27 December 2011

åka hem












Det är konstigt: åka hem från NY. En lång tid, en kort tid. Jag går långa promenader; okonventionellt julfirande.   Det är tyst och fint överallt. Hudson river blänker : New Jersey ser fult ut. NY kunde vara Mariehamn, så öde är det. En gubbe dyker upp i ett hörn och frågar var närmaste gaybar är. En polisbil står parkerad utanför Dunkin donuts. I de centrala gathörnen osar det bränt kött - en vidrig och efterhängsen lukt som påminner en om varifrån köttet kommer. Med andra ord: stanken av döda djur. Kommers på Canal street, non-stop. Vem köper de där fejkrolexklockorna? En kaka på ett hak i Chinatown (denna stadsdel är mycket bagerität). Inte ett ord engelska hörs här. Caféet är av det trevliga och robusta slaget och här finns färgglada kakor som man kan älska om man är lagd åt det hållet - vilket man förhoppningsvis är, om man läser den här bloggen. På någon enstaka gata i Midtown brusar livet som vanligt. Ena dagen ser jag en människohord, tätt, tätt sammanpressad, som stirrar intensivt på en överpyntad julgran. Åtminstone tror jag att det är vad som blir tittat på. Den andra dagen slår jag mig ner i Bryant park bredvid ett fint monument tillägnat Gertrud Stein. Stadsbiblioteket i ena hörnet, en massa fula bodar i andra. Sitter länge. Tittar på solen. Ett intensivt, underligt, varmt sken. Vinden är rå. Folk köar fem kvarter för att skrinna på en liten ruta till kitschig julmusik. Dricker kaffe med ett par vänner. Vi åker tunnelbanan hem åt samma håll. Det är vemodigt på det där verkliga-overkliga sättet som det är när man vet att man inte kommer att se fina människor igen på väldigt länge, kanske aldrig. Här gäller det att inte låta sig översvallas av melankoli. --- I butiken väntar ett ärende av gruvligaste slag. Vi har såna där varelser som hemsöker diskhon i köket på natten. Små, irrande, outgrundliga kryp. Jag bänder rädsla till -- något mera aktivt. Varelsen jag skymtat är mindre än i min [Godzilla-]fantasi. Skräckinjagande icke desto mindre. Jag står vid hyllan och mitt vemod får vika undan när jag finner mig stående inför valet mellan tjugo olika bugsprayer (jag skojar inte). Blotta utbudet får mig att rysa. Bono bräker i högtalarsystemet. One love, one life. Jag tittar noga efter för att välja det spray som ser giftgast ut. En grön flaska där ordet "kill" står nämnt många gånger, $ 3.99. Lunkar hem med giftdosa under armen. Det där solskenet. Jag håller nog på att bli förkyld eller nåt. Det är nog det.
[EDIT: I stridens hetta applicerade jag det där medlet lite väl frimodigt; nu har jag ett giftmoln i lungorna och det känns faktiskt inget vidare. Kanske är det rätt åt mig.]

22 December 2011

Maurice (1913)

Vad är mer juligt än Ivory-produktioner? Vad är mer juligt än engelska aristokrater med själsliga bekymmer? Maurice, skriven av EM Forster, är underligt nog en av de där Ivory-filmerna, om än inte den kändaste. Jag har inte sett filmen, men har ägnat mig åt Forsters bok under några lata dagar. På baksidan beröms boken, som skrevs 1913-4 men publicerades först 1971, som "civiliserad". En civiliserad bok! Maurice handlar om ett civiliserat samhälle som upprätthåller en fasad, många fasader. Det här är den enda bok jag läst av Forster. Jag hade tänkt att han skulle vara en sån där som kanske ironiserar lite över samhällskoderna, utan att ändå lämna ramarna för det smakfulla och respektabla skriftställeriet. Delvis passar det här in på boken. Men samtidigt är det en lite intressant skildring. I efterordet skriver författaren, året är 1960, att roman skildrar "an England where it was still possible to get lost". Numera, skriver Forster, inte så lite nostalgisk, finns det inga platser utanför civilisationen. Samhället är övervakat och ordnat och vetenskapligt. Vad har detta att göra med boken Maurice och på vilket sätt är det intressant?

Romanen, som ni säkert vet, handlar om Maurice som under sin tid i Cambridge träffar Clive, en intellektuell gosse som har en smula ambivalenta funderingar kring det platonska i Platon. Maurica och Clive är ett par, men på Clives intellektualiserade villkor. Clive dumpar Maurice efter en extra-ordinär "insikt": han har blivit omvänd! Till kvinnotycke! Stackars Maurice finner sig ensam i en meningslös tillvaro av finansarbete, en konventionell familj och enträgna frågor om hur det går med damerna. Så händer det sig att han på Clives ägor stiftar bekantskap med en tuff ung man från den tjänande klassen. Forster bullar upp med klassernas motsättning och en kärlekshistoria som trotsar sedernas England på flera plan. Boken slutar optimistiskt, vilket var viktigt för författaren, som var väl medveten om att en bög som dinglar i snaran på romanens sista sida nog kunde vinna en censors acceptans.

Boken var skriven under en tid då homosexualitet var kriminaliserad (lagen upphörde delvis att gälla 1967). En bok som Maurice kunde inte skrivas idag, i en engelsk kontext. Förstås har homofobi inte försvunnit någonstans. Däremot kommer motsatsen mellan kärlek och konventionalitet/samhället att gestaltas annorlunda. Konventionaliteten har inte försvunnit heller men den antar hela tiden nya former (det respektabla partnerskapet; heterofolk som refererar till sin partner; nya stereotypier, nya varianter på tankar om relationen mellan kärlek och samhälle). Nostalgi finns det inget skäl för här. Jag är helt övertygad om att det finns litteraturvetenskapliga avhandlingar i tusental om tematiken. Exempel på en relativt ny bok eller film som på ett belysande/bra/intressant/oroande sätt tar upp relationen mellan kärlek och samhälle, utan att landa i myten om Lilla Familjen som en skyddad plätt bortom allt annat? Klart att de finns. Fatih Akin har jobbat med det där, och ibland gör han det bra. 

Som bäst beskriver romanen Maurice en form av kärlek som söker sanning, snarare än identitet (eller, för att låna en recensents ord, "livsstil"). Detta sanningssökande handlar om att göra upp med självbedrägeri om vem man är, och vad man är i samhällets ögon, och vilka samhällsögon man själv stirrar med. Forsters beskrivning är samtidigt nog mer än problematisk. Konventionalitet förknippas i boken huvudsakligen med det kvinnliga. Det enda botemedlet mot denna mediokra existens är maskulin kärlek. Alla kvinnor i boken beskrivs som tjatiga, nyfikna, kvävande, slätstrukna. Forster är också mån om att hålla kvar en viss idé om gentlemannen, även om denna blivit utstött från sin vanliga kricketspelande cirkel. Den här gentlemannasorten är modig, tar sina egna beslut, är inte vulgär och är tuff på ett sätt som absolut inte ska förknippas med de lägre klasserna.

Om inte annat kan man läsa Maurice för att få en dos av underbart brittiska meningar som: "Absurd people came thundering up the stairs." Romanen har tyvärr rätt många passager som är dåligt skrivna och lite pinsamma att läsa - men som sagt också en bra bok.

21 December 2011

yeah!



Så här bra kan musik vara just nu. Jag gillar det! Kolla in hennes album från i år. Solida grejer. Hittat via en bra musikbloggs årsöversikt. Mirel Wagner påminner mig om Alela Diane, vilket är en mycket bra sak om man diggar dylikt. Jag kommer dessutom att tänka på fina Mi and L'au, men det har inget med Finland att göra. Båda utgår från det lite enformiga, oplacerbara. Wagner har ett eget tonfall, både när det gäller frasering och sättet att spela gitarr. Hon är inte mjäkig. Söderngotiken finns där. Det kan man ha invändningar mot om man vill. Jag har inga. Här i hålan har jag emellanåt ofrivilligt utvecklat en mindre aversion mot stillsam musik med plockande gitarrspel: indiekafémusik som gifter sig med affärsluncher och stolskrap. Det här gör bara att jag måste klämma vaxet ur örat och lyssna noga på vad jag hör. Ärligt talat vill jag hoppa på flyget hem NU för att se en livekonsert. Jag ser fram emot flera album av Mirel Wagner.

20 December 2011

Vår man i New York

Varje månad får jag ett nyhetsbrev. Det är troligen på grund av att jag sökt bostad via Svenska Kyrkan här i stan. Nyhetsbrevet är alldeles fantastiskt underhållande. Det är nämligen skrivet av ett universalgeni. Låt mig presentera: generalkonsul, generaldirektör, chefredaktör, riksdagsledamot, statssekreterare, företagare [bland annat]. Mannen skriver om precis allt. Vi delges en analys av det ekonomiska dagsläget. Bojkotter av företag med fuffenshandel med Syrien utvärderas. Det stundande presidentvalet diskuteras. Utöver detta bjuds läsaren på en rundtur i det flärdfulla NY. Den här mannen har nys om de lyxigaste restaurangerna, de finaste barerna och de mest exklusiva galleriorna. I förra nyhetsbrevet fick vi tips om en sk. nattklubb där man kan ägna sig åt "högljutt håll-i-gång". Läsaren blev därutöver upplyst om att frijazzgubben Mats Gustafsson har en spelning i stan. Den här gången får jag reda på var man kan köpa sig en mazarin här i hålan. Var kan man äta fina ostron? Vår man har koll. --- Denna människa fascinerar mig. Att ha ett nyhetsbrev av denna allround-typ är långt mera storslaget än att ha en usel blogg.

19 December 2011

Kim Jong-il will look at things no more

Den mytomspunne diktatorn har dött. Om ni inte gjort det förut, titta in på bloggen Kim Jong-il looking at things. Det är en rolig blogg, men framför allt är bilderna kusliga. Konceptet är alltså helt enkelt att ledaren tittar. Han tittar på läskedrycker, en tröja, ett datorrum eller en maskin. Eller korvar som ligger på en butikshylla. Eller frysmat. Det som gör bilderna komiska är så klart att Kim på bild efter bild tittar, gör inget annat, inspekterar. Själv är han där för att tittas på. Varenda bild stampar hem poängen att en fasad desperat hålls på plats. Och tanken slår en: det är för fasen riktiga människor som står där, hur levs ett sådant själv/bedrägeri? Precis allt i de här bilderna ser arrangerat och ihåligt ut - allt är där för att tittas på, för att ge en bild. På bilderna står diktatorn omgiven av folk, ibland militärer, ibland andra. Deras ansikten - bortom beskrivning.

18 December 2011

på benen i Red hook

Jag spejar oroligt ut genom fönstret, som en gammal fiskare. Det ser oroväckande ut. Det är en grej jag absolut ännu måste göra i New York. Idag är kanske sista chansen att göra det. En bar som ligger avsides. Ett legendariskt ställe i en vindpinad del av Brooklyn. Ingen tunnelbaneförbindelse kopplar denna stadsdel till det övriga Gotham. Jag snör på mig vandringsskorna.

