30 July 2010

farligt

voltaire & rousseau

Belamrad från golv till tak med böcker och dammiga trycksaker, filosof förlikad med trafikministeriets informationsblad från 1961, jag blir sjösjuk av att glo runt, en katt smyger förbi dina fötter, en åttioåring säger hej, matar katten med nånting han har med sig, två gubbar i dämpat samspråk, minsta lilla rörelse förorsakar ett magnifikt bokras, från olika hörn hörs skamsna "oh, sorry...", Kants Kritik der Urteilskraft vid dina fötter, absolut ro, tiden står stilla, du med, bland boktornen. Glasgow 12 Otago lane: Voltaire & Rousseau. Far dit.

Gertrude Stein

Det är varmt / omöjligt att sova. Jag börjar läsa en bok av Gertrude Stein (som är tusen gånger mera intressant än alla gubbarna i hennes salong). Jag läser Alice B. Toklas självbiografi, som, enligt vad det sägs, var en bok som hon skrev för att tjäna pengar.
Jag är född i San Fransisco, Kalifornien. Följaktligen har jag sedan dess föredragit att bo i ett milt klimat men det är svårt, både i Europa och till och med i Amerika att hitta ett milt klimat och bo i det. Min morfar var pionjär, han kom till Kalifornien år 49, han gifte sig med mormor som tyckte mycket om musik. Hon var elev till Clara Schumanns far. Min mor var en stillsam och intagande kvinna som hette Emilie.
Wow.

29 July 2010

konstigt

En bekännelse: jag har aldrig sett en enda Åsa-Nisserulle. Jag minns att de alltid kom på TV i min barndom. Men det här var intressant, och helt surrealistiskt: en liten unge (Christer Falkenström) sjunger med darrande, utomvärldslig stämma en vemodig visa (en text skriven av Runeberg/aria av Gluck) ackompanjerad av en cittra. Gossens sång ramas in av extremt plumpa skådespelarinsatser (och ännu plumpare repliker). När jag surfar lite på denna lilla filmhistoriska fotnot får jag veta att gossens musik (dock inte denna) fanns med i ett radioprogram där självaste Matmos (elektronisk artist) spelat musik från hela världen. Svindlande koppling: Åsa - Nisse - Cittra - Falkenström - Matmos --- oj!

27 July 2010

I löv jobb?, del xxxx

Roland Paulsen, sociolog vid Uppsala universitet, intervjuas i SvD om arbete:

Att skapa arbete är en viktig valfråga, varför tror du?
- Det är en absurd idé, men alla politiker idag vill skapa jobb. Det enda som diskuteras är tekniska aspekter på hur det ska gå till. Sen är det klart att man inte vinner val på att lova att det ska bli fler arbetslösa, men frågan om arbetstidsförkortning har sopats undan helt. Förr jobbade vi för att skapa tillväxt, nu vill vi ha tillväxt för att skapa arbeten. 

Jag håller med Paulsen om att skapandet av arbetstillfällen blivit ett oemotsägligt politiskt mantra. Säg det politiska parti som inte bygger sin partilinje kring att "rädda jobben". Jobben, jobben, jobben. Höger eller vänster har här absolut ingen relevans - retoriken är för det allra mesta den samma. Det enda som skiljer partier åt är hur, praktiskt sett, arbetstillfällen ska skapas. Det är som Paulsen säger; det enda som återstår är tekniska frågor. Men det är förstås en grov förenkling, kanske rentav vilseledande, att säga att "vi" förr jobbade för tillväxt men att tillväxten nu syftar till att skapa mera jobb. Att jobba för tillväxt är ju fortfarande en mycket levande form av retorik. Den har inte försvunnit någonstans (vi ska arbeta oss ur den ekonomiska krisen för att rädda tillväxtsiffrorna). Det som Paulsen menar är antagligen att vi nu har uppnått en sådan tillväxt att vi inte längre behöver jobba så mycket som vi gör.

Men: relationen mellan ekonomisk tillväxt och arbetsretorik är mycket komplex. Så vitt jag kan förstå är det närmast omöjligt att ge något slags oberoende, neutral beskrivning av de här begreppsliga relationerna. Det handlar om politik och anti-politik, att synliggöra olika möjligheter och att smussla undan hela frågeställningen. Kapitalismen bildar inte ett enda system som kan beskrivas på ett enhetligt sätt. Det finns belysande beskrivningar ("kapitalismen handlar om att kapitalet förökar sig") men det utesluter inte att det finns många olika relationer mellan ekonomi och arbete.

