I filosofin överdrivs ofta avsikters roll i människans handlande. Avsikter & rationalitet & allt det där. Det är på något vis konstigt och reduktivt att tänka att vi alltid har en viss avsikt med vad vi gör (eller också: avsiktsbegreppet får här en väldigt skiftande betydelse: "jag avsåg inte att såra dig", "jag ska gå till butiken, tjata int", "jag håller på att köpa julklappar, kan vi snacka sen"). Det som däremot verkar stämma är att handlande ofta har en viss koreografi. Saker är bekanta och inga speciella hinder eller dubier eller problem uppstår. Saker blir gjorda, saker fixas och man är mitt uppe i det man gör. Det verkar vilseledande att säga att man "hade en viss avsikt". Men kanske är det lika vilseledande att överdriva den där koreografin och en idé om att saker normalt går helt på automatik. Jag funderar över de där konstiga tillfällena när den där koreografin, vad det sen betyder, sätts ur spel, där man i någon bemärkelse kastas i ett nytt läge i relation till vad man håller på att göra, som:
- När jag säger hej till min kompis i rummet för att sen märka att hen inte är där och att jag pratat ut i luften - kusligt och pinsamt på samma gång!
- Att sätta sig ner på en toastol där locket inte är uppfällt (naturligtvis en helt hypotetisk iakttagelse, men sådant kan ha en viss tillnyktrande verkan om en befinner sig i ett rejält rus).
- Att glömma bort vad man ska säga mitt i en mening.
- Att stå i sin hiss och trycka på knappen för att komma till rätt våning och plötsligt förundra sig över: bor jag här? Hur kommer det sig?
- Att vara uppeldad över något och vräka ur sig en indignerad ramsa, du säger: men vad är det egentligen du försöker säga? Och man ba': vad är det jag är så förbannad över?
- Att gå en promenad och plötsligt få en konstig känsla av att befinna sig utomlands.
- Att vara trött & stressad och skicka ett mejl till någon och efteråt undra om man faktiskt inte undertecknat mejlet med josef stalin; känslan att man kan ha skrivit precis vad som helst.
- Jag är extremt nervös för att träffa någon och försöker föreställa mig en viss koreografi. Träffar personen och försöker agera utifrån föreställningen, men efter två sekunder bryts nervositeten och ingen koreografi finns överhuvudtaget, samtalet vindlar åt olika håll.
- Man sätter sig ner i ett rum med en massa folk man känner och märker nästan omedelbart att något hemskt har hänt men man vet ännu inte vad det är.
- Jag står i matkön och tar för mig av saker. Någon stirrar intensivt. Jag funderar om jag håller på att göra något bisarrt nu som jag inte själv uppfattar.
- någon pratar intensivt och jag lyssnar intensivt. viktiga saker sägs och uppmärksamheten är total. får plötsligt hicka. hela situationen förändras. kan inte sluta hicka.
- varje dag innan jag går in i hissen har jag för vana att titta in i grannens märkligt och nästan absurt placerade balkong. Att kika in så där är lite voyeristiskt, men jag kan inte låta bli. en gång sitter en gubbe på en pall på balkongen, och bredvid gubben, uppe på ett bord, sitter en katt. jag smiter in i hissen.
- Jag står vid kassan i butiken & ska köpa de vanliga sakerna. Killen i kassan slår in summan och meddelar vad jag är skyldig med en djup suck. Han har uppenbart en megakrabbis och jag är inte primärt en konsument som uträttar mitt ärende utan någon som stör honom i hans tillfälliga vila bakom kassan.
--- Poängen: hur handlande har olika sorters koreografier och hur brotten mot dem ställer en i verkligt olika typer av relation till det man håller på med eller de människor man umgås med. Det underliga när man läser böcker om handlingsfilosofi är att det sällan är handlande i bemärkelsen att hålla på med något, att vara mitt inne i nåt, som stått i centrum för filosoferandet - att det är exempel där handlingar har en tydlig början och ett tydligt slut, en avsikt och ett resultat, som först anmäler sig som exempel på 'handling', är både lite perverst och mycket intressant. Varför är det så?
// Inlägg i serien: Lindman filosoferar på vessan.
5 comments:
SÅ inspirerande inlägg! Jag börjar ibland lyssna på de utrop som folk gör när de äter god mat, tänker att nog attan är det bisarrt att man häver ut sig sånt där "mmmm. åååå". I vilken annan situation som helst utom när man äter hade sådana utrop låtit hur knasiga som helst.
Ja, visst är det? Jag känner några för vilka det där är någon form av performance, andra har det som en form av spontant uttryck de inte själva verkar notera. Fascinerande. Själv kan jag också börja pervo-mmmma för att riktigt föra hem poängen om hur god maten är.
jag tycker det här är intressant eftersom allt fler mänskor ser sina koreografier ständigt avbrytas eftersom de måste vara anträffbara via så många kanaler som skickar impulser som hindrar dem från att att sjunka in i en (ibland inspirerad) trance där man bara kan utföra istället för att tänka på vad man ska göra och sen först göra. det här har t.o.m. lett till en epidemi av minnesproblem hos mänskor som inte är åldringar, då de aldrig kan utföra en koreografi från början till slut utan alltjämt däremellan ställs i situation där de måste göra helt andra val därför att de ska fungera både som den person som sitter och koncentrerar sig på en rutinmässig uppgift och som tre andra personer som också kan ge nödvändig input åt andra mänskor som är beroende av deras tankeförmåga (som hela tiden krymper pga. pressen). ibland på jobbet när jag har lyckats sjunka in i en någorlunda djup form av utförande trance, koreografi, kan jag nästan svära högt när nån vänlig kollega dyker upp med ännu en fråga som föregås av ett artigt "får jag störa en stund", för det är ingen skillnad hur artigt de än frågar, flowet är redan borta. och flowet kan vara både positivt och negativt, och avbrottet för att tänka kan vara både och, men mängden avbrott blir helt klart kumulativt en sämre sak, det kan aldrig vara bra med för mycket avbrott.
Elaka: Jo, ligger nog mycket i det där, och det tror jag präglar många som jobbar: att man inte får jobba klart med en grej utan hela tiden avbryts. Sedan kanske det också lite beror på vilket slags jobb man har. När jag manglade dynvar på ett tvätteri tyckte jag att varje paus var ett välkommet brott i monotonin.
sant, så efter en viss punkt blir mängden avbrott kumulativt en sämre sak, före den punkten så kan avbrotten vara en räddning från tristessen..
Post a Comment