Tunnelbanan till Park slope, som är barnvagnarnas domän. Men som jag påpekat också caféernas. Jag hittar ännu ett nytt ställe, enormt stort och rätt mörkt. Det är omöjligt att skapa en överblick över utrymmet. Ett sådant här café kunde vara outhärdligt. Folk sitter med sina datorer eller med sina mänskliga kamrater. Jag slår mig ner i en slarvig fåtölj med en kopp kaffe. Stolen är så nersutten att aktern omsluts av en inbjudande grop. Plockar fram en bok. Skillnaden mellan outhärdliga kaféer och magiska vattenhål är glasklar. På de senare ställena finns ett slags frid och ro. Det finns det på Tea lounge. Far dit! Jag spatserar genom Park slope nordväst. Ruffigare kvarter tar över.

En bro tar en till Red hook (som ännu under nittiotalet tydligen hade väldigt dåligt rykte, vad sånt sen betyder). I ena hörnet av området finns en ökänd svensk möbeljätte (wiki: "IKEA and its contractor demolished Civil War era buildings and exposed the community to asbestos."). Stadsdelen är som jag kan förstå lite splittrad. Dels bor här arbetarklass, men också vita innekids. Jag blir orolig gällande min bar. Är det ett sånt där ... ställe? Sunny's har öppet bara tre dagar i veckan. Jag har däremot glömt att ta reda på när det öppnar. Irrar rätt och hittar en låst dörr. Det är enormt kallt och blåsigt. Mörkret: ogenomträngligt. En tur i kvarteren. Julpyntade hus. Industrilokaler. Någonting som surrar. Jag hör ett par ungar. Havet. En park vid havet. Ingen är där. Står där i mörkret. Vinden piskar kinderna. Havet mullrar. Horisonten lyser. Frihetstanten lyser. Och naturligtvis hör jag ett fartyg råma. En helt annan verklighet möter jag i stadsdelens enorma matbutik. Jag inser: här bor pengar. Det är intressant att se hur matbutikerna skiljer sig åt på olika ställen i New York. Den här butiken har definitivt andra saker än i min affär, där man kan hitta mexikansk öl, tvättmedel och jerk sauce. Här finns etiketter på franska och chips med ostronsmak. Jag går ut igen och kan fortsätta fantisera om hamnbusar och korrupta lotsar.







Sunny's öppnar sina dörrar. Chet Baker kurrar i högtalarna. I baren: jag, och två bartenders. Den ena har ett enormt skägg, den andra kommer från Norge. Jag får en öl och får bestämma vad som ska spelas. Surprise me. Skägget plockar fram en dammig LP med en orkester från tjugotalet. Jag slår mig ner med min bok. Varje lördag samlas folk som spelar country och bluegrass. Musikanter av olika slag, till stora delar äldre farbröder och tanter, droppar in. Det är roligt att lyssna på dem. En del spelar gitarr, någon munspel, någon annan ståbas. Ingen spelar fiol. Det är opretentiöst. Folk spelar det de känner och de ger varandra plats. Så långt från macho-poserande som man bara kan tänka sig. Samspelet ser hänsynsfullt och sympatiskt ut. Jag tänker på Stornoway på yttre Hebriderna. Criterion-baren. Det kunde vara här. En sån här bar - tidlös, åldersblandad, välkomnande - behövs i varje stad. Det är fint att se att såna här ställen finns kvar. --- Guds straff efter en sådan dag av dekadens är tre svenska tjejers oavlåtliga skrikande, timme efter timme. I ett avseende ska det bli skönt att åka hem.

17 December 2011

(filosofi och trassel)

Ungefär vart annat inlägg på den här bloggen handlar om att strida med filosofin. Tjatbloggen. Jag är i ett skede av avhandlingsarbetet som är otroligt underligt. Å ena sidan läser jag just nu spännande saker som öppnar upp för nya frågor och som gör att jag måste tänka om många saker. Det är inspirerande, men svårt. Att det är svårt gör det roligt. Något känns viktigt. Hur kan man prata om arbete och mening utan att gå med på ett språkbruk som har kapats av management-teori? ("Varje arbete är potentiellt sett meningsfullt") Jag stångas med de där arbetskritiska texterna. Vad innebär det överhuvudtaget att filosofera om arbete, kan man göra det på ett politiskt neutralt sätt? Vilken är skillnaden mellan att beskriva en ideologisk tendens som ger upphov till metafysik eller att t.ex. fokusera på enskilda exempel? Flera frågor. En dimension: jag kommer igång med att tänka på de här sakerna bara genom att fundera på saker som verkar oklara i våra förhållningssätt till och sätt att tala om arbetets roll. Att arbete beskrivs som oerhört viktigt samtidigt som det tar över folks liv och tynger ner människor, slukar upp deras hela liv (och att de här sakerna kan förekomma hos samma person). Alternativt beskriver många sitt arbete som ett slags nödvändigt element i livet som man nu träsar sig igenom för att det är precis så det ska vara. Så finns det en mängd inställningar till arbete som inte passar in i någon av dessa bilder. Tänk på hur ett jobb kan vara fullständigt knasigt i praktiken fastän det på något plan kunde vara meningsfullt. Vad innebär det att säga en sådan sak? De arbetskritiska filosoferna vill ofta inte gå åt det hållet. Jag kan inte låta bli. En massa associationer, funderingar, spår, spån, smulor, bilder, tendenser, ideologier. Hur orientera sig i den där röran? För en vecka sedan presenterade jag en usel text för två helt olika grupper. I den ena gruppen sades det att texten kan utvecklas genom Marx ("du är mera marxist än du tror" fick jag till min förvåning höra), Nietzsche, Hegel. Vi pratade om erkännande, svårigheten eller vikten av erkännande. Den andra gruppen rekommenderade att jag skulle tona ner marxisterna och vrida frågeställningen åt ett annat, mera existentiellt, håll. Men också här kom erkännandets roll på tal, även om jag knappt berört detta begrepp. Att kämpa med det där är bra, nyttigt, stimulerande. Det var kul att diskutera, intressant att se hur olika responsen var. Jag tvingas fundera: vad är det jag försöker säga, vad är det jag stör mig så mycket på, är det något jag skapar en bubbla av? Minst av allt verkar det handla om vilken gubbe eller gumma jag vill filosofera med. SAMTIDIGT: Jag har hållit på med det här i ganska många år. Jag borde bli klar. Istället för att trassla in mig, borde jag trassla ut mig. Hjälp. Hur gör man det? Var är det där pillret som får alla metafysikmoln att skingras? Det här är två helt motsatta perspektiv på filosofi som verksamhet. Det ena får det att kännas meningsfullt att tampas med frågorna. Utifrån det andra perspektivet drabbas jag ständigt av tanken: a men, jag fattar ingenting, jag är trög i huvudet; att inte känna sig hemma i en byråkratretorik enligt vilken tänkandet ska slingra sig ut ur huvudet på mest effektiva sätt; det ska korvas kvantitet, tänka fort, fort [genomströmningen], produktivt. Och det är utifrån det senare perspektivet allt trassel framstår som hotfullt och destruktivt, fastän det borde vara tvärtom. --- Allt detta måste jag spika in i hjärnan varje dag (vilket syns här på bloggen, där varianter av detta inlägg förekommit många gånger). Att måla upp den där skillnaden gör kanske ingenting lättare, men det gör det åtminstone tydligare vad jag förhåller mig till, att inte börja blanda på saker som känns betungande/angstiga och saker som känns utmanande.(Sen finns det naturligtvis också sätt att tänka på att bli klar som inte är angstiga eller som bygger upp den här motsättningen; då kan det t.ex. handla om vikten att samla ihop sina tankar, att inte flyta ut i onödiga utvikningar osv. - vilket jag också gör mitt bästa för att påminna mig om där och här i dimmorna.)
Jag tycker att filosofi borde se ut som gubben på bilden där. Gadamer, som skrev sin stora bok i en relativt mogen ålder, brukar jag skänka en tanke när det är filosofikris på gång. (Är det inte en fin bild, säg?)

16 December 2011

hurra för radio!

I gymnasiet lyssnade jag enormt mycket på radio. Det fortsatte ett par år efteråt. Jag lyssnade på allt möjligt: kultur- och vetenskapsmagasin, litteraturprogram, samhällsanalyser, diskussionsprogram, knastertorra gubbar som presenterade elektroakustisk musik eller en femdelad serie om en obskyr finlandssvensk sångare på 40-talet - jag lyssnade på allt. Det var fantastiskt. Jag har ett antal fina minnen av att åka bil med min faster på natten på hemväg från ön - bilradions brus, faster skruvar upp, imma på fönstren.
Av någon anledning kom radion och jag ifrån varandra. Under de senaste åren har jag bara lyssnat på radio nu och då. Aldrig riktigt så där systematiskt som jag gjorde då. Häromdagen kom jag igen att tänka på det fantastiska programmet This American life som sänds på amerikansk public service-radio. Jag gräver i de generösa och översiktliga arkiven och blir om och om påmind om vilket fantastiskt koncept det här är. Varje program behandlar ett tema. Innehållet kan vara vad som helst. Nyktra samhällsanalyser varvas med drömska noveller och märkliga intervjuer. Tonen är ofta lågmäld, personlig. Vissa historier är vidlyftiga, andra mycket vardagliga. Nyss lyssnade jag på ett avsnitt från 1996, "Dawn". Utan att gå närmare in på innehållet i berättelsen kan jag rekommendera programmet för alla som på något sätt är intresserade av amerikansk gotik och det sätt på vilket kön är en myt. Jag älskar den här berättelsen om den gamla aristokratin, anständighet, det onda ögat, motsättningar i samhället, en random referens till Vita Sackville-West, skräckslott, skvaller - och en ständig förvirring kring den roll kön har i våra liv. 
Tack till dem som tipsade om programmet för något år sedan! Finns det andra radioprogram som folk absolut inte får missa?

14 December 2011

råddiga funderingar om mänskliga rättigheter

En föreläsare säger något som oroar mig. Det kan hända att det är Arendts tankar som spökar i honom (han lägger ut A på ett sätt som helt tydligt är en tanke han själv är bekväm med). Han försöker beskriva mänskliga rättigheter och relationen mellan politik och moral. Den slutsats han når är att politiken måste vara primär i hur folk relaterar till varandra som aktiva varelser. Om moralen får en fot in i det här kommer våra relationer att dras in i något konstigt frivillighets- och välgörenhetstänk. Vi vet ju vem som står för dylika funderingar: republikaner. Knorren i resonemanget blir en tanke om erkännande, och sånt kan bara ske i en offentlig sfär. Detta kopplas till en viss förståelse av mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är något som människor kräver av andra, man kräver erkännande, att bli sedd som en mänsklig varelse i dess mest fylliga betydelse. Detta tycks vara det primära. Att ta fasta på moral här skulle innebära en interventionalistisk imperialism (wink, wink, vem håller på med sånt!). Så här säger föreläsaren: antingen har vi en cynisk imperialism eller en mjäkig idé om tolerans, där var och ens olikheter ska tolereras. Det här är vad som står till buds och det finns inget mer att säga, så här är det. Antingen elimineras skillnader ("moral") eller så hyllar vi tolerans (för att det är i de partikulära samfunden som riktiga frågor kan komma upp).

--- Om människor är så nerstampade att de inte kan göra sina röster hörda får moralen "träda i kraft", men det här är ett specialfall. Om och om igen säger föreläsaren att den största risken är att "moralisera" politiken.

