17 May 2016

Kapitalism med samvete?

Jag har gått och grubblat på en tidningsartikel jag läste för ett tag sedan. I den uttalar sig en forskare som tycker sig se en utbredd utveckling - en utveckling som gäller hela vårt ekonomiska system. Resonemanget är ambitiöst, och tycks vara avsett att sprida hopp på tvärs mot krisvarsel, cynism och skandaler. Forskaren menar att ett nytt skede nu tagit vid, ett skede som markerar en etisk vändning där kapitalismen inte längre handlar om att skapa vinst. Nu inser man att värdeskapande är så mycket mera än vinst. Det verkar som att forskaren tänker att företag i allt högre grad motiveras av andra saker än vinst; vinster är bara en nödvändighet, men ingen drivkraft.

Resonemanget bygger på att det som är avgörande är hur vi tänker kring ekonomi. Forskaren menar att ett enkelspårigt ekonomiskt narrativ nu bytts ut mot ett mera komplext sätt att tänka. De problem som finns med kapitalismen - att vinster inte sipprar ner är något som nämns - kan enligt detta åtgärdas genom att andra motiv blir tongivande. Nu finns det ett nytt "tryck" på en godare form av kapitalism. Det här trycket består i ökad medvetenhet hos konsumenter, som börjar ställa krav, fler visselblåsare och fler företagare som drivs av andra motiv än vinst. Ramverket som präglar denna nya kapitalism är ett erkännande av företagens delaktighet av en komplicerad social miljö.

För en massa år sen läste jag en hel del resonemang om så kallad företagsetik. Den här forskarens idéer är tankar som omfattas av många. Man hoppas på en bättre och mänskligare kapitalism där företagens beroende av andra aktörer sporrar etiskt handlande. Det som upprätthåller förhoppningen är bilden av att ekonomi består av enskilda företag och att det avgörande är de motiv som styr enskilda människors handlande, må det sedan gälla konsumenter, visselblåsare eller företagare. Just uppställningen mellan det endimensionella och det konplexa ger ytterligare lyster åt tanken: kapitalismen går från det enkla till det komplexa - från det mekaniska till det sociala.

Jag tror det är viktigt att gå i dialog med de här tankarna just eftersom de tycks så vanliga, så lockande. Gå i dialog - och gå till grunden med vad som menas med "det ekonomiska systemet". Är det verkligen motiven som styr? Kan snälla entreprenörer förbättra världen bara de erkänner sitt sociala beroende? - Utmanningen är att titta på vad som lämnas bort i den här bilden: konkurrens, tvingande konkurrens, tvingande omständigheter. Och det är också viktigt att fundera på hur en sådan här bild av etisk kapitalism konstruerar "social omgivning". Här framstår det sociala som något som närmast per definition, när det erkänns, innebär något positivt, progressivt. Om beroenden erkänns är det något som är bra.

(Att "värdeskapande" i de här beskrivningarna blir en yvig gest mot något som tycks självklart - typ: nu skapas värde genom brand, genom något immateriellt, genom etik etc, är så klart symptomatiskt.)

11 May 2016

Detta privilegiumsnack

Måste rista in några ilskna tecken här på ödebloggen för detta måste jag få ur systemet.

En viss känd akademiker/talare brukar med jämna mellanrum skriva lustiga kolumner där han bekänner sin priviligierade status. Kolumnerna börjar med bekännelser om dyra arvoden han kräver, chaufförer som kör honom till flygplatser eller en stabil karriär som gör att han får syssla med vad fan han vill. Och så en litania om de som inte är så priviligierade som han och visst ser han sina fördelar.

Nu läser jag en spalt där han ivrar för feminismen. Och jo, nog är det ju så att han uppskattar Kvinnor! Dem tycker han jättemycket om att bedriva action mellan lakanen med. Osv und so weiter. Men oj vilka privilegier han har haft som man och vore det bara så att alla skulle ha samma möjligheter och ALLA skulle få sitta i Nordeas styrelse (eller nån annan styrelse), då skulle vi leva i en toppenvärld! Feminismen handlar inte om att ta bort något från någon utan bara att vidga möjligheterna! Och ja, för att läsaren inte ska tvivla på trovärdigheten - professorn har faktiskt haft lite intimt action med feminister också. Kolumnens fromma budskap: det är roligt med action mellan lakanen; feminismen handlar inte om att förstöra någons party.

Nå vad är det nu som går mig på nerven? Jo, den här eviga performancen om att kolumnisten själv är exemplet på orättvisorna i samhället. "Om jag var kvinna skulle jag inte ha lika stor framgång". Men istället för att en sådan rörelse skulle göra oss uppmärksamma på en omedelbar nöd - så här kan det inte fungera - är det skribentens position som står i centrum.

Alltså problemet nu är ju helt sant att det råder brist på män som engagerar sig för dom här frågorna. Därför är det bra om en sån här man träder fram som feminist. Men här blir nästan allt fokus på just det där framträdandet, ett ståhej kring "att vara feminist". Att vara man och feminist. Kolumnen vädjar till att vi ska beundra denna moderna, fräscha man och hans fräsiga stil.

Jag tror inte privilegiebekännelser tar oss särskilt långt. Kanske gör de det i något sammanhang. Om de innebär ett ödmjukt granskande av var du själv står, vad det innebär att stå där, vad det innebär för ditt ansvar, det du kan göra, och vad du står i relation till. Men mycket oftare upplever jag att de diskussioner om privilegier som snurrar nu i såväl styrelsefeminism som - vad ska vi kalla det - intersektionell feminism tenderar att koka ner vad det är att tala till att tala ur en viss position. Och att en position liksom är vad den är.

3 May 2016

Omvälvande småprat

Jag ramlade via ett tips över poddcasten Sandström gjord av syskonen Peter & Ann-Sophie. Från sekund ett är jag trollbunden av detta. Podden görs på den österbottniska purmodialekten och det är den mångskiftande syskondynamiken som sätter tonen. Att syskonen är radiodokumentärist (och -reporter) respektive författare gör att de behärskar mediet fullständigt. Jag har inte lyssnat på så många poddcastar, men när jag lyssnar på den här inser jag mediets möjligheter. Varför ska man lyssna? Podden tar ut svängarna - ordentligt, och det är som om hela livet ryms med i syskonens gnabb och berättande. Det som sägs är inte rafflande eller snaskigt utan just väldigt vardagligt. Kanske är det vad som gör podden så bra, tilliten till att det vardagliga är intressant och berörande. Sandström-podden är dessutom rolig - jag tror jag de facto störde mina grannar en del när jag lyssnade på den - utan att alls tyckas ha som avsikt att vara det. Det är inte humorradio. Ja, alltså detta är helt briljant, hoppas syskonen lagar nästa avsnitt snart! OCH så inser jag att jag missat Ann-Sophie Sandströms dokumentärer (en om galenskap, en annan om Mamm) - åh, hoppas YLE lägger upp dem igen i något tag.

These past weeks


Nästan hela min mentala energi just nu går åt till att skriva en text som handlar om spänningen mellan arbetskritiken som ett engagemang här & nu och som ett försök att gestalta vad det är att leva i kapitalismen, detta system, denna logik. Jag rullar runt Åbo och försöker bli klar över anti-politik, kritik som öppnar upp framtiden och den klistriga frågan "men vad ska vi GÖRA". Går på förstamajdemonstration med Vänsterförbundet och känner en bekant konflikt blomma upp. Sitter i solen och svettas under ett tal där Finlands mest lovande politiker säger att det hen vill göra, det är inget radikalt minsann. Finland på fötter, Finland i arbete, basinkomst kanske, investera i infrastruktur, hjälpa småföretag. Här & nu. Är det här det enda här & nu vi har? Sitter i saluhallen på ett fiskstinkande café, Åbos mysigaste, och våndas över en text om flykten från värde- och arbetssamhället. Avvecklandet som ska ske genom gemenskapens gemenskap, klassen som inte längre är klass. Allt på en gång, inget gradvis, ingen strategi, inga krav. Ingen politik, inga delmål. Ingen kolonilottsutopism. Texten slutar: och här och nu, här och nu. Ett öppet, förvirrat, lite förtvivlat, men ändå angeläget slut. Finns det något annat här & nu än att göra det mindre hemskt för arbetslösa, satsa på infrastrukturen, sluta skära ner i utbildningen, försvåra skatteflykt, klara av minimala klimatmål, öronmärka mer pengar åt äldreomsorgen, trygga familjeåterförening för asylsökande, riva upp besluten om ökade självrisker för att köpa mediciner, stimulera hemmamarknaden, införa sex timmars arbetsdag, ta mera statslån? Försöka fälla regeringen och hoppas på en ny, med mindre destruktiv politik? Alla de här sakerna är, här och nu, extremt viktiga. Men ändå - ändå verkar det finnas ett annat här & nu, som blänker fram, blixtvis, med en annorlunda logik. Jag ska försöka skriva om det där som blänkar till.

16 April 2016

Konferenskoman

Okej, så hur gick det med nya insikter om kritik och feministisk teori?

Öh, inget vidare. Jag slank in på konferensen och drabbades genast av ett fenomen jag upplever nästan varje gång jag besöker sådana här evenmang. Jag blir trött. Alltså sova-trött. Oberoende av vad som sägs förflyttas jag nästan genast till gränslandet mellan dröm och vakenhet. Egentligen vill jag följa med i diskussionen, som för dagen handlar om epistemiska ovanor i feministisk teori, men engagemanger upplöses i en kompakt vägg av sömnighet.

Tankarna rör sig groggigt från en sak till nästa. Jag försöker lyssna på föredraget, bland annat en diskussion om hur snabbheten i den kommodifierade begreppskvarnen ska motarbetas med en långsamhet som föredragshållaren halvmetaforiskt kallar "filologi". Jag försöker utvärdera problemet med att ställa snabbhet mot långsamhet, begripligheten som ändå finns i uppställningen - långsamhet öppnar upp för sanningssökande. Att betona långsamhet verkar ändå betänkligt om analysen stannar vid att det är själva snabbheten, hastigheten, farten som gör forskare så benägna att kasta sig från modebegrepp till modebegrepp. Sen tänker jag att är jag just så där ogin igen som jag inte borde vara - och så blir jag blixtsömning.

Ett föredrag handlar om performativitetsbegreppet hos Butler och den psykoanalytiska bakgrunden som borde lyftas fram, istället för en upptagenhet vid sociala ytfenomen. Jag försöker hänga med, men börjar stirra på den märkliga exceltabell som människan framför mig tycks ha uppslagen på sin datorskärm. Vad står det i tabellen? Tankarna stövar, blir luddigare, jag sover nu. Väcks av att Lacan gjort inträde i föredraget och det sägs något om det traumatiska som vidhäftar det Samma men nu har jag ju somnat igen så jag förstår inte om det är Lacan eller Freud eller Butlar som eventuellt menar det och inte förstår jag någonting annat heller. Luften är tjock som betong och jag beundrar människors frisyrer och gör en katalog över olika discipliners hårmoden. I Finland var det populärt med hästsvans hos filosofimän ett slag. Det modet finns inte kvar, tror jag. Nu har en kommentator greppat mikrofonen. Jag tuppar av rätt så fort men hinner uppfatta att hen vill gå i närkamp med begreppet om det reala och om det eventuellt finns ett sådant begrepp hos Butler och... S ger mig en lapp. Tänker på hur vi brukade skicka skojiga lappar på forskis förritiden. Det var kul. Vi har haft en dispyt med C om rosa fjäderboar (pluralform? boor?) och bad girls in academia på en tandläkarstudentrestaurang i närheten med det sexiga och mumsiga namnet Dental. Tänker på lasagne, tänker på fjäderboa, tänker på det reala, tänker på solen.

