romaner om pängar

Läser parallellt The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald och Cosmopolis av Don DeLillo. Det råkar sig så. Ledsna, hallucinatoriska romaner med oväntade lyriska stråk. Pängarna lurar på bottnen av allas medvetanden.

Jag trodde att boken om Gatsby skulle vara en studsande exposé över lyxlivet under det jublande tjugotalet, ett enda rusigt coctailparty. Hade fel. Pängarna. Folk är olyckliga och/eller likgiltiga, gräver ner sig i illusioner och omöjliga mål. Huvudpersonen bor utanför New York och hans granne har överdådiga fester där societeten samlas. Ingen vet vem denna man är. När vi får veta det blir det mest ett anti-klimax: jaha, sån. Berättaren, en obehaglig typ som gillar att hålla sig utanför, vantrivs i kulturen. (Det är ingen kritik av romanen, det fungerar utmärkt.) Folk dejtar varandra men mest för att snusa på pängar, gamla och nya. Pängarna och lusten (lusten till vaddå? beskrivningen är bra - här finns en stor oklarhet kring vad Gatsby egentligen åtrår); blodet som plötsligt börjar stritta. Om The Great Gatsby är the great American novel kunde man i det samma säga att det är the great anti-american novel. Den amerikanska mardrömmen. Det måste gå åt helvete. Det går åt helvete i en helt och hållet njutbar stil.

DeLillo skriver om en tid när pängarna blivit ännu mera immateriella. Pängar pratar med pängar. Valutakurserna rusar upp och ner och allting lever i aktiekursens skugga. Eller är det så? Om detta handlar boken, som har många brister, men som är läsvärd ändå. På New Yorks gator rör sig människor med alla möjliga saker på gång. En kokande stad. Saker håller på att ställas på ända. Vad spelar det för roll när en snorgärs till kapitalist cruisar genom NY uppfylld av den fixa idén att klippa sig. Säkerhetsvakten kommer med fler och fler oroväckande bud om säkerhetsrisker. Snorgärskapitalisten filosoferar, har sex, investerar och förlorar klädesplagg efter klädesplagg under sin odyssé. Han är onåbar, en levande död kvasifilosof som spottar ur sig korta meningar. I DeLillos roman talar alla i korta meningar där djupet plaskar ytligt (det är meningen - hoppas jag). Jag vet inte om det är en dålig eller bra bok. Det finns en hel del saker som vi läst fem miljoner gånger förr om den olyckliga, alienerade kapitalisten som inte kan sova och som förgås av en tom manlighet. (Äger han ett sovjetiskt bombplan på en åker i någon obskyr delstat? Ja det gör han.) Det finns mycket att störa sig på och jag får ofta känslan av att själva hantverket inte är speciellt bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att dras in i DeLillos existentiella vakuum och urbana dystopi. Såg Cronenbergs film här nyss. Trots en del typiska Cronenbergska grejer (ni vet, civilisationen och sexualiteten och allt det där) följer filmen romanen noga. Som bäst skriver DeLillo fram oss till en verklighet som helt stannat av, cirklar runt sin egen meningstomhet. Det stora problemet är att DeLillos teoretiserande blir både sentimentalt och att det inte integreras på ett alldeles vettigt sätt i romanen. Hans bilder av en värld som krackelerar blir aldrig riktigt brännande, för DeLillo är en alltför smart författare som bryr sig allt för mycket om korta, snärtiga meningar. Också själva gestaltningen lider av ett problem, och det problemet är, som jag ser det, ett slags friktionslöshet där den unga kapitalistens värld blir oändligt tänjbar. Den unga mannens skruvade värld tas på alltför stort allvar men främst av allt är det DeLillo som tar sig själv på stort allvar; han är diagnostiker, avslöjare, filosof, skildrare, sanningssägare. Allt på samma gång. - - På några ställen försvinner den där friktionslösheten från boken. DeLillo beskriver hur ånga ryker ur ett manhål på gatan. 11th avenue. Bilar och bråte. Hell's kitchen. Sjaskiga New York. De där ögonblicken där texten blir mindre kokett och självmedveten är emellertid rätt få.