittgensteinianer är nåt jag inte så ofta stöter på i t.ex. kontinental filosofi: en sorts ödmjukhet där filosofin inte kan gå ut på att lägga ut hur saker är, utan filosofin består långt i att prova sig fram, försöka och schabbla bort, fundera och inse att man gått in i en vägg där man börjar prata tomt och inte längre har koll på vad man menar. Det jag ibland stör mig på också hos de filosofer jag uppskattar i den kontinentala filosofin (om man nu kan prata om såna där uppdelningar alls) är att det finns rätt lite rum för att göra filosofin eftertänksam, personlig, självprövande i en annan bemärkelse än allmänt skeptiska påståenden om att man alltid är fången i strukturer eller språklig metafysik som gör genuin självförståelse omöjlig. Jag brukar kolla efter bloggar som behandlar frågor som i nån bemärkelse är filosofiska och då reagerar jag ofta (det finns flera undantag! ska kanske blogga om det nån gång) på ett slags självsäkerhet i tonfallet som gör att jag nästan omedelbums söker mig bort, oavsett om det rör sig om marxistisk ideologikritik eller funderingar om medvetandet. De här människorna har säkert mycket bra att säga men jag orkar inte med ett visst sätt att närma sig saker som jag uppfattar som ogenomträngligt på det sättet att det inte öppnar upp för dialog om vad saker betyder när man skiter i vissa sätt att uttrycka saker intellektuellt genom vissa begrepp och vändningar.

// Sorry gnället, det där lät rejält fucking självgott. Det som jag ofta glömmer bort när jag murar in mig i egna tirader och utfall, men som jag stör mig på när jag ser det hos andra (förstås hehe) är tendensen att säga: det här är RIKTIG filosofi, det här är vad filosofi ÄR, vad det är när det är PÅ ALLVAAAAR - allt annat är bara ytligt skit. Påminnelse: de filosofer jag för egen del tycker mig ha lärt saker av filosoferar i olika anda, med olika anspråk, i olika tonfall; de är bekymrade om olika sorters problem och de ser helt olika på filosofins roll. T.ex. filosofer som Marx, Kierkegaard, Weil, Arendt, Wittgenstein, Butler, Levinas och Rhees har ganska lite gemensamt - jag skulle inte säga att det finns någon allmän bild av filosofi som är "bra". Man gör filosofi på olika sätt, och filosofi kan vara bra på en mängd olika vis.

Och: filosofi är ju inte bara filosofer och böcker. I bra samtal är det helt öppet vad det filosofiska är och hur det kan komma in. Då handlar filosofin om att prata med en enskild annan - det handlar om att prata med dig, och de frågor som sysselsätter och pinar dig, och hur jag själv skulle reagera på att det är just du som säger de här sakerna. I det avseendet kan det inte finnas någon klar gräns mellan det filosofiska och det icke-filosofiska (fast jag vill ju inte heller säga: allt är filosofi, bara att filosofiska frågor anmäler sig på oväntade, ibland plötsliga och förbluffande vis). Här är det filosofiska samma sak som tilltal, att tillsammans med någon annan engageras i ett försök att bli klar över något, eller formulera ett bryderi, eller stava ut en skevhet.

Och detta alltså sagt av en person som har fem miljoner nojor och rädslor om filosofi, filosoferandet, filosofiska samtal - i mitt vardagsliv som filosof ingår ständiga tvivel på vad jag håller på med, vad filosofer håller på med, om det inte vore bättre att mangla dynvar istället för att tänka på Marx, om hur filosofi könas på underliga sätt som är svåra att få tag i och formulera, OJ FAN jag blir trött av att läsa, tala, förstå osv osv, om det är värt att hålla på och gnaga på de här eviga sakerna år ut och år in. Men det är issues jag måste leva med, för det är det enda sättet just nu. Och just därför dyker frågan upp: vad är det i filosofi som är meningsfullt? vad är filosofi? hur ser jag själv på filosofins roll?