Och så funderar jag på den socialitet som konferensen ofta kännetecknas av. Blandningen mellan artiga betygelser mellan talare och extraslappt häng mellan kollegor i pausen. Hur det slappa blir liksom megamegaslappt och alla skämt är roliga, också dom sämsta. I publiken är det någon som snyter sig med ett trumpetande ljud. När hen gjort detta för femte gånger brister publiken ut i - skratt.
Sen till slut tänker jag att fuck this, nu ger jag opp. Lämnar den sista sessionen därhän och klampar ut i det iskalla vårvädret efter en diskussionsstump med E. Tänker på Y som brukar betona att det är lika viktigt att skolka som att närvara vid konferenssessioner. Skolket är liksom en inbyggd del av konferensupplevelsen. Så är det; jag känner det enorma frihetssuget och så känner jag mig vaknare än nånsin annars där jag går förbi Upseerikerho på den där gatan vad den nu heter.

14 April 2016

Filosofblicken.

En filosof är inte rädd. En filosof är inte liten. En filosof vill inte vara snäll. En filosof är inte omtöcknad. En filosof är inte ur slag. En filosof är inte feg. En filosof är inte ledsen. En filosof är inte bortkollrad. En filosof blir inte svarslös. En filosof tar inget personligt. En filosof är inte trött. En filosof är inte dumlycklig. En filosof blir inte nedslagen. En filosof blir inte fientlig. En filosof ballar inte ur. En filosof blir inte knäsvag. En filosof blir inte tom i huvudet. En filosof blir inte blixtförbannad. En filosof får inte ångest. En filosof är inte tramsig. En filosof förstummas inte av tvivel. En filosof blir inte paralyserad. En filosof vill inte krama om hela världen. En filosof tappar inte modet. En filosof tappar inte suget. En filosof tappar inte orden. En filosof tappar inte lusten. En filosof tappar inte fotfästet. En filosof tappar inte gnistan. En filosof tappar inte fattningen. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd.

Jag har varit på föredrag. I föredraget sades det saker om bildning, utbildning. BRA SAKER. Tydliga och vettiga och skärpta. Jag nickade i samförstånd, jag lystrade, jag kände mig klokare. Men/och/men. I beskrivningen av den goda bildningen, den som skiljer sig från karriärism, konkurrens, bästa-broder-pakter och traditionsvurmande är det, bland de fina beskrivningarna, ett stråk som jag inte kan annat än känna mig ofantligt lockad av samtidigt som jag är otroligt skrämd av vad den gör med mig när jag dras med. Detta är: en inställning till humanistisk forskning som varken är inställsam eller tomt traditionsvädjande utgår från brutal självkännedom. Obarmhärtig kritik både av en själv och av andra. Motorsågsvariant av "känn dig själv". Bullshit ska uppdagas, blahi-blaha ska genomlysas, falskhet ska uppdagas, självbedrägerier ska fiskas upp och penetreras. Istället för allmänljummet kritiskt tänkande: krossa skevheterna, rikta stålblicken, var obarmhärtig. VAR INTE SNÄLL. (Inte elak heller.) Det handlar om sanning. Och sanningen når man ingalunda genom mysiga bekräftelsesamkväm eller ryggdunkande kollokvier.

Säger jag: "men vi är ju inte mer än människor ändå..."?

Alltså, det jag undrar är faktiskt vad det är för filosofisk inställning som ser sig själv just som obarmhärtig krossare, sanningssägare, motvalls, tagg i köttet?

Det är något med den filosofi som tar en närmast heroisk skepnad - heroisk i sin kultur- och självkritik - som jag samtidigt känner mig ofantligt lockad av (riktigt sådär i skinnet), men också - for lack of better words - existentiellt skrämd av. Vad gör den med mig? Hur ser jag människor jag pratar med, umgås med, hur ser jag det jag "kritiserar"?

Bra filosofi är modig. Vad betyder "mod" här? Är det alltid modigast att lägga fram de saftigaste självbedrägerierna, skärpa blicken för det allra jävligaste, ruttnaste, unknaste, korruptaste?

En annan bild: filosofi börjar med generositet, att hjälpa varandra att tänka, att inbjuda till att fundera tillsammans. Att någon formulerar en tanke och min uppgift är att förvalta den på bästa sätt, på rättvisaste sätt, att begripa varifrån den kommer och vart den och du är på väg. Att gemensamt grubbla och där gemensamheten inte måste vara antingen rutten eller skoningslös, utan kräver en ständig vakenhet inför samlivets alla former, inte bara på ont, utan också på gott. Att filosofi också kräver en vakenhet inte bara för det skeva, utan också det goda-i-det-skeva, det goda som kan ligga på glänt, och som behöver lockas fram.

(Det här inlägget är skivet i affekt, precis som det skall vara.)

Morgondagens program: en konferens som heter "A critique of our own" som på sätt och vis korsar de här sakerna, från feminismens och queerteorins håll. En hurudan hållning är den kritiska?

11 April 2016

Staden!

Det jag i huvudsak hängett mig åt på sistone är en nyfunnen podcast vid namn Staden. Kan inte säga att jag egentligen följt med någon podcast någon längre tid (förutom Patrik Hagmans Läsarpodd som jag lyssnar på intresse) och känner inte formatet så bra. Stötte på den här via irrskrivande kring urbanisering som jag råkat in på. Staden görs av urbanhistorikern Håkan Forsell och Dan Hallemar som är chefredaktör på tidskriften Arkitektur. Och ja, arkitektur handlar det om. Och urbanisering, stadsplanering och stadsliv i dess olika former. Varför är detta så bra? När jag stöter på riktigt bra grejer får jag en känsla av att världen öppnar sig på nytt, att jag erbjuds en ny form av uppmärksamhet, en ny ingång till saker och ting. Just detta är Staden. De två typerna diskuterar i en lugn ton om ett visst tema som ofta startar i en viss stad. Mycket, mycket sällan hänfaller podden åt att pliktskyldigt räkna upp det bekanta, berömda byggnader, ikoniska hörn. Nej, greppet är annorlunda.

De program jag hittills lyssnat på har utgått från städer så olika som Tel aviv, Borlänge, Uppsala, Hjo och Berlin. Med flera. Oavsett vad det är som har avhandlats har det gjorts med både inlevelse, kunskap och rörlighet på ett sätt som gör att jag fattar intresse för sådant jag inte alls trodde att jag skulle tycka är spännande. Och staden, den öppnar sig från en mängd olika vinklar. Perspektiven är ofta historiska, så att stadsplanering, stadsliv och arkitektur förläggs i olika tidsskikt med fascinerande relationer till varandra. Ett avsnitt handlar om sjukhusstaden, ett annat om trästäder, ett tredje om fabriker. Det är vansinnigt lärorikt, helt enkelt. Fokus flyttar från små sammanhang (kanske ett kommunalråds beslut) till en historisk tendens. Stadslivet behandlar varken enbart som strukturer, ting eller upplevelser. Frågan om varför en stad ser ut som den gör återkommer, men den frågan blir liksom levande, inte ett sterilt utgrävande. Oväntade associationer och kopplingar får en att se hur ett fenomen hänger ihop med ett annat, vare sig det gäller gågator, avloppssystem eller kasernområden. Det är kort sagt otroligt ambitiöst, detta program, och samtidigt fullständigt icke-pompöst. Jag vet inte hur dom lyckas, men det gör dom.

Jag har legat och kurat med dessa program i ett par veckor och fantastiskt nog finns alla program tillgängliga att lyssna på. HURRA för den här podcasten!

5 April 2016

Vad hotar utbildningen?

Jag grunnar fortsättningsvis på frågan om bildning/kunskap - hur vi talar om vad det innebär att lära sig, att utbilda sig. Ibland heter det att bildning av en viss sort och karaktär behövs i samhället som ett sätt att skapa "en levande demokrati". En bild: en viss typ av medborgare behövs för en robust demokrati. Som att vi måste tänka igenom hurudan medborgare som behövs för en robust eller vital demokrati. En sådan formulering är inte så märklig egentligen, men jag är trots det inte helt klar på vad som avses i det här som oftast blir en slogan, inte minst i form av att en levande demokrati behöver så kallat socialt kapital. Jag läser två texter som lyfter upp frågan om vad utbildning och samhälleligt engagemang i en tid där kunskap ofta ses som en teknisk, funktionellt förankrad förmåga. Texterna närmar sig den här frågan på två radikalt olika sätt, även om det finns likheter. (Sorry, långt inlägg, texten är mest anteckningar för mig själv för att kunna tänka vidare kring det här.) Det finns många problem i båda angreppssätten, men här vill jag bara beskriva dem.

1.
In a world that has largely abandoned egalitarian and democratic impulses, what will it take to educate young people to challenge authority, resist the notion that education is only training, and redefine public and higher education as democratic public spheres?
Ett annat sätt att uttrycka hur det praxisförankrade nyspråket som präglar utbildning kan bemötas är att efterlysa ett nytt språk för att tala om vad som är viktigt. Ett språk som går bortom den managerialism som råder. Henry Giroux skriver en lång essä i Monthly review. "Given the multiple crises that haunt the current historical conjecture, educators need a new language for addressing the changing contexts and issues facing a world in which an unprecedented convergence of resources ... is increasingly used to concentrate powerful and diverse forms of control and domination."

Giroux efterlyser en rörlig, icke-dogmatisk politisering av pedagogiken som innebär att makt och kunskap blir en del av ett öppet frågande och synliggörande. Kunskap som tekniska färdigheter som gör oss till funktionärer i en orättvis värld kritiseras. Den kritiska pedagogiken innehåller visioner om samfundets liv. En idé om transparens tycks lura i bakgrunden: de sätt på vilka den pedagogiska aktiviteten reglerar/organiserar kunskap och mening ska öppet tydliggöras. Målet tycks vara att en sådan diskussion visar hur pedagogiken utgör en del av politik. Tanken relateras till Bourdieu: det gäller att avslöja de maktstrukturer som finns i kunskapande och inlärning. Den här maktdimensionen tycks alltid vara närvarande och måste alltid motas bort (pedagogik som erkännanderelationer). Den största utmaningen består i att koppla kunskap till makt, kort sagt.

Men Giroux skriver också om att det som den kritiska pedagogiken strävar efter inte bara är kritiskt tänkande, utan också politisk aktivism. Dewey citeras uppskattande: demokratin måste födas på nytt i varje generation. Den ska alltså gynna "democratic values, relations, autonomy and social change". Det "kritiska" som eftersträvas får inte stanna vid det synliggörande, utan ska också vara förbundet med ansvarstagande. Det räcker inte med att vara medveten. Förutsättningar för handling måste skapas. Vad innebär detta? Studenter ska inte formas, utan ska bli producenter, av kunskap och värden. Målet är självutveckling och socialt engagemang: frihet istället för repression.

2.

Jag läser också en intressant text av den australiensiska filosofen Raimond Gaita som handlar om universitetets roll i en värld där vi mer och mer talar om studenter som kunder. Den kluriga rubriken är: "to civilize the city?" Gaita skriver bra om hur vi inte kan låtsas som att det nyspråk som florerar nu kan avvisas bara genom att säga att vi visserligen talar på ett sätt, men verksamheten, själva den konkreta pedagogiska gärningen, ser annorlunda ut och förblir opåverkad. Han beskriver en form av hybris som går ut på en tröstande ironisk distans man tror sig ha: att t.ex. tänka att vi nog kan överlista systemet genom att vara strategiska, medan vi samtidigt tar hand om det som är vårt. En annan tankefigur är att målet är att hitta sin egen balans (t.e.x mellan forskning och undervisning). Men balanstanken, skriver Gaita, döljer vad det är som ställs mot varandra och hur vägandet uppstår.

Liksom Giroux påpekar också Gaita det farliga i att behandla utbildningen som något instrumentellt. Men i en mycket högre grad än den tidigare talar Gaita om utbildning - eller filosofi är snarare vad han oftast talar om - som ett egenvärde, där verksamhetens meningsfullhet visar sig i människors liv. Att tala om att vara kund eller att skapa balans förmår inte uppmärksamma vad som står på spel när människor är oeniga om vad som är viktigt för den verksamhet de är delaktiga i. I motsats till kundens vilja att få det paket som den betalat för är vetenskap/filosofi sådan, att det tar tid att förstå vad som är viktigt, och vad som är bra. När jag börjar studera kan jag ännu inte riktigt veta vad det är jag vill ha.

