Det är sent igen och jag läser Hesaris måndagsbilaga. Små "skojiga" juttun om t.ex. att det är ok för en kvinna att vara lite tjock kanske eventuellt i ett yrke där ingen bryr sig eller så inte. Sedan: en längre artikel om kompositören Kaija Saariaho. Jag vet (tyvärr) ingenting om henne, men börjar läsa eftersom artikeln handlar om hur journalisten Ilkka M försöker förstå sig på ett oratorium av Saariaho som utgår från Simone Weils liv och texter. Ilkka kör hårt. Försöker förstå. Nutidsmusiken är så svår, så hermetisk. Smarta typer gillar Saariaho och hehe, han vill ju vara en smart kille. Ligger på Vikingbåten och lyssnar, fattar nästan noll. Skriver lite om Simone Weil. Mest skriver Ilkka om Weils kropp. Hon är spröd, hon åt nästan ingenting, inget socker. Hon hade tråkiga kläder och runda glasögon. Ilkka äter lite frukostbacon och tänker på tyngden&nåden, men det är inte lätt. Weil skriver så svårbegripligt - men fin franska är det ju. Simone var brådmogen noterar Ilkka. Stackars, stackars Simone & hennes kollriga engagemang för folk som lider. Ilkka försöker tränga in i musiken samtidigt som han inte kan slita tankarna från Simone, tösen som inte lät sig röras och pussas av vem som helst. Lyssnar, försöker. Noterar ett lättare parti. Sen blir det svårt igen. Ilkka somnar, gång på gång. Hur går det med Kaija frågar någon. Ja, vi höll på halva natten. Glimten i ögat Ilkka! Musikgubbarna talar om Weil med förnamnet. Simone Simone. Simones ande. En vanlig dödlig har svårt att förstå sig på nutidsmusiken filosoferar en musikvetare. Vanligt folk gillar saker som har puls. "Överklassflickan blev förtjust i arbetarna." Weil försökte närma sig arbetarna men när hon drack vin med dem började hon genast må dåligt av vinet. Weil i Renaults fabriker. Hennes små, klumpiga händer. Arbetskamraterna drömmer om lotterivinster istället för revolutionen. Dumma, idealistiska Simone - "hon är för liten och för hjälplös [...] Simone påminner om Chaplin. Filosofi och sanskrit är mera hennes grej." Simone har huvudvärk, spyr och skär sig i fingrarna. När Simone drar ut i spanska inbördeskriget lär sig kamraterna att hålla sig borta från hennes eldlinje. För Simone blev kriget en serie besvikelser och pinsamheter. Journalisten säger sig beröras av Simones allvar trots att han också säger sig stå helt oförstående inför hennes texter.
--- Alltså: vad gör den här gubben med Simone Weil? Han förvandlar henne till en liten, löjlig flicka som man ska tycka synd om. Det är Weils kropp som leder journalisten in i Saariahos musik, som till en början ter sig abstrakt och obegriplig. Hela tiden: Simone, den späda filosof-flickan. Jag blir outsägligt förbannad över den här artikeln fastän jag också känner igen den här typen av beskrivning av Weils liv. Den raljerande tonen, kroppsfixeringen, könandet. Det enda journalisten ser i Weil är "kiihkeä nainen".
Närgånget klampar Ilkka på i sitt lilla förståelseprojekt, experiment. Och musiken då, hur blev det med den? Nutidsmusiken kostar massa pengar för samhället. Saariaho kommer aldrig att slå igenom bland massorna. "Saariaho är elitism, créme de la créme." Hela artikeln går åt till att beskriva den ENORMA koncentrationsutmaning som Ilkka ställs inför då han försöker fördjupa sig i Saariahos musik. Han verkar ha bestämt sig för att det här är svårt, och att musiken i grunden riktar sig till en liten musikelit. Journalisten är noga med att beskriva sig själv som en vanlig mattimeikäläinen. Att förstå musikstycket om Weil betecknar han som en "klassresa" i motsatt riktning än Weil, som försökte närma sig arbetarna (Ilkka har pluggat sin Bourdieu, sådana referenser gör mig vanligtvis trött, också nu, jag blir så trött att jag nästan håller på att ramla av stolen). Plötsligt hittar han sig tillfälligt i musiken, men vad som händer då - om det får vi inte veta mycket. Istället får vi veta att journalisten genast börjar skämmas över sin attityd då han träffar kompositören själv. Saariaho gör honom blyg. - Folket strömmar till Musikhuset för att lyssna på konserten. En del har antagligen säsongskort, funderar Ilkka, medan andra nyfiket bongar in musikens svar på Angry birds. Föraktet i artikeln riktas alltså inte bara mot tokstollan Simone Weil, utan också mot Saariaho, musikikonen som är obskyr men som åtminstone skapar ett gott rykte för Finland, alltid något. Hon passar bra i rollen, eftersom hon är "behärskad, intelligent, internationell och expressiv. Och kvinna därtill." Förutom artikelns genomgående sexistiska linje blir jag väldigt trött på journalistens sätt att trolla bort den uppgift han föresatte sig, att försöka förstå. Jag hittar väldigt lite av det där förståelsearbetet, även om det kunde finnas hur mycket spännande som helst att säga om ens försök att närma sig musik man har en begränsad kunskap om eller musik som slår en som svår eller främmande.
Grattis HS till en stort uppslagen artikel som badar i självförakt och förakt mot kvinnor, kultur och filosofi. Ska det här vara kul? I am not amused.
14 comments:
Om jag hade läst artikeln skulle jag hålla med dig i din slutsats, men nu kan jag inte annat än tycka att det här var riktigt kul (vilket förstås bara beror på dig - mycket bra skrivet!).
En väldigt liten bisak i sammanhanget: Jag tycker ofta folk hindrar sig själva i sina försök att närma sig "svår" musik, tänker sig att det finns någon sorts förståelse som skulle öppna allt för dem när det snarare är själva kravet på förståelse som är hindret. Det finns inget att förstå, lyssna! tror jag är en bättre ingång. Därefter kan man börja säga saker om det man hört, men det är bara dumt att börja där.
Håller med om det där med lyssnande. Det är just där som den här journalisten går fel: han tänker att det behövs någon form av specialkunskap eller speciellt sinnestillstånd för att "tränga in" i Saariahos musik. Men jag kan själv vara frestad av det där 'försöka förstå' (vilket syns i slutet av texten) - men du har rätt. Däremot skulle jag säga att det ibland kan krävas omlyssningar osv. för att något ska öppna sig, eller att musik öppnar sig på ofta helt oväntade sätt (snarare än som resultat av 'förståelsearbete'). Jag tror det är en frestelse att närma sig en viss typ av musik genom att tänka att det måste innebära en form av ansträngning.
Man undrar ju vilket motiv Ilkka M kan ha att alls försöka lyssna, och sen skriva... Som du beskriver den låter hans artikel som ett exempel på den vardagssannfinskhet som det finns gott om inom journalistiken - man behöver inga bakgrundskunskaper för "det som inte öppnar sig för mig måste det vara nåt fel på för det kan ju inte vara fel på mig". En variant på Timo Soinis märkliga citat "Din åsikt kan inte vara fel för det är din åsikt". Att det handlar om två kvinnor underlättar förstås, men som huvudrubrik skulle jag ändå sätta lättja och ett behov att kokettera med sin okunnighet.
Jo, så uppfattar jag det också. Koketteri var faktiskt vad som präglade artikeln allra mest. Jag fattar på riktigt inte varför Hesari satsar på att en journalist får breda ut sitt ego på det viset. Hm.
"Alltså: vad gör den här gubben med Simone Weil? Han förvandlar henne till en liten, löjlig flicka som man ska tycka synd om."
Och du förvandlar honom till en kvinnoföraktande gubbe.
Jag tyckte faktiskt artikeln var sexistisk och det står jag fast vid. Att journalisten är en man är inte helt ointressant.
"Jag tyckte faktiskt artikeln var sexistisk och det står jag fast vid. Att journalisten är en man är inte helt ointressant."
Kanske det, men vad är du?
Celinean: jag är oklar på vad du är ute efter, vad du irriterar dig på. Att jag är orättvis/hånfull mot journalisten? texten? att jag själv gömmer mig bakom min text? En av utgångspunkterna för min text som inte kommer fram är att jag blir trött på att kvinnliga filosofer behandlas på ett visst sätt, främst som kvinnor, i andra hand filosofer (Arendt/de Beauvoir är andra exempel). Jag tyckte att det var så Weil behandlades här, och det gjorde mig sur.
"Jag tyckte att det var så Weil behandlades här, och det gjorde mig sur."
Det är förståeligt men jag ser det som lite märkligt att du i en sexismkritisk text kallar skribenten för en gubbe. Vad har journalistens kön för betydelse? Varför kritiserar du inte bara tankarna, varför drar du upp hans kön? Men kanske du inte lägger lika mycket negativ betoning i ordet gubbe som jag tolkar? Men du förstår väl hur negativt laddat och anklagande ordet är?
lindman kan säkert försvara sig själv, men jag vill ändå kommentera att det väl går an att skriva om en man med en föraktfullt eller förminskande attityd gentemot två kvinnor att denna är en "gubbe"? av den enkla historiska orsaken att kvinnor mestadels har varit och ännu är objektet för och gubbar subjektet för sexism? helt som man kan tala om white trash som ser ner på etniska minoriteter, men man inte skulle kunna tala om black trash?
Journalistens kön är väl relevant eftersom han själv - tycker jag - skriver in sig i ett ganska rejält manligt perspektiv: den där killen som betonar att han inte förstår sig på kultur desto mera, att muttra om att kultur nog kostar pengar, skojar om att ligga med kompositören, ett slags ironisk självdistans; att kokettera med att han inte förstår.
Ni överdriver båda. Artikeln var inte alls så sexistisk och föraktfull mot kvinnor som ni får det att låta. Det är helt på sin plats att vinkla det så/lyfta såna aspekter av Weil´s liv som skribenten gjorde med tanke på att hennes Jesus-projekt är en aning märklig. Det är helt på sin plats att skriva mindre smickrande saker om Weil/kvinnor då såna aspekter finns, mera problematisk ser jag tanken att man endast borde lyfta fram hennes "jämställdhet" och förtjänster. Inte är det att göra henne till en hjälplös flicka att skriva om henne så.
"Journalistens kön är väl relevant eftersom han själv - tycker jag - skriver in sig i ett ganska rejält manligt perspektiv: den där killen som betonar att han inte förstår sig på kultur desto mera, att muttra om att kultur nog kostar pengar, skojar om att ligga med kompositören, ett slags ironisk självdistans; att kokettera med att han inte förstår."
Vad menar du med "manligt perspektiv"?
Man kan väl bra kalla nån gubbe om nån ger skäl till att bli kallad gubbe.
Nå väl, jag läste också den här artikeln. Tyckte den var väldigt besynnerlig, men samtidigt inte alls otypisk i musikkritiksammanhang. Egona får lysa o musikkritikerna (9 gubbar av 10) får briljera och tycka högt när det kommer till musik. Att "det kvinnliga" är likamed "det svaga" inom musik har rötter i gobben Hanslick och gänget som nån gång i musikvetenskapen förklarade att kvinnor bör hålla sig vid pianot i hemmet osv.
celinean: jag menade inte att Weil skulle behandlas 'jämställt'. Jag menade att man skulle behandla henne som något annat än en liten, dum flicka, sen vad kontrasten är förblir öppet. Visst finns det problematiska aspekter hos Weil (många!) men det ursäktar inte journalistens perspektiv.
Manligt perspektiv, här, är vad jag ser som mönster i kulturen/samhället.
Kontinuitetsvägraren: Jo, kan tänka mig att det här egentligen är en ganska typisk text, att Saariahos musik representeras på ett visst sätt.
Post a Comment