Ibland när jag sitter och samtalar med kompisar och kollegor inser jag i något skede: herregud, vad sitter vi och säger? De här samtalen handlar nästan alltid om arbetsmarknaden eller universitetets framtid. Samtalen går oroväckande ofta ut på att den ena av oss målar upp en nattsvart bild och den andra svarar med en ännu svartare. Under de senaste åren har jag varit inblandad i jävligt många sådana samtal och själv har jag tyvärr inlett många av dem. Det finns en form av njutning i att måla upp det där, läget, vi kan ingenting, Jorma kan ingenting, staten kan ingenting, EU kan ingenting, (osv) åt den ekonomiska krisen och det ekonomiska systemet. we're fucked.
Och det är inte bara jag & mina kompisar. Det är överallt. I HBL och i andra tidningar manar representanter för universiteten, staten, politiken, näringslivet, ekonomin (samma två experter som utmejslar det Nödvändiga i varje tidning): hör ni ni - förbered er för det värsta! Det statliga indexet förblir fruset! Tillväxten minskar och arbetslösheten kommer att öka och en ännu djupare recession är att vänta! Välfärdssamhället nedmonteras (snart! det händer nu!) och samhällsklyftorna blir ännu extremare! De stora åldergrupperna pensioneras och då blir det ännu mera kris!
Tänker på de där bunkrarna som amerikanerna byggde på femtiotalet i väntan på den stora Bomben. Konservburkarna. Tänker på hur ekonomi beskrivs som en naturkraft vi på inga sätt rår över på andra sätt än att bekämpa inflationen och hyvla med osthyveln. Tänker på hur den här pessimismen också florerar i filosofin, feminismen: vi är dödliga varelser. Sköra. Begränsade. Vi får inte som vi vill och det gäller att förlika sig med livets osäkerhet (läs t.ex. streckaren från idag).
Men måste vi faktiskt förbereda oss på det värsta, som om allt det där redan har hänt?
3 comments:
För egen del slår den där pessimismen över i något helt annat, som dock inte är mindre osunt: "Förbereda sig?! Inte kan man förbereda sig för digerdöden! Så låt oss ignorera allt det där, undvika tala om det så långt det går, och dansa på gravens kant. Undergången kommer när den kommer, det är ingenting vi kan påverka det minsta."
Jag har egentligen haft lite dåligt samvete för att jag inte tänkt på det värsta, tagit in det värsta. Det är som om det betyder att jag inte bryr mig. Eller att jag inte bryr mig tillräckligt mycket. Kanske jag borde tänka det som en balansgång, någon form av sundhetstecken. Eller så är det ett sätt att försöka bota det dåliga samvetet.
Det är intressant att se att det finns olika reaktioner.
Jag tror inte du behöver ha dåligt samvete för att inte måla upp det värsta scenariot. Själv - som jag skrev - går jag lite för mycket in i det värsta scenariot, och tenderar att fastna där, och liksom sugs in i en retorik som jag vet att är problematisk men jag har svårt att värja mig mot den (som när Jorma säger i HBL att det antagligen bara blir värre för alla utom naturvetarna som har sitt på det torra.) Så - jag tror att du har rätt i att det är just en balansgång.
h: jag tycker egentligen det där låter ganska bra, speciellt att inte grotta ner sig genom att prata katastroflägen.
Post a Comment