Han frågar vad det betyder att försvara universitetets idé idag. Utmaningen är varken att hitta det perfekta historiska exemplet på ett spirande universitet, eller att renodla en platonsk idé. Gaita artikulerar en tanke om "inwardness", ja till och med the "unworldly" - ett akademiskt samfund där reflektion växer fram och fördjupas, så att också nya dimensioner träder fram. På samma sätt som Giroux är han kritisk mot att tänka att tillståndet utbildningen befinner sig i nu kan ses som att det är en viss idé som förfallit. Förändringen är historisk och politisk (nya institutioner, ändrade sociala mönster), men för Gaita är det viktigt att beskriva den som att vi nu förlorat kontakten med vissa "standarder". Hans tänktande rör sig just kring att "förlora kontakten" med något. Eller kanske egentligen: det inte finns plats för fördjupning, reflektion kring vad som är viktigt, vad som är sant.

Där Giroux för fram en idé om kritisk pedagogik som riktar sig utåt, mot politik, aktivism talar Gaita om inwardness, att vetenskap och filosofi är meningsfullt utifrån den sorts liv som engagemanget med vetenskap och filosofi innebär. Det är livet som akademiker som står på spel då t.ex. humaniora hotas genom fetischen av nytta eller redovisningsmani. Akademiker står symptomatiskt nog nu inför svårigheten att försvara detta liv inför ett språk som är helt immunt för det.

Gaita är på ett helt explicit sätt kritisk mot att försvara akademin genom hänvisningar till samhälleligt engagemang. Sextiotalets studentrörelse ställde, skriver han, forskningen i revolutionens tjänst. Men det här gör inte att det är lätt att istället svänga sig med idén att universitetet är till för sin egen skull:
Som conceptions of intrinsic value go deep; others, however, are relatively shallow. Expressions such as 'for its own sake' and 'for its intrinsic value' mean something only in the context of a common understanding of how to characterize, more positively and fully, the value of something pursued 'for its own sake'. When such common understanding is absent, those expressions often convey the vague thought that something that should not be pursued only for its instrumental value is pursued only for that value. 
Giroux och Gaita kunde inte skilja sig mer än när de ger uttryck för det som hotar en levande pedagogik. Där Giroux talar om kapitailsm och maktspråk, talar Gaita om en (kollektiv) oförmåga att se djupet/allvaret i "the life of the mind". Och detta är alltså, i någon mening, en begreppslig förlust som syns i hur det akademiska livet blir en karriär eller ett jobb. Gaita kan sägas representera en bild av bildning, i meningen "persoanl cultivation", där människor ser nya saker, fördjupar sig, engagerar sig i en verksamhet som förändrar dem. Vad återstår det i denna idé för oss att kämpa för, frågar Gaita, som oroar sig för om den överhuvudtaget är tillgänglig. Typ: kan vi tala icke-ironiskt om kärleken till sanning? Men samtidigt som Gaita (över)betonar idén och dess o/tillgänglighet, är det han slutligen vill säga något om det liv som akademiker lever.

På frågan om akademikern eller filosofen har en skyldighet att engagera sig i samhällelig debatt svarar Gaita: det beror på - hur det är fatt med akademin/filosofin. Men kanske kan man ändå säga, föreslår han, att det är en brist om filosofin och den offentliga diskussionen glider isär. Akademiker uppmuntras att publicera sig i facktidskrifter, inte att diskutera med icke-akademiker.

Giroux ser den kritiska pedagogiken som ett sätt att utmana och uppdaga maktstrukturer. Gaita ser makt på ett helt annat sätt, tror jag. Han skriver så här: "The difficulty is not so much that of speaking truth to power, but of speaking truth to a very attractive urbanity - sometimes even to glamor - that deprives most of what is taught in a university of the power really to shake us." Den här meningen tror jag sammanfattar skillnaden mellan två olika sätt att se på utbildning och forskning/vetenskap och hoten som riktas mot dem.

9 March 2016

mittiläsningen: Shirley Jackson

Jag läser en novellsamling av den amerikanska författaren Shirley Jackson som heter The Lottery and Other Stories. Låt det bli sagt genast: Jackson är en skribent som på ett lågmält sätt extraherar fram en typ av mycket vardaglig fasa. Hon rubriceras ofta som skräckförfattare. Tydligen har hon också skrivit saker som är mer renodlad "horror" men genast när jag börjar läsa den här samlingen med noveller blir det tydligt att blicken riktas mot skräck, en märklig sorts melankolisk skräck.

En av berättelserna handlar om en ung man, Tom, som bor i en prydlig våning. Han fixar middag åt sin slarvmaja-granne som bor i en nästan likadan, men råddigare, lägenhet dit han har nyckel. Grannen kommer över, och Tom vill excellera med rätter och dukning. Mitt under middagen dyker grannens chef upp en bullrig typ. Grannen vill göra ett gott intryck, bjuder in chefen och börjar agera värdinna. Den egentliga värden upptäcker att hans granne gradvis börjar presentera honom som sin gäst, och att hon ger sken av att lägenheten är hennes. Den korta och lakoniska berättelsen slutar med att Tom blir bortbaxad till grannens råddiga lya. Alltså det här låter ju inte särskilt mycket "horror" men i Jacksons sätt att skriva blir det just skräck som träder fram. En fasa som liknar t.ex. en situation där du säger något, men den du pratar med reagerar som om du inte sagt något överhuvudtaget.

Jacksons stil är inte lågmäld som i "lugn humanism" eller så. Det är litteratur hård som flinta. Absolut gehör för stämningar och dialog. Alltså jag vet om ganska få författare som är skickliga på att skriva dialog. Ofta är dialogen det som blir lite töntigt, lite generiskt, lite enahanda. Hos Jackson: svängarna tas ut, i det lilla. Jag blir ibland överväldigad av att läsa skönlitteratur. Det här är en sådan gång, utan att jag egentligen är förmögen att säga varför, vad det är som träffar så rätt.

Jag påmindes om Jackson när jag läste en streckare i SvD för inte så länge sen. Kom ihåg att jag i mina bokhamstringsskov införskaffat en novellsamling - måste genast sätta igång och läsa. En formulering i streckaren jag upplever att är på pricken är att Jackson inte är ute efter att uppdaga en form av fasa som vilar under en välpolerad yta. Obehaget som träder fram kunde i just de berättelser jag hittills läst istället ses som en sorts aspektseende: vardagen blixtbelyses på ett visst sätt. Det fasansfulla är inte mystiskt, utan självklart. Och det är den här självklarheten som gör berättelserna, bland dem den om Tom som undergivet blir förvisad till grannen efter att ha blivit veritabelt utsuddad ur sitt eget liv, så smärtsamma att läsa.

Det som slår mig som ovanligt i novellerna är hur fasan förankras i en grundläggande sorg. Det här gör berättelserna till existentiella rivjärn.

5 March 2016

High-security race to the bottom

På teve sändes nyligen den svenska dokumentären Förvaret från 2015 (regisserad av Anna Persson och Shaon Chakraborty). Dokumentären följer med en fängelseliknande anstalt för människor som kort sagt ska tvingas ut ur Sverige - asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och som Migrationsverket bedömer att måste hållas i förvar, låsas in, tills de deporteras. Lågmälda scener lyfter fram den oro som enhetens boende känner. Ibland bottenlös oro. Ibland: en tom korridor, någon som skriker. Flera av de tvångsintagna har varit på anstalten under många månader i väntan på olika beslut. Bland personalen får vi möta människor som bryr sig, som försöker göra situationen drägligare för de som tvingas bo där. Vardagliga saker som att röka på gården eller göra det trevligt på kvällsfikat. I flera repriser ifrågasätts den här vänligheten, mänskligheten av ledningen som ett problem. Att en enhet ordnar trevligt till kaffet eller så förvandlas till en besvärlig standardhöjning: det får de andra enheterna att se dåliga ut och sådant kan ju inte pågå. Det här sägs i en anda av: nämen ni förstår ju hur det är.... Ett åberopande av yrkesmässigt samförstånd. Personalen uppmanas att förhålla sig som "tjänstemän", att hålla distansen, tänka på sin roll. Just misstänksamheten mot att göra boendet mindre byråkratiskt är slående. Istället för att det är byråkratin som framstår som det stabila och självklara är det här som att fasthållandet vid professionella standarder framstår som ett pågående drag i en outsägligt grym migrationspolitik där människor måste behandlas som bytbara representanter för strömmen av migranter.

- - - För ett tag sedan, några månader nu, läser jag om de finländska planerna på att bygga nya enheter för asylsökanden som nekats asyl och som inte lämnar landet frivilligt. I tidningen konstaterades det här som någon typ av helt naturlig utveckling, något som måste växa fram, givet läget.

Förvaret frammanar bilden av en byråkratisk anstalt där ledningen förvandlar situationen till neutraliserande nyspråk ("förvar", "förvarstagna") där det institutionaliserade våldet ändå knappast blir mindre påtagligt. Dokumentären visar också på ett beundransvärt sakligt sätt hur människor hanterar den här vidriga situationen. Personal som inte låter en minimistandard begränsa hur de gör sitt jobb. En av de tvångsintagna, en ung man, verkar hålla sig vid liv genom att ifrågasätta, prata, diskutera. Det är en osentimental produktion som är ruggig att se just eftersom den är så ointresserad t.ex. av "human interest". Vi serveras inte en bekväm helhetsfigurbild av de människor som förekommer i filmen. Men bilderna engagerar. Det här är eventuellt ett politiskt relevant angreppssätt: i filmen får vi se människor som frågas ut om vem de är. En kvinna från Tjetjenien med svåra hjärtproblem säger att hon flytt från två krig. Hon intervjuas av byråkrater som hävdar att hon förfalskat sitt namn och sina personuppgifter - nu ska hela sanningen fram. "Hela sanningen" blir ett led i utredningen: ska hon få stanna?

Dokumentären har ofta fått recensenter att hänvisa till den amerikanske dokumentärskaparen Frederick Wiseman. Wisemans filmer borde jag i något skede få tassarna över. - - Men en grej om det: när den här jämförelsen görs, och när det konstaterats att dokumentären inte är sentimental, sägs det allt som oftast att kameran är "objektivt registrerande". Det är en ganska märklig (och tröttsam!) dikotomi: antingen tårdrypande manipulation eller det objektivt registrerande. Kan det inte finnas många andra sätt att göra icke-sentimental dokumentärfilm?

29 February 2016

These past weeks

1. Läser ett fint citat av Rebecca Solnit: "Det finns ett slags antikritik som strävar efter att utvidga konstverket, genom att hitta beröringspunkter, genom att ge det en mer öppen tolkning, bjuda in möjligheterna, så att verket efteråt är mer komplext och fritt än det var från början. Riktigt betydelsefull kritik kan befria ett konstverk, så att det blir synligt i sin helhet och fortsätter att leva och blir inbegripet i ett samtal som aldrig upphör utan i stället fortsätter att ge näring åt fantasin." Solnit är hon som skrivit om mansplaining btw. Jag måste läsa Solnit; höh, att jag läser så långsamt och knaggligt. Det visar sig lite överraskande att hon står där, i min hylla. The Faraway Nearby. Men, citatet: kritiken som öppnar upp, utvidgar, ger rum - ger verket möjlighet att forsätta leva. Kritik, här, är inte att behärska eller avslöja, eller ens att borra in sig i en specifik typ av läsning. Kritik som samtal! På tal om det ska jag också läsa Eve Kosofsky Sedgwick om paranoid & reparative readings.