Att frågor kring arbete sopats under mattan som genuint politiska frågor, frågor om hur vi lever våra liv, är ett faktum man kan stanna upp inför och reflektera över. Vad tyder det på? Hur har det blivit så? Varför betraktas "arbete" nu som något bortom positivt och negativt, meninglöst eller meningsfullt, utan något som politikerna ska se till att skapa för att det måste vara så. Att fundera på: var tar den politiska diskussionen slut? Vilka saker betraktas som så självklara att de inte ens behöver diskuteras? Här kan man påminna sig om olika sätt som frågor införts som politiska, med allt det motstånd det har inneburit (tänk bara på ett begrepp som "politisk ekonomi" och att det nu närmast blivit en självmotsägelse).

Visst kan man, som Paulsen, hänvisa till växlande uppfattningar om arbetets värde. Men det man måste se på är hur olika praktiker och förhållningssätt till arbete är sammanväxta. Det är inte fruktbart att hänvisa till kalvinistiska eller socialdemokratiska idéarv som lever en skugglik tillvaro i våra medvetanden. Snarare: hur upprätthålls idén om arbete som plikt?

Fler frågor än svar, som vanligt.

scen

Jag sitter på en matinrättning i mitt lilla hörn. En far och hans avkommor, två till fyra år gamla, har bänkat sig kring ett bord. Jag kan inte se dem, men jag hör hela tiden en röst som mal: [på finska] "Sitt ner! Sitt! Nu sitter ni! När man äter sitter man ner! Sitt! Sitt! Spring inte bort, sitt ner! Sitt! S-i-t-t!" Barnens viljor ska bändas rätt, ögonblickligen. Mannens auktoritet ska inskärpas i familjemedlemmarna. Pappans röst osar en noga inövad maskulin pondus. Han är en man som vill bli åtlydd. Speciellt av sina barn. Och inget flams kring matbordet, om jag får be. Och speciellt när de är ensamma på restaurangen vill han inte ställa till med någon scen. Då är det rätt och riktigt att avkräva att hans kläppar håller sig i skinnet. Nu spricker mannens "tålamod"; "Om ni inte sitter ner nu får ni på käften!" Så, den oundvikliga manövern som ska få barna att besinna sig: "Ett.... Två.... Tre....", räknar han iskallt, som inför en rymdresa. En tystnad lägger sig, helt tillfälligt, över salen. Sedan tar slamret vid igen. De små insisterar på att gå på WC. Mannen är noga förberedd också för en sådan här operation. Han har ju trimmats i Finlands armé år 1988-9. Vilken grad uppnådde han? Där tar min kunskap slut. Men må vi samlas kring vissheten att denna försvarsmakt har skapat en behändig och allomfattande relationsmanual och ett robust och rejält sätt för fäder att a/dressera sina barn i en upprorets tid som denna!

23 July 2010

"I Love jobb"?

Jag navigerar mellan olika bloggtexter om arbete. Det är för snurrigt i skallen för att kommentera något just nu, så låt mig spy ut lite klickvärda länkar och citat:

Lisa Magnusson skriver ett intressant blogginlägg om arbete; lönearbete som en expanderande sfär som i olika bemärkelser kapar våra liv. Vi görs till varor och bemöter andra som varor:

Alla vill väl bli trevligt bemötta. Men hur kommer det sig att vi numera nästan upplever oss ha rätt inte bara till kaffet vi betalar för utan också det diffusa lilla extra som vi kallar service?
Kassabiträden är formellt anställda för att ge kunderna den vara de beställer och ta betalt för den, men så personligt har arbetet rent allmänt blivit för oss att de förväntas göra mycket mer än så.

Expressen skriver Isobel Hadley-Kamptz en kritisk (och fin) text om samma form av arbetsexpansion. "Den goda arbetskraften i dag låter arbetsgivaren äga hela jaget, hela livet." Denna expressenskribent hänvisar till den marxistiska analysens distinktion mellan formell och reell underordningCopyriot tacklar frågor om arbete och sociala medier. Det är symptomatiskt att arbetstagare förväntas vara "ambassadörer" för sina arbetsgivare, och att kritik mot ett företag (etc.) i ett socialt medium därför framstår som orättfärdig.

