30 December 2013

åbo & årets slut

jag kommer hem efter en lugn jul på öarna. en tråkig tur med kreis där jag försökte läsa de sista sidorna i henry james' the ambassadors (en bok som rubbar några av mina fördomar om h james) under blåttröttgult neonljus väcker lusten att ge sig ut på barrunda med s. det finns inget bättre än improviserade och snabbt påkomna turer kring stans etablissemang, såna där kvällar där det är helt öppet hur kvällen kommer att utvecklas, om man är ute en timme eller tio. det regnar och jag kommer direkt från båtjäveln med mitt gepäck. vi sitter en stund på linnan pubi där det spelas finsk trollmetall och eino grön. ett par sitter i ett hörn och pratar förtroligt. som alltid beundrar jag de osmakliga interiörerna som gör att jag gillar det här stället. vi går till hannikaisen olutravintola (namnet!) där bartendern just håller på att baxa ut en av sina kunder in i en taxi. på med jackan nu manar hen som en tålmodig dagispedagog och tar den överförfriskade under armen. vi sitter där en timma i en ganska avfolkad sleazekrog (jag uppskattar) och hinner höra samma hemska bit av j karjalainen tre gånger. det regnar fanimig ännu när vi rullar ut därifrån och vi navigerar mot stamstället daily news. vi är inte där ofta men när vi väl är det hittar vi alltid till vårt egna hörn bakom några datorer, två bastanta rör och några trasiga pallar. en trygg zon, som gjord för bra samtal. en gubbe fyller i nåt slags tipskupong och vi pratar vårt över två blaskiga. det regnar när vi går ut, den ena petar den andra i ögat med sitt paraply för nte gången och det är alldeles för tidigt för att gå hem. för att liva upp tillvaron och inte traska fram i gamla spår äventyrar vi oss in i något slags rockbar. jag är inte imponerad riktigt, men det går an. musiken är lite för hög för att man ska orka prata ledigt och klientelet är ganska homogent, unga. men det är för tidigt att gå hem och dessutom kurrar det i magen. vi hinner ännu äta en vegerulle på gringo och där är allt som vanligt. ölen är billig, man sitter obekvämt på sin höga stol och småtrivs och i någon veva spelas det wu tang clan. alltid när det där ögonblicket infaller när wu tang gungar igång med sina gangsterskrönor känner jag mig extra nöjd över att bo i den här stan som om jag fattat rätt har lika många barer per capita som dublin eller hur det nu var. är det nåt som länder åbo till heders är det just detta lilla kuriosum. en sån här kontemplativ runda gör det lättare att starta 2014. gott nytt år!

28 December 2013

Om frihet

På julen hör det till att åka till den konstigaste stan på klotet, Mariehamn. Om en befinner sig där är det obligatoriskt att spendera ett par timmar i det fantastiska bibliotekets läsesal tillsammans med traktens alla original. Jag läser senaste numret av 10-tal som har gurlesk som tema. I tidskriften ingår det en artikel av Aase Berg (om ni inte gjort det redan, läs hennes Uggla) där följande briljanta citat ingår. Sammanhanget är att Berg diskuterar en viss idé om frihet - ja ni vet, beat-poeter, att vara oberoende av andra och att hitta sig själv i sin frihet. Berg skriver så här, mycket ironiskt:
Men vi ska inte glömma att det är synd om männen också, åtminstone litegrann. Om kvinnornas frihet på ett eller annat sätt finns att hämta i ur fångenskapen, så ligger männen risigare till: deras fängelse kallas för frihet och de tror på det själva. 

24 December 2013

The Ambassadors

Jag läser, som sagt, Henry James' The Ambassadors. Eftersom jag långsamläser tar det ett himla tag att komma igenom den. Eftersom det är yuletider hinner jag läsa mer än vanligt. Nu förhåller det sig emellertid så att jag inte är världens lämpligaste publik för psykologisk realism: min människokännedom ... är vad den är. Följaktligen framstår James' karaktärer som ett slags utomjordingar som bor på en främmande galax och det är min struliga uppgift som läsare att komma till klarhet gällande den livsform som beskrivs (kanske är det därför jag sugs in i denna överklasskildring?). Detta är nämligen en livsform i vilken den som blir ivrig eller överraskad utropar: "oh, oh, oh!" eller "Ah, ah, ah!" James är som bekant känd för sitt uttrycksfulla språk.

Romanens huvudkaraktär är en medelålders amerikan som lullar runt på Paris' gator (och i rika människors salonger sitter han i något hörn och stirrar på folk): han introspekterar, funderar och konverserar med damer som på bokens sidor beskrivs med epitet som 'wonderful' och 'brilliant' och 'immense' - och så detta ständiga 'beautiful'. Alla damer är himla speciella men inledningsvis försöker huvudpersonen Strether behålla sitt behärskade lugn och för allt i världen presentera sig själv som en typ som kan verka intressant i sällskapslivet. Uppgiften han tror sig stå inför är att släpa hem fästmöns son som tydligen är inblandad i en hemskt komplicerad kärlekshistoria som står mellan honom och Karriären hemmavid. I romanens inledning diskuteras det lite om vad denna karriär går ut på och intressant nog är det viktigt för Strether att arten av släktens affärer inte avslöjas. Så här undviker han att svara på frågan om vad denna business går ut på:
"It's a little thing they make—make better, it appears, than other people can, or than other people, at any rate, do," says Strether. When prompted to explain further, he again equivocates, describing the business as "a manufacture that, if it's only properly looked after, may well be on the way to become a monopoly."
Hemlighetsmakeri är också romanens allmänna tema. Amerikanen tror sig ha en lätt uppgift men han ställs inför dessa emlighetsfulla utlänningar som är immensely charmiga och ungefär på varje sida drabbas Strether av något slags epifani där han tycker sig förstå allt, allt, allt. James leker en hel del med amerikanen som rådvill - och ibland, som i fallet med Strethers Karl Pilkington-liknande kompis, hemlängtande och gnällig - i detta mystiska Europa (men jag vet inte riktigt var självironin börjar och James egna stereotyper tar vid). Så det är det här med sanning. Strether finner sig mitt inne i något slags projekt där Avslöjandet står i centrum men ju längre man läser desto mera oklart blir det vad detta stora Avslöjande - som från början ter sig som ett rent praktiskt medel för att släpa hem odågan junior till amerikat - alls handlar om och vad som förväntas av denna olycksaliga Strether. Denne är en figur som slits mellan pragmatism och ständigt funderande, vill ha klara besked och inga konstigheter men alla han pratar med sätter myror i skallen på honom så att det blir jävligt oklart vad det är för ett slags uppdrag han är skickad att utföra. Han försöker slänga ut menande insinuationer (alla romaner svänger sig med insinuationer hela tiden, oupphörligen) och krokar som interlokutörerna förväntas nappa på: is the relation 'virtuous', 'good', 'innocent', 'disinterested'. Men utlänningarna, de fortsätter att tala i gåtor och hemligheterna staplas på varandra och vår stackars huvudkaraktär bländas av alla dessa perfectly civil men kluriga utlänningar.

- - - Perfekt eskapistisk julläsning om sanningssökande med fnurror på tråden, amerikanska grubblerier och fem tusen olika sätt man kan använda begreppet 'wonderful' och 'charming'. God jul!

21 December 2013

Capitalist sorcery

Jag håller på att läsa Philippe Pignarres och Isabelle Stengers Capitalist Sorcery. Hittills är den så bra att ögonen håller på att rulla ur huvet på mig. Hittills i boken beskrivs en hopplöshetens och cynismens anti-politik och det slags retorik som upprätthåller en sådan värld. Däri ingår framför att det att varje form av motstånd eller ifrågasättande ställs mot väggen inför argument som ska få den som ifrågasätter att återgå till den nyktra verkligheten där vissa saker helt enkelt är nödvändigheter och realiteter. Jag fastnar bl.a. för det här citatet:
One of the signs of the power of infernal alternatives (situationer som framställs så att det inte finns något annat val än x och y) is that we have become used to considering the meritocratic ideal of "equality of opportunities" as an end in itself. "If you don't make the most of your opportunities, don't come and complain, you will have got what you deserved..." Elsewhere, even water, once privatised, becomes something one has to deserve. In our spaceship Planet Earth, with its limited resources, there is no pity for jokers, rebels, mutineers - and if there are shortages there is not pity for the excess mouths to feed and the weak. Those who are not needed, surplus to requirements... And as everyone who was born since the 1970's has understood, at school and elsewhere: not to be defined as surplus to requirements is something that has to be deserved.
Mycket substans, och en aning för mycket kanske, men sätter tummen på något viktigt om en olycklig dialektik mellan upptagenheten vid "lika förutsättningar" som ett slags mål i sig och en ständig behovsprövning där människor ska bevisa sig vara förtjänta av olika saker på det ena eller andra viset. Det blir intressant att se om boken förverkligar min förhoppning om att den utmanar olika former av cynism.

18 December 2013

tidernas bästa video om filosofi



Det här måste nog vara den roligaste video med en filosof som finns på youtube. Jag förstår inte franska, men ändå är budskapet glasklart här i videon. Deleuze diggar i n t e Ludde W. Notera det glada/diaboliska leendet i slutet. Alltså jag blir så glad av det här, sån där video som får fnisset att liksom välla fram, gång på gång. (Läs transkription här).