----- Det här oroar mig. Det är så ofantligt mycket jag inte förstår här. Egentligen har jag aldrig riktigt fattat vad man ska göra med det där eviga "erkännandet". I den bild som målades upp här lades det otroligt stor vikt vid ett begrepp som "dignity". Här verkar ordet betyda något i stil med en rättighet att leva ett liv med allt vad det kan betyda. Det här erkännandet handlar inte om individer som erkänner varandra individuellt, utan om något annat plan - den offentliga sfären där en grupp människor plötsligt kan befinna sig utanför en rättighetssfär på ett radikalt sätt (papperslösa migranter - nu) där ett begrepp som "liv" förlorar sin juridiska vikt. Men när Arendt på ett mera positivt sätt utvecklar sin tanke om den politiska sfären blir beskrivningen långt att det är individer som kommer till uttryck i sin egenart. Hon har här mycket lite att säga om relationen mellan den negativa bilden (att vara papperslös, rättslös) och den positiva bilden av den offentliga sfären. Det har sina runda skäl och de tynger ner Arendts filosofi: nödvändighet och arbete och livet i dess mest handgripliga mening har ingenting i politiken att göra, annat än som ett slags gränsfenomen. Arendts bild blir nästan denna: antingen är en människa reducerad till liv-som-inte-betyder-liv-för-det-är-så-naket eller så är hon del av ett politiskt samfund där vissa saker har skuffats bort från blickfånget, och då är det på riktigt bara erkännande som gäller. Arendt är så pass upptagen i en idé om någon typ av domino-effekt att allt hon kan se i sin samtid är hur den är på väg mot det totalitära tillståndet.

---- Arendt har något viktigt på gång här och det har föreläsaren också. Det som de beskriver är en värld där ett språk kring rättigheter finns,, vi har till och med nedtecknade absoluta rättigheter, men dessa rättigheter har ingen kraft (Arendt skrev delvis om förlorade rättigheter i relation till att bli statslös, sedan omänskliggjord, men också senare kritiskt om FN:s deklaration). Men först tappar jag bort mig i storgubben Hegel och begreppet erkännande och anständighet. Men ett ännu djupare problem rör hur rättigheter beskrivs här. På ett fundamentalt sätt är jag oenig med tanken att rättigheter är något som primärt sett krävs, att andra ska iaktta mina rättigheter. Det är något i ryggraden som säger: nej. Jag har alltid tyckt att jag förstår Weil när hon säger att rättigheter snarare bara kan existera om det finns skyldigheter. Då blir det moraliska centralt. Vårt ansvar inför andra är det enda som kan få ett begrepp som "rättigheter" att ha en stark betydelse. Föreläsaren, däremot, vill säga att Arendt motsätter sig det moraliska genom att betona hur "enforcement" är grundläggande, inte något moraliskt krav. Det moraliska kravet ses då som något tandlöst inneboende logiskt tankegods.

---- Precis som hos Arendt fanns det hos föreläsaren en tendens att spalta upp ansvar i två aspekter: personligt mod och ett slags kollektivt ansvar, där ett politiskt samfund lever för att vi förbinder oss till det på ett sätt som inte handlar om intressen eller rationalitet eller kontrakt utan delaktighet. Det här ansvaret exemplifierades genom civil olydnad, som blir den politiska form som visar vad det betyder att ett samfunds politiska form uttrycker oss. Den första typen av ansvar görs till helt privat, helt individuell, medan den andra formen är beroende av plats i bemärkelsen (och det är en vidunderligt glidande bemärkelse): att ha en plats i världen. Det Arendt beskriver i sina böcker (och här ÄR hon ute i viktigt ärende) är en tendens där "att ha en plats i världen" hotas. (Exempel: att ha en plats betyder att ha ett arbete, att ha ett arbete betyder att man kan bli tvungen att flytta runt hur som helst och helt låta ens liv bli uppslukat av underliga "arbetsmarknader" - för att nu läsa bokstavligt, men Arendt skulle också vara intresserad av en rörelse där allt blir subjektivt, att ha en plats i världen är att ha en plats inne i sitt huvud, ingen plats alls.)

---- Det som jag hängde med i och håller med om här är att det finns en falsk tro på mänskliga rättigheter. Då blir mänskliga rättigheter ett uttryck för rationalitet, ett krav som finns inskrivet i logiken själv, eller något a priori. Det här är en fantasi om mänskliga rättigheter som en lösning. Om jag fattar oron rätt: retoriken om mänskliga rättigheter förlorar sin politiska prägel och blir istället något som ska vara "självklart". Utrymmet för ansvar försvinner. Rättigheter blir "inneboende", vi "har" rättigheter.

---- Problemet, som jag såg det, i hur föreläsaren sprang från en bild till en annan var att "a priori" ställdes mot det historiska, och därmed fragila och kontingenta (fast han samtidigt ville ta avstånd från föreställningen om att rättigheter är "uppfinningar" eller konventioner). Jag har under åren utvecklat många filosofiska allergier, vilket gör att jag ibland blir lite blind för saker, enögd ibland, slemsprutande aggro-filosof ibland. Under hösten har en av mina starkaste antipatier blivit en betoning av detta fragila och kontingenta. Ärligt tycket jag att det här sättet att prata om den fragila mänskliga anständigheten är ett ärkefilosofiskt drag, som på ett sätt inte alls fungerar som en riktig påminnelse (om ansvar), utan som mera lyfter fram filosofen själv: vi är filosofer som kan se annat än begrepp och sånt och a priori: vi ser hur SKÖRT allting är.

--- Men jag får inte den här bilden att gå ihop med det föreläsaren säger i övrigt, betoningen av ett politiskt samfund som aktivt. Jag får inte kontingens att passa in i den bilden. Visst finns det ett antal olika omständigheter som gör att mänskliga liv trivialiseras, instrumentaliseras, förträngs, slussas runt, hopas ihop till en anonym hög, vräks ut. Det är något med betoningen av det sköra och fragila som verkligen GRÄVER i mig. Jag menar: vad har man gått med på om mänskliga liv och politik framställs som sköra och fragila? Hos Arendt är påståendet filosofiskt, och riktat mot farbror Marx: politik är inte att bygga, producera, fabricera, utan något helt annat, och mycket mindre stabilt än en arbetsbild gör gällande. Igen: någon smula där kan man ta vara på. Visst finns den där bilden av politik (och mänskliga rättigheter: om vi jobbar fram heltäckande dokument och riktiga urval av tillämpningar som bäst kan illustrera...). Men de här filosoferna får fragilitet att framstå som något i politikens natur - att det är något skrämmande tillfälligt och obeständigt i politiska handlingar och samfund. (Och det här är ju precis hemma hos Arendt.) Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är något riktigt gälet med det här tankesättet. Och just precis detta gör mig så sur när föreläsaren med ett spefullt leende frågar studenterna: "Blev ni besvikna nu?" Jag borde ha räckt upp handen och sagt: ja hördudu, jag blir besviken på att filosofin nöjer sig med sina FÖRBANNADE "aporier" och att vissa saker beskrivs som återvändsgränder man inte kan ta sig bort från för det är ju en APORI. Antingen imperialism där man ska "rädda" människor eller ett erkännande av, för att ta det riktigt traditionella uttrycket, att "vi inte delar uppfattningar om vad det goda livet är" (Charles Taylors grubblerier osv.). Är det verkligen en sådan uppställning som vi bör jobba med när vi tänker kring begreppen om mänskliga rättigheter? Visst finns det viktiga frågor kring vad som garanterar att människor inte slås ut, blir rättslösa, att vad som helst kan hända med dem. Visst måste man akta sig på en övertro på dokument och överenskommelser och falska idéer och abstraktioner. Men vad är det som är aporetiskt med det? I don't get it.


---- Jag har inte läst så mycket politisk filosofi. En stor del av den är så tråkig och träig att hjärnan ramlar ut ur huvudet medan man läser. Kanske kan jag någon gång förmå mig själv till att läsa mer.

12 December 2011

meningen med arbete

För en stund sedan sände P1 ett avsnitt av Filosofiska rummet där arbetets mening diskuterades. I programmet deltog en sociolog, en historiker och en nationalekonom/politiker (som varit med om att utveckla RUT-avdraget). Sociologen (Roland Paulsen) diskuterar hur arbetets värde knappast korresponderar med hur väl betalt ett jobb är. Vissa arbeten tjänar skumma syften, men ändå betalas de bra. Sociologen tar upp Sveriges blomstrande krigsindustri: "...vi ger exportstöd för att få ut krigsmateriel ... vi är väldigt ovana vid att diskutera arbetets värde för samhället på det här sättet." "...[vissa former av arbete] tjänar ju till något som kanske är destruktivt för samhället .... vi arbetar ju också för ett mål, för att få ut en produkt och det är ju lite grann meningen också med arbete."

Nationalekonomen: [torrt och ironiskt skratt] "aaa, jag som ekonom kan jag inte riktigt skriva under på den typen av beskrivning. Vi resonerar ju på ett helt annat sätt hos oss. ... Vi ser ju så här att det finns ett samhälle bestående av individer, som består av företag och stater ... som vill köpa vissa varor och tjänster och det är ju genom att individerna och företagen och staterna visar vad de vill köpa som det uppstår en efterfrågan på folk som producerar cigaretter. Vi kan tycka här att det är dumt att röka men det finns trots allt människor som vill röka och som därmed vill köpa detta och därmed andra individer som därmed arbetar med att framställa cigaretter och kommer därmed också att tjäna något på att göra detta." Nationalekonomen drar slutsatsen att det finns lite olika preferenser och det är inte så mycket att göra åt om man inte önskar sig en "upplyst despot.... det vore ju obehagligt!"

Lägg märke till att ekonomen väljer att diskutera cigaretter, inte vapen. Tänker många nationalekonomer så här? Det är läskigt. Att allt man kan säga om arbetets betydelse är "preferenser". Man kan ju tänka olika om vad som är bra för samhället eller vad som är bra för mig. Arbete handlar om att producera för konsumtion. Tack ja, kritisera är en sak! Vill vi ha någon annan som bestämmer åt oss istället? Vi kan ju välja att jobba lite mindre om vi tycker det. 

Det som var bra i programmet var att en rad viktiga frågor ställdes. Hur ska vi förstå en indelning där en massa människor jobbar livet ur sig för bra löner i en del av världen, och i en annan del av världen jobbar man livet av sig för sämre löner. Varför har arbete en så dominerande roll i politiken? Det vettigaste svaret som gavs var att detta både är ett slags fixering vid arbete som dygd och också något som drivs på ett systemplan.  ---- Varje kväll hör jag min rumskompis komma hem. Dörren slås igen. Hennes steg förbi mitt rum. Vi säger hej. How are you. I'm tired. Yeah, I'm tired too, säger jag, kanske lite för att vara med i retoriken. Varje dag upprepas det där mönstret. En härva av olika saker. Vi VILL representera oss på det sättet. Många människor MÅSTE arbeta, kanske ta flera jobb, för att få det att gå runt. FANTASIN tar slut. Kanske ska det vara så här. Trötta, arbetande människor som pratar med varandra om hur trötta dom är. ---- Här är både en retorik och ett system som slukar upp den mening arbete kan ha.