2. Vissa har en sådan förmåga att levandegöra platser! Jag läste ponks' rapport från Rom (jämte bilder på fejan) och fick omedelbart ett behov - inte kanske av att resa men att utforska saker, kanske bara ta bussen till Kråkkärret, eller kanske bara knyta skorna och gå ner på stan. Texter&bilder som påminner en om ingenting mindre än varför det är gott att leva och rumla omkring i detta allt. Tack Lotta! Men jo jag vill åka till Rom också. Nån gång. Var där 2009 på en mycket märklig och på det stora hela mycket fin resa.

3. Min morbror dog förra veckan. Jag pratade med mim mamma i telefon ganska mycket den här perioden. Hon var där med honom in i det sista. Jag sitter på soffan i Åbo och Åland känns som andra sidan världen - jag önskar jag skulle ha varit där, med mina släktingar. Istället är jag hemma, oförmögen att göra något annat än att laga en massiv portion mat, titta på solen genom lortiga fönster, gå en promenad och ta en kaffe på ett café jag vanligen aldrig besöker. Livet är så satans skört.

4. Jag och B läser Rush Rhees. En aspekt av filosofi jag slås av särskilt nu när jag inte vistas på universitetet längre, inte vistas i en filosofisk miljö där filosofiska samtal av olika slag pågår, är hur mödosamt det kan vara att få filosofiska frågor att över huvudtaget öppna sig. För att återgå till Solnit-citatet: bli levande. Upplevelsen är naturligtvis psykologisk i någon mening, och kanske är det en fråga om läggning också. Men, typ: att vara inne i att fundera på vissa saker versus att förlora kontakten med vissa frågeställningar. Min upplevelse av "att förlora kontakten" innebär att det krävs arbete från min sida för att texten inte ska förbli stum, förbli en samling av stumma resonemang. Jag måste engagera mig för att förstå varför det är angeläget att ställa vissa sorters frågor, eller oroas av vissa typer av sätt att tänka. En av texterna kritiserar en förståelse av "vetenskaplighet" som utgår från att vetenskapen (det vetenskapliga som enhetlig världsbild) ska sätta oss på rätt köl i kunskapsteoretiska frågor. Det här påminner mig igen om vad det var att börja studera filosofi, där en del av svårigheterna - det var ingenting negativt i dem, utan det var en ganska neutral och till och med positivupplevelse , också i sin frustration, vill jag minnas - bestod i att se varför nåt överhuvudtaget är ett filosofiskt problem. Är det här månne bara en psykologisk grej, eller hur ska det beskrivas? Alltså min avsikt är inte att säga att filosofiska diskussioner är meningsfulla bara när man är mitt inne i dem. Jag vill helt enkelt beskriva en lite underlig personlig erfarenhet som handlar om vad det är som krävs av mig för att engagera mig för en text - ja, för att förstå en text - att förstå på något sätt är att engagera sig.

5. Solen, solen, solen. Solen! Den skiner så brutalt så här års - blir lika paff och överväldigad varje år.

26 February 2016

bildning

Jag ser ett tv-program där Horace Engdahl och Liv Strömqvist tussas ihop för att tillsammans göra en Bildningsresa. De förstra avsnittena utspelar sig i Köpenhamn och Berlin. Det är så satans awkward. Liv kollar misstroget på Horace som docerar och föreläser och mansplainar. Liv ställer frågor som en duktig och intresserad elev. Hon får prata/ifrågasätta lite mer i klipp där hon ensam är med. Horace kollar lite överlägset på Liv. Det känns som hårt regisserad teve där idén är att nåt ska kläscha: Feministen & Kulturmannen. En stolpig voice-over läser citat från Kierkegaard och Goethe. Kulturisterna går vilse på kyrkogård. Kulturisterna går vilse på Berlins gator. Ansträngt gemyt. Det är alltså tänkt att handla om bildning. Jag undrar vem programmet är tänkt att nå ut till. Eller är det bitsk satir ämnad att reta vissa? De första två avsnittena rör upp ett virrvarr av bilder av bildning och anti-bildning: att vara kultiverad, att vara intresserad av historia, att känna till klassikerna, att ifrågasätta kanon. Voice-overn läser citat och jag blir pinsamt berörd av den teatralt allvarstyngda rösten. Kanske är jag fel målgrupp? Vem är rätt målgrupp? Hur är det tänkt att detta ska engagera?

När jag ser det märkliga programmet tänker jag på min svårfångade aversion mot begreppet "bildning" (ännu värre på finska: sivistys). Är jag bara sur på det där avmätt överklassiga i bildningsbegreppet, det som luktar kanon och makt och Europa, Europa? Just det där som kommer fram i tv-programmet?

Delvis säkert. Men något annat är det också som framhållandet av "bildning" triggar, och jag försöker förstå vad det är, eller vari min, kanske falska & ogrundade historieobildade irritation ligger. Eller kanske är det inte irritation utan frustration som på något vis handlar om en lika frustrerad och ofta sorgsen diskussion som försiggår nu, ofta om universitetet och allt som gått åt helvete.

Finland skär ner i utbildningssektorn med massa miljarder. Universiteten säger upp folk. Det här är ofantligt destruktivt. Är det inte viktigt i denna ödeläggelsens stund att just prata om och påminna sig om bildning?

Bildning är viktigt i sig och för sin egen skull och ska inte motiveras med något yttre. Typ så?

Samtliga politiker, eller många av dem i alla fall, skulle utan vidare intyga att de visst stöder bildning. Ingen kotte vill vara emot bildning (liksom ingen vill vara mot "kultur"). Alla vill ha bildning. Bildung ist gut ja. I ett tidningsreportage för någon månad sedan läser jag om hur bildning är ett gammalt högerideal som nu svikits. Bildningen har blivit de rödgrönas sak, målar artikeln upp. Men är det möjligt att ens tänka sig att det någon verkligen tar strid för är just bildning?

Det som jag försöker reda ut för mig själv: något som ibland gör diskussionerna om - eller snarare beklagandena av - nedskärningspolitiken, universiteten, utbildningspolitiken, tama är att bildning blir ett ideal som tas för givet. Som om vi alla visste vad det är. Problemet är bara att helt paktiskt fixa gedigna institutionella ramverk, sen rullar det nog på. Det är ju det där bildningBildung, nåt prima och bra som omfattas till höger/vänster som ska värnas om i sig. Och den tanken är ju inte helt fel på det sättet att ett sådant argumenterande kan hjälpa till att betona universitetets autonomi, till exempel. Jag antar att retoriken om att "värdera i sig" ganska ofta har karaktären av: tassarna bort! Vilket är helt ok, men kan göra det svårt för diskussionen att verkligen leva, och urskilja vad det är som människor vill ta strid för.

Motatsen till det här för-givet-tagandet är, för att anknyta till en text i senaste numret av tidskriften Ikaros (bra artiklar av Sharon Rider & Nora Hämäläinen!), är att varje generation själv måste upptäcka vad bildning är. Här blir "bildning" (jag har fortfarande problem med ordet) snarare en fråga än ett givet värde som kan omfamnas i sig.

Sara Heinämaa skrev en intressant artikel i Helsingin sanomat på hösten. Hon försöker sätta ord på ett kristilllstånd som omfattar allt från universiteten till hälsovården genom att tala om merkityskato. Med det menar hon att något hänt med hur vi förhållar oss till sakers betydelse. Artikeln kunde tolkas som att hon pekar på förlusten av "gemensamma värderingar" som binder ihop olika verksamheter och styr dem mot gemensamt omfattade mål (ett sätt att ställa upp saker som jag tenderar att ha svårt för). Då skulle vi kanske vara tillbaka i bilden att det finns nåt sånt som bildning som gemensamt värde. Men intressant nog skriver Heinämaa att det som riskerar att försvinna är "yhteisen pyrkimisen mieli" - det är det gemensamma strävandet som står på spel, engagemanget i delade verksamheter. När det här börjar försvinna blir universitetet, hälsovård etc. saker att "upprätthålla"; betydelsen de här sakerna har står inte i fokus, utan det som blir viktigt är olika regler, kvoter, egenintressen etc.

När folk oroar sig över att universiteten kommersialiseras, när folk oroar sig över att resurserna tryter, budgeterna krymper - det är då som det behövs mindre festtal och mera klarspråk, krasspråk. VAD är det som vi vill kämpa för? VAD är vi oroliga för att ska försvinna? Det här kan såklart handla om allt från universitetsbibliotek, tidskrifter till olika förståelser av vad det är att lära sig något.

Det är ju långt ifrån alla diskussioner om bildning som har den här (vanligen lite gnälliga) karaktären som jag irriterar mig på, "bildning för sin egen skull". Det är, tror jag, när bildningsbegreppet just börjar tas för givet, blir ett Värde som ska odlas, som diskussionen urvattnas. Då blir den defensiv. Och kanske ett typiskt drag här exemplifieras av SVT-programmet med Strömquist&Engdahl. Det jomsas om kanon. Bildningen blir antingen pittoresk eller maktfullkomlig.

Kanske är det inte så överraskande att det är just "bildning" i den här svävande bemärkelsen som träder fram som det viktiga just nu. Situationen i Finland: nedskärningar, jobb som sägs upp. Panik blandas med sånt som man vant sig vid för länge sen. Människor försöker uttyda en längre utveckling. Det är nu vi måste säga ifrån och försvara det som försvaras kan, tänker man (kanske). Det viktigaste är att mota bort det ekonomiska språket och betona att bildning behövs i samhället/att bildning är bra för sin egen skull. Bildningens självklarhet blir ett sätt att säga: det här måste vara viktigt. Men kanske det är just den här rörelsen som är problematisk?

24 February 2016

Ännu om glesbygd

Jag tänker fortfarande på den så kallade glesbygden. Hur glesbygd blev glesbygd, hur vi talar om det glesa. Ser ett finlandssvenskt tv-program om ämnet. En ekonom som numera är riksdagsledamot för ett högerparti säger att urbaniseringen är en oåterkallelig process. Städer är produktiva. Glesbygden är det inte. Vi måste finna oss i att bo i städer, där jobben finns. Programledaren frågar om bostadsmarknaden och hyrorna. Jo, visst blir det dyrare att bo i städer, säger ekonomen. Hur klarar sig de som jobbar i låglönebranscher? Kollektivtrafiken ska fungera så bra att det för dessa människor - restaurangpersonal och städare - är möjligt att bo 20 eller 30 km från staden.

I programmet förstärktes bilden av att glesbygden är ett problem. Olönsamma bygder som kan upprätthållas bara genom konstgjord andning, genom dyra stöd och ohållbara mekanismer. Frågan som ställs: finns det några lönsamma näringar som kan bevara landsbygden? Annars är det kört.

Journalisten frågar nämnda ekonom om skogsnäringen och andra branscher kan skapa jobb på landet. Det kan de, eller det ska det inte, ansåg han. Folk kan bo i städer och jobba med de här sakerna.
En fysioterapeut säger att hen bor i en stad eftersom det finns långt rikare yrkesmöjligheter än i hennes hembygd, där hon lätt kunde få jobb, men där någon specialisering inte finns.
Några människor som intervjuades i programmet närde ett fromt hopp om att det går att bo på landet och att skapa jobb där. Någon jobbade på distans. Någon annan hade företag och hoppades på att expandera.

Jag börjar tycka att en alltmer slående ingång i förståelsen av vårt ekonomiska system - vår livsform - är att de flesta områden (i ett land, på vår jord) blir "problem" medan andra är möjligheter och att det här växlar helt beroende på utvinnande av (mer)värde. Det är old news såklart att kapitalismens jakt efter förmerande av värde har en geografisk dimension (David Harvey är väl en som populariserat detta) och att den processen pågått i flera hundra år. Och det är ju långt från bara marxister som uppmärksammar den här sortens geografiska och historiska processer. Men själv har jag inte varit så vaken när det gäller den här aspekten. Om ni har litteraturtips, dela gärna med er till en yrvaken.