Läs också Alamut : "Den gamla arbetsveckan, som för länge sedan accentuerades av att dessutom avslutas med en veckolön som kunde supas upp med en gång, finns inte längre. Hejdå monday blues, hejdå TGIF! Cykeln av knegande – kemisk belöning – återhämtning och ångest finns inte längre." Bloggaren kritiserar en idé om att det värsta med dagens arbetsvärld är rotlöshet:

Det otäckaste med arbete är faktiskt – förutom den tid och energi det kräver av oss utan att vi får annat än lite pengar tillbaka, utan att vi tillåts påverka dess innehåll – hur det formar våra identiteter och vår syn på samhället; inte urbaniseringen och det moderna; ”rotlösheten” i sig. Lösningen är heller inte en återgång till småskaliga bysamhällen, utan ett totalt maktövertagande inom produktionsapparaten, syftande till en permanent lösning av mervärdesfrågan och en långtgående automatisering av produktionen. befriar vi människan så hon får möjlighet att ägna sig åt värdigare intressen.
(En hel del av den här diskussionen kretsar kring en skrift som jag inte läst: Det stundande upproret.)

Det är fint att se att en sådan här diskussion förs. Frågorna är centrala. Jag ska försöka säga mer om allt detta - snart.

David Toop - Ocean of sound

Jag kan inte säga att jag är någon expert på David Toops musikproduktion. Men efter att ha läst hans bok Ocean of sound kommer jag att lyssna mera. Man kan beskriva Ocean of sound på flera sätt. Toop ger en personlig översikt över en myllrande tradition kring avant-garde- och ambientmusik. Men boken är mycket mer än kanoniserande och namedroppande. Toops text behandlar egentligen snarare hur vi lever med ljud och teknik. Han beskriver musikens potential som ett utforskande av olika världar. På bakpärmen jämförs Toops bok med William Gibsons Neuromancer. Denna cyberpunkklassiker nämns också på flera ställen i boken. Parallellen är inte långsökt. Toops bok har både element av den bästa formen av science fiction (som studerar erfarenhets- och förståelsehorisonter) men den intar också ett slags antropologiskt perspektiv på ljud. Det finns saker i hur Toop gestaltar saker som ibland får mig att undra om han går in i kulturessentialism och sentimental mysticism. Men när en sådan oro smyger sig på upplöses den snart genom att Toop exempelvis pekar på olika, ofta motstridiga, sätt att förhålla sig till naturen, teknik eller "autenticitet". Visst, Toop skriver om relationen mellan ljud i musikskapande och "naturliga" ljud. Men Toops poäng är att det inte finns något sådant som en absolut gräns mellan skapade ljud och "naturliga ljud". Detta belyses genom exempel på eget och andras musikskapande, men också genom olika förhållningssätt till ljud i livsvärlden (ett längre segment i boken består av en fascinerande beskrivning av hur Toop reser i Amazonas för att spela in olika slags ljud där). När man läser Toop är det /för det allra mesta/ omöjligt att sortera honom i ett New Age-fack. Däremot spårar han ett slags korsande av new age-rörelsens föreställning om meditationsmusik och en avant-gardemusikens ambient. En del av de scener han skriver om är på utdöende (the chill-out room?) och blir än mer intressanta att läsa om.

Toop är, som många andra författare, som sämst när han blir profetisk och börjar yra om informationssamhället och internet (boken skrevs i mitten av nittiotalet och gudarna må veta att det märks). Men dessa passager kan man ju låta bli att fästa sig allt för mycket vid. En fråga som inte reds ut tillräckligt är hur Toop egentligen förhåller sig till idén om musik som eskapism. Ibland är han mycket kritisk mot en sådan bild - men i andra passager talar han på ett sätt som motsvarar ett sådant tänkande ("vår tids behov" etc.).