8 December 2011

På tal om mod....

En av de skummaste användningar av begreppet 'mod' (begreppet, inte ordet) är det ständiga tjatet om "starka kvinnor". En författare beskriver "starka kvinnor i fem generationer" (eller var det tjugofem)/ "I Finland är kvinnorna starka." "En stark kvinna berättar om sitt livsöde." De här meningarna rullar upp bilden av det "kvinnliga livet": idogt, väderbitet, i ur och skur, fem händer, allround-; en riktig kvinna är inte svag utan stark på sitt eget sätt, den kvinnliga urstyrkan som inget rår på, naturkraft närmast. Den starka kvinnan behöver ingen feminism för hon kämpar för sin jämlikhet själv. En stark kvinna reder sig oavsett vad. Osv, osv. (N: tack för insikterna.) I högstadiet tvingades vi läsa en roman. Katrina, av Sally Salminen. (Åländsk såklart) Boken handlar om en ung kvinna som mer eller mindre luras till Åland och därefter genomlider elände efter elände. Folk dör och det är knappt. Katrina ror sin båt, föder barn och biter ihop, gråter en smula. Katrina arbetar. Katrina donar. Katrina är uppnosig och låter sig inte kuvas av myndiga kaptensbönder. Läs inte den boken. En rolig grej med romanen, som (numera) fått klassikerstatus på de där öarna, är att klasskamp ges stort utrymme (det fattade t.o.m. en trettonåring.) Rika redare mot fattiga egenförsörjande bönder. Nu hyllas boken av Ålands borgerliga folk. Därför skrockar jag så klart extra mycket att sökresultat # 1 på Katrina/Salminen är en artikel i Flamman: "För många kvinnor har Katrina varit deras kanske enda men nog så viktiga bok." "Att vara författare på Åland innebar inte heller någon status. Här var det hårt arbete och duktigt sjömanskap som räknades."

EDIT: Arendt skiljer mellan det mod som krävs i offentlighetens sfär och den uthållighet som arbete (labor) tarvar. Man kunde tro att Arendt var ålänning. På åländska finns ordet träsa (som i: att träsa å på). Det betyder att arbeta, att arbeta hårt, att slita - att traska fram i vardagens spår. Jag kan inte garantera att ordet har en klart feminiserande roll, men jag kan lätt tänka mig sådana bruk (markservice).

7 December 2011

//

Åker upp till Harlem. Från amerikanarna har jag övertagit ovanan att släpa med mig kaffe överallt. Det regnar. Central park luktar jord och träd och fukt. Jag vill lägga mig på marken och knarka ruttna löv. Kanske hade jag blivit arresterad. En bok ska hittas. Hittar boken. Expediten frågar om jag är riktigt, riktigt säker på om jag inte vill ha boken på tyska. Nej. Tåget ner. Någon talar estniska Går förbi den hemlösa mannen med grått skägg som jag brukar se. Jag har börjat nicka till honom. Hej du. Så brukade vår granne säga, i byn. Hej du. Kaffetjejen: det vanliga. Jag: det vanliga. Idag är mitt åbäke till dator hemma. Det är bra. Min bok verkar bra (i bemärkelsen: äntligen en bok om arbete). Men som vanligt har jag hamnat i klorna på de där italienska marxisterna. Varje år får jag höra: men varför beblanda sig med de där konstigheterna? Ja, ja. Jag vill bara säga: jag vet inte, någon måste jag ju föra dialog med. Det är nästan bara filosofi som influerats av den autonoma marxismen som bryr sig om temat arbete just nu. Ibland blir det rätt så monotont. När man skriver avhandling förväntas man ha koll på diskussionen. Diskussionen käkar upp mig. Ibland, nästan varje dag, hinner jag tänka: finns det alls något att tänka kring arbete i filosofin? Sen tänker jag: tänk inte så där. Terminen lider mot sitt slut. Vår föreläsare pratar om Wittgenstein. Hur han håller på med det där publika. Jag skrattar (för mig själv). Slås av att jag fortfarande stör mig på det där självsäkra tonfallet bland en viss grupp unga amerikaner. Eller: det som jag hör som självsäkert. Skulle jag faktiskt komma över det där om jag bodde här i något år? Eller är det något annat som gör att det där tonfallet verkligen gnager i mig? Varje vecka slår föreläsaren nya rekord för hur länge han pratar. Han avslutar med några uttrycksfulla ord om hur det svåra i moralen inte handlar om omdömen utan om mod. Jag tänker först: det där är väl ett unket Aristotelesbegrepp. Sen tänker jag att den där jädrans A-gubben kanske inte ska få norpa åt sig alla begreppen. Jag vet inte hur man ska tänka om mod. Kan inte sluta tänka på träiga moralfilosofigubbs som pratar om mod och kamrater och krigsslag. Uff. Kanske finns det andra sätt att tala om mod. Ändå: blir inte en betoning av begreppet 'mod' ofta ett sätt att tänka att vi måste övervinna något? Men det är kanske inte någon dålig beskrivning av många situationer: att övervinna blyghet, att övervinna känslor som på olika sätt är ens egna men ändå inte ens egna, att övervinna en dragningskraft mot bekvämlighet. Jag vet inte vad som stör mig. Sådär är det ofta för mig. Grumligt. Vi släpps iväg och det är mörkt och tyst på gatorna. En dragspelssnutt från Richard Buckner rullar i huvudet. Mina egna kvarter är mörka och tysta. Jag kommer knappt ihåg hur jag tog mig hem. Nu skriker monsterkatten igen. Var bor den? Monsterkattens blodisande läten vänjer jag mig aldrig vid.

6 December 2011

om uppmärksamhet

Det är besynnerligt hur en viss form av trötthet ibland riktar ens uppmärksamhet åt oväntade håll, eller gör uppmärksamheten konstigt bedrägligt skarp, som när man varit uppe hela natten eller annars bara befinner sig i en dimma. På förmiddagen gick jag min vanliga runda från huset till tunnelbanan. Text: inlämnad. Vimmelkantig. Plötsligt ser jag mitt bland butikerna på Ocean avenue en port, ståtlig, som jag aldrig sett. Gråa pelare, bastant dörr. Vad finns där? Stannade upp och kände mig lite kuslig till mods. Har den där porten funnits där hela tiden? Bredvid scanningsbutiken, matbutiken, datorbutiken och mitt frukostställe? Fastän jag har gått här tusen gången har jag inte sett den, lagt märke till den. Jag fascineras av såna där upplevelser, när en bekant omgivning plötsligt kastas i ett helt nytt ljus, när en stämning får ett ställe att te sig helt främmande, eller blir lite overkligt. Förundran över att saker finns till, liksom. Att en plats inte alls är så genomrotad som man tror, att ingenting är förutsägbart, att allt kan ses med nya ögon, hur många gånger man än sett det förut. Lindman är trött och sentimental. Fuck you, skrivangast. Här ska inte angstas. // Proust, jag saknar dig.

5 December 2011

in the parking lot where I waited alone...

Det blir lite för glansigt i nev jårk. Gräver i countryhögen. Jag tycker varenda en ska lyssna på Handsome familys album Twilight (nej, glöm den där skitfilmen) från 2001. Jag hittade inte något Youtubeklipp innehållande The Dark Eye, som ja, trögar fram i en rytm som inget har i indielokalen att hämta, men så här låter texten. Sånt här tycker jag om.

In the parking lot where I waited alone
A white bird sat sleeping on the broken pay phone
And up came a black beetle dragging off a green fly
Underneath a parked car and then out of sight
And I felt a dark eye turn its gaze upon me
As if the earth, the earth could see
A dark eye, a dark eye
A dark eye fell on me

In that parking lot where a prairie once grew
And through the tall grass, the buffalo flew
I heard something crying way down below
Where the sewerlines snake around Indian bones
In that parking lot, cars baked in the sun
And somewhere down the road, the pop of a gun
I watched a red ant crawl up my shin
And I felt so sad until it bit my skin
A dark eye, a dark eye
A dark eye fell on me

Men för att ändå spela upp en fin bit musik, här är Louvin brothers. Deras skiva, MÄSTERVERK, satan is real (1960), har riktigt nyligen getts ut på nytt. Bara tanken på slarviga suputen Ira och ordentliga Charlie och deras repertoar (mördarballader och Jesusballader), gör mig på gott humör.

3 December 2011

See its sulfury shine/ See the big city moon/ 'Tween the radio tower/ 'Tween the big diesel rigs





Jason Molina, som bildade kärnan i projektet Songs: Ohia, gör musik som antingen är lysande, hjärtskärande eller lite medioker. När han är bra är han så in i helvetes bra. Enkla fraser lyfts i Molinas frasering upp till något alldeles särskilt. Under namnet Songs: Ohia har han gjort magiska saker som Axxess & Ace, The Lioness, Ghost tropic och den skiva som de här låtarna är hämtade från, Didn't it rain. Under sitt eget namn spelade han för ett antal år sen in en av, enligt min mening, historiens bästa skivor - Let me go, let me go, let me go. Tyvärr har Molina stundvis ägnat sig åt lite mera bredbenta sektioner av country/folktraditionen. Det glömmer jag helst.

Om ni gillar Songs: Ohia kan jag meddela att jag hittat en annan artist som gör musik i samma anda: Richard Buckner. Our blood, som gavs ut i år är riktigt, riktigt awesome. Buckners musik är perfekt att sura till. Han har en osviklig känsla för arrangemang.

2 December 2011

Språkliga tics

Under de senaste dagarna har jag funderat på de tics vi har när vi pratar och skriver. Min vän himlar sig över språkets förfall - hur amerikaner hasplar ur sig flera 'you know' i varje mening. När hon säger detta hinner hon med säkert fyra eller fem 'you know'. A måste gå ut på altanen för att skratta av sig. Folk har säkert språkstics i högre och mindre grad. När man lär känna någon kan man såsmåningom börja se ett mönster i hur den personen pratar. En del, men inte allt, av det handlar om något slags tics, såna där till synes banala ord som dyker upp på ett lite okontrollerat sätt. I min skrivkamp får jag lägga ner enorma mängder tid på att rensa tics. Jag har fem miljoner stycken. De här ticsen skiftar lite - med språk också så klart. Min nya filosofitic, som är ytterst fånig och avslöjande pinsam, är att använda ordet "simply" hela tiden. Gosh alltså. Jag vet att jag vill att filosofitexter ska låta robusta och klara, men kom igen. Hur blir man av med det där? I text kan man ägna sig åt järnhårt redigeringsarbete, om man har matsmältningssystem för sånt (det har inte jag, fast jag borde). Med tal är det annorlunda, delvis. Men trots skillnaden är både talat och skrivet språk på något sätt (min tic: i någon bemärkelse) spontant framvällande. [Här måste jag radera en av mina riktigt svårartade tics: det lilla och oskyldiga ju. Vad fan ska jag med det till? Insinuant dyker det upp i allt jag skriver.] Normalt sett tänker man ju (!) inte igenom hur saker sägs, eller jag menar, speciellt inte formen för hur det sägs. Visst finns det en skillnad mellan att "kläcka ur sig" och noggrant väga sina ord. Men båda de här sakerna är mera undantag. I de flesta fall rusar vi fram med språket i försök att få saker sagda, formen kommer på köpet. Ändå är de där ticsen lite konstiga. Hur kommer det sig att man börjar haka upp sig på vissa ord eller formuleringar som börjar liksom leva ett eget liv? Det är lite kusligt. Vad säger du, Sigge? Det är oerhört sällan jag vill lyfta fram hjärnans funktioner. Här är jag lite-lite frestad.