19 February 2016

bo & leva i städer

Häromdagen var jag i Helsingfors. Ett litet ärende och en dag att fördriva. Jag har egentligen inget emot den kejserliga huvudstaden. Den känns inte lika monstruös (och monstruöst självmedveten) som det onämnbara stället i väst; jag får ingen kan-inte-andas-jag-exploderar-själen-går-sönder-panik. Eller i alla fall inte hela tiden. Helsingfors har sina fina hörn. Rå arkitektur, blåsiga gator, dundrande spårvagnar och kolberg. En minimalistisk tunnelbana och ett tåg som kan ta dig till Moskva. Jag går runt på stan och tittar på böcker i en anarkistisk bokaffär med en extremt sur kassaperson, hittar ett par volymer om arbete jag behöver. Äter flottmat på ett vegetariskt ställe som befinner sig någonstans mellan sunk och hippie. En proteinstinn burgare ockuperar magen i många timmar framöver. Återbesök, självklart. Mitt ärende utspelar sig på musikbiblioteket där vi försöker  diskutera stillsamt medan några argsinta ögonpar stirrar; vi stör ett viktigt föredrag av viktig gåbb. T tar mig med på barrunda #2 i Berghäll. Där finns fina hak, ett ställe som heter Sivukirjasto och stänger kl 2 en veckodag bland annat. T har jag inte sett på långa tider och leden går från bar till bar på ett gemytligt sätt. Jag sover lite på busstationen i väntan på nästa buss hem och stomlar hem när anständigt folk redan gått till jobbet.

Det är kul att besöka såna här stora städer med någon tids mellanrum. Känna sig som storögd bybo och kolla på folk och trafik och förundra sig över storstadslivets egenheter. Men, tänker jag den där dan, jag skulle absolut varken vilja eller kunna bo där (lika lite som jag vill flytta ut på landet, men det är en annan sak). Det liv jag lever nu hänger på och är beroende av små, minimala i stort sett, inkomster och ganska modesta kostnader. Arbetslöshetsbidrag och random arvoden med några månaders mellanrum. Jag känner ingen panik inför att integrera mig på arbetsmarknaden (en attityd som min kompis säger att är "överklass" och hon har ju fan rätt). Att bo i storstad skulle innebära höga hyror. Att bo i storstad skulle innebära liv i bostadsområde en bit från stan. Att bo i storstad skulle framför allt bestå i att ställa om livet - kravet på att hitta jobb skulle bli mera akut, mera oundvikligt. Minns tiden i New York, hur folk pratade om sina liv där. Jag vill inte leva ett sådant liv - samtidigt förstår jag att det inte bara handlar om vad jag vill, eller om att vilja alls. Jag funderar från & till på vad som händer om det blir kärvare, om min livssituation och mina bristande finskakunskaper gör en flytt oundviklig. Mellan varven frågar jag mig: var är det uthärdligt att bo? Jag har börjat tänka på Norrland. Samtidigt, men alltför sällan, tänker jag att finskakunskaper kan fixas (men i praktiken gör jag inte så mycket jag borde för att drastiskt förbättra min finska). Finland är i många avseenden ett skitland med många, många mörka sidor och otäcka egenheter. Ändå, trots allt: jag trivs så satans bra i mitt Åbo.

16 February 2016

"jag klarar nte det här"

Innan jag glömmer bort det. Elaka bloggaren skrev igen ett tänkvärt inlägg om arbetslivet för ett tag sedan. Elaka hade läst en ledarskapstext i vilken det står att man alltid ska tro på en anställd som säger att hen inte orkar eller klarar av något. Det här låter vettigt, skriver Elaka.
det är också ett intressant råd eftersom jag har sett mänskor böna och be om att få hjälp när de inte orkar eller erkänna rakt ut att de inte klarar av, men ändå bara få beskedet att de måste orka vidare, de måste klara av.
Det här är ett av de mest allvarliga inlägget om arbetslivet jag läst på mycket länge. Retoriken i ett företag kan handla om att lyssna på anställda, att främja de anställdas hälsa, att bidra till ett hållbart arbetsliv. Elaka skriver att hen har hört chefer på ledarskapskurs säga att man måste lära sig att förbise att människor säger att de inte orkar eller klarar av.

Att säga "jag klarar inte av det här" är ofta en omvälvande sak. Något som människor gått och pantat på länge, härdat ut, bitit ihop. Försökt. Jag kan tänka mig att få säget det lättvindigt. Visst kan det finnas märkliga klagomål. Gnäll också. Missnöje kan vara sådant att det inte är omedelbart uppenbart vad någon är missnöjd med. Visst kan människor ibland behöva uppmuntran av typen "du klarar det nog" (en som är ny på jobbet och ännu osäker på sina arbetsuppgifter, t.ex.). Att säga att man inte orkar längre, att man inte klarar av situationen, är, tror jag, en annan sak.

Om det uppstår* ett helt uttalat samförstånd kring att inte lyssna på sådana här helt grundläggande mänskliga uttryck, "JAG ORKAR INTE!", vad betyder det? Jag menar, vart har vi kommit? Att uppmana människor att orka, orka kan ofta vara ett sätt att helt enkelt tvinga dem. Kanske sker det i positiv anda genom beröm, "visst kan du!", genom påpekanden om hur värdefull du är för företaget. Men att uppmana människor att orka, orka är inte ett sätt att ta tillvara människors potential (annat än rent krasst, som arbetskraft). Det är att utsätta människor för fara.

Ett samhälle där människor lär sig att inte ta andras rop på hjälp på allvar, det, om något, är fruktansvärt. För att bli lite högtidlig: att höra & reagera på någons rop på hjälp, där börjar moralen.

Det Elakas inlägg visar är liksom beyond bekymmersamt. Å ena sidan en sympatiskt psykologiskt inkännande retorik om att lyssna. Å andra sidan praktiker där människor lär sig att ignorera rop på hjälp. Det räcker inte med ett matt konstaterande, "jamen så här fungerar arbetslivet, det är hårda tider nu". I vilket annat sammanhang som helst** skulle det uppfattas som ett stort brott att inte lyssna på människor i nöd. Men i arbetslivet finns det tydligen tekniker som förfinar en förmåga att bortse från människors nöd.

Vad ska man säga? Don't mourn, organize?

* Jag kan förstås inte säga hur utbrett det här är. Men att det här är något som hänt på en enda ledarskapsutbildning är oroväckande nog.
** Ett undantag är kanske den asylpolitik vi har. Jag menar inte att den politiken är genomkorrupt men många beskrivningar av asylprocessen visar hur tjänstemän på Migrationsverket (hur systematiskt är detta?) träder in i en roll där de betraktar andra människor som potentiella lögnare och bedragare.

7 February 2016

These past weeks

1. Det har gått en vecka typ och jag kan inte släppa det märkliga tal som president Niinistö höll under riksdagens öppnande. Talet är kort sagt en tirad om hur Europa utsätts för ett yttre hot, invandringen, som sätter de europeiska värderingarna i gungning. Presidenten - som till professionen är jurist - antyder att det är något fel med grundläggande fördrag och lagstiftning. Han lämnar det öppet för spekulation vad som avses. Förstår han vad sådan spekulation innebär i ett land där den rasistiska retoriken breder ut sig? (Ett land vars regerings förhållningssätt till juridik är synnerligen svajig.) Det kanske mest fruktansvärda i presidentens tal är att han gör en väldigt skarp skillnad mellan människor som lider verklig nöd och människor som söker ett bättre liv. De senare belastar asylprocessen och utgör ett hot, säger Niinistö. Också här lämnar han fältet öppet för idel spekulation om vad han egentligen menar. Igen: på den här punkten förstärker antydningarna ett sätt att tala ("välfärdsflyktingar") och tonen i talet bjuder knappast in till att verkligen fundera över sakerna. Presidenten talar som om distinktionen mellan de som lider verklig nöd och de som söker ett bättre liv är huggen i sten och vägleder oss att göra bedömningar om vem som ska tas emot och vem som ska skickas tillbaka.

2. Jag hittar mig själv i en diskussion där jag blir riktigt arg över vad min samtalspartner säger. Diskussionen vinglar mellan det personliga och det vetenskapsfilosofiska. Det här händer ibland - att jag genom en vändning i en diskussion överraskas över att en sak betyder så mycket för mig. Sådana diskussioner kan vara förbryllande, jobbiga och klargörande på en och samma gång.

3. Det finns dåliga filmer och det finns dåliga filmer. Sen finns det Tears of the sun. Jag befinner mig i en situation där det inte riktigt går att stänga av filmen eller gå ut efter tio minuter. Bruce Willis är förhärdad soldat på räddningsuppdrag i ett anonymiserat afrikanskt land. Amerikaner ska räddas. Amerikanerna vill annat, någå humanitärt bjäfs, vill rädda lokalbefolkning. Willis får syn på Kvinnan. Kvinnan väcker hans samvete; han och hans mannar släpar med sig en grupp lokalbor som räddas från krig & massaker. Men de är bihang vars roll i filmen reduceras till att lida. Det viktiga är Kvinnan som ska räddas undan de ociviliserade afrikanerna uppgörelser. Amerikaner strider mot bödlar. Fetstråkarna på medan blodet strittar. Amerikanerna kan terrängen bättre än de lokala. De lokala räddas från andra lokala genom den manliga amerikanen vars ensliga själ den ljuva Kvinnan har räddat. Filmen slutar med att Afrikanerna betygar sin eviga tacksamhet. En så här sexistisk och kolonialistisk film har jag, tror jag, aldrig i mitt liv sett. Avskyvärt.

4. Sara Lidman! Läser hennes författardagböcker (med ett bra förord av Annelie Brännström Öhman som figurerade här i ett tidigare blogginlägg) och jag kommer in i dem på ett sätt jag inte hade väntat mig. Lidmans dagböcker fyller sånt som väder, arkivbesök och - ! - inredning med existentiell sprängkraft. Dagbokens stil är litterär, och hennes beskrivningar av vad det innebär att flytta tillbaka till hembyn är intensivt engagerande för den här läsaren. Anteckningarna beskriver relationen till föräldrarna, till byn, till skrivandet, till en plågsam kärlekshistoria. Har du läst Jernbanan-serien är det garanterat spännande läsning som gör att vissa teman i serien träder fram. I förordet finns ett citat ur en intervju från 1990-talet. Lidman talar om skrivandet (skrivandet på modersmålet), som ett tillstånd av icke-privathet där "byn mumlar":
Tänk dig när två människor ser varandra en vinterdag och de kommer på skidor över en stor vidd och de hinner undra nästan en halvtimme vem den mötande är. Om det är nån de gärna ser eller om det är nån man är osams med, eller om det är nån man är förälskad i, eller vad detta möte kommer att innehålla från ömse håll och allt som den andre har med sig, alltefter vem man tror att det är. Och när man då till sist möts, det dunder som då uppstår: då måste man höra hur det är i den andre. Och så är det hojtandet, och att man alltid måste retas och smäda varandra och utvinna en sån glädje och kraft i det där och så får man svar, och så håller man på.  
5. Hänger i Uppsala. Jag har gått runt och trott att det bor c:a 10000 personer där. Intellektuellt sett vet jag att det kanske inte är så, men så känns det. Småstad, gullig sådan, tre barer som icke-studenter får slåss så gott de kan om. Jag hyser ambivalenta känslor för den här stan. Många fina ställen, bakelsedignande konditorier, ett par trevliga biografer - men jag kan inte släppa ett klaustrofobiskt eko av Mariehamn. Och skulle jag själv klara av att bo i en stad som är så präglad av universitetet?

Vi parkerar oss som vanligt på stans enda sunkhak, Palermo. Där kan man äta knegarlunch eller dricka öl efter att allt annat är stängt. Palermo håller ställningarna nästan dygnet runt. Pizza&öl&samtal.
Nationalteatern i högtalarna&någon kund som gnagar på en pannbiff
medan eftermiddag blir kväll.