Flannery O'connor - Wise Blood (1952)

Flannery O'connor är ett namn jag stött på i olika sammanhang, mest positiva och nämnt av folk vars smak jag litar på. Jag köpte nåt slags Collected works med bibeltunna blad och har nu läst Wise Blood som är O'connors första roman (hon skrev två, och sen en del noveller). Är lite överväldigad, på ett bra sätt. Men frågan inställer sig: varför tycker jag det här är så fint? O'connor skriver som ingen annan jag läst. Hennes prosa är rå och rakt på sak. Alla beskrivningar är slående och det finns inga partier som går så där konventionellt framåt för att historien kräver det. Storyn är inte det viktigaste men den cirklar kring en hemvändande krigsveteran, Haze, som flyttar till en obskyr stad där han försöker sig på en karriär som predikant - för sin egen kyrka, kyrkan utan Kristus där han predikar icke-tro och blasfemi, allt enligt principen "the blind do not see, the deaf do not hear, the lame do not walk, and the dead remain dead". Under sin första vandring på stan, vid ett stånd där en jobbig man marknadsför en mojäng som skalar potatis, träffar han en predikant som bär solglasögon och dennes dotter. Han blir besatt av den här mystiska predikanten. Dottern blir besatt av Haze, eller nåja, hon vill ha honom, ögonaböj. Han törnar också in i Enoch, en artonårig särling som jobbar på ett zoo (han hatar djur men hans öde blir  - - nåja, det säger jag int) och går folk på nerverna. Enoch vill bli vän med Haze, men Haze vill inte ha nån vän. Haze vill - ja, vete fan vad han vill, och det är väl det som romanen handlar om: vart är Haze på väg? Vart är Enoch på väg? Båda är drivna av något, Enoch artikulerar det som "wise blood", någon form av märklig kraft. Det är en historia om en typ som intalar sig själv att han är en ateist som inte behöver andra människor men han kommer inte loss från det religiösa; han dras till predikanter, själv blir han predikant, kanske började han med det för att alla som såg honom tog honom för en sådan, mest på grund av valet av hatt, och hans farfar var därtill predikant. En businesstyp försöker få honom på kroken i sitt predikantstall, men Haze vill inte.

O'connor skriver oroligt, strängt, no-nonsense. Krasst. (Oftast beskrivs hennes prosa som grotesk men det tycker jag inte alls gör den rättvisa.) Alla karaktärer är irriterande, men de blir ändå inte karikatyrer utan det är något som är slående med dem, hur O'connor beskriver förödmjukelse, ensamhet, frustration. Det är inte lätt att veta vad allt det här betyder, om boken ska läsas som en beskrivning av tro - den icke-troende som ett slags troende - eller om texten driver med religiösa fenomen. Kanske är det just det här som jag tycker om. Men okej, mraw mraw - det är knappast någon fin bild av att hitta Jesus som bokens slut erbjuder. Läs själva och bli konfunderade.

Bara för att ge ett exempel på hur O'connor skriver, här är ett stycke där Haze utforskar en förfallen samling begagnade bilar. Han är fast besluten att skaffa en bil, en bil är det allra viktigaste en människa kan äga, resonerar han, som inte ens har körkort. Han får ögonen på ett fint råttfärgat åk och han som säger sig vara ägaren, en snorgärs som svär hela tiden, betraktar honom:

Haze walked around the car. Then he looked through the window at the inside of it. Inside it was a dull greenish dust-color. The back seat was missing but it had a two-by-four stretched across the seat frame to sit on. There were dark green fringed window shades on the two side-back windos. He looked through thew two front windows and he saw the boy sitting on the running board of the car across the gravel road. He had one trouser leg hitched up and he was scratching his ankle that stuck up out of a pulp of yellow sock. He curse far down in his throat as if he was trying to get up phlegm. Thew two window glasses made him a yellow color and distorted his shape. Haze moved quickly from the far side of the car and came around in front. "How much is it?" he asked.
"Jesus on the cross", the boy said, "Christ nailed."
"How much is it?" Haze growled, paling a little.
"How much do you think it's worth?" the boy said. "Give us a estimit."
"It ain't worth what it would take to cart it off. I wouldn't have it."
The boy  gave all his attention to his ankle where there was a scab. Haze looked up and saw a man coming from between two cars over on the boy's side. As he came closer, he saw that the man looked exactly like the boy except that he was two heads taller and he had on a sweat-stained brown felt hat. He was coming up behind the boy, between a row of cars. Whe he got just behind him, he stopped and waited a second. Then he said in a sort of controlled rorar, "Get your butt off that running board!"
The boy snarled and disappeared, scrambling between two cars. 

Jag rekommenderar också John Hustons filmatisering från 1979, mycket trogen romanen, fast kanske inte riktigt lika bra ändå.