(Jag vet inte vad Sigge skulle säga om mitt fall, men jag har utvecklat tics till och med när det gäller bruket av tankestreck och kolon och sånt krafs. Efter att jag inspirerat läste Andrei Belyis Moskva blev det bara värre. Nu - ser ; mina texter - ut ::: såhär. Visst är det trevligt att yxa och hugga och knipsa i en menings rytm för att skapa bråk i harmonin. Men någon gräns.)

Min princip för att skriva blogg är att inte redigera så mycket. Att skriva snabbt och spontant. Naturligtvis blir följden att en oöverskådlig mängd tics nästlar sig in i texterna.

en kärleksförklaring

Jag är helt upp över öronen. I biblioteket Bobst. Jag vet att jag tjatar. Jag vet att det kanske inte är så intressant att läsa om ett sketet amerikanskt bibliotek. Men hör här: Bobst är bibliotekets renodling. Ett ställe för bildning. Böckerna dignar. Där finns allt. (Också, så klart, ett särskilt arkiv tillägnat arbetets historia!) Man erbjuds en sublim utsikt då man uppflugen på en ranglig pall stirrar på raden av böcker. Man hittar dem inte alltid. Min teori är att folk helt enkelt gömmer vissa böcker. Det finns plats att gömma dem på. Hemliga ställen. Någon har gömt Marx' Grundrisse. En annan har gömt Butlers bok om prekära liv. Satan. Det är förlåtligt. Bibliotekarien säger att alla är ute efter Marx, hans böcker försvinner ständigt. Bobst är biblioteksparadiset. Stämningen där är fullständig koncentration. Smart nog har rummen rustats med mycket tyger så att ljuden minimeras. Det är lågt till tak på många ställen. Trots att byggnaden är en enorm, skräckinjagande röd klump upplever jag utrymmena som mycket intima. Hur går det ihop på ett så massivt ställe? Det här är arkitektoniskt geni, arkitektur som lever, arkitektur för alla sinnen. Genialiteten bara tilltar: folk kan sitta och läsa (eller sova, eller tänka, eller sitta och stirra ut i luften) på en mängd olika sätt, vilket gör att man kan slita på lite olika kroppsdelar varje dag. Och det ger var och en möjlighet att sitta bekvämt. Det som gör mig extra kär i Bobst är blotta tanken på folk som har detta som arbetsplats. Jag är avundsjuk. Bibliotekarierna här verkar vara av prima virke, med ett undantag. Eftersom jag har haft en skrivgrej på gång har jag befunnit mig i byggnaden nästan hela tiden. Klockan ett på natten stängs de allmänna utrymmena där böckerna finns. Temperaturen verkar skruvas ner en stund före. En kvart före ropar en röst sömnigt i högtalarsystemet att om vi inte sticker från de högre våningarna innan ett så blir vi inlåsta. Känslan är ungefär den samma som när Viking line viker in i Långnäs mitt i natten. Men vakna studenter kan fortsätta läsa i andra utrymmen - klockan runt. Egentligen borde det väl betraktas som lite oroväckande att så många studenter jobbar i Bobst under så sena timmar (landet där hard work är det viktigaste). Men jag vet inte. Det är något magiskt med att tassa fram i Bobst när staden i övrigt sover. Att ta hissen upp till en annan våning för att gräva efter en bok. Någon sitter på en soffa i panopticonaulan och skyfflar i sig mat. Folk ger verkligen intrycket av att vara bosatta på Bobst. Det finns studiemiljöer där läsandet blir hackigt och ofokuserat (råkade jag nämna ordet Arken? Om inte gör jag det nu.). Och så finns det miljöer där människor kan slå sig till ro och ägna sig åt intellektuell verksamhet. Mottot: ta dig tid. Det är lätt att känna sig hemlös i New York. Ett ställe som Bobst utgör motsatsen. Tanken på att min relation till Bobst är av ett flyktigare slag är fruktansvärd. Kanske tycker jag särskilt mycket om Bobst eftersom det finns så många opersonliga, jobbiga ställen i den här stan. Bobst är varken bullrigt, snobbigt eller voyeristiskt.Det är lite slitet, ett ställe där det syns att alla grejer är i ständig användning. ---  Nu är klockan strax ett igen. Fan. Trötthet som gnager i kroppen. Suddiga tankar. Det är inte ett speciellt vettigt tillstånd för att redigera filosofiska texter. Tyvärr finns det såvitt jag vet ingen 24/7-diner i närheten av Bobst. Jag skulle behöva en kopp starkt kaffe. Det får jag. I källarvåningen finns en sån där kaffemaskin som fanns på ÅA:s bibba förr i tiden. Jag blir nostalgisk. Skulle behöva någon timme sömn också.

29 November 2011

boutique office?

En dag går jag genom slumkvarteren i SoHo. Fort, för såna ställen gör mig skraj. Jag noterar detta plakat. Begreppet "boutique". Boutique office. Jag är lite enkelspårig och har inte riktigt fattat begreppet boutique i såna här sammanhang. Undrar hur kontoren har rustats så att den kreativa kreativiteten ska flöda. Kanske det finns stolar och bord och en kaffebryggare. Nej, vid närmare eftertanke vore nog en kaffebryggare helt malplacerad i den här settingen. ---- för att själv åka iväg till mitt boutique-bibliotek som har en så stor samling böcker om kommunismens historia att man kan börja tro att hälften av New Yorks akademiker sysselsätter sig med detta ämne. I boutique-biblioteket möter man kreativiteten i knastret från chipsätande människa, klickande höga klackar, någon harklar sig, några för en diskussion, en toalettdörr dräms igen - men mest är det knäpptyst och bokdammet får tala för sig. // Jag undrar vilken historia begreppet kreativitet har? Hoppas den historien någon gång tar slut. Ärligt talat: jag är inte så förtjust i kreativitet. Det är ett riktigt uselt och överskattat och överlastat begrepp. Den enda användningen där begreppet kommer till bruk på ett sätt som inte är påfrestande skulle vara till exempel: "det där är en kreativ knut!" Jag vill starta ett institut för antikverat tänkande och icke-innovationer.

27 November 2011

önsketänker om arga österrikiska författare som hatar österrike i New York

En dag ser jag en hårt sminkad dam på tunnelbanan. Hon sitter rak i ryggen och ser sträng ut. Min omedelbara tanke är: MEN DET DÄR ÄR JU ELFRIEDE JELINEK!!!!!!!!! Min andra tanke är att Jelinek sägs ha agorafobi. Det är långt till Österrike/var hon nu bor. Min tredje tanke är att kanske det är sånt som journalister hittar på eller sånt som författare hittar på för att bli av med en efterhängsen presskår som ställer fåniga frågor. Min fjärde tanke: det där har jag nog inte med att göra. Tänk om det var Jelinek i alla fall? I så fall borde jag ha hasat fram och sagt att allt emellanåt, när insikten om att leva i en skitvärld som är kapitalistisk och sexistisk slår som hårdast (och det gör den understundom, också i New York) - då är en av mina mera positiva funderingar att ja, Jelinek finns ju i alla fall. Jag har inte läst någon av hennes böcker på ett litet tag nu, men det börjar bli dags.

Annars ser jag inte så mycket alls på metron. Det har att göra med den omständigheten att jag somnar på vilket som helst transportmedel som befinner sig i rörelse. Fast ännu har jag inte utvecklat förmågan att sova stående. Kanske det kommer.

24 November 2011

___________

Ett moln av os migrerar från köket till mitt rum. Rummet saknar dörr. X tillreder något slags kött. Lukten kryper in i näsa, i huvud, i lungor. Söt, kvävande, blytung. Det är Thanksgiving. Det enda jag vet är att amerikaner samlas hos sina familjer och äter robust köttmat. Allt detta får mig att tänka på min mormor som varje söndag lagade stek eller kyckling. Sås till, brun, eller sylt. Ris med klumpar. Ibland blandas oset med en svag doft av cigaretter. Min mormor röker kontemplativt vid spisen. Det är något som gör min morbror galen. Han hade något uttryck för dem, giftpinnarna. Folk trängs och armbågas vid matbordet, kastar i sig maten, mest tystnad. Mina släktingar kollar sport på TV, kanske en dokumentär om Hitlers sista dagar, kanske ett naturprogram om mullvadens liv. En finsk berättarröst drönar enformigt. Det röda fårskinnet framför teven, bordet med kartmotiv, min mormors blommor som svajar på en träställning, en ful tavla på väggen. Vardagsrumsdörren står alltid lite på glänt för att mota ut den värsta köttlukten: vinterluften, höstluften, vårluften, sommarluften. Täs on NIIN KUUMA, bräker någon ilsket på finskåboåländska, med adress. Som i en jävla ugn. Allt känns tråkigt på det där sättet som lindar in skallen i bomull och får saker att kännas overkliga. Gamla ålandstidningar, gamla nyheter, stasis. Disk slamrar och mina morbröder suckar. Persiennerna är neddragna, solen bländar ute. Någon grälar en stund, ryter purket till, så var det med det, satan, et soittaa ny taas se soitti just. Telefonen mullrar. Ett samtal kommer kanske igång, ibland avspänt, ibland inte alls, dör ut så småningom. Min morbror sörplar kaffe ur sin kopp och kollar klockan när skiftet skulle börja. Min mormor på sin stol i ett avlägset hörn i rummet, avvaktande, på gång, alltid lite borta i sin egen värld. Utanför hörs med jämna mellanrum grannens hund - kollektiva invektiv. Någon åker iväg på en biltur. Jag återvänder till en bok. Huset tar en lur.