Sitter på bibban och hittar mitt hörn där. Det viktigaste i utforskandet av en ny stad är just bibban. Bibbaorginalen, bibbarutinerna, bibliotekarier, biblioteksutsikten. På uppsalabibban, en ljus byggnad med många skrymslen, pågår remontjobb. Tidningsavdelningen är trång och välkomnar inte direkt folk att sitta länge. En dag kurar jag där i mitt hörn och väntar på att A ska meddela att det är lunchdags. Utanför är det något som smäller. Regelbundet återkommande, höga knallar. Något som skjuts? Folk sitter lugnt försjunkna i sitt, oberörda. Utifrån detta antar jag att det är nåt som folk är vana vid, att allt är i sin ordning. Men vad fan ÄR det? Något som sprängs? Det visar sig senare att knallarnas ursprung är K A N O N E R. Kanoner. Dessa agerar tydligen nåt slags mysperafernalia i samband med promoveringen av doktorer. Den morgonen vaknar jag av de där kanonerna.

2 February 2016

Passionen enligt G.H

Ge mig din hand, för jag vet inte längre vad jag talar om.
Clarice Lispector talas det om ibland men alldeles för sällan. Jag har läst en novellsamling tidigare och nu läser jag de sista sidorna i den svenska översättningen av Passionen enligt G.H (publicerades 1964). Bokens yttre skeenden kan sammanfattas i en enda mening: kvinna träffar kackerlacka. Mer än det händer det inte i denna bok, som eventuellt kunde kallas en essä. Glöm essän som svala sentenser. Det här är frenetisk, farlig och tvinnande essäistisk romankonst. Ett lite högtravande sätt att förklara romanens irrande des/orientering är att kalla den en övning i mystik, mystik som det osägbara, ovetbara, det intiga. En övning att både hitta sig själv och komma bort från sig själv, och där "sig själv" ständigt är satt ifråga.

Passionen enligt G.H är en text om att rubbas. Bilden som boken cirklar runt är kvinnan, G.H, romanens jag, som stiger in i ett rum som hon trott skulle vara dammigt och smutsigt. Rummet hade bebotts av tjänstefolk. Utrymmet visar sig vara kliniskt rent, vitt. I en garderob hittar G.H. en kackerlacka. Kackerlackans existens, dess uråldriga, hårda och ihärdiga, men också svårtydbara, kropp öppnar för ett möte, ett möte inom G.H själv. G.H:s omedelbara reaktion är fasa men ur fasan föds en mängd andra sätt att förhålla sig.

En bekväm läsare kunde stoppa in resonemanget i en existentialistisk formel om livets falska civilisationskonturer, upplöst i en avgrund som genom äckel och fasa uppdagar frihet och negativitet, brist på essens. En sådan bok skulle jag inte orka läsa. Visst stämmer det här på boken i någon mån, men texten blir varken formelmässig eller programmatisk (jag var inte särskilt begeistrad över Satres Äcklet).

Det som gör att det fungerar är Lispectors litterära oro: texten frågar, ångrar sig, gräver, gräver - vänder myllan. Romanrösten utforskar det mänskliga. Mötet med kackerlackan sätter igång ett frågande om vad det är att vara människa. Romanrösten känner sig inledningsvis fången i det mänskliga, eller i en viss idé om att vara människa (texten dröjer, men bara helt kort, vid societetsliv och borgerlighetens diskreta charm). Vilken är kontrasten? Det djuriska? Inte egentligen. Texten jobbar sig fram till något som kallas det neutrala livet. Det neutrala livet saknar form, saknar lukt och smak. Det neutrala livet är (och är inte). Det neutrala livet är likgiltigt. Framför allt kan man säga att "det neutrala livet" är ett led i ett existentiellt utforskande. Det neutrala livet är inget rått faktum utan är ett sätt att begripliggöra en upplevelse och en längtan. Romanen försöker, ofta på ett motsägelsefullt och andbrutet sätt, artikulera vad denna längtan är, och vad den riktar sig mot, eller vad den är ett svar på.

Den här neutraliteten ges en religiös inramning. Texten får gradvis alltmer karaktären av bön. Bekännelsen som bön, eller tankeprövningen som bön (och passion, ett ord vars tvetydigheter blir viktiga). Bönens form vävs in i ett resonemang om behov och begär. Att vi är behövande är ett grundfaktum att bejaka; livet som behov är det neutrala livet. Viljantillmakt? Snarare att bejaka livet som något till-riktat och tillblivande.

Det här är en knepig roman att beskriva eftersom det är lätt att få den att låta mera teoretisk än vad den är (som att Lispector lägger ut en livs- och språkmetafysik). Men grejen är att texten pratar med läsaren på ett sätt som jag inte upplever som teoretiskt.
Nej, jag behöver inte sitiga upp genom bönen: jag måste bli ett proppfullt jublande intet. Det jag säger till Gud måste vara utan sammanhang och mening! Finns det en mening säger jag fel.
Om jag skulle läsa romanen som en filosofibok hade jag haft "invändningar". Men bokens form går inte i dialog med "invändningar". Tilltalet vänder sig till det rörliga frågandet. Hos Lispector bor de existentiella avgrunderna granne med en vild glädje. Romanröstens uppgörelse, eller bön, ändrar hela tiden skepnad, men sökandet riktar sig just mot det som kallas mänskligt. På ett plan ser det ut som om livet skalas ner till en naken att-het, men det visar sig senare att det här avskalandet inte alls krymper ihop livet utan får oss att se och bejaka att vi är behövande. Det främlingskap som Lispector hittar mitt i det mänskliga slutar inte depressiva utläggningar om alltings torftighet. Främlingskapet blir istället en sorts pånyttfödelse.
Vänta på mig, vänta: jag vet att jag senare kommer att kunna foga in allt det här i vardagens praktiskhet, glöm inte att jag också behöver det dagliga livet!
En av de saker jag uppskattar med Passionen enligt G.H är hur olika läsningar öppnar sig på ett sätt som gör texten starkare. Ett av spåren som kan följas är hur ras och klass smyger sig in i berättelsen. Början av boken är klaustrofobisk. Hushållerskans rum antas vara smutsigt, men är rent. I rummet finns en teckning av en man, kvinna och en hund. Hon ser sig själv i de fyrkantiga figurerna. Den klaustrofobiska och inåtblickande berättelsen gör småningom små ryck ut i världen, staden. Den fashionabla lägenheten omgivs av Rio de janeiro, favelorna, men också fantasilandskap: öknar, minareter, det arkaiska Egypten. Den här omkringblicken bryter in som en chock. Kanske kan romanen läsas inte bara som en övning i självförståelse utan också en övning i seende? Seendet tematiseras ofta, och kopplas ihop med en av de inledande satserna i boken: "Jag försöker förstå". Seendet förs in exempelvis så här, genom att tala om ens förhållande till något: "Ge mig din okända hand, för livet värker och jag vet inte hur jag ska säga - verkligheten är för ömtålig, det är bara verklighetens om är ömtålig, min overklighet och fantasi har större tyngd." I några av de mest intensiva passagerna tvingar sig GH att titta på kackerlackan. Hon vill vända bort blicken, hon vill springa ut ur det kliniska rummet. Men hon tvingar sig att se, och hon stannar kvar i rummet. Rummet gör något med henne. Att titta på kackerlackan - som naturligtvis är väldigt symboliskt laddad - gör något med henne.

// Det finns mycket som är skumt i romanen. Indelningen mellan det smutsiga och det rena kunde vara en av de sakerna. Civilisationen står för renhet, det smutsiga är arbetarklass. Lispector berör den här dualismen, men den framträder som en kulturell hang-up. Den välbeställda G.H tar för givet att hushållerskans rum är smutsigt. Hon tar för givet att kackerlackan är smutsig. Blicken kastas tillbaka på henne själv. Hon försöker aktivt överskrida det är sättet att gestalta livet - istället för smuts och renhet: det neutrala livet. 

21 January 2016

Oväntade musikfynd 1

Har åsidosatt alla förpliktelser och sjunkit in i musik. Jag har alltid tyckt det är skitsvårt att skriva om musik. Därför tänkte jag göra det lite oftare här på bloggen. Jag vill skriva om musik jag hittar mig själv i på ett sätt som förbryllar mig själv. Den här dimensionen av musiklyssnande är intressant: att en viss skiva (låt/uppförande/stycke) talar till en trots ett visst motstånd, en viss skepsis.

Sarah Kirkland Snider är en kompositör som samarbetat med sångerskan Shara Worden (känd i samband med My brightest diamond) under de senaste åren. Deras samarbete resulterade i skivorna Penelope och Unremembered. Att beskriva deras projekt i genrer blir mest motbjudande: "klassisk musik förenas med pop". Jag tänker: klassisk musik + indie - det låter som om det kunde vara förfärligt. Jag har haft väldigt svårt för väna alternativröster som kvittrar snirkligt i kapp med ett gäng slimmade stråkar. (Joanna Newsom står jag ut med.) Penelope baserar sig på musikteater. Jag kan inte säga att jag hyser några varma känslor för musikteater. Snider har sagt att Mozarts musik varit en förebild när hon gjort skivan. Har stora problem med Mozart.

Jag har lyssnat på Penelope (2010) upp&ner. En sångcykel - texterna skrivna av dramatikern Ellen McLaughlin, musiken framförd av Signal & Shara Worden - om en relation mellan två människor vars relation filtreras genom Odyssén. En man återvänder hem efter ett krig. En lång tid har gått. Penelope försöker förstå vem han har blivit. Mannen kommer inte ihåg vad som hänt. Hennes sätt att nå honom sjungs genom allusioner till Odyssén, men också berättelser som kunde vara mannens minnen. På något plan grabbar sångcykeln om att nå ut till en annan tag i mig - den andre som du inte längre känner. Ett kärlekstema som jag sällan hört i musik (betydligt oftare i film, och i litteratur: kärlek som att söka efter den andra, för att hitta tillbaka till den). I sångerna möts sökandet efter den andra med den andres sökande efter sig själv. Penelope är en sorglig skiva, men också hoppfull. En av förtjänsterna är att Snider/McLaughlin/Worden lyckas spela på väldigt många associationer och teman (post-traumatisk stress, en antik text, kärlek, hem, förändring, kön), utan att helheten, skärpan, går förlorad.

Signals musik är mestadels stram. Kammarorkestern stråkar, men också gitarr och slagverk. Och harpa! Jag vet inte. Musiken böljer fram och tillbaka och låter berättandet stå i centrum - men utan att det hela känns ord- eller språkbaserat. Melodierna är ofta enkla. Jag kan inte påstå att musiken alltid tilltalar mig. Ibland känns det som att det smetas på för mycket med elektroniska ljud och rytmer. Inte så att musiken blir för känslosam - den är alltid stram - men kanske så att musiken börjar irra där den inte borde göra det? Jag tänker på hur den här skivan hade låtit om Kirkland lejt australiensiska Dirty three, och låtit Laurie Anderson sjunga.

15 January 2016

Det så kallade glesbygdsproblemet: sorg & vrede

Under julen såg jag en dokumentär från SVT. En stad i Norrland befann sig i chock. Den nyöppnade gruvan som erbjudit bygden hopp och framtidsutsikter lades plötsligt ner efter att gruvföretaget gått i konkurs. Människor i dokumentären pratade om framtidsoro. Hur kan de bo kvar i stan när det inte längre finns några jobb? Gruvan hade helt tydligt ingjutit hopp om att det finns en framtid för stan, för dess invånare. Folk var besvikna, upprivna, ledsna. Filmgänget och en ortsbo besökte den nu övergivna gruvan. Där stod fortfarande nya, övergivna maskiner. De ser spöklika ut där i snön när kameran sveper över dem. 

I en helt färsk nyhetsartikel om staden beskrivs ett tillstånd av kollektiv depression.

En annan dokumentär: anställda strejkar för bättre löner i en kakfabrik i en amerikansk småstad. Kakfabriken har köpts upp av en större aktör. Ett tag senare stängs fabriken. Produktionen är inte längre lönsam. De som arbetat i fabriken demonstrerar utanför den nedlagda anläggningen. De vill ha sina jobb tillbaks. Människor uttrycker hur trogna de är företaget, att de är stolta över sina jobb, att de vill jobba.

