Dambudzo Marechera

Jag slumplånar Ensamhetens hud av Dambudzo Marechera på bibban. Jag är glad att Åbobibban ännu så långe har några €€€ kvar så att dylikt är möjligt: riva ut en bok ur hyllan, studera omslaget, kila hem. Boken består av noveller, pjäser, dikter och fragment. Marechera, en författare från Zimbabwe som dog år 1987, har ett språk och en stil som genast fängslar mig. Det är argt, roligt, drömskt och vackert ibland. Jag tänker på författare av helt olika slag: Sarah Kane, James Joyce, James Baldwin. Texterna pulserar oroligt, manar fram spöken och ett samhälle åt helvete, allt medan texten pekar finger åt sig själv, pissar i det hörn den målat in sig i. Rhodesia. Kolonialism. Att vägra bli en viss någon: i en fin pjäs skildras kärlek mellan två väktare, en av dem försöker "hålla sig till reglerna", till den officiella bilden av vad en man ska vara, men det skiter sig. Det är fint. Det här skriver jag för att påminna mig själv om att söka efter flera böcker av den här säregna författaren.