23 November 2011

ur-biblioteket

När det är tillräckligt litet avstånd mellan deadlinen och mig får alla former av skrivångest lov att ge med sig. Texten ringlar fram i sporadiska infall, konstiga associationer och snurriga meningsbyggnader på stenåldersspråk, men nu måste jag producera text. Jag sätter mig i det enorma Bobst-biblioteket för att läsa Studs Terkels klassiska intervjubok Working. Det är en fantastisk bok som både säger något om sin tid, vår tid, och hur mycket det finns att säga om arbete och mening. Jag fattar inte hur det går till men att läsa Terkels intervjuer är som att läsa små noveller. Bobst-bibban tillhör New York University. Jag har tillgång till resurserna, kommer förbi säkerhetsspärrarna, men har inte rätt att låna material, vilket är synd. Under mina första besök blev jag mest matt och omtumlad men nu märker jag att biblioteket, trots den helt fasansfullt omtumlande entrén, är en av de mysigaste platserna i New York där det går att fullständigt försvinna in i en bok. Det är nämligen bara en del av byggnaden som är black-lodge-goes-Gotham-city. Främst av allt verkar Bobst vara ett gediget bibliotek även om man bortser från det otympliga klassificeringssystemet som gör att en människa som mig får leta i evigheter efter en bok. Där finns, inbillar jag mig, alla böcker som någonsin publicerats (söker man en obskyr bokserie utgiven av Uppsala universitet någon gång på åttiotalet - troligen inga problem). Studenter sitter vid slitna träbord. Det är mestadels tyst. Får man myror i fötterna kan man gå ett varv runt bibliotekets panopticonliknande mittenparti. Börjar det inte svindla i huvudet då, så när. (Jag medger att 'panopticon' kanske inte omedelbart driver hem associationen om mys.) Hela byggnaden är som tagen ur en paranoid, oroväckande, vindlande dröm. Timmarna försvinner inuti mitt bås. Bobst är otroligt nog öppet ända till ett på natten. Det kallar jag bibliotek som tar sin verksamhet på allvar. När jag går hem vid tiotiden är det ännu många studenter kvar. Min känsla i kroppen är att det är mitt i natten. Går en runda på en våning. Bobst är fullt av skrymslen och tomma hörn och andra oidentifierbara utrymmen. Legenderna säger att en student bott på Bobst under flera månaders tid. Jag kan tänka mig att det kan finnas en och annan som fortfarande vågar sig på att övernatta där. Bibliotek är vänliga och stillsamma platser för det mesta, vilket har gjort att jag liksom någon annan student nu och då tar mig en liten lur med huvudet inbakat i armarna en seg eftermiddag på New Schools bibliotek. Bobst däremot är ibland hårt övervakat (som sagt, panopticon och allt) och jag undrar om sovande personer väcker säkerhetsvakternas aktionslusta. Det regnar när jag kommer ut. När det regnar i New York regnar det hårt och skoningslöst. Genom mina glasögon ser jag dansande ljusfläckar. Taxibilar river förbi och svallvågor bildas efter dem i de minisjöar som regnet för med sig. Jag känner mig så klart som Humpherey Bogart. Knappt en kotte syns till på gatorna. Bogart kliver i en pöl. Bogart ser ingenting. Det skulle smaka med en stark dryck. En ensam och sammanbiten man i trenchcoat rastar en tjock hund. I mitt huvud spelar - detta:

22 November 2011

Universitetets uppgift?

- Genomströmning.

21 November 2011

drönar på

Eliane Radigue är en fransk kompositör som jag först nu har upptäckt. Hon gör musik som är mycket, mycket statisk, där bristen på rörelse blir musikens själva innehåll. Om man läser beskrivningen på Wikipedia kan man få för sig att Radigue gör ostig new age-musik. Nej. Transmorem - Transmortem (1974) är den skiva jag börjat lyssna på. Låt oss säga så här: ljuden kommer en mycket, mycket nära. Man slukas upp av dem, blir en del av dem. Trots att det är musik som saknar alla former av utsmyckning - vi snackar en ton i lite olika frekvenser och en drone därunder - tvekar jag inte att säga att det är vackert. Visst är det utmanande för öronen, men det är så det ska vara. Jag ser fram emot att höra mera av Radigue.

Orgel och elektronik. Nicholas Szczepaniks skiva Please stop loving me (2011) är massiv, omåttligt STOR. En recensent beskriver ljudvärlden som musik för flyghangarer, vilket är på pricken. Där många drone-artister erbjuder ödsliga, industriella och sorgsna  ljudflak (tänk Stars of the lid eller Leyland Kirby osv) orienterar sig Szczepanik i en annorlunda riktning. Jag kan inte låta bli att tycka att det här är religiös musik (inte bara på grund av orgeln) med jublande stämningar. --- Ovanligt! Och mycket fint och överväldigande. Men så klart finns det referenser. Jag har tidigare nämnt Juliana Barwick och det finns en uppenbar parallell, trots att deras musik skiljer sig åt på en mängd sätt (Barwicks musik är ju inriktad på rösten). Dronemusik kan lätt bli enahanda, tråkig rentav. Detta är inte ett exempel på den dötrista, generiska, pompösa dronemusik som produceras i mängder nuförtiden.

20 November 2011

på benen i Greenpoint










Den läsare som prisade munkarna i Peter Pan bakery i Greenpoint hade helt rätt. Det rör sig om gudomligt goda munkar serverade i en lite ålderdomlig miljö, vita bardiskar och rutigt golv, ångande plåtar med godsaker. Musiken: förskräcklig. I kaféet bildas två strömmar. Folk springer ut och in för att köpa med sig munkar hem så att personalen får jobba för fullt med att slänga in munkar i boxar. Andra sitter vid disken på ett sätt som anmäler att världshändelserna kan ta vilken riktning som helst, nu äter jag min munk. Jag ägnar mig åt vita contemplativa tillsammans med en red velvet donut och kaffe.

Det är framför allt polacker som bor i Greenpoint. Många restauranger är polska, och man kan höra polska på gatorna. Utöver detta har stadsdelen en hel del gemensamt med Williamsburg. Industrial chic, kaféer, barer. Men i Greenpoint kan man se flera människor än två över trettio. Byggnader och gator är lite slitna. Jag antar att om femton år kommer de här stadsdelarna att se mycket annorlunda ut, gatorna kommer att bli anonyma som på många andra ställen och Starbucks eller någon annan kedja kommer att slå ut de mindre aktörerna som nu dominerar. Industrierna kommer att jämnas med marken. Jag går västerut mot vattnet. När man kommer till stranden är det helt stilla. Knäpptyst nästan. I New Yorks larmande gytter är det bra att hitta ett sådant ställe. Vandrar ner till Williamsburg för att se en film på en sk mikrobiograf. Biografen är mysig på alla sätt. Trots att jag bara varit där en gång för två månader sedan känner den pratsamma personalen igen mig. Stämningen och storleken är mera vardagsrum än biosalong (skrubben som fungerar som toalett har försetts med en liten ljusinstallation bestående av några rörbitar och ett par blinkande lampor - tja vad kan man säga annat än : New York, New York.). Rummet hyser tjugo personer. Obskyr film visas och publiken sörplar på sin medtagna öl. Det är ett prima ställe.

19 November 2011

veckans bild

Okej, jag har tjatat om den här bilden (från NY Times igen) på fejan, men måste lägga upp den här också, så att jag kan återkomma till den igen och igen. Kontext: affärsnissar fotograferar ockupanter från sitt kontor. Kamera fotograferar kamera. Affärsnisse ler/skrattar mångtydigt. Vad är det för ett leende? En fin poster med uppbyggligt budskap som formulerar Marx' teori om kapitalismens logik: "keep more of your money working", en gräll teve. Den här bilden får vem som helst att vilja skriva en roman. Mina gratulationer till fotografen: ett kolossalt lyckat fotografi. Med en sådan tematik kunde bilden ha blivit övertydlig. Det är den inte (tycker jag). Jag kan riktigt höra högklackade skor klicka mot ett hårt golv medan det blaskiga kaffet kluckar i plastmuggen, back to work, guys.

18 November 2011

occupy everything - om gående, massa och demonstration

Tre teman på tapeten på bloggen: fenomenet massa, gående och kapitalism. Dessa tre sammanfaller i Occuoy Wall street. Jag deltar i en del av aktiviteterna idag, eftersom en stor studentstrejk ordnades. OWS firar två månader på barrikaderna. Ockupanterna har drivits bort från Zucotti park och tydligen har allt/en del av deras tillhörigheter förstörts, bland annat ett omfattande bibliotek (fatta - amerikanska myndigheter förstör böcker?!). Det morgontidiga försöket att försena öppethållningen på börsen läser jag bara om i tidningen. Det lär ha gått lite ruffigt till. En del arresterade. Det regnar halva dagen. Studenter står på Union square vid tretiden och huttrar. Min axel är stel och gör ont. Jag tänker: fan ta alltihop. Att ha krämpor går inte bra ihop med bilden av den rosenkindade revolutionären (det världsfrånvända i att ha ont osv.). Stannar kvar. Tänker att kanske är det just därför jag ska vara där; snubbla över trottoarer, uthärda något jävligt, tänka på annat. Får en skylt i handen, "våra liv är mera värda än deras vinster". Det kan jag skriva under på. Några människor håller tal om universitetspolitik, studenters skuldtyngda tillvaro, hur utbildning finansieras i USA. Talen manglas på det omständiga sättet igenom folkmikrofonen. Med jämna mellanrum ropas ett ord jag inte förstår, ett ord som mest låter som ett tjeckiskt namn. Efter ett tag uppfattar jag: mic-check. Aha. Ungefär lystring, lystring folkmassa, nu ska ni sprida nåt vidare.

Många människor är på plats. Jag vet inte hur många. Det är svårt att bilda sig en föreställning om något. Precis som förra gången (jag har bara deltagit i en demonstration) har många kameror med sig. Demonstrationståget drar igång. Det regnar inte, men det är kallt på det där sättet som tränger in i märg och ben. Plötsligt kommer några på att ta en short cut för att undvika polisens spärrar. Jag fattar inte hur det går till. Vi går mitt på gatorna. Femte avenyn. Sjunde avenyn. Det är jävligt stora och breda gator. Bilarna - måste stanna. Vi går mellan bilarna. Med jämna mellanrum uppmanas vi att springa. Vi springer. Det är surrealistiskt. Jag antar att det är för att undvika avspärrningar. Det lyckas. Tåget drar fram utan hinder. Bilarna - står. En del förare ser sura ut bakom sina tonade rutor. Andra tutar som stöd. Bussar, skolbussar, leveransbilar, lastbilar, taxibilar blir stående. En mycket konstig känsla. Här har fotgängarna makt över de stora gatorna. Bilisterna måste rätta sig. På trottoarerna står människor och kollar på. De inbjuds högljutt till marschen (Canetti skulle nicka, just så, den expanderande massan). Under ett litet stycke uppstår en situation där ett koppel poliser rusar in i folkmassan. Oro uppstår. Håller själv på att bli nedtrampad av poliser i kravallmundering. Det är obehagligt men situationen är snabbt över.

En konstig form av gående: att gå för sig själv men ändå tillsammans med andra. Att inte egentligen ha en aning om rutten utan alla går dit alla andra går. Massan som en enda kropp, men ändå utmärker sig individer på olika sätt. Någon skriker högt, andra går helt tysta, någon pratar i telefon, en annan filmar med sin kamera. En viss kollektiv takt uppstår hur som helst. Alla går långsamt för att de måste, eller så går vi snabbt, eller springer. Trots att det vrålas slagord och annat samtalar folk sinsemellan och stämningen är rätt avspänd. Fast vi är på väg någonstans är det inte ändå det som är det viktiga. Själva rörelsen är politisk, att vara där bland bilarna, att hålla promenaden aktiv men inte våldsam. Kanske främst av allt: att bryta upp en på förhand given urban rytm där bilar, fotgängare, konsumenter och försäljare alla har tilldelats sina givna platser och roller.