(Ett tecken på bloggens förfall, jag har redan varit inne på det här klippet för några år sen. Repetition är lärdomens moder osv.)

17 December 2013

det andra

Idag är ingen bra dag. Skriva - går inte. Läsa - går också dåligt. Sitter på stolen och "försöker". Det är dumt; istället borde jag göra något helt annat en sån här struntdag, ge fan i att sitta paralyserad vid skrivbordet och gå ut ur huset. (1) Gå en promenad bort till port arthur, kanske det börjar snöa idag, eller regna, eller båda, låta eftermiddagen bli kväll och gå hem sen. (2) Gå till bibban och låna en diktsamling, läsa dikter i en av de sunkiga, sköna stolarna vid det stora fönstret, titta ut över slottsgatan, taket mittemot, Hamburger börs, se en tant snyta sig omständigt i fåtöljen mittemot. (3) Skriva julbrev till politiska fångar.  T som vet mera om såna saker säger att några rader kan uppskattas mycket av någon som sitter i fängelse. (4) Laga en extremt komplicerad måltid som tar timtal att förbereda och genomföra, slafsa i sig mästerverket sen. (5) Börja skissa på sina memoarer, "livet som jag inte minns det", en bok om alla segelbåtar jag aldrig seglat på och viner som jag glömt att jag druckit. (6) Ringa på hos grannen och fråga hur livet lever där, kanske grannen med den pipande hunden, han som jag har ett spänt förhållande till på grund av ett missförstånd i tvättstugan häromåret; dricka en kopp te i försoningens tecken, prata om världsfrågorna. (7) Sätta in sig i lokalpolitiska frågor och vad det är stadsfullmäktige håller på med för tillfället. (8) Grundstäda hela våningen från hörn till hörn, golv till tak, känna sig nöjd och presterande. (9) Ringa en kompis och fråga om den kommer på kaffe N U omedelbums, om den inte kommer, ringa en annan osv.. (10) Lära sig sticka på nytt; sticka en tröja eller ett monster.

12 December 2013

till arbetslöshetskassan

Från och med årsskiftet får jag 98 % säkert en ny titel: arbetslös. Fast jag är ju inte arbetslös i den bemärkelsen att jag skulle behöva sysselsättas med t.ex. lönearbete. Jag har min doktorsavhandling att ro i hamn (och det är en satans rostig och eländigt hålig skorv det är frågan om, så Gud vet att det tar tid) men har ingen finansiering just nu (befinner mig på reservplats för ett stipendium, men i dessa tider betyder det knappast något hoppingivande). Det lustiga är att jag hittills haft tur på olika vis i det där pengaspelet som stipendieansökningar utgör. Det har rasslat behagligt där i utdelningsskedet. Jag har aldrig anmält mig som arbetslös och det känns lite nervöst. För några månader sen borde jag ha travat iväg till arbetskraftsbyrån när jag hade ett glapp mellan finansieringarna, men det blev ogjort på grund av den banala och basala rädslan jag hyser för byråkrati och massivt skyfflande av dokument åt olika håll (något slags Peter Pan-syndrom kanske?). Men nu MÅSTE jag alltså gå dit, ingen möjlighet att baila. Jag har alla möjliga nojor, inte inför själva arbetslösheten, som är vad den är, men inför att t.ex. bli tvungen att ringa upp gamla arbetsgivare från massor av år tillbaka för att tigga till sig ett arbetsintyg eller att på knaggliga finskan i evighet reda ut det här med att jag är doktorand. Nu har man ändrat reglerna så att det är lättare att vara arbetslös doktorand, vilket är bra - vi får se vad det betyder i praktiken. 2014: gröt och potatis för lyx-Lindman. Jag hoppas få nya kritiska insikter om arbetssamhället under mina besök på arbetskraftsbyrån.

11 December 2013

grus, gröt, gelé

För tillfället är jag helt och hållet inmurad i mitt skrivande. Kommer inte längre än till pyjamasen om dagarna. Sätter mig vid datorn. Lagar primitiv mat och är återhållsam med kaffet. Och så lyssnar jag på radioprogram från eviga fantastiska WFMU som sänts på nätterna eller under tidig gryning men som jag alltså lyssnar på dagen lång för att komma in i rätt skrivstämning. Ständig natt hemma hos mig. Stilla noisemusik eller utdragen ambient. Musiken är sövande, monoton. De som spelar heter saker som Armchair migraine journey och RRose x Bob Ostertag och gubben som pratar mellan varven har en röst så nattanpassad att jag blir nyfiken på hur han pratar annars, när han druckit fem koppar kaffe för mycket. Men bra är han, nattradiogubben. Ute är det mörkt nästan hela tiden, det är mest någå grått-vitt-brunt som skymtar utanför fönstret mitt, sen orkar jag inte titta mer. Trivs egentligen ypperligt i halvdvalan i ett varmt krypin. Den enda mänskliga kontakten idag består av postgåbbhen som skyfflar in Husis och Nya Åland och trista fönsterkuvert. Innan jag somnar läser jag en bok som ska ta mig så långt från frågor om avhandling och arbetssamhället som möjligt: jag läser Henry James som sida upp & sida ner beskriver folks inre liv och det gör han medelst extra-extra-långa vindlande meningar med många komman i. Hittills har huvudpersonen hunnit a) stå i en hotell-lobby, b) prata med en obekant dam och c) promenera med damen ifråga - och allt detta slussas igenom ett massivt psykologiskt maskineri (på baksidan står det att romanen handlar om en "sordid love affair"). Sover m.a.o. som ett barn. Allt det där strålar samman till en vinterbedövad känsla, och nu ska det bli ändring, imorgon. Imorgon blir det yttervärld och frisk luft och utomhus och other minds och klämma på send-knappen ska jag göra NU - med min vanliga ursäkt: "ja det är ju inte så mycket bättre nu men åtminstone är det lite annorlunda än förra gången, jag ska tänka vidare på det här".


10 December 2013

öga för omgivningen

A lägger ut foton på facebook ibland. Varenda jädrans gång blir jag helt paff av hens bilder. Det är något med saker som hen uppmärksammar i sin omgivning, och som hen sen lyckas komponera till bilder, ofta helt enkla mobiltelefonfoton av god kvalitet (jag har frågat). Hen får vardagen att fullständigt e x p l o d e r a inför ögona på en, om det sen är en typ som sitter i en tom buss, ett gäng hundar som umgås sinsemellan och tittar åt samma håll eller en detalj av en pir eller ett par förfallna hus. På en bild finns en bro omgiven av gräs och nånstans i utkanten av bilden slött grått vatten. Betong och gräs. Graffitti. En röd cykel står lutad mot bron. Något med perspektivet i bilden - den är tagen under bron - får det hela att se ut som landskap som finns i drömmar, knivskarpa och på väg att upplösas när som helst. A lyckas ta bilder av vad som helst. Från gummor&höns till urbana landskap. Omedelbart slående är det. Vissa folk önskar man att man kunde fånga in i lasso och med några allvarstyngda ord om konstens framtid etc. få dem att ge ut sitt arbete i form av utställning eller bok.

8 December 2013

"att utforska det motsatta könet"

Jag ser Lukas Moodyssons Vi är bäst! på bio. I dessa tider får man ta tillfället i akt och knalla iväg till biografen när det inte är skramligt actionäventyr på programmet. Jag gillar filmen, och är oenig med HBL:s filmrecensent att den är för snäll. Jag blir glad av den och det känns inte suspekt att vara glad (som att filmen skulle ha manipulerat mig). Men en sak stör mig. Efteråt diskuterar jag med min kompis på den där ena väldigt gubbiga men mysiga baren i centrum (det är alltid lite dubbelt att gå dit, jag gör det i alla fall). Filmen handlar om ungar som spelar i punkband. De har just börjat spela och är fulla av glädje och frustration över musiken. Gott och väl. Sen förs ett alltför bekant narrativ in: ungarna blir kära (eller snarare: bestämmer sig för att bli kära), och formatet är: "tjejer blir kära i killar, tjejer strider om killar, killarna splittrar tjejernas gemensamhet". Att det finns en scen där saker tar en lite annan riktning gör det lite bättre, men att ha den här trötta klichén med och fokusera så pass mycket som man gör på den är trist. Det finns inget intressant eller särskilt kritiskt med hur det hela ställs upp. Det går enligt regelböckerna. Redan när jag börjar se scenen vet jag hur den ska sluta, och så där håller det på när ämnet avhandlas.

Jag och min kompis diskuterar vidare. Uttryckssättet "att bekanta sig med det motsatta könet" nämns. Om det är något som enligt mig innehåller en hel historia av trötta och unkna saker, är det bruket av detta uttryck, "att bekanta sig med det motsatta könet". Man utgår från att det finns något slags grundläggande skillnad som uppdagas i barns möten med Det Motsatta Könet, och att människolivet mer eller mindre går ut på att meditera och gruva sig över denna numinösa skillnad. Vad som händer, i själva verket: i uttryck som "att bekanta sig med det motsatta könet" är det en skillnad som skapas, befästs och upprätthålls. Och framförallt är det en mystifiering av kön och mänskligt liv, en produktion av tvåkönsmodell som lyfts upp som nåt slags metafysisk sanning om livet: manligt och kvinnligt, bara att "utforska". Lusekoftan på, god tur, liksom. Det perspektiv på andra människor som följer av "att utforska det motsatta könet" är att personer egentligen inte är något i sig själva, de är ju ändå bara representanter för den eviga sanningen om Könet. Och att den där jävla metafysiken beskrivs i ett språk som växlar från upptäcktsresa till romantik till "ja men så är ju män/kvinnor, det måste vi kvinnor/män leva med och stå ut med". Kort och gott, pudelns kärna, hallå alla författare/regissörer/andra (om ni inte heter Jelinek och kan hantera det där medelst molotovcoctails): om det är något man ska LÅTA BLI är det att "utforska det motsatta könet". Det gör livet så mycket tråkigare och hemskare än det de facto är.