Det var, på ett sätt som överraskade mig själv, jobbigt att se de här dokumentärna. Jag lyssnade på de personliga berättelserna om familjeliv och arbete. Människors öden. Blev på samma gång gripen av det närmast absurda i att ett gruvföretag, en knappast oproblematisk verksamhet, var det som fick människor att tro på att det går att leva på orten. En nedlagd kakfabrik får människors liv att falla ihop.  

Jag läser en essä av Anneli Brännström Öhman som på ett liknande sätt skakade om. Temat: det så kallade "glesbygdsproblemet", här förvandlat från kanslispråklig regionalpolitik till existentiellt saralidmandrama om skuld och drömmar.
Det glesa går rakt in. In i hjärtat. Ner i grundvattnet, berggrunden. Stör och river ned, släcker lyset och sjappar. Lämnar kvar gardiner och en plastpelargon i fönstret närmast vägen, bara på pin kiv. Så att du inte ska kunna låta bli att se det. Att här levdes liv. Här drömdes drömmar. Och att det tog slut.
"Såvitt man bor i en by måste man bry sig", skrev Sara Lidman.

På stället där jag växte upp ligger utglesningen som ett överhängande hot. Kommer det att finnas affär, post, bank, skola, församling i framtiden? Kommer kommunens åldringar att kunna stanna på orten? Jakten siktas in på vinstbringande branscher som kan blåsa liv i orten, bidra med skattepengar. Frågan blir vad som är lönsamt på sikt: fiskodling, turism, distansarbete för firmor i storstäder? Samtidigt oroar sig människor för om butiken kommer att stänga; det är kanske inte lönsamt för någon att ta över. Utglesningen blir ett ekonomiskt problem, ett lönsamhetsproblem.

Jag besöker orten nu och då. Känner ett stänk av skuld när jag lyssnar på berättelserna om affären, banken, posten, dagiset. Det är lättast att besvara frågor om jag kunde tänka mig att flytta tillbaka med ett lamt och insinuerande: "nej men inte skulle jag hitta något att jobba med". På promenader går jag förbi skelett av gamla växthus, en verksamhet som plötsligt avtog, övergavs. Jag tittar på en Youtube-video som kommunen har lanserat för att attrahera nya invånare. Glansiga hav, frasiga himlar, lyxiga bostadsområden. Ett mantra som upprepas kanske en gång för mycket: jovisst finns här framtid. Visst är det bra att leva här, i lugnet, vid havet.

Genom den här sorgen, kanske förankrad i personliga erfarenheter av att bo i en by eller en småstad, blottläggs också en sorts vrede som kom fram i dokumentärerna. Den här vreden - vi vill ha våra jobb tillbaka! - vänds lätt till en sorts arbetskult där det förgångna plötsligt framstår som det goda tillståndet. Vi hade jobb och bygden levde. Att bygden måste överleva blir ett grundfaktum som översätts till: nya jobb måste komma till, annars är den här platsen dömd att avfolkas. Utopin: en stor arbetsgivare som tillhandahåller ett tillräckligt antal arbetsplatser för en dräglig lön. Eller, att distansarbete kan vara ett reellt livsalternativ.

Kan den här vreden bli något annat, vrede över hur arbetet präglar människors liv så att kakfabriker och gruvor framstår som en garanti för den egna framtiden och en gemenskaps framtid? Vrede som vänds mot det abstrakta arbetet, nämligen arbetets form som utbytbart värde? Istället för arbetsnostalgi, en vrede som vänds mot arbetsformen inrättande av mänskliga gemenskaper och den mänskliga geografin enligt principen: värde måste skapas.

I essän om "glesbygdsproblemet" frågar Brännström Öhman om utflyttarna är de som klarade sig, kom udan i tid, eller om det är de som var för fega för att orka stanna kvar.
I frågan vilar en diffus skuld, hoptvinnad med en outtalad fordran på att träda fram och vittna om de mänskliga möjligheter som osedda vilar i botten av 'glesbygdsproblemet'.
När "glesbygdsproblemet" förvandlas till regionalpolitiskt lönsamhetsproblem blir de här osedda mänskliga möjligheterna totalt ointressanta, totalt irrelevanta - så länge de inte leder till ett start-up-företag, en lönande firma, ett jobb man kan klara sig på.

Brännström Öhman:
Glesbygden på 2000-talet går barfota på sprängsten. Iglesbygden hjälper vare sig halleluja eller Hela Sverige ska leva-kampanjer. Glesbygden är dömd att ruva sin skuld, sitt befolkningsminus och sitt bidragsberoende.

8 January 2016

Grimaser & snor

Alltså jag hatar den här kylan på alla sätt utom ett. Under ett par tre dagar har stämningen i Åbo genomgått nåt slags förvandling. Det har varit så fucking kallt att folk börjar uppmärksamma varandras påpälsade existens i detta delade frostbitna öde.
Folk ser lustiga ut när dom rullar fram på gatorna som stora bollar. Grimaser & snor & andedräktsmoln. Världen blir genast lite mera mänsklig.
Jag sitter på vietnamesiska och slevar i mig en tallrik nudlar. Den enkla inrättningen är populär som vanligt och det sitter folk vid alla bord. Lokalen är så kall att alla sitter med jackorna på. Jag försöker manövrera matrörelserna trots den tjocka ekiperingen. Den för Svalbardklimat anpassade jackan. Det går dåligt. En av restaurangkockarna står vid dörren och trixar med något. Kall luft strömmar in. En gubbe kollar på och går och hjälper till. De två står och hummar i dörröppningen medan de andra kunderna muttrar i samförstånd. Samtal uppstår kors och tvärs mellan borden. Lokalen är liten och det är utan tvekan det vänligaste haket i stan.
Efter en kaffe&mateftermiddag på stan går jag till Apteket. Ett av mina många stämställen. Tänker att det är knappast många själar där. Vit månad etc. Det är isande kallt i lokalen. Bartendern har dragit på sig en tjock tröja. Sätter mig i ett hörn för att läsa Märlö-Ponty. För kallt. Sätter mig i ett annat hörn och virar in mig i vad som finns till hands. Plötsligt väller en folkmassa in genom dörren. Ockuperar det stora rummet. Jag känner mig som en grottmänniska som hoppas att andra mänskliga varelser värmer upp stället med sin andedräkt. Kylan i baren tycks inte bekomma de här typerna ett enda dugg. Efter tre minuter är ljudnivån outhärdlig. Det skålas och ropas och skålas lite till. Försöker följa Märlö-Pontys resonemang om den moderna konsten. N kommer och räddar mig. Vi slår oss ned på den bästa platsen i stan. Bartenderna plockar glas och meddelar att problemet med värmen strax kommer att åtgärdas. N är irriterad och berättar om det senaste. Jag fingrar på elementet. Ett sällskap slår sig ner invid oss i det lilla utrymmet. En börjar samtala med oss på svenska. MÅSTE DU ALLTID TALA SVENSKA klagar hans flickvän. Gänget berättar om Nagu/Enare träsk och dricker öl som om det vore jordens sista dag. Elementet kurrar igång. Killen i sällskapet ställer sig upp på bänken och är i färd med att deklarera några avskedsord. Hans flickvän drar ner honom därifrån och tillsammans försöker dom mödosamt samla ihop diverse mössor och vantar och halsdukar. Det är ju en dag imorgon också, funderar N&jag och hittar ut i den bistra kylan vi också.
Ja, nån slags transformation genomgångår Åbo när det är -20. Men nu får det ta mig satan vara nog. Nog!

6 January 2016

Radionätter

När jag gick i gymnasiet, och några år efteråt, lyssnade jag mycket på radio. I hörlurar, ofta på natten. P1 var det mest, men också Vega (hette det kanske något annat på den tiden?). Något specialprogram på P3, ett magasin om elektroakustisk musik på P2. En tråkig sommarjobbsperiod i Marieham var det här radiolyssnandet livlinan ut i världen.
Den upplevelsen har jag aldrig nånsin haft av TV: radion har i perioder öppnat världen. Vissa TV-program har varit viktiga, och jag har såklart, som dom flesta andra, nostalgiska minnen av att titta på TV under olika perioder (minnen som ter sig allt mera antikverade).
Men radiomagin finns i själva strömmen av radioljud. De återkommande sakerna, tids- och dagsspecifika saker. Radion som fyller upp rummet no matter what.
Väderrapporter (sjöväder!), urtråkiga människor som pratar om småfåglar eller pängar vaggar en till sömns, skrällande gudstjänster, ett plötsligt uppvaknande till en initierad person som håller låda, nyheterna, trädgårdsrutor och kaffekvarnar.
Under några år har jag lyssnat på radio endast sporadiskt. Legat och blundat på sofflocket medan P1 viskat sig igenom nån krapulasöndag.
Nu är min dygnsrytm mera skev än nånsin. Tar en storlur på kvälln, och sen skruvar jag på radion. Okej, skruvar och skruvar. Jag lyssnar genom mobilen. Tekniken tar kål på de fina orden. En extern lillhögtalare med burkigt ljud duger bra. Timmarna strilar förbi, grannfönstren mörknar. Radion står på. Kylskåpets pip och elementets tuffande blandar sig med radiorösterna.
Den forna radiomagin har återuppväckts genom P2:s Kalejdoskop. Programmet kastar sig hejdlöst och modigt mellan genrer i en stämning som andas sen-sen-sen-sen-kväll. En tango kan följas av en schlager som följs av ett ljudexperiment som följs av armenisk folkmusik. Nästan inget prat, förutom en stillsam och ofta knastertorr röst som räknar upp musikstyckena. Alltså nattradio.
Ingenting - INGENTING - är bättre än nattradio.
Det må erkännas här & nu: jag blir snurrigt lycklig av detta lågmälda men oändliga radioprogram. Fånigt är det ibland, det vill säga inte så pretentiöst som ett magasin med det namnet kunde tänkas vara. Människorna som gör programmet påminner mig om det fantastiska med att nosa upp ny musik.
Mossig ton men inte mossigt alls, utan jävligt vitalt.
Deras vidunderliga mix smittar en med musikintresse. Bättre än så kan det ju inte bli.
Kalejdoskop är liksom radio-radio. Om du förstår vad jag menar.
Påminns om radiokanalen WFMU som är tillgänglig via nätet.

Och jo, jag är en sån person för vilken det inte ligger helt utom räckhåll att skriva en arg insändare i den omåttligt populära finlandssvenska serien #marraomradiovegasskalmusik.

5 January 2016

Var vi är nu

Det här händer i Finland:

I några finska städer har högerextrema medborgargarden börjat patrullera. Några av dem kallar sig "soldiers of Odin". I intervjuer berättar de att de vill beskydda finska barn, finska kvinnor & finnar. När det blir bråk vill de beskydda finnar från utlänningar. Avsikten är att försvara finländare från de nya hoten. I en finsk stad verkar det enligt en intervju i en lokaltidning som att en del av poliskåren ger sin välsingelse till medborgargardena. I en annan stad uttrycker sig polisen försiktigt negativt.

Det råder mycket hysch-hysch om detta, men det verkar av allt att döma som att det finns många politiska röster i det finska parlamentet som stöder tanken att de som fått asyl ska få ett sämre socialskydd. Är det rent av så att saken förbereds i något dammigt rum på ett ministerium?

Rykten florerar om antalet människor som kommer att nekas asyl. Fler och fler orter börjar av finska staten betecknas som "säkra". Planer fortskrider om high-security-centraler där de som nekats asyl ska hållas i förvar.

Fler och fler terrorattacker (ja, det är terror) riktas mot asylboenden eller byggnader som är tänkta att bli asylboenden. De här terrorattackerna förekommer i min egen stad.

Ett informationsmöte om en kommande mottagningscentral i Pargas urartar på grund av rasistister från helt andra orter som kommit dit enbart för att störa.