Någon vill kanske säga att vad är det nu för grej att ett gäng typer springer på storstadsgator och skriker slagord - handlar inte politik om att få saker gjorda? Här görs väl ingenting? Hopplöst snurriga idealister som borde sätta sig ner och fundera på vad de egentligen vill få till stånd istället för att leka cirkus! Men det är kanske det som är kruxet här. Att sitta ner och lugnt fundera ut modeller för det ideala samhället - "såsom jag tycker att rationellt sett alla borde tänka om de är rationella". Nej! Nej. Det som ger en gnista hopp med OWS är att det uppstår en stämning av att det är färdigsuttet, att det är dags att gemensamt göra politik men att det MÅSTE vara obestämt vad det blir av det, vad som föds ur det. Politiken får inte bestämmas av ekonomin. Politik handlar om oss, om hur vi är tillsammans, vad vi gör, hur vi rör oss, hur vi bor. Alla de här sakerna är långt mera komplexa och mänskliga fenomen än vad en policy-syn på politisk aktivitet låter förstå. Framför allt är det en känsla som sjuder i OWS. Känslor bör tas på allvar, också i politiska sammanhang. Den känslan är: vi kan inte ha det så här, vi kan inte leva i en sådan här värld. Jag tycker att det är något som bör tas på allvar att den här känslan delas av en jättestor mängd människor, som bidrar med olika berättelser, perspektiv, protester. Men: vi kan inte leva så här. Följer man dagspolitiken i pressen är detta den känsla som minst av allt kommer till uttryck. Politiker kommer med löften och säger att de trots allt inte kan lova så mycket, lovar ändå. Allt kan fixas i sinom tid. Vi är på rätt spår. Statsvetare kommer med prognoser. Samhället lunkar på i sina vanliga spår. Lagstiftningsarbete pågår i all stillhet. De flesta är överens om att den demokrati vi har nog är det enda vi kan tänka oss. Vi får ju rösta, eller hur. (Jag vet att jag fladdrar mellan kontexter, så klart ser det normalpolitiska språkbruket delvis olika ut i USA och i Finland.) Poängen: OWS gör politiken till en annorlunda kraft, ett annorlunda sammanhang, ett annorlunda rum.*

På Foley square samlades, precis som förra gången, en mängd fackföreningsmänniskor och studenter. Intressant nog hålls flera tal av präster. Musik uppförs. Här blir det lite oklart vad som egentligen är på gång. Jag tyckte om prästernas tal, som vittnade om att kyrkan kan vara en radikal kraft i samhället. Mera tveksam är jag till det slags feel-goodstämning som musikerna gjorde sitt bästa för att pressa fram. En ny promenad skulle dra igång, men den kommer inte iväg på evigheter. Jag vet inte vad som händer. Delvis beror det på att jag inte är utrustad med en telefon/dator som förser mig med en överblick över situationen på olika håll i stan. Det är meningen att vi ska gå över Brooklyn bridge. Vi väntar. Det är kyligt. Min axel grälar på mig från sin position. Folk småpratar. Ingen är otålig. Alla väntar. Polisernas roll blir nu ytterst oklar. De övervakar? Håller ställningarna? Med sin närvaro ska de se till att ingen ställer till med något? Men också demonstranternas relation till poliserna är komplex. Dimensionen av civil olydnad är betydande. Att välta omkull spärrar, ockupera platser, skapa egna regler. Tyvärr finns en trist och barnslig anti-polisretorik som på det hela taget är fullständigt onödig och destruktiv. Men man ser också demonstranter som pratar med poliser, vilka i sin tur gör det klart att de inte ÄR sitt jobb, de kanske sympatiserar med ockupationen.


Människomassan stapplar iväg efter en lång väntan. Bron är vacker. Människorna är tysta för det mesta. Trötta. Manhattans profil från bron: svarta ljusprickiga klumpar. Kvällsluften. Polisens eller pressens helikoptrar kurrar på himlen, nästan som stjärnor som pulserar. På bilvägen under oss susar en ström av fordon förbi. Med jämna mellanrum uppmuntrande ljud, från bilar och människor. Tystnad igen. En ung man försöker desperat få igång folk. Människor vill gå hem, gå på öl, vandra för sig själva ett tag. Demonstrationen avslutas i lätt förvirring - alla går åt sitt håll och efter fem minuters promenad är det bara antalet poliser som påminner en om att en stor demonstration ägt rum. Jag är trött och hoppar på ett tåg. Nickar till och märker plötsligt att jag inte alls är på väg hem utan på väg till Coney island. Svär en ramsa och kliver av på nästa station.

(Bilden är tyvärr inte tagen av mig. Hittade detta fina foto i kvällens onlineupplaga av NY Times)

* Nu ger jag en väldigt positiv bild av OWS. Det jag vill med det är inte att skapa en sann representation av hur medeldeltagaren i demonstrationerna tänker. Snarare vill jag få på pränt en allmän stämning, delad (men kanske inte kollektiv) känsla, som kanske inte finns där hela tiden, men som gör att jag åtminstone funnit det meningsfullt att delta i demonstrationen. Jag tycker också det är dumt att beskriva demonstrationer som coola och lite upproriska. Det finns människor som förhåller sig på det sättet - och det gör mig deprimerad.

17 November 2011

Vinterlistan

Det här är första (och antagligen sista) gången i mitt liv då jag väntat på vinter, snö, kyla, att rulla omkring på hala gator, komma in i ett varmt hus, gå hem från baren/bion/föreläsningen och svära över hur kallt det är. Jag vet att jag kommer att gnälla och klaga och jämra mig då min önskning förverkligas. Men i alla fall. Viss typ av musik är sådan att jag återkommer till den varje vinter. Sentimentalt? Javisst. Men så är det. Kanske är det så för er också? Jag är ett sånt därnt får som använder Spotify. Alltså har jag donat en lista med gamla favoriter som återkommer år efter år, samt en del nya saker. Jag tycker om att hålla den här typen av listor trevligt eklektiska, så musiken spretar åt lite olika håll.

kapitalismens språk

Jag läser artiklar om företaget Carema och undrar hur någon människa kan mena att privatisering av sjukvård är bra eller att ett kundperspektiv på vård helt enkelt är det system som garanterar "valfrihet", kvalitet och effektivitet (för det behövs ju i alla sektorer, oavsett om man tillverkar knappnålar eller byter blöjor på gamla människor). Kvalitet är ett mycket bra ord för det kan kvantifieras och objektifieras så att trevliga diagram och överskådliga siffror kan visas både för staten/kommunen, kunder och ägare. Snillrikt! (Jag har själv joxat med såna där kvalitetsdiagram under ett års tid - drömmer mardrömmar ibland.)

Bild: kapitalismen dras med några rötägg men de kan elimineras så att systemet igen kan fungera fin-fint. Bara politikerna är tillräckligt uppmärksamma på de företag som tjänster hyrts ut till fungerar det mesta bra. Om de värsta riskkapitalisterna rensas ut har vi inget att oroa oss för. Ekonomi går före människor bara i det fall då något slagit slint t.ex. i en personal som inte är empatisk eller någon tokig riskkapitalist med fel prioriteringar. Med hård kontroll fungerar det ekonomiska systemet, som i och för sig är en massiv väv av sälja och köpa och köpa upp och låna ut och låna till och köpa lån och sälja lån och köpa företag och sälja företag etc., men det här kan hållas i schack om politikerna har ögonen med sig! En noggrant utförd upphandlingsprocess ser till att företagen levererar kvalitet. Uppföljning är a och o. Dessutom finns det som tur är många glada och kloka ekonomer på universiteten/instituten som gärna författar utredningar. För det här med ekonomi är ju inte helt lätt att förstå med bondförnuftet. :) Och så finns det ju så många vettiga initiativ och goda strävanden som är till allas nytta. Snälla och nitiska kapitalister som bryr sig om sina kunders subjektiva preferenser riggar t.ex. upp ett tillförlitligt kvalitetssystem som inte släpper igenom några som helst brister i verksamheten. Riktiga innovatörer behövs för att driva samhället framåt! Annars hade vi blivit kvar på stenåldern: plockat bär och jagat stora djur med pilbågar. Och det är precis därför det behövs rörligt kapital, förstår ni väl. Om det ska ske nyinvestering och utveckling så krävs ett visst mått av vinst. Lyssna här på farbröder som kan lägga orden rätt. Här är herrar som är måna om att upprätta branschens förtroende:

- Om vi driver verksamheten väl har vi möjlighet att gå med vinst, men detta ska aldrig göras på bekostnad av den kvalitet som våra uppdragsgivare och brukare förväntar sig och har anlitat oss för.

Säger riskkapitalisterna.

Läs den meningen fem gånger. Tio gånger. Och läs sen tjugo gånger till. Fullständigt glasklart och logiskt vattentätt resonerande kring en verklig konflikt som vårdekonomin dras med. Välkommen till en värld där orden har mening i sina sammanhang.

Egentligen är det här inget att ironisera över - det jag vill ha sagt här är hur en mängd klichémässiga bilder av ekonomi och tilltro till redovisning får saker att framstå som långt mindre fruktansvärda än vad de är.

16 November 2011

hemma och borta i filosofiskt språk

Den filosofiska miljön på New School skiljer sig på en mängd sätt från den som jag är bekant med hemifrån. Hemfilosofin: varken analytisk eller kontinental, så lite teknikalitet som möjligt - Wittgenstein lurar i ett eller annat hörn. Kanske är den största behållningen i att vara här att försöka orientera sig i ett nytt sätt att prata om och förstå vad filosofi är. Ibland har jag inga problem att hänga med: har fått totalrevidera min förståelse av Hannah Arendts tänkande och när jag kommer hem måste jag fundera på alla dumheter och oegentligheter jag skrivit i preliminära avhandlingsutkast. En av de saker jag gillar är hur filosofi behandlas som ett ämne mitt i samhället och hur filosofin kopplas till aktivism. Ett underbart exempel: under en kurs om Marx är det en diskussion som återkommer nu och då och det är frågan om vilka verksamheter som skapar värde. Ibland stampar diskussionen på stället, går in i återvändsgränder och ibland sägs klargörande saker. Folk skrynklar hjärnorna för att fundera vad exakt det innebär att tala om värdeskapande och hur t.ex. finanssektorn inte skapar värde. I den här kursen får jag ständigt känslan av att saker står på spel och att det är bra att förhållningssättet till Marx är långt ifrån ortodoxt. Med andra ord: det förs många levande filosofiska samtal under kurser och det är kul att se.

Vid andra tillfällen känner jag mig lite som en antropolog. En utomstående håller ett föredrag om Hegel och staten. I diskussionen efteråt är alla fullständigt upprivna av talarens fatala felläsningar av stora H. Folk kan Hegel på sina fem fingrar, och jag tror ordet "sublation" förekommer i de här människornas vokabulär lika ofta som andra talar om smörgås eller stol. Inte nog med att folk kan sin Hegel; Hegel väcker helt tydligt känslor. Vips förflyttades jag till 1800-talet och fick bevittna en batalj mellan höger- och vänsterhegelianer. Själv är jag dåligt inläst på Hegels rätts- och statsfilosofi, och ramlade av kärran. Rena blodbadet, konstaterade en ung man efteråt. Jag himlade diskret med ögonen.

Samtidigt som det är berikande att stifta bekantskap med en annorlunda filosofisk tradition (för det är det) är det också på ett sätt skönt att plötsligt slås av många bra saker i den egna filosofiska hem-miljön. En av de sakerna är ett slags nolltolerans för att doppa ner filosofiska frågor i ett mystiskt, komplicerat, paradoxalt skimmer. Det där skimret stöter jag på nu och då här (inte hela tiden) och det gör mig lite tokig varje gång. Att göra filosofiska poänger borde inte handla om att låta smart eller djup eller använda en tillkrånglat språk. Skippa vokabulären, skippa de snitsiga ambivalenserna. (Jag borde ha knyckt Rush Rhees-böckerna från biblioteket hemma - i Åbo brukar jag med jämna mellanrum läsa honom för att påminna mig själv om hur man skriver filosofi. Skulle behöva de där böckerna nu.)  Många gånger vet jag inte exakt vad det är som gör att vissa sätt att prata för mig framstår som otroligt främmande. Exempel: en föreläsare talar vitt och brett om hur politiken numera saknar grund. Han lägger fram detta som en omvälvande insikt som vi borde bli rejält skakade av. Politiken - helt grundlös! På det kontingenta och fragila vilar den! Kanske vill någon korrigera mig, men jag har svårt att se varför man ska göra ett sånt nummer (eller Spiel som det ju heter här) av sånt här. Visst känner jag igen mönstret. Den grundlösa politiken, tron, moralen - det grundlösa språket. Allt jag vill säga är: ja, ja, men varför ska man se det så, vad klargör det? Vad utmynnar insikten i då? En sak som kanske hänger ihop med det här är återkommande poänger som görs här (dvs. New School) om modernismen som brytningsskede. Själv saknar jag känsla för den här sortens rörelser och tycker mest att diskussionen i sådana stunder börjar famla i mörkret. (Men kanske är det något jag borde se.) Min oförståelse handlar dels om filosofiskt innehåll, men kanske också om det jag pratade om nyss, ett slags filosofisk stil som skiljer sig åt på olika ställen (min beskrivning var, det bekänner jag, lite tendentiös). Det som jag själv får kämpa med är så klart att inte genast hänga upp mig på att något tycks sägas på ett mystifierande sätt eller att jag vid första anblicken har svårt att ta en viss typ av diskussion på allvar. Men den kampen känns just nu rätt så fruktbar, eftersom det handlar om att göra sig själv mera uppmärksam på vad filosofi är för en verksamhet och vad det betyder att tänka, skriva eller uttrycka sig bra.

15 November 2011

Elias Canetti: Crowds and Power, del 1

En sommar efter gymnasiet jobbade jag som kyrkvärd på Åland. Det är det bästa jobb jag någonsin haft, främst för att jag nästan uteslutande kunde ägna mig åt att läsa böcker. Jag har ett dunkelt minne av att jag under denna sommar läste Elias Canettis Förbländningen. Läsupplevelsen minns jag som positivt kringirrande, men förstod jag något av den? Nej. Jag har här och där stött på referenser till Massa och makt av samma Canetti. Hittar boken på en bokhandel och kan inte hejda min nyfikenhet. Mitt intryck hittills är att det är en märklig bok. Canetti sorterar och katalogiserar, sätter rubriker på olika sorters människomassor (ibland djurhorder). Den långsamma massan (religiös), den omsvängda massan (revolutionen), förbudsmassan (strejker). Så där håller han på i en stor del av boken. Svårast är att förstå vad Canetti gör för slags anmärkningar. Det är inte riktigt sociologi, inte riktigt antropologi (men kanske nog någon form därav), inte riktigt socialpsykologi och filosofi är det nog inte heller, åtminstone inte hittills. Jag gör som jag brukar och läser boken som bra litteratur. Hittills är det bara i undantagsfall som jag tycker att Canettis beskrivningar träffar rätt. Framför allt har Canetti ett öga för hur massan utplånar alla skillnader, att skillnader mellan människor i en massa raderas bort eller blir irrelevanta. Jag hoppas han skulle säga något om vilka mycket olika betydelser det här har i olika sammanhang; krig, urbana fenomen, religiösa former. Risken som jag ser hittills i Canettis projekt är att hans begrepp om massa blir för allmänt och att hans grepp gör att alla fenomen betraktas från samma vinkel: alla människomassor kännetecknas av en tendens att växa i storlek och alla människomassor behöver en riktning (det värsta som kan hända en massa är att den förskingras, upplöses). Hittills har Canetti sagt mycket lite om historiska brott då det gäller hur människomassan har betydelse. Vi får se. Ett riktigt utmanande jobb är att beskriva samhällsfenomen som inte primärt handlar om individens beteende. Hur beskriver man sådana på ett rättvist sätt? Vitt skilda exempel: upploppen i London (tänk på skillnaden i beskrivning: "våldsam mobb" - "ett kollektivt symptom på ett orättvist samhälle"), en revolution, trängsel på gatan, Occupy Wall Street ("unga människor i horder som har för mycket tid" - "människor som trots inbördes skillnader är gemensamt förbannade över vart samhället är på väg"), en musikkonsert där publiken är kollektivt uttråkad, att stå i en otålig kö, människor som kollektivt går förbi en tiggare som ber om pengar. I de här exemplen tycks individens roll mycket olika, eller snarare kanske, det betyder olika saker att "uppgå i massan", även om det kan finnas allmänna saker att säga. Här finns något intressant att undersöka. Ännu är jag inte alls säker på hur brett Canetti förstår fenomenet massa. En människomassa är på något sätt en viss typ av sammansättning mellan människor. Men närmare? Kommer Canetti att kontrastera denna kollektivitet mot något?
Kanske läser jag Canetti också för bokens otidsenlighet. Begreppet "massamhälle" trivs nog inte riktigt så bra i sociala analyser idag som det gjorde på Arendts tid. För många framstår nog ett sådant begrepp som rejält suspekt och gammaldags moraliserande. När jag bläddrar runt på internätet hittar jag läsningar av Canetti på flera konservativa bloggar. Jag har ännu ingen aning om vart Canettis bok drar, politiskt sett. Återstår att se.

14 November 2011

på benen i Queens

Queens är stort. Queens är obekant. Jag tar tåget upp. Löjligt nog går tunnelbanan via Manhattan. En huvudvärk som maler i huvudet. Det är fortfarande varmt i luften. Jag har en idé om att besöka ett konstmuseum. Senare förstår jag att jag hoppat av på fel station och att den riktiga stationen finns helt nära konstmuseet. Gatorna är numrerade enligt street och avenue och drive och annat. Systemet är råddigt fastän det inte borde vara det (kanske blir det råddigt när systemet skiljer sig i olika boroughs). Jag äter en himmelsk thai-rätt i en restaurang som är helt folktom. Har försökt hitta bra donuts i stan. Det är svårt. I USA borde det ju finnas det slags dignande utbud av donuts som kan skådas på kaffebordet på polisstationen i Twin Peaks. Provar en på ett hak. Nåja. Bredvid mig sitter ett gäng ungdomar som analytiskt diskuterar rasism. På andra sidan sitter en äldre man som luktar urin. Min promenad blir cirkulär. Lite slitna bostadshus övergår i olika industrier, mindre övergivna, mer övergivna. Ingen annan syns till på gatorna. Söndag, nästan allt är igenbommat. Gator utan människor gör mig inte rädd. Det kan finnas kvarter som har ett slags dålig känsla i luften på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Öde kvarter kan också vara rofyllda, sömniga, tomma, urgröpta, på gång. Torra löv blåser omkring på gatorna och skapar ett knattrande ljud. En dålig promenad: axeln värker, huvudet pulserar, en svårbegriplig matthet. Allmän leda. Sätter mig ner på en sjaskig, osig diner och tar en kopp kaffe. Lyssnar på människor som talar spanska. Saker känns bättre. Hittar boken Maurice av EM Forster för en dollar. Expediten i kirppisen pratar med ett par pojkar som hör sig för om en walkie-talkie (vad ska de med den till?). Expediten frågar om deras föräldrar kommer från Egypten. Nej Syrien. Det får duga. Jag frågar om en adress. Expediten spärrar upp ögonen och säger att det är svårt. (Den frasen gör sig allra bäst på trumpen ryska, eta trudna.) Han tillkallar en kund som är ortsbo. Hon förklarar omständigt och pedagogiskt. (Jag har hört att Queensdialekten är speciellt, undrar om hon talar ortens mål.) Jag påbörjar promenad nr 2. Industrier igen. Icke-platser. Trafikhubbar. Något som byggs, något som rivs, infarten till en bro. En restaurang "Salt & fat". Hade jag inte ätit, skulle jag nog ha traskat in för att beställa något under just den beskrivningen. Konturen av Manhattan tornar upp sig i horisonten. Går förbi ett community college. En affär erbjuder sina tjänster för att eliminera asbest och farliga sopor. Allt är stilla. Min destination är en bar. Det ville jag inte riktigt klämma fram åt en ortsbo. Gå genom halva Queens för en bar? Att gatorna är så tomma och händelselösa gör mig ännu mera nyfiken. Taxistall söker arbetskraft. Plötsligt: ett litet centrum. Något slags juridisk byggnad står ståtlig med liten park och allt. Butiker. Mera industri. Barer. Jag hittar fram. Att gå på ett obekant ställe utan karta är roligt - om man har tid. Det kartlösa gåendet får mig ofta att förhålla mig öppnare. Som skärgårdsbo graviterar mina steg mot vattnet. Att vara vilse i någon obskyr stadsdel är inget problem utan tvärtom en del av det skojiga. Att inte ha kontroll över vad jag ser. Är du helt lost går det alltid att fråga folk. (Här igen skulle jag slänga fram som en tes att de flesta helt spontant lyssnar på en fråga och svarar på den. New York må vara en folktät metropol men inte heller här stirrar folk vanligen på andra som riktar sig till dem som om de inte fanns.) Det krävs en viss inställning till gående. Här uppstår ibland konflikter med vänner som förhåller sig annorlunda, som blir galna av att ha en destination "kanske" i sikte, kanske inte. Jag menar inte att det ena förhållningssättet är bättre än det andra, men de kommer att stöta sig mot varandra på ett ganska fundamentalt sätt, eftersom det handlar om helt olika sätt att se platser, att röra sig, att förstå saker som väsentliga och oväsentliga. Long island city, där jag befinner mig, sägs vara hippt på lite samma sätt som Williamsburg. Men jag trivs bättre här, kanske för att det är mindre folk som går på gatorna och dräller och kollar in varandra och här finns det faktiskt människor som är äldre än 30. (Jag har svårt med västra Williamsburg.) Ändock: inne i baren hör jag en ung dam komplimentera en ung mans mustasch. Själv kan jag inte ta män med mustasch riktigt på allvar, jag måste kämpa med det. Skälet till att jag styr stegen just hit är barens urval av ädla skotska drycker, som jag inte förtärt under min vistelse i USA. Nu får jag en Talisker. Bartendern häller upp en trippel enligt frejdligt ögonmått. Det smakar underbart. Det är livemusik i baren om söndagarna. Instrument riggar upp, pluggas in. En gatulykta lyser in i baren och skapar ett våldsamt, underligt sken. En ung man med gitarr stiger upp på en miniscen. Jag gillar simpel country. Gränsen går vid texter om blod och järnvägsspår och tusen dåliga metaforer. Jag tänker att den unga mannen borde skriva mera om majs och lära sig spela fiol eller anlita någon som kan. Två ytterligare artister uppträder och de spelar countrymusik som är helt acceptabel. Jag har hittat någon ädel dryck till och är en smula omtöcknad i huvudet när jag på ett magiskt vis hittar hem genom gator, E-, N- och Q-tåg. No I'm not from Philly, I'm from ----.