Ja, redan tanken om "motsatt kön" finner jag ytterst suspekt. Är det helt riktigt på riktigt handen på hjärtat nån som identifierar sig med det där snacket om "det motsatta könet", där ni skulle tycka att sådant prat säger något belysande om hur världen är eller om människorna ni relaterar till i era liv? Man kan också fundera på hur idéerna om två motsatta kön förutsätter en tanke om heterosexualitet (som naturligtvis också förvandlas till en metafysisk regim).

Snabbgoogling på "det motsatta könet": "saker vi inte uppskattar hos det motsatta könet", "Vad attraheras du av hos det motsatta könet?" (alltså monsterfniss: jag ser framför mig nåt slags Frankensteinfigur: det motsatta könet liksom), "klä sig som det motsatta könet", "otillåtet att vara ensam med det motsatta könet", "homosexuell p.g.a dåliga relationer till det motsatta könet?", "Vill prova att vara av det motsatta könet för en dag". Osv. Och den bästa: "kan man vara nära vän med det motsatta könet?" Sen finns det tydligen en bok som heter Myten om det motsatta könet. Låter lovande.

6 December 2013

Den finska malligheten

En av de saker som irriterar mig just nu är den finska malligheten och/eller hysterin/överdrivna oron kring de där PISA-undersökningarna. Vilket är perspektivet på skolgång och undervisning här? Åtminstone tycks det handla mer om att konkurrera på den globala marknaden med ett gott utbildningssystem än att enskilda ungar har svårt att skriva&läsa, svårt att fatta skolmatten, att barn är skoltrötta eller känner sig ledsna eller rädda i skolan. Härom sisten talades det om att "motivationen" hos de finska barnen brister. Alltså dags att effektivera motivationen... Den där obsessionen med PISA innehåller ett sånt märkligt synsätt - det är lite intressant att utbildningssystem börjar framställa som värsta tävlingen. En rubrik häromdan i HBL: "Finland tappar mark". Då har man alltså placerat sig aningen lite sämre i de där PISA-mätningarna. Sånt jädrans tjat hela tiden om hur Finland placerar sig i olika mätningar och ett slags huvudlös stolthet om det enligt någå märkliga parametrar (vilka blir helt ointressanta) visar sig att Finland når, som det heter, topplaceringar (gäller det sen korruption eller utbildning eller vad fan det nu är man härjar om).

Om resultaten i PISA-undersökningarna drar igång en diskussion om ojämlikhet i skolorna, resurser, områden, lärarresurser, undervisningens kvalitet osv. är det förvisso bra. Men där är samtidigt lite tragiskt att det är sådana mätningar som får folk att ta problemen på allvar. Om grundtanken hela tiden är att Finlands utbildningssystem är ett slags kapital som ska maximeras, då är det nåt skumt. Och på samma sätt: om politikernas intresse för utbildning framför allt är statistiskt - att städa upp PISA-statistisken - då är det nog något farligt i görningen. [Slår in öppna dörrar, I guess, men hur som helst: motbjudande sätt att tala som får massvis med spaltutrymme.]

3 December 2013

tisdagstips

1. Man kan läsa Matias Kaihovirtas text om fattigdom i Arbetarbladet - mycket bra skrivet.
2. Man kan lyssna på true widow, bästa bandet just nu enligt mig.
3. Man kan brygga sig en kopp starkt kaffe.
4. Man kan se gammal film noir, finns hur mycket skatter som helst - såg Odds Against Tomorrow häromdagen, en märklig och bra film som på ytan låter skittråkig men som visade sig vara en pärla (om misogyni och rasism bl.a., och ett ominöst New York).
5. Man kan läsa Flannery O'connor. Jag köpte något slags samlade verk-volym och det visade sig vara en bok som behöver bo i ens bokhylla sådär helt på permanent basis. Läser hennes noveller nu. Gruvligt, konstigt och briljant.
6. Man kan följa med tidningen Arbetaren - bra artiklar om kultur och samhälle, lite som Ny tid, i Sverige (jag gillar tidningens politiska betoning).
7. Om ni träget ska köpa julklappar åt folk, teckna en gåvoprenumeration på någon bra tidskrift! Tidskrifterna lever på smalt underlag och nya prenumeranter behövs. Dessutom finns det bra tidskrifter som Brand, Fronesis, Glänta, Astra, Nya argus, Presens osv.
8. Man kan hoppa på en stadsbuss vilken som helst och se vart man hamnar och promenera hem sen. Det skulle jag vilja göra idag.
9. När jag listade dokumentärfilmer häromdagen glömde jag helt bort en av de finaste dokumentärerna jag sett under de senaste åren. En del av er har säkert sett den. Kovasikajuttu! Se den bums. 

1 December 2013

Filmpropagande, del 2

Okej, ibland blir jag som ett litet barn med sånt här systematiserande. Det får sin egen magi. Egentligen borde jag jobba som revisor eller nåt, eller, faktiskt helt på riktigt: mitt drömjobb är att sitta på posten och sortera post. Men nu gällde det film. Jag har fortsatt med min list-mani för att sprida filmens evangelium.
I en lista har jag skrapat ihop filmer som på olika vis ägnar sig att utforska alla möjliga konstiga galaxer (jag menar inte sci-fi) och underliga hörn i det mänskliga medvetandet. Det rör sig om film som är så konstig att den blir briljant. Jag har en grej med sånt där.
I en annan oändligt lång lista har jag ägnat mig åt att böka i film-kanoniserandet. Jag funderar på vilka filmer som anses vara klassiker som jag själv också uppskattat. Det visar sig när jag tänkt på det här att JÖSSES vad mycket film det finns där poängen i stort sett är att det är roligt att se på när modiga män krigar. Öh. Bort med det och rulla ut en icke-krigisk filmklassikerlista! Jag gillar att kolla filmer från olika epoker och det är skoj att hitta nya ingångar till filmens historia.
I en tredje lista samlar jag ihop filmer som inte direkt är klassiker men som gjort ett stort intryck på mig under årens lopp. Sådana som i den lindmanska boken BORDE vara klassiker. Det finns en viss slagsida mot de senaste åren men det är bara för att jag har dåligt minne. Som sagt, filmtips är alltid välkomna!

För övrigt ser jag de här två finurliga farbröderna som de senaste tjugo årens största räddningspatrull i filmvärlden. Om jag skulle få prata med någon regissör om film, är det nog de här två jag skulle vända mig till: jag har fått för mig att de måste ha en massa fint att säga om film (och om arbete, för den delen). Om ni inte redan sett filmer av Dardenne-bröderna: GÖR DET NU! Jag hoppas att bröderna D gör många fler filmer. Jag har säkert sagt det förr, men här finns en moralisk känslighet som jag uppskattar mycket.

29 November 2013

om kapitalism och konsumtion

Så här i de tider när det också i Finland är ett ständigt tjat om black Friday som är så fantastiskt i ämerikat att vi måste ha det här också, en kort och enligt vanlig ordning primitiv fundering. På sistone har jag noterat två olika sätt (fast frågan är på vilket sätt de är olika, och i vilken grad?) att prata om kapitalism och konsumtion bland folk som ställer sig positiva till marknadsekonomins grunddrag:

- Kapitalismen är beroende av konsumtion och så kommer det alltid att vara inom systemet. Om vi konsumerar mindre blir folk arbetslösa och det är givetvis inte bra för någon. Alltså får konsumtionen inte minska. Om t.ex. köp-inget-dagar och dylikt går för långt hamnar vi i katastrof. Ekonomin måste stimuleras genom konsumtion. Den här katastrofen drabbar också u-länder som är beroende av export. Därför ska man vara försiktig med konsumtionskritik.

- Marknadsekonomin är ett neutralt redskap, en neutral metod att producera varor och tjänster. Marknadsekonomin förutsätter inte att konsumtionen maximeras eller att sociala klyftor växer. D.v.s. det enda kapitalismen gör är att optimera utbud och efterfrågan. Det har i sig inga konsekvenser för konsumtionsmönster. Att införa köp-inget-dagar har därför ingen inverkan alls, så länge optimeringen får utrymme.

Åå, vad jag skulle vilja vara fluga på väggen när de här rösterna debatterar för att se hur de förhåller sig till varandras argument om konsumtionens roll i marknadsekonomin (alltså, helt utan ironi, jag är nyfiken vad de skulle säga).

filmpropaganda, del 1

Ett tag upprätthöll jag en filmblogg och avstod därför från att skriva om film här. Men nu ser jag antingen för lite eller för mycket film för att orka traggla den där bloggen (som egentligen mest var en språk- och skrivövning). Jag har dessutom här på bloggen försökt att inte ge mig hän åt en av mina mest infantila drag: manin för listor. Men här kan jag inte låta bli. Jag har fått upp ögonen för IMDB:s listor och vill samla ihop lite favoritfilmer, delvis för att kompilera namn för egna syften (ni vet det där irriterande när man fort behöver namnet på en film men glömt det). Jag börjar med dokumentärer: en samling dokumentärer som på olika sätt gjort intryck på mig. En del är givna klassiker, medan andra är små produktioner som jag råkat på genom de statliga tevekanalernas sändningar. Vissa filmer har fina kompisar rekommenderat. De går antagligen att ful-ladda ner härifrån det elektroniska nätet. Eftersom jag själv uppskattar filmtips från olika håll blygs jag inte det minsta av dylika list-excesser. Och jag tar med tacksamhet emot alla slags filmtips, särskilt bra dokumentärer!

28 November 2013

You shouldn't let poets lie to you

Det här är briljant, mysko, bara fint:


26 November 2013

medelklassen

Det har varit ett himla hallå om medelklassen här på sistone, i tidningarna, i samhällskritiska kolumner. Jag har en lite blandad känsla. En bra poäng som ofta görs är att arbete på olika håll prekariseras och det gäller och drabbar också den s.k. medelklassen (läser Guy Standings bok The Precariat just nu och han gör tror jag en sån poäng). Folk är jävligt rädda för att förlora allt och fler och fler hot tornar upp sig. En annan viktig poäng som förts fram är att det drivs en falsk politik som tänker sig veta vad "medelklassen" vill ha (mer i plånboken) och att det är dags att sätta den politiken under lupp.Speciellt bra är Fredrik Sonck som i Ny tid skriver att det är dags att sluta flumma om kulturella privilegier och att det är dags att titta på klass i socio-ekonomisk bemärkelse. "I det perspektivet handlar klass om att ha kapital att falla tillbaka på om man en dag skulle bli helt arbetsoförmögen och samhällets skyddsnät inte erbjuder mer än existensminimum. Man måste alltså besitta någon form av egendom, som till relativt låg risk ger avkastning, vare sig det är räntor eller billigt boende i en obelånad lägenhet." Den slutsats jag själv drar av hans kolumn är att klassprat t.ex. i bemärkelsen "nu när medelklassen får det lite sämre kommer det att vara en politisk väckarklocka" inte riktigt fungerar. Det handlar om att blottlägga former av beroenden, av arbetsinkomst och välfärdsstaten. Här är det, tycker jag själv, ganska ointressant att sortera människor in i klasser som om det gäller en sociologisk exercis där man rotar i olika kategorier.

Därför blir jag förbryllad av ett sånt här uttalande (ur dagens HBL):
För att ett modernt samhälle ska fungera behövs medelklassen. Här finns resurser och kreativitet och inte minst ett sammanhållande kitt i form av gemensamma värderingar, som både skapar framsteg och förhindrar att samhället faller isär. Därför är medelklassens överlevnad avgörande för varje demokratiskt land.
Jag undrar över det här med värderingar. Vad avses? Och finns det risker med att tänka att någon viss klass, t.ex. medelklassen, är "samhällsbärande"? Vad innebär en sån tanke? Varför är det lockande att tänka att en viss klass får samhället att hålla ihop? - - Och det här med kreativitet, kan man verkligen ta en sån tanke på allvar? Nja-e, det är mycket jag finner betänkligt här.

24 November 2013

just kids/new york/nostalgi

För ganska länge sen jamsade jag om att jag läst så få böcker som på ett berörande/bra sätt handlar om kärlek (frossande i detaljer kring Man+Kvinna klarar jag mig alldeles utmärkt utan). Nu läser jag Just kids, en bok om - kärlek. Och den är riktigt fin. Patti Smith skriver om sin mångskiftande relation till konstnären Robert Mapplethorpe. Robert och Patti bökar runt i New York där de pysslar med konst och hänger i olika skumma kretsar och under tiden genomgår deras relation en mängd förändringar. I vanliga fall skulle all denna konstnärsromantik (livet som konst, konsten som liv, Rimbaud&Baudelaire, etc.) stå mig upp i halsen. Nu bryr jag mig inte, det är så hon skildrar världen, deras tillvaro. Flummigt, skarpt, rörande - jag kapitulerar.


När jag läser boken kan jag inte låta bli att tänka på New York, en odräglig metropol full av krazigt enorma klasskillnader och arbetsgalenskap. Underligt nog saknar jag det där stället mellan varven. Hösten jag var i stan ägnade jag åt allmänt kringvandrande, dagdrivarliv med stopp på universitet då och då, snarare än duktigt forskande och networkande; en jävligt skön period av promenerande, ensamhetens varianter, tid att fundera, gå runt halva stan på jakt efter en kaka. En höst som aldrig blev vinter. Augusti septemer oktober november december - en lång tid, kinda. Det var kanske meningen att jag skulle läsa, diskutera, filosofera men mestadels gav jag efter för de personliga inklinationerna - tog det lugnt o rullade på stan. Låg på den knöliga soffsängen hemmavid och funderade på hur dagen skulle arta sig. Gick till olika barer och kaféer, tog en daglig djuplur (eller två) på tunnelbanan ("det är farligt att sova på tunnelbanan") och hälsade på J&A vid storhavet när det började kännas riktigt ensligt. Det var alltid upplyftande och lite spännande att åka den långa vägen ner till deras hoods och stiga av tåget vid det fantasieggande Sheepshead bay. J kokade kaffe på sitt vidlyftiga sätt, universums bästa (enligt henne själv) och A snackade om den konstiga grannen som aldrig kunde lämna dem ifred. Vi tog promenader vid stranden med sovjetbumlingar till hus och flanörer. A berättade om Ryssland och J höll låda om de otäcka liberalerna (= jag). Fina typer som jag saknar.


Det är många platser som figurerar i Just kids och det får mig att tänka på alla hörn i den där stan. Mina dagliga ritualer omfattade svettiga smörgåsar på förmiddagen i mina hoods i Flatbush. På fiket smyglyssnade på gubbdagiset där, mannen som alltid skämtade om att han skulle knycka mina pängar, damen i kassan som såg uttråkad ut. Kravla över vägen till tunnelbanan. Hoppa av vid 4e gatan och sova på biblioteket, sitta i läsesal med Freuds samlade (går en Freudkurs med en psykoanalytiker som är helt fantastiskt rolig att lyssna på; han pratar på ett sätt som omedelbart gör det klart att psykoanalysen är viktig, och samtidigt väjer han inte för det knasiga hos Freud), köpa kaffe av en tant som himlar med ögonen (kaffe nu IGEN), sitta på insten och vantrivas i kulturkritiska kulturen men å andra sidan trivas i bokmyllret och roat iaktta det hela.

Det är inte så kul att hänga hemma: den konstiga tystnaden i lägenheten med den svenska tjejen som fått drömjobbet på New York Times, finansavdelningen och som mest verkar umgås med sina fnittrande svenska kompisar som jag brukar träffa på gatan på väg hem från uni. Jag läser romaner i mitt rum utan dörr på den slippriga soffan som påminner om filosofernas som fanns i gamla Humanisticum i tiden och mitt i allt hoppar jag till av att elementet puffar igång under storartat skrammel, pip och pysande. Ibland skriker den sjuka, galna katten nerifrån gården. Den jamar på ett sätt som jag aldrig hört någon katt jama: sånt där desperat-aggressivt-övernaturligt mjau som får det att krypa längs ryggraden.

Istället för att bilda mig driver jag på stan: promenader längs blåsiga east river bara för att fly andra förpliktelser, sitta en stund i Carl Schurz park, snokar upp den flottigaste dinern. Maten är nästan aldrig god på de där dinersen men ändå går jag envist till dem och beställer den ena rätten läskigare än den, och serveringspersonalen tillhör den gamla, burdusa skolan där det hör till att få kunden att veta var skåpet ska stå. Går genom sjukhusområden, ner längs lower east side - och rakt in i Burp castle, baren som specialiserat sig på kitsch, mörker, belgisk öl och tystnad (personalen hyssjar med jämna mellanrum på alltför högljudda pratkvarnar). Jag kånkar hela tiden på böcker. Också på Burp castle försöker jag läsa men det är alldeles för mörkt men jag sitter där och stavar ändå. Är det inte kontemplation på burp castle är det Billy Mark's bar på nionde avenyn där smockan ständigt hänger i luften eftersom ägaren är en grälsjuk person som vill mucka med alla sina kunder (mestadels godmodigt folk från kvarteren). Det är ett underbart ställe: musiken på max, skränig soul ur högtalarna och något slags tidlös ruffighet, ständig natt.


I New York finns det hemska kaffekedjor och en hetsig take away-okultur men där finns också en massa bra ställen. Det tar lite tid och envist stadsrotande att hitta till dem bara. Edgar's café på upper west side med bakelserna och de högljudda tanterna är ett sånt - jag bodde ett tag längre upp, i Harlem, och det var roligt att gå genom höstvarma Central park ner dit. Edgar's café vill framstå som lite fint, för fint folk med god smak. Vissa menade att kakorna kan vara mögliga vissa dagar där de trängdes i sina montrar men det tror jag inte på. På Edgar's sitter jag och fantiserar om psykoanalytiker och neurotiska New York-bor och den skiftande överklassen. Ägaren känner stamkunderna och hans person är både skrämmande och respektingivande.