Mest av allt uppskattar jag David Toop för hans sätt att skriva. Texten är helt renons på snobbigt docerande. Helt enkelt: han är inte den typ av författare som genom abstrakt fluff försöker sälja sig själv/dig som smart. Dessutom uppvisar boken en ganska befriande avsaknad av käbblande polemik. Toop satsar istället på ett direkt tilltal. På det här sättet blir boken aldrig klinisk eller akademisk, men inte heller blir han kladdigt känslomässig (det finns några undantag, men de är rätt få). Toop är bra på att sätta saker i sitt sammanhang utan att texten förfaller till normativ, linjär historieskrivning. Ett återkommande tema är vad "muzak" egentligen betyder. Toop är en orädd skribent. Han skriver om musik på ett personligt sätt - något jag saknat hos många skribenter som skriver om den här typen av musik. Men det personliga handlar inte om att Toop skulle framhålla sig själv den hypersensible lyssnaren som står i kontakt med hemliga världar av ljud (även om det är en beskrivning av musik som han på olika sätt tar i tu med). Toops teknik är, bland annat, att beskriva, med ett slags saklighetens poesi, det han hör och olika associationer kring det.

Dub music is like a long echo delay, looping through time. Regenerating every few years, sometimes so quiet that only a disciple could hear, sometime shatteringly loud, dub unpicks music in the commercial sphere. Spreading out a song or a groove over a vast landscape of peaks and deep trenches, extending hooks and beats to vanishing point, dub creates new maps of time, intangible sound sculptures, sacred sites, balm and shock for mind, body and spirit.

I boken ingår också en mängd intervjuer med olika typer av musikskapande människor. Han pratar bl.a. med David Lynch, Ralf Hütter, Jon Hassell, Brian Eno, Aphex Twin och Sun Ra. Här får man bl.a. av en New Age-musicerande tysk hör att New Age inte låter sig översättas till tyska för att det skulle låta så fascistiskt.

Ocean of sound kom ut 1995. Doktorn ordinerar dig att läsa den.

Kyle Bobby Dunn - A young person's guide to Kyle Bobby Dunn

Kyle Boddy Dunn's music takes you places. If you pay close attention to it, a great variety of sounds will emerge under the surface of sweeping, glacial drones. For fans of Stars of the lid, Brian Eno, Harold Budd, Leyland Kirby and Thomas Köner, this will be a treat. Some have also noted the link to Dirty three's Ocean songs (one of my very favorite albums). It's easy to see the connection with other composers working within the field of modern classical - but this is not to say that Dunn would lack a vision of his own.

Kyle Bobby Dunn hails from New York. I don't think you'll hear that in the music. Listening to the first track of this album consisting of two discs, "Butel", you'll rather think of Greenland than the hip cats of New York. Memories of small ferries & the booming sound of breaking ice intermingle with the open-ended layers of brass/string/guitar drone (but it is hard to trace those original instruments from Dunn's processing work), a sense of menace along with an irresistible surge. "The tributory (for voices lost)" builds up a gorgeously processed soundscape which accomplishes a great deal with a few patches of melody. Dunn's tracks tend to transcend the 8 minute limit, but it's essential here that the compositions are allowed a great deal of time to strech out and leave a mark on your consciousness. CD1 consists of very slow tracks the change of which you hardly notice, but it is there. I am tempted to tread the path of bad weather metaphors: transition: mist/fog/open sky. And why not.

The first track off CD2, "Grab (and in lost legacies)" is barely audible as the low frequency sounds from my speakers blend in with the night sounds from the window; a bird's cry, a hooting car, an insistent cricket, an ambulance, the humming of the wind and the humming of the music. It is very beautiful and the moment is drawn out into eternity. Dunn may make minimal music, but the atmposhere is never that of severe alienation of the kind that dominates the records of some of his peers. There's the outstanding "Empty gazing" that contains a little phrase that is modulated in many directions to create a really big sound, dominated by the beautifully treated brass instruments along with a looming, rumbling sound towards the end, like a train heard from a distance, distorted by heavy wind. CD2 also contains tracks with discernible piano, "Sets of four" being one of them. Suddenly, I think of Library tapes and the haunted, enigmatic sound they have made their signature. Actually, it is those moments I like best (as in the throbbing drone guiding "Nightjar"); where a little ambivalence and dissonance are invited into the otherwise very cohesive picture.

I really recommend this record. Go here and here.

5 July 2010

- .

blogguppehåll.

4 July 2010

Laurie Anderson - Homeland

Utan att egentligen ha hört så mycket av Laurie Andersons musik tar jag mig ändå friheten att tycka att hon är båda ascool och bra. Please, börja inte tjata om Lou Reed nu. Jag inledningslyssnar på Homeland, nyss utgiven. Anderson är förbannad. Och rolig. Hon gör också musik som påminner om väldigt lite annat som görs, även om beståndsdelarna kanske på inget sätt är speciellt revolutionerande - men hon bygger upp ett eget universum. Hon kapslar in en paranoid, kuslig värld på ett väldigt slående sätt i sin musik (som innehåller många variationer) och i sina texter. Och så gillar jag omslaget. Fast om man läser SvD:s recension, där Laurie Anderson kallas "sagotant", vill man naturligtvis inte lyssna. Jag blir konspiratorisk när jag ögnar igenom SvD:s musikrecensioner (minus herr Lokkos). Dessa människor har säkert medlemskort i något slags hemligt sällskap, "Hata musik!", som utvecklar livsfarliga textvapen mot denna kulturella avart. SvD:s kritikerkår övertygar sina läsare om att musik inte kan vara annat än välspelad eller koncis. Snälla SvD, det räcker inte med att intyga att en artist behärskar ett instrument, eller att en komposition uppvisar "ett oanat djup", för att en skiva ska framstå som intressant.

3 July 2010

arbetsnationalism

Idag läser jag jättekonstiga artiklar om riksdagens godkännande av nya kärnreaktorbyggen. Idel ryggdunk, kram- och tårtkalas bland industrimänniskor skildras. Sedan, det obligatoriska: det här beslutet möjliggör nya arbetsplatser. Det tycks mig rätt problematiskt att nästan vad som helst framställs som en glädjenyhet på grund av "nya arbetsplatser". Rubriken på dagens HBL-löpsedel: "Jobben ska stanna här." Just, just. Industrin kan man lita på. Industri som denna behövs för att trygga landets finanser och dessutom gör de ju medborgarna en stor tjänst genom att på detta sätt erbjuda arbetsmöjligheter åt finländare. Det vill säga om det visar sig att de är billiga nog. Det är någonting i dagstidningars - är det här en finsk grej? - glädjestrålande beskrivningar av nya industriprojekt som är rätt slående för ett slags tidsanda och språkbruk kring ekonomi och arbete. En inte speciellt subtil nationalism kommer till uttryck. Kärnan i denna nationalism är mantrat "DET ÄR FINSKA STATENS OCH FINSKA FÖRETAGS ANSVAR  ATT SE TILL ATT FINLÄNDARNA HAR JOBB." Outsourcing, oändlig konkurrensutsättning av underleverantörer och slavliknande arbetsförhållanden är problematiska bara om de hotar vanliga finländares utkomst. Om finländarna har jobb är allt A-OK. Om ett industriprojekt eller en näring (t.ex. pälsnäringen) ger arbetstillfällen åt "många finländare" är det på inga grunder möjligt att komma med kritik och ifrågasättanden. Att finländarna har arbete - det är för fan ett absolut värde.

Ja, nu ska vi alltså än en gång vara tacksamma för att våra politiker och industrimagnater värnar om oss, hederligt arbetande människor.

2 July 2010

( )

Myggorna & brömsarna. Kaffet kallnar. En kaka till? Ja tack, gärna. Färgen på trädgårdsmöblerna flagar. Ljuset bildar tunga mönster. Prasslet från trädet som alltid stått där. Gravgårdens mummel, faster invid farbror, man intill hustru, granne intill fiende, fiende intill granne, granne intill fasters mors fars farfar, klan vid klan, Selim och Atle, Göta och Gösta, August och Signe. "Det är bra att du lär dig." En grön skalbagge presiderar på en blomma. Vattnet stinker jord. Tant Agnes, dig känner jag. Vi har åkt bil tillsammans. Katten ligger på en sko. Grönskan flyger ut ur växterna och in i småkonversationens väderanalyser. Idag skins det sol, imorgon skins det sol, i övermorgon blir det regn, lovar dom. Och sen vet man inte och sen är det höst och sen är det vinter. I bybutiken sjunger Christer Sjögren andliga och oandliga sånger. Porslinskatten spejar ut från hyllan den stått på sedan 1983. En mustaschman köper fem tuber tandkräm. "Hur är det med pappa din?". Bra är det inte, svarar han artigt. På väggen anmäls ärenden. En högtid för byn. Utställning av "gamla maskiner så som Wilénare och säffle." Munkar, luftgevärsskytte och fiskar och plunta i hemlig ficka och oandliga sånger med CS, herr Vikingarna även kallad. Den-och-den är rik, den-och-den äger segelbåt, den-och-den äger mark. "Alla hör så dåligt nu för tiden." "Du hör ju bra." "Alla hör dåligt utom jag." Faster blickar bakåt i spegeln, hennes medresenär varslar om hinder för bilens framfart, faster harklar sig sansat och vrider i den växel som faller henne in. Uppe på hennes huvud vilar en keps. En koppel hundar springer längs bilen. Jag stjäl lilla Sigrids rosafärgade trehjuling och åker runt, runt på grusväg och byväg, bland husknut och människoknut. En megafon i handen, en flaska whisky under ena armen, en uppbygglig broschyr under andra. Jag evangeliserar. "There's a brand new dance / But I don't know it's name / That people from bad homes / do again and again / It's big and it's bland / Full of tension and fear / They do it over there / But we don't do it here." Mäster Pop, Iggy.

Elfriede Jelinek - Pianolärarinnan

Elfriede Jelinek är en av de argaste författarna jag känner till. Men mera väsentligt är att hon också är en av de mest klarsynta. Jelineks böcker - de som jag hittills läst - går alla ut på att beskriva, beskriva, beskriva. På ytan är det väldigt lite som händer - det viktigaste är vad som händer med dig när du mals genom texten och texten mals genom dig. Genom beskrivningar av en rutten värld av kön, Konsten, pängar & sportfascism får Jelinek hela tiden saker att träda fram, på nytt och på nytt, i ett brutalt ljus. Hennes språk är kantigt, ställvis medvetet billigt & plumpt, men alltid fullständigt genomarbetat och knivskarpt. Genom att rada och stapla, kontrastera, förvrida, blåsa upp och picka hål på bilder blir Jelineks texter på samma gång monotona och intensiva, humoristiska och dödsallvarliga. Ingen skriver som hon.

En hel civilisationskritik rullas upp genom en beskrivning av en mjukporrbiografkantad Wiengata, en liten bergsby eller en pianolektion. I Pianolärarinnan är det musiken som står i centrum. Och sexualiteten. Erika Kohut bor med sin mor. För modern är det viktigaste av allt att Erika förblir en byggsten i hemmets härd. Erika är en misslyckad pianist. Hon är "snart fyrtio", hon är "35", hon är en mycket gammal kvinna, Erika befinner sig på gravens kant, så gammal är hon, denna fadda kvinna. Istället för att erövra musikhallarna tragglar hon Bach och Schubert med små och stora studenter. Den unge mannen Klemmer, Walter fattar tycke för fröken Kohut. Eller tycke och tycke - den atletiske och ihärdigt konstvurmande Walter vill träna kärlekens idrottskonst på en trettiofemåring som i hans bok närmast är att betrakta som ett kadaver.

Bättre än någon annan skildrar Jelinek en värld av kvinnlig masochism och självhat. Erika Kohut blir till genom sitt beorende av mamma Kohut och hemmets "trygghet", genom finklänningarna som göms i skåpet, genom voyerism, genom att skälla ut en student eller sparka en medpassagerare på smalbenet i spårvagnen. Kohut och de andra karaktärerna i boken utgör ständiga spänningsfält mellan berördhet och oberördhet, att närma sig något och dra sig bort, att fascineras och att äcklas, att se och bli sedd. Jelinek gör allt för att utmana våra ingrodda föreställningar om vad som är normalt "kvinnoliv", "sund sexualitet", "arbete och fritid".

Jelinek är inte intresserad av psykologi i någon vanlig  mening (att gestalta ett individuellt medvetande på ett "trovärdigt sätt"). Däremot finns det nog ett slags psykoanalytiskt spår i boken som man kan följa om man ids. Jelinek sysslar inte med "berättande". Hon har mycket högre anspråk än så. Den goda historien ger hon fan i. Hon är inte den typen av författare du kurar hos en kulen höstafton för en stunds avkopplande mysläsning. Jelineks text är som skärvor i ögat på läsaren - men hon är inte, skulle jag säga, en sk. provokatör. M.a.o.: Denna författare har de facto något att säga. När jag läser Jelinek får jag en robust känsla av att hon med sina böcker vill få oss att titta på saker med nya ögon. Jag tycker att hon lyckas.  

Ju mer jag läser Jelinek, desto mer övertygad blir jag om att hon är en rasande bra författare.