Meanwhile: krisretoriken i politiken manar finländarna att noga beakta att resurserna är knappa. Narrativet om den krympande och vacklande välfärdsstaten som utsätts för ett yttre hot, flyktingsströmmarna, har blivit dominerande. Lösningen som lanseras: att avstyra dessa yttre hot så långt det går så att Finland ska kunna ta itu med sina inre hot, arbetslöshet, statsfinanserna, den svällande välfärdsstaten.

**

Fler och fler börjar prata om antirasim och antifascism. Läser en diskussion på FB mellan två väldigt kloka människor. De skriver om de som inte är hårdkokt övertygade, rabiata, de som dras med. Frågan nu: att förstå hur rasism/misstänksamhet/rädsla börjar gro. Det behövs sammanhang och gemenskaper där människor kan känna sig hemma. Där alla invånare kan känna sig hemma och umgås. Jag tror det här är helt avgörande. Frågan om gemenskaper. Det är en svår fråga i och med att det så klart inte går att designa fram - på ett visst sätt, "skapa" - gemenskaper där folk känner sig hemma. Gemenskaper växter fram. Ändå borde det vara det här som står i fokus för politiska beslut (allt från stadsplanering, utbildning till olika stödformer) och också livssammanhang utanför politiken. Hur kan jag själv delta i bra gemenskaper? Hur kan jag själv bidra till att Åbo blir en stad som möjliggör flera mellanmänskliga möten?

Under det här året hoppas jag också på en vettigare diskussion om välfärd vs. migration. En svår diskussion, eftersom den öppnar upp för globala perspektiv på statsformen och kapitalism. Men det är viktigt att samtalet inte blir låst i olika läger det det ena anklagar det andra för rasism, medan det andra betygar sin realism.

1 January 2016

"jag följer bara lagen"

Läsen en extremt otäck artikel i DN om de danska metoderna att - i klarspråk - skrämma bort de migranter som inte önskas in i landet. Poliser verkar redan tillämpa något som varit på gång som ett förslag: att konfiskera flyktingars kontanter och smycken. Det kusligaste i artikeln är nog ändå polisen som säger så här:

Tillbaka på Köpenhamns centralstation träffar vi polismannen Michael Hansen. Med en fjärrkontroll styr han vilka som får komma igenom svängdörrarna till polisstationen med skottsäkra fönster inne på Hovedbanegården. Han rycker leende på axlarna åt förslaget. Som polis gör han bara vad han är tillsagd, menar han.
- Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger.

Att polisen talar om det egna yrkesutövandet som en sfär där hans egna "åsikter" inte spelar någon roll är uppseendeväckande - ja, hisnande. Att han talar om just "åsikter" här tyder på en grav brist på - ja, vad ska man säga? Jag var på vippen att skriva att polisen saknar en form om moralisk fantasi. Då låter det nästan som om polisen skulle sakna en sorts kognitiv funktion. Men det är ju inte vad jag vill säga, det är inte vad jag vill fokusera på. Det viktiga är väl inte att spekulera om brister hit och dit egentligen. Det här är en polis som pratar om sitt yrke som en mängd godtyckliga plikter på sidan om vilka han själv kan, som privatperson, ha "åsikter".

Det groteska i att tänka sig att motståndet mot att dra ut guldplomber på flyktingar är "en åsikt".

Politiker - häromdagen en brett leende norsk inrikesminister från Fremskrittspartiet - talar om lagstiftning utifrån praktikaliteternas språk, "vårt land får inte bli lockande", "vi måste hindra den dragningskraft som vårt välfärdssystem utövar". Yrkesutövande människor talar om lagar som om det egna ansvaret reduceras till en ren och skär exekutiv funktion där det är viktigt att inte blanda in egna "åsikter". Det gemensamma: att moraliska aspekter av lagstifning (hur förändrar lagarna människors liv) motas bort som irrelevanta och till och med farliga och destruktiva aspekter som en duglig yrkesutövare noga bör avhålla sig från.

30 December 2015

Snigelläsning: Gilead

Marilynne Robinson har rekommenderats åt mig från alla möjliga håll.
Återstår inte annat än att börja läsa. Lånar Gilead av min syster (en av dem som rekommenderade, tack!), en roman Robinson skrev efter en längre paus från det skönlitterära författandet - om jag fattat saken rätt.
En av de saker jag tänker om boken: den är mycket amerikansk.
När jag tänker på amerikansk litteratur som skrivs nu tänker jag på en mängd författare jag av olika skäl inte orkat läsa (ok, fördomar etc. - Lindman hatar storytelling och allt jag tror är sånt håller jag mig långt borta från). Philip Roth. Jonathan Franzen. Joyce Carol Oates (som jag iofs. har läst en volym av).

Äh egentligen vet jag inte ett smack om amerikansk litteratur - har idéer bara.
Men okej, Gilead kunde inte vara skriven nån annanstans än i USA.
Ramen för texten: en sjuttio+årig präst i en dammig småstad i Iowa skriver ett slags längre brev till sin ännu helt unga son. Det är femtiotal. Brevet har formen av rannsakande tillbakablick, men också rannsakande förhållningssätt till framtiden och samtiden.

Jag noterar genast att jag tilltalas av romanens tilltal, som i det här fallet är karaktärens tilltal: ett ödmjukt undrande över livets gång, oavsett om det rör sig om en tjock katt, baseball eller Calvin. Det här gör däremot inte att romanen helt skulle reduceras till karaktärens egen auktoritet. Tonfallet är som sagt undrande, och vi som läsare ges också möjlighet att ifrågasätta den extremt sympatiska rösten.

Läser ännu långsammare än vanligt. Kanske uppmuntrar Gilead, en bok som i sig innehåller allt annat än brådska, till sådan läsning. (En recensent kallar boken "fiercely calm".)

Att ha en sådan här stillsamt sympatisk farbror som utgångspunkt, blir det inte slätstruket och tråkigt? Tvärt om. Det är en bok som bitvis hugger tag i hela mig med sina ibland hisnande perspektiv som är hisnande eftersom dom är förankrade i ett drabbande existentiellt här&nu.

Huvudpersonen är som sagt präst och det sätter i högstra grad sin prägel på boken, som genom prästens dagboksliknande anteckningar drabbar samman med så kallade "stora" religiösa frågor - om nåd, predestination, sakrament, förlåtelse. I vissa passager diskuteras en teologisk fråga på ett nästan akademiskt sätt, för att i nästa öppnas upp i ett livssammanhang. (Robinson sägs ha en grej för mat & sakrament; i den här romanen är det uppenbart.) Att texten emellanåt förfaller till inåtvänt resonerande som långsamt snirklar längs sidorna är helt enkelt en del av den här romanpersonens sätt - d.v.s. som jag ser det inte en brist i romanen, tvärt om. Modigt av författaren att våga tråka ut sin läsare! Eller att åtminstone inte vara rädd för det.

En annan beskrivning av boken skulle på förhand få mig att dra en djup suck: relationen mellan far och son. Sonens närvaro i boken begränsar sig till den ålderstigna pappans reflektioner, förhoppningar, rädslor. Meditationerna utgår ofta från vad det betyder att inte ha långt kvar i livet. Ibland tar de också upp ett skevt och problematiskt dödsmedvetande. En sak som romanen gör bra: "att veta att jag inte har långt kvar" får hela tiden nya betydelser, i och med att huvudpersonen upplever nya saker och möter existentiella svårigheter. Livet i romanen beskrivs ibland som ett liv på slutrakan, men sedan plötsligt ifrågasätts det här perspektivet, och livet framstår som pågående i sin varje-dag-het. Textens ibland slumrande karaktär bryts av med stunder av uppvaknande, i flera av ordets bemärkelser.

En viktigt aspekt av "historien" är att Johns väns (ännu en präst) vuxna son återvänder till stan. En fyrtioåring, får vi snabbt förstå, varit något av en buse, en tvivelaktig person. En förlorad son, för att antyda den religiösa problematik som texten berör. Denne man, som bär samma namn som huvudpersonen (vännens kärleksbetygelse) dimper ner i den sympatiska prästens liv och får honom inledningsvis att närmast tappa koncepten. Den röst som på det stora hela är moget reflekterande blir bitter, tjatig och antydande. Vi får med andra ord syn på nya drag av huvudpersonen, vars skriverier ett tag får ett tvångsmässigt drag. Det här gör romanen bra på det sättet att texten genomgående ändrar ton, om än ganska lite. Texternas roman-interna form, det ensidiga samtalet med den vuxne sonen i framtiden, blir också ständigt ifrågasatt: vilka krav finns det på en sådan text? Vad är det en far vill berätta? Att berättelsen ibland börjar slira gör att det hela inte blir tillrättalagt. Men istället för att bli en sorts litterär teknik för att skapa en omväxlande, "intressant" text är det här något viktigt för boken som helhet. Den är en övning i uppriktighet och självrannsakan. Huvudpersonen stångas med sina egna utfall, sina egna brister och reflekterar över sina egna ömma punkter.

OK, om jag ändå ska tillåta mig att komma tillbaka till det där som jag på mitt vaga sätt upplever som "amerikanskt". John är en präst vars förfäder ägnat sig åt samma kall. Den andlighet som beskrivs i boken, som utspelar sig under femtiotalet, beskrivs utifrån en kontakt med europeisk, kritisk teologi som införlivas i en amerikansk frihetlig (kanske är det inte rätt ord här, men tänk Emerson&Thoreau), andlig tanketradition där de religiösa frågorna också är frågor om social rättvisa (rasfrågan, bland annat). De här sakerna är kopplade till hur boken tar sig an amerikansk historia under och efter inbördeskriget. Johns farfar stred i kriget, och predikade passionerat om förhållandena i landet. John själv är pacifist, och tycks behålla ett långt avstånd till politik. "Amerikansk" kanske så här: konservatism & radikalism möts på de mest oväntade sätt. Den här traditionen får dessutom en milt ironisk behandling genom farfarn, en pistolhölstrad fire&brimstonetyp som fösvann till Kansas strax innan han dog.

Jag har glömt att säga att boken, trots eller kanske på grund av sitt allvar, på många ställen också är rolig, på ett torrt & stillsamt vis. Ser utan tvekan fram emot att läsa mera av Robinson!

23 December 2015

Musik 2015

2015 har jag varit trött och inrutad i mitt musiklyssnande - eller nästan (kanske: bortkollrat spotifår). Det här har jag lyssnat på mest:

Low: senaste skivan är mycket bra.
Magnolia electric co: Jason Molina i år igen.
Beach house: har släppt två skivor i år, båda bra. Gillar Beach house ju sömnigare de låter.
Gillian Welch: hon behövs alltid, alltid.
Julia Holter: lurig artist som släppt nytt i år. Jag gillar att musiken kan fara nästan vart som helst, in i obskyra referenser till nåt antikt grekiskt eller svulla ut i nån schlager-standard.
Grouper: den senaste skivan Ruins öppnar inte upp sig genast, men gör det sen. Grouper gör inåtvänd musik som spretar mellan ljudlandskap och nåt slags - öh - låtar.
Lau nau: Skärgårdsambient! Den genren gillar jag och den låter inte som du tror. Kolla också dokumentären Hem - någonstans som Lau nau gjort musiken till.
Anna von Hausswolff: jag vill ha en orgel. En stor. Von Hauswolff blir bara bättre, tycker jag. Skulle nån säga att jag skulle uppskatta nåt överhuvudtaget som har med 'svulstig metal' att göra skulle jag bara skaka på huvet, men det fina med livet är att överrumplas. Samma sak tänkte jag på när jag plötsligt hittade mig själv i Chelsea Wolfes musik.
Holly Herndon gör blippig elektronisk musik som ibland är skruvat poppig - lyssna!
Date palms gör knarkig drone. Jag gillar.
Pharmakon gör end-of-the-world-angst-noise/metal. Musik för att kräla ur sitt skinn, typ.
Angel Olsen spelar americana, på bästa vis.
Helm: suggestivt noise-ambient på Olympic mass.

ÄH, skärpning nästa år. Vad har du lyssnat på?