Stan centreras vissa dagar kring bibban i west village/chelsea. Varje dag ser jag mannen, kanske hemlös, som sitter nånstans på sjätte avenyn med en tjock mössa på huvet och blicken nån annanstans. Han påminde om någon. New School är å ena sidan ett kritiskt och progressivt universitet, men samtidigt känns det som en lång väg från gatan till biblioteket. Utanför universitetsbyggnaderna står välklädda hipsters som svajar och röker och småpratar. Jag kämpar emot impulsen att fly därifrån och göra något helt annat än att sitta där. Inne i biblioteket är det mycket på gång och någon håller tal om the liberal state. En vanlig dag på New School. Jag pratar ibland med bibliotekarien med burrigt rött hår och tjock tysk brytning som är övertygad om att jag är en vilsen student, 21 år gammal. Jag låter henne tro det. När jag tröttnar på bibban tar jag en promenad i Chelsea, tänker på Valerie Solanas och sätter mig på the grey dog för att jobba.

Ser en massa fina filmer den där hösten på olika biografer runtomkring i stan, i Queens, i Brooklyn, på Manhattan - ännu har inte megakedjorna tagit över och det var roligt att upptäcka stan på samma gång som jag ivrigt letade efter kvällens obskyraste film (filmarkivet på 2a avenyn är en höjdare). Hipsterbrats i Williamsburg fick jag stå ut med eftersom en av de roligaste biograferna ligger i den stadsdelen (Spectacle). Om man vill utsätta sig för det kan man sticka sig in i någon bar för att lyssna på indieband med rojsigt sound och självironiska texter - men det kanske man inte nödvändigtvis vill (något med de där poserande indiekillarna som är macho på sitt hypersjälvmedvetna vis är übersnark). En kväll befinner jag mig i tillståndet rund under foten efter en barkväll i Red hook i västra Brooklyn där gemytligt folk i olika åldrar jammar tillsammans varje lördag och genom något slags magi hittar jag till nattbuss och tunnelbanebyten och hem till mig själv. Om man ska åka till ett enda ställa i den där stan ska man fara till Red hook, en vindpinad avkrok som får en att glömma femte avenyn och sexandthecity-helveten. Men de flesta stadsdel genomgår något slags förvandling och den förvandlingen stavas P-E-N-G-A-R, rusta upp och göra området otillgängligt för dem som tidigare bott där och därför är det egentligen bara ruttet att romantisera "mysiga områden". Det ofrivilliga minnet tar mig till sextonde gatan, regniga skitkvällar efter sena föreläsningar, springa till tunnelbanan vid Union square. Antingen kvävande varmt eller skitkallt där nere. En kille brukade spela marimba vid mitt hemspår och vissa dagar hade han sin kompis med sig som ackompanjerade. Jag klämmer in mig i tåget och måste se till att rycka upp sig ur dimmorna passligt till Parkside avenue. En natt vaknar jag av att en mus håller på att klättra runt i rummet. Först tror jag att jag inbillar mig, virrighet och neuros utomlands, men sen ser jag den kila över golvet, destination okänd. Musen är nog lika rädd som jag.


Går en fin kurs om Arendt som lärde mig typ allt man behöver veta. Föreläsaren heter Bernstein, har lite kvar av sitt skottska uttal och har såna där filosofgester, dramatiska suckar och det är show hela tiden, på ett bra sätt - till och med när det är Hegels rättsfilosofi som läggs ut är det gas under pedalerna; han är old school på new school och verkar sympatisk men också väldigt akademisk på det där sättet som jag iaktagit hos många av lärarna och jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör det där akademiska. Det är lockande att hålla låg profil. Jag håller låg profil. Sporadiska samtal och artigheter utbyts. Jag konstaterar lugnt att folk kan sin Kant på sina fem fingrar, att de är mycket belästa och smarta men svåra att komma in på livet (och jag är svår att komma in på livet) - sen håller jag mig till mitt. Kommer att tänka på den schweiziska killen på universitetet som var upp över öronen i Axel Honneth (Habermas' elev som skriver synnerligen tråkigt) som han nästan hade som handledare, förklarade han omständigt; vi gick på samma marxkurs (fullpackad föreläsningssal, förvirring hela tiden) och han pratade så lågmält att jag knappt hörde ett ord av vad han sa, förutom Honneth, Honneth.


Söndagarna var bäst: kontemplation på tvätteriet, tanterna som skyfflade runt sina barnbarn, jag på min stol med en bok - trivsamma timmar som vanligen kulminerade med ett besök på den indiska restaurangen på hörnet med helt himmelsk vegecurry där ägaren alltid växlade några ord och sa något uppmuntrande. Söndagspromenad bland medelklassen i Park slope, går hem genom prospect park och kollar på folk som firar ledig dag, hittar fram till de egna kvarten, de bekanta husen. Istället för att köpa vettig och näringsrik mat från närbutiken handlar jag slemmig amerikaläsk och Orios. Det lever jag på den där hösten.

22 November 2013

välfärdssamhället krackelerar?

En kort och antagligen fånig fråga. Jag läser i gårdagens Husis (21.11) om en bok som blivit nominerad till fack-Finlandia. Boken handlar om sinande oljekällor och hur saker förändras i och med det. Husis vinkel på det här (jag har inte läst boken) är delvis olika formuleringar om att välfärden då kommer att få stryka på foten på olika sätt (rubrik: "Vi utnyttjar välfärdens sista droppe"). Enligt HBL föreställer sig författarna till boken att välfärdssamhället inom en snar framtid monterats ner. "Det trista är att boken ger verkligt dåliga odds för att välfärdssamhället - som redan lever på lån - inte ska avveckla sig självt." Avveckla sig självt, minsann. Men samtidigt pratar man om att vår "livsstil" (semesterresor, privatbilism och annat) är omöjlig att upprätthålla. Det är, tycker jag, nog en helt annan kategori. Jag reagerar på grumligheten - som jag ser det - i hur man tänker på att vi inte kan leva som vi gör nu. Det är enormt viktigt att se att våra liv i överflöd och slöseri helt enkelt av nödvändighet kommer att ändras, och det drastiskt. Men välfärd? Jag har författat en text om varför det är farligt att tänka att vi måste förbereda oss på att välfärden skärs ner, att oron om att välfärdsstaten håller på att gå i graven blir en självuppfyllande profetia som avskaffar politiken, eller den subversiva politiska föreställningskraften till förmån för ett underkuvat "det går som det går, bara att förbereda sig på det värsta". I den texten tänkte jag på "välfärd" som de grundläggande sätt på vilka basbehov tillgodoses genom den sk. välfärdsstaten. Nu drabbar mig en liknande tanke. Varför skrivs det om att hyvla i välfärden snarare än att - öh - hyvla i kapitalismen? Är tanken helt enkelt så främmande, att det är lättare att föreställa sig välfärdsstaten, grundbehoven, krackelera än att föreställa sig ett annat ekonomiskt system som innebär t.ex. mindre svinn? (I artikeln talar man istället i allmänna termer om att förbättra "oljeeffektiviteten" - ärligt talat har jag ingen aning om vad det betyder.) Med andra ord: vad innebär de här framtidsutsikterna om att den billiga och lättillgängliga oljan tar slut, på vilket sätt ställs scenariot upp och vilken plats ges åt det politiska?

Barnsliga frågor, visst. Men sånt går jag runt och undrar. Den här bloggen har karaktären av tankens fisar, sådeså.

21 November 2013

luftombyte

Det är något jox med ventilationen på mitt jobb. Om rummet ens är lite varmt blir där kvavt som i något slags krypta. Man sitter slö och dö på sin stol och kippar efter luft. Så vrids temperaturen ner för att få bort den där närmast bedövande dåliga luften. Det kvava försvinner, men det blir kallt, ja så kyligt att jag börjar föreställa mig att jag befinner mig på en polarexpedition. Sitter med frostbitna händer och en istapp under näsan, musklerna styva och spända - kan inte tänka en enda tanke. Jag säger till Y det som alltid nån av oss säger under dagens lopp: "jag tar en lur". Lägger mig på jobbsoffan, för kallt för att sova, somnar sen ändå. Drömmer att jag ligger i samma soffa och med jättehög, nästan skrikig röst föreläser för Y om vad "produktionsförhållanden" är, egentligen. Håller på i evigheter, lägger ut & lägger ut, förklarar och härjar. Y är tyst i sitt hörn. Sen -. Eller drömmer jag det där? Jag vaknar upp i samma soffa i samma kyliga rum och funderar efter. Men det var den skitdagen. Nu sitter jag hemma i ett trivsamt dammoln och lyssnar på den sorgligaste musiken och försöker filosofera medelst tegelstenar. Det fungerar. Det är roligt att skriva just nu. Jag är glad som en lärka här i höstmörkret, bland textslimsorna.


19 November 2013

Om forskning och framtid

Deltog idag i ett miniseminarium om hur man söker pängar som post.doc. Finlands akademi osv. Den som höll seminariet beklagade läget på ett sympatiskt sätt, men försökte så gott hen kunde ge allmänt hållna råd om hur man skriver framgångsrika ansökningar utan att ge avkall på sina egna idéer. Den känsla som jag rätt länge haft om min egen framtid (det här är alltså inget allmänt påstående, utan hur det känns för mig, nu) fick mera cement under fötterna. Seminariehållaren betonade att det som premieras i ansökningar är professionalitet och infallsrik normalvetenskap. Man ska visa att man behärskar fältet och att man är beredd att knyta internationella kontakter. Den punkt där det blev alldeles glasklart att den här banan inte är för mig (efter avhandlingen) är det hen sade om vad som inte uppskattas: ansökan ska på inget vis antyda att forskningsprojektet är trevande. För egen del bryter det här på ett ytterst radikalt sätt med precis allt jag tror på gällande filosofin. Att treva sig fram, inte låta påskina att man vet vart man är på väg, inte hitta på att det finns någon övergripande klarhet, en upptrampad stig. Alltså, så här - om det är omöjligt att som filosof treva fram i tankens halvdunkel och labyrinter och återvändsgränder, då är det nog så att det här med att syssla med filosofi på arbetstid som projektforskare inte är något jag kan eller vill göra. Alls. Överhuvudtaget. Men som sagt: det här är en alldeles personlig åsikt, känsla, övertygelse. Jag vet att andra bättre kan hantera och kringgå ansökningar och byråkrati än jag, många låter inte sin sinnesro störas av det, utan gör sin egen grej. Men själv fixar jag det inte under några omständigheter. Att treva är själva filosofins livsluft för mig, och utan det är filosofin helt och hållet meningslös och jag har ingen lust med att titt som tätt låtsas som att det ligger till på annat sätt. Jag vill inte hålla på med att låta mera självsäker, mera övertygad, mera "professionell" och slipat erfaren än jag är. Jag är rädd att jag som människa inte pallar det trycket, och de frestelser som kan uppenbara sig här (i flera fall har jag redan fallit för såna, och sen på klumpiga sätt slingrat mig ut ur trasslet när jag insett vart jag hamnat så där själsligen.) Jag klarar inte av det här med att avgränsa ansökningar till en väldigt specifik excersis man kan ägna sig åt med den neutrala, ekonomiska nödvändigheten för ögonen. Det är något som skrämmer mig för mycket här. Kanske ändrar jag mig någon gång, men så här känns det nu. Jag vill skriva min avhandling färdig inom en rätt snar framtid, skriva den så bra jag kan (som man artigt säger, enligt bästa förmåga) och sen förhoppningsvis hitta ett jobb där det så lite som möjligt handlar om att bygga upp fasader om hur saker förhåller sig och vad som är viktigt. Men igen som sagt, jag säger absolut inte att alla akademiker dras in i sådant fasadbyggande, men att förutsättningarna från min horisont tycks göras svårare och svårare, och att jag personligen inte riktigt klarar av att hoppas på - eller kanske tro på mig själv tillräckligt mycket, vilket skulle krävas - ett sk. eget rum i forskningen.

Och ja, uff - ursäkta emo-texten, men jag tror det är viktigt att skriva om de här sakerna, lufta såna här tankar och rädslor, fast det låter negativt och pessimistiskt. Det är nog ganska dubbelt och t.o.m. farligt att sprida sådan pessimism kring sig - jag skulle ju här hoppas att alla andra tänker och känner på väldigt annorlunda sätt än jag, eller intar en mera revolutionär attityd till befintliga strukturer.

17 November 2013

"att visa upp en rättvis helhetsbild"

I torsdagens Hufvudstadsblad (14.11) finns en artikel om djurrättsaktivister som smygfilmat på djurgårdar under de senaste veckorna. Husis rapporterar och visar upp vämjeliga bilder av djur som på uppenbara vis far illa. En representant för Svenska lantbruksproducenternas centralförbund lyfter fram det argument som hör till stapelvarorna i det här sammanhanget när det gäller att försvara egna intressen: han säger att bilderna inte är "representativa". Men vad är då den "representativa" verkligheten? Jo, HBL:s läsare får besked när han uttalar sig om hur saker måste vara:
Vissa bilder visar friska djur i mycket trånga eller trista förhållanden. Måste det vara så?
Ja och nej. Producenterna skulle säkert ge djuren mer utrymme men det är en kostnadsfråga. Ladugårdar och svinstall måste nyttjas fullt ut. Vi konkurrerar på en öppen marknad.
Innan det har samma person betygat att producenterna nog värnar om djurens välbefinnande. Men, för att ställa den enklaste av enkla frågor: om det är så att det är maximeringens logik som helt avgör hur djur sköts (exklusive lagstiftningens gränser) då verkar det inte finnas något som helst utrymme att beakta "välbefinnande". Så, vad företrädaren för intresseorganisationen ifråga verkar säga är att den "rättvisa helhetsbild" som djurrättsaktivisterna hela tiden förvanskar är att djuren är råmaterial i en vinstskapande verksamhet där de enda yttre ramarna sätts av den gällande lagstiftningens definitioner av "misskötsel" (citat: "Det är klart, stöter man på misskötsel som direkt bryter mot lagen måste det åtgärdas"). Här finns alltså inga moraliska frågor alls (enligt representanten alltså), utan bara frågor om att i något slags allmän bemärkelse följa de rådande lagarna, och därutöver är det den öppna marknadens konkurrens som gäller. (Samma representant säger att EU bör ta tag i frågan om trånga utrymmen; det står igen klart att han inte ser det som realistiskt att djurhållarna själva tar i tu med detta?) - - Är det inte just det som de här bilderna helt rättvist visar upp? Den aktivist* Husis talar med säger också att syftet med filmandet är att visa upp en helhetsbild, en översikt över vad som försiggår i djurhållningen i stort och vad som sker när djur blir produkter - avsikten är inte att avslöja enskilda fall av vanskötsel.

Justitieminister Henriksson prövar begreppet "störande av näringsverksamhet" som en beskrivning av vad aktivisterna gjort sig skyldiga till - ett mycket intressant begrepp som, om jag fattat rätt, ännu inte är vedertaget, utan ett begrepp som justitieministern ser som en möjlig brottsrubricering. Djurrättsaktivisten i artikeln gör en bra poäng när hon säger att det inte borde vara en privatsak hur djur behandlas.

* Jag oroar mig igen över den negativa stämpel som "aktivist" har när djurrättsrörelsen angrips. Det är mycket märkligt att det blivit så. Aktivist borde ju vara det bästa en människa kan vara. För övrigt har jag själv mycket, mycket svårt att se någon betänklighet över huvud taget med att smygfilma djurgårdar. Jag har oerhört svårt att se varför det skulle vara en helig rättighet att hålla produktionsprocessen hemlig, även om denna heliga rättighet naturligtvis är central inom kapitalismen.


16 November 2013

jobb som jobb

Jag kollar på Aktuellt från SVT. I ett reportage berättas väldigt utdraget om att den svenska armén ser sig tvungen till att anställa folk på deltid. Armén måste bemannas när den allmänna värnplikten avskaffats. Men det gäller att "rekrytera" folk. Journalisten från Aktuellt beger sig ut i skogen för att intervjua yrkesmilitärer. En yrkesmilitär krälar på marken in i en buske och förklarar att "det är lite bökigt". En säger att han trivs bra både som mäklare och i det militära. Militärerna myser i höstmörkret under en presenning och en lövhög. Kameralamporna riktas mot de grönmålade ansiktena. Militärerna beskriver tålmodigt vad arbetsgivaren tycker om det andra, militära deltidsjobbet och en pratar om "poolen" av yrkesmilitärer. Med bössorna i handen berättar de sakligt om sina övriga jobb, läkare och murare och politisk sekreterare. Regnet droppar från presenningen och en annan armémänniska med affärsmässig framtoning pratar business: konkurrenskraftiga löner ska ju upprätthållas så att folk lockas till denna bana och man har verkligen tänkt på det här med "attraktiva villkor" och "kvalitativ verksamhet".

- - - Alltså kanske är det min pacifism som talar här, men jag tyckte på det stora hela att det där reportaget var lite absurt, något med myskrälandet, pengapratandet och samtidigt - att förbereda sig för en krigssituation som ett yrke. Man pratade om militärbanan som vilket jobb som helst, lönearbete, och samtidigt framställdes yrkessoldatens tillvaro lite som ett trivsamt scoutläger (jag har aldrig varit på scoutläger), ett jobb man på olika sätt kan känna sig hemma i. Det pratas om "annorlunda miljö" och naturupplevelser, "sen är det viktigt att Sverige har ett bra försvar". I den där förmannens retorik kopplas jobbet på ett slående sätt bort från sina syften och blir något helt i allmänhet ("konkurrenskraftiga löner"). Som liksom att det är helt självklart vad det betyder att locka folk till armén som "bransch" där det finns "efterfrågan" på folk som är beredda att jobba deltid. Samtidigt är det folk i reportaget som pratar om att jobbet i sig är värdefullt och att pengarna inte är det viktigaste; de verkar trivas med vad de håller på med, att vara ute i skogen osv. Något med den där dubbelheten, och vad den betyder i det här specifika fallet.

Men kanske pratar jag nonsens nu? Jag har ingen bestämd åsikt om något här, bara i vanlig o-ordning en sorts vag förundran över hur man pratar om saker och det som var slående var att reportaget skildrade ett slags vardaglighet i något jag alls har svårt att föreställa mig som vardag (och det finns en hel del jobb jag känner liknande inför, av olika anledningar) - vilket naturligtvis säger en hel del om mig.

14 November 2013

"riktigt arbete"?

Randomgooglar på jobbet för att få inspiration till en sak jag skriver på. Börjar läsa om en reklamkampanj Levi's körde stort på för några år sen. Idén var att företaget åkte iväg till ett litet krisdrabbat ställe för att där smälla upp några kameror i syfte att göra videor där RIKTIGT arbete hyllas. En av videorna påminner om den sämsta aspekten av t.ex. Terence Malicks estetik. Byxor på ett klädstreck som poetiskt  flyger omkring i vinden. Den andra är retro-chic med riktiga arbetare som bygger upp stan. Andan är amerikanskt optimistisk: framåt, framåt! Med riktigt arbete tar man sig vart som helst och snygga (?) jeans har man också. Skälet till att jag rotar i detta är att jag sitter och grunnar på det här med att synliggöra arbete, vad det kan betyda, hur man talar om att synliggöra arbete - och vilka skumma sidor det kan ha när man vill synliggöra Riktigt Arbete ur vilket nationer byggs upp och hålls samman. Här har vi det skummaste skumma. Okej, visst är det bra att staden Braddock får pängar av Levi's, men hela projektet andas så mycket dubbelmoral och kapitalistideologi ("allas arbete är värdefullt" som en form av bild som ständigt förs fram, trots verkligheten, där helt andra begrepp om värde råder) att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jobba hårt, ta sig ut ur krisen - KONSUMERA BYXOR. Himlen är magiskt blå. I en av videorna mässar en unge elegiska repliker om de där hjältarna som byggde amerikat, om folk som blev lessna och lämnade stan och eländet. Men: "Maybe the world breaks on purpuse, so that there's work to do." M-hm. Kapitalismen ser nog till att det där scenariot blir sant.








13 November 2013

"begriplighet"

Jag roar mig med att gå en kurs om antropologins filosofi och där slås jag för tusende gången av filosofins märkliga sätt att göra mos och grus av den livslevande världens mångfald. Det är detta ständiga tjat om begripligheten. BEGRIPLIGHETEN (intelligibility). Den är a och o när det gäller allt annat än oss själva. Allt ska BEGRIPAS: regndanser, kosmologier, John Cooks död, återuppståndelsen, könsstympning, en intrikat rit där man låtsas att någon dödas. Som om den första frågan vi ställer oss i relation till en ny sak: but what does it MEAN? Och att den frågan ställs i något slags avmätt allmänt utrönande om hur det på riktigt ligger till (snarare än att man t.ex. omedelbart har olika reaktioner och förförståelser i relation till saker man förundras över). Det som är mest lustigt med allt detta är att vissa filosofer just i och med sina förståelsebekymmer får det att se ut som om vi människor går runt här i jordelivet med endast uteslutande en enda sak framför näsan och ögonen: "getting the world right" (och om vi inte medvetet går omkring och gör oss teorier om saker finns dessa teorier mystiskt inbyggda i allt vi gör). Vilka sysslor vi än är insyltade i är det ett bestyr som upptar vår uppmärksamhet jämt och ständigt och helt grundläggande konstituerar det mänskliga varat: "our cognitive enterprise of reasoning". Om det är något enskilt som jag blivit ytterst skeptisk till under åren av filosofistudier är det det här med filosofer som ska förstå och begripa eller filosofer som lägger ut hur vi ständigtjämt är inslingrade i förståelseproblem. Genast när förståelseordet dyker upp börjar varningsklockorna dåna i huvudet. Förstå, vad då förstå?

Our cognitive enterprise of reasoning, det var nog dagens festligaste uttryck.

 (Kursen jag går på är bra, det är de rationalistiska filosoferna som är minst sagt surrealistiska.)

10 November 2013

Janet Frame: En ängel vid mitt bord

Janet Frame är en himla bra författare. Jag läser en samlingsvolym bestående av hennes tre självbiografiska böcker som på svenska går under namnet En ängel vid mitt bord. Böckerna skrevs under åttiotalet. Under hösten har jag långsamläst den här dunderklumpen till bok och har befunnit mig lika mycket i Nya Zeeland som i Åbo - boken blir ett slags låtsaskompis. Frame skriver om smärtsamma saker på ett uppriktigt sätt med en absolut frånvaro av sentimentalitet och ett beundransvärt ointresse för att gå in i sånt som är hemskt för att just gräva i det hemska. Precis som i den enda roman av Frame jag läst, Mot ännu en sommar (stor rekommendation!) är det fantasin som ofta står i centrum. Fantasi framställs som ett slags inåtvändande som kan vara både en frestelse och en tillflykt, men också ett sätt att gestalta världen, att få något att träda fram. Den här självbiografin handlar följaktligen lika mycket om hur Frame betraktar världen, hur hon tänker och känner, som det man kunde kalla "yttre skeenden" (vilka ofta kan behandlas med en slående kortfattadhet). Boken kretsar långt kring skrivandet, viljan att bli en författare, men det sätt som Frame beskriver sin skrivarbana ligger långt, långt borta från de vanliga berättelserna om skrivandet som en en spikrak väg mot det egna andliga rummet (ni vet såna där berättare om författaren-som-underdog), även om skrivandet har en viktig roll här, men Frame skriver också ödmjukt om tvivel och osäkerhet inför det här med författarskap: är jag en författare? Jag har försökt klargöra för mig själv varför jag gillar boken så mycket. Kanske är det för att Frame på ett sätt jag sällan stött på lystrar till hur folk talar, små vardagsuttryck, sånt som folk upprepar och hamrar in sådär i förbifarten - hur fraser är sprängfyllda av betydelse trots och på grund av sin ytligt sett förbiglidande alldaglighet. Ett exempel på detta är när Janet kommer tillbaka till sitt föräldrahem efter åratal av vistelser på mentalsjukhus (där hon feldiagnostiseras). Föräldrarna tassar ängsligt omkring och försöker bete sig som att allt är som vanligt. Till andra säger de så där lättsamt: "det är så roligt att ha Janet hemma igen!" Det är just sånt som Frame lyckas fånga, och hon gör det utan stora gester (det är kanske inget man tror om man läser en kort baksidestext som fokuserar på dramatiska detaljer i Frames liv). På det stora hela är det nog just detta som kan sägas känneteckna de tre delarna av självbiografin: en lågmäld rättframhet som inte väjer för att beskriva livet som skört, men samtidigt robust i sin framåtriktadhet mitt i de praktiska bestyren. (En ängel vid mitt bord finns också som film, regisserad av Jane Campion. Jag såg den för en hel del år sen och minns att jag tyckte om den.)

7 November 2013

Nationens öde

Ja okej nu harvar jag i samma spår som precis alla andra. Pekka Himanen är antagligen humormaterial #1 ute i stugorna just idag. Men det här kan jag inte låta bli (jag citerar ur Husis):
– Man kan hävda att den viktigaste grunden för förändring är en förnyad andlig eller spirituell kultur, sammanfattar han.
Och på den punkten lämnar den politiska debatten och massmedias fixering på de enkla sanningarna och den lätta underhållningen en del övrigt att önska, menar han:
– Under forskningsprojektets gång har det tydligt framkommit att en ännu större utmaning än samhällets välfärd och det ekonomiska hållbarhetsgapet är nationens intellektuella hållbarhetsgap, skriver han.
Alltså det här med att en "intellektuell [ANDLIG] kultur" betraktas som nationens känns ju ohyggligt fräscht och framåtblickande. Snarare än att det är samarbetet med Manuel Castells som påverkat Himanen låter det som om huvudkällan till inspiration är att riksfilosofen hållit "andliga" seanser där han fått kontakt med J.V Snellmans spöke som gav ungfilosofen vissa riktlinjer gällande nationens öde, andens fortskridande utveckling mot det absoluta och den fullständiga bildningen. Alltså det hemska är att jag får minilite lust att perversionsbläddra i den där skriften. Men lovarpåhedersord - ska inte ge mig hän åt dylika dunkla begär.

Och "den lätta underhållningen"? Nationen måste välja en annorlunda väg.

(De fluffiga och pompösa abstraktioner som jag stöter på i samband med rapportrapporteringen i Helsingin sanomat får mig att tänka en sak, och det är: måtte det finnas en finskspråkig Elfriede Jelinek som gör upp med det här språkbruket! Själv kan jag inte ens läsa ett ord som tulevaisuusselonteko utan att storfnissa.)

5 November 2013

re: med lönearbete jämförbar syssla

För ett tag sen skrev jag om hur nån nisse kommit att tänka på att arbetslösas utkomststöd kanske borde sänkas om det visar sig att dessa arbetar frivilligt och oavlönat i organisationer. På arbets- och närningsministeriet oroade man sig över att frivilligarbete snedvrider konkurrensen.

Nu är en liknande fråga uppe igen, och igen handlar det om att dra allt under lönearbetets gigantiska kam och att framhålla det här med konkurrens. Jag läser om att skatteverket infört någon regel som rör tidsbankernas utbyte av tjänster. På hemsidan deras står så här:
Utbytesarbete baserar sig på ett avtal mellan två parter enligt vilket den ena parten utför ett arbete åt den andra på det villkoret att denne å sin sida utför ett arbete i gengäld. Arbetsprestationer och tjänster som byts via en tidsbank skiljer sig från utbytesarbete närmast så att medlemmarna i en tidsbank inte byter arbetsprestationer direkt med varandra.  I båda fallen rör det sig om arbete mot vederlag och därför beskattas inkomsten.
Förutsatt att arbetet utförs sporadiskt och kan jämställas med sedvanlig grannhjälp av ringa omfattning är även utbytesarbete och tidsbanksverksamhet skattefria.
(Hur det här funkar i praktiken förstår jag mig inte på. Vad räknas som "vederlag"? På FB skriver någon (representant från skattemyndigheterna?) att också ett fall där man byter tjänster med varandra kan vara skattefritt om det är "tavanomaista" eller "satunnaista". Frågor kan ställas här.)

Alltså jag vet inte mycket om beskattning, men det här får mig att se rött. En debatt utbryter på FB och jag tar mig friheten att i stora drag återge en del av den här. En person hävdade att tidsbankerna innebär en snedvridning om det är så att de tjänster som erbjuds där inte beskattas; tänk om det är så att vissa anlitar tidsbanken istället för att använda sig av skattbelagda tjänster? Staten förlorar inkomster, menade hen, och det är allmänt orättvist att tidsbankerna på detta vis har en konkurrensfördel. - - Själv tycker jag att ett dylikt sätt att resonera förutsätter att man helt och hållet jämställer tidsbankernas tjänster och arbetstid (utbytet grundar sig på enheten tovi, en tidsenhet) och lönearbetets tjänster och arbetstid. Det här anser jag vara synnerligen problematiskt, i synnerhet eftersom hela denna sammanslagning utgår från att utbyte är något neutralt som kan utvecklas som lönearbete eller tidsbanker, men som helt jämförbara system där bytet i princip betyder samma sak, bara att i det ena fallet finns pengar med som en teknisk lösning och i det andra inte. Jag skulle säga att utbyte i de två fallen är förankrade i två helt olika sammanhang där grunden inte är ett neutralt byte. Tanken om neutralt byte som ett slags universell enhet är en individualistisk nationalekonomisk fantasi. (Man bör kanske till och med sätta ett frågetecken i kanten när det sägs att tidsbankerna bygger på en byteslogik. Som en påpekar på ovan nämnda facebooksida är en tovi inte något som förpliktigar mig till något öht.)

Det andra huvudproblemet är att man tänker att det är lönearbetets abstrakta arbetstid som också förekommer i tidsbankerna, och att också den arbetstiden kunde beskattas på jämförbart vis. Det är inte hållbart att tänka sig att för varje arbetstimme i tidsbanken förlorar staten potentiella skatteinkomster eftersom utgångspunkten då är att "arbetstimme" här betyder precis samma sak.

För egen del skulle jag säga att detta snedvrider vad tidsbankerna och kapitalismen är. Tidsbankerna handlar om konkreta tjänster och uppgjifter, det rör sig om människor som bildar nätverk, vill umgås, dela med sig, människor som kan saker eller som kan förlita sig på andras kunskaper och erfarenheter. Det kan vara människor som inte har råd att köpa tjänster, det kan vara människor som vill ha alternativ till de kommersiella tjänsterna, det kan vara människor som vill att deras kunnande ska vara nyttigt, men inte på det vinstmaximerande sättet (och på samma sätt finns det säkert många skäl till varför folk använder andras tjänster, eller varför man inte gör det utan vänder sig till näringsidkare). Att klippa hår, ge massage, hjälpa någon att flytta, att översätta en text - för att man kan och vill, inte för att skapa en vara.  Med andra ord: man måste skilja mellan olika begrepp om "tjänst".

Kapitalismen i sin tur utgår från att pengar ska bli mera pengar via arbete. Arbetets tid är här inte den specifika timmen där en specifik arbetsprestation uträttats, utan tidräkningen är helt insurrad i kapitalismens värdesystem, i produktivitet och möjligheten och nödtvånget att allt jämförs på samma skala. I tidsbanken finns det inget kapital, bara uppgifter som kan bytas mot andra uppgifter. Det finns verkligen inget allmänt "tid är pengar" - det är inte så att grundtanken i tidsbanken måste utgå från ett slags ekonomisk rationalitet.

Det andra helt avgörande för varför det är dumt att införa beskattning här är att tidsbankerna utgör en sorts livsviktig form av självorganisering och engagemang mellan människor. Den självregleringen skulle förändras om den blev en del av statens byråkratiska system. Risken vore att folk började tänka på tidsbanken på just det kapitalistiska sättet, som transaktioner, som strikt ekonomiska enheter. Min poäng är inte en allmän skepsis mot staten eller beskattning. Men byråkatrin borde inte finnas med här, när det gäller ett sätt att mellan människor organisera ett utbyte av arbetsuppgifter. I ett samhälle där fattigdom och utslagning hela tiden fördjupas är tidsbankernas icke-kommersiella självorganisering livsviktig.

Och ja, som det också helt riktigt påpekades i diskussionen: problemet med skattebasen är nog ett annat sorts problem - det stavas skatteparadis och skattekonkurrens och skatteplanering. Lösningen är inte att allt sugs in i kapitalismens och lönearbetets logik.

Följaktligen: allt det som vi i någon bemärkelse kunde kalla "arbete" som försiggår vid sidan av det skattepliktigade arbetet kan inte ses som "grå ekonomi". Här uppstår frågor om när det är på sin plats att tala om grå ekonomi men det tänker jag inte gå in på här.

EDIT: Läs en text om alternativa valutor i kontrast till den kapitalistiska penga- och skuldekonomin här där bl.a. begreppet "demonetization" och "deprofessionalization" anförs. Mycket intressanta saker. Jag ska läsa vidare!

4 November 2013

"kulturkritik"

För några veckor sedan ögnade jag igenom ett mejl som marknadsförde en kurs riktad till fakultetens studenter, en kurs där man lär sig skriva kulturkritik. Jag läste inte så noggrant men var helt och hållet övertygad om att ÅA sadlat om till revolutionsuniversitet eller åtminstone civilisationskritiskt sådant. Alltså, jag var helt 100 på att studenterna skulle lämna in skrivuppgifter om Spengler, Kraus, Adorno, Arendt och Marx. Drag under galoscherna i ankdammen och kalas för arga gubbar i pullover, tänkte jag, nu blir det omvälvande ankplask. För nån dag sen upplystes jag om att kursen handlar om att skriva recensioner och annat. Inledningsvis: besvikelsen! Men på riktigt - en sådan kurs om kulturellt skrivande borde jag säkert springa på, om tid funnes. Det låter som en bra och viktig kurs, hoppas den är välbesökt. En välskriven och analytisk recension är guld värd. Mycket bra initiativ, med eller utan arga pullovergubbar som hatar civilisationen.

31 October 2013

det svåraste

Jag läser Janet Frame (en fin författare från Nya Zeeland) och tänker på rädsla. En av de svåraste sakerna, som inte alls verkar bli lättare med åren, är, för egen del, att mitt i en situation säga: jag är rädd. Det är knepigt att hantera rädsla, och det tar emot att tala om den, ur ett förstapersonsperspektiv, utan ironi eller annat performativt åbäkande. Så borde det inte vara. Själv är jag rädd för tusen olika saker, och det går ju alldeles lätt att stava ut i allmänna termer: arbetsmarknaden, andra människor, situationer som går i baklås, att säga som det är när det står för mycket på spel, i situationer där att säga vad man menar ställs på sin spets (egentligen är "att något står på spel" en äcklig metafor). Att säga det till synes enkla: "vad menar du egentligen, jag förstår inte." "Sluta omedelbart upp med det där!" "Jag kommer att flippa om exakt tre sekunder eller nä det kommer jag inte, för jag kommer att skärpa mig för att jag måste." "Alltså vad tusan sa jag nyss? Det där menade jag inte ett skvatt av, förlåt." "Den här situationen gör mig skraj." "Det du säger nu gör mig obehaglig till mods." "Fan vad du är bra!" "Nu vill jag gå hem." "Det här gör mig bara förvirrad." "Vill du verkligen säga det där, helt riktigt på riktigt?" "Jag blir så helvetes glad att du säger just det här, just nu." "Är du okej?" Och sånt. Men det är det allmänna det, livet är resten, rädslan.

29 October 2013

hei autsaiderit!

Jag är glad att Helsingin sanomt, en blaska som ju regelbundet sprider t.ex. Jari Sarasvuos glädjebudskap, publicerar en sån härn parodi på "sporrande" arbetscoachblaj - arbetsmarknaden som bumtsibum. Helt. Fucking. Briljant. Mera dylikt, Hesari! Så här låter det i mötesrummen, Herakleitos och gränssnitten:
No niin. Mä en haluu tarjota teille mitää negatiivista porkkanaa, mut jos te ette priorisoi lisäarvoa asiakasrajapinnassa, ni se on teidän viitekehyksessä muutosvastarintaa projisoiva tavoiteasetanta, eikä se voimaannuta teidän liiketoimintayksikköä. Kato ku mikään ei oo niin pysyvää ku muutos, kiva.

Vinokino

I helgen gick jag på några av de filmer som visades under Vinokino-filmfestivalen i Åbo (en festival som i en bred bemärkelse fokuserar på queer film - