om gående igen

För mig tar det exakt 25 minuter att gå till jobbet. 23 i den högre växeln. Jag är så sömnig på förmiddagen när jag går till kontoret (skandalöst sent; jag vårdar humanismens arv) att det är något slags automat som tar över mina ben. Vissa dagar funderar jag över hur jag kom till jobbet. Gick jag dit alldeles själv? Hur hamnade jag där? Vägarna tog mig dit. K skrev en blogg häromveckan om hur gatorna blir bekanta på ett märkligt/fint sätt. Det här är ett exempel. Gatorna sitter i kroppen, i benen, i vändningarna, i huvudet. (Konstig kontrast mellan gator som objektivt befintligt nät och som den mängd sätt vi går på.) Det finns noll ställen där jag funderar: och nu? Jag känner till den där ena upphöjningen på gatan och fötterna manövrerar automatiskt förbi den. Jag har knappt någon kontroll över hur snabbt eller långsamt jag går. Takten sätter sig själv. Trots detta automatiserade gående där rutten är helt och hållet utstakad och inpräglad ser jag nya saker varje dag eller samma sak slår mig gång på gång (skyltfönstret där det står något med livsstil). De där jobbpromenaderna är en märklig blandning mellan aktivt och passivt, men för det mesta är det en igenmurad icke-person som stegar fram, helt lealös men maskinellt beslutsam. Bil på väg? Okej då. Dra åt helvete cyklist. Jag håller på att bli insnärjd i ett koppel hundar: någon tar en sävlig förmiddagspromenad. Samma tankar som snurrar i huvudet. Ibland är tankarna nya eller angelägna och gåendet får en helt annan stämning och jag fattar ännu mindre hur jag kom till jobbet. Världen krymper ihop. Och så kan den expandera plötsligt och drastiskt genom att en bekant väcker en ur slummern. Vart är du på väg? Jag brukar inte omedelbart hitta ett svar på det. En dålig dag tycker jag att hela min existens krymper till den där sträckan. En form av inskränkt fantasilöshet som gör att hela världen försvinner in i en menlös pulserande rytm. En dålig eller stressig dag får jag de hemskaste av hemska sånger i huvudet. De far inte bort. Spelar upp fram och tillbaka, nöter i medvetandet. På sistone har det där förfärliga soundtracket för dåliga dagar varit John Denvers Take me home, country roads. Som att sitta på åländsk bar varje förmiddag och höra någon pissig trubadur bräka. En makalöst kitschig grej den där om West Virginia. Och den far inte bort. Det är alltid kvasicountry från sjuttiotalet som bildar slammet i mitt medvetande. Gåendets neuroser. När west virginia take me home tvinnar vet jag att det är bara genom Guds nåd som den här dagen kommer att bli något bra. Som tur är griper Guds nåd in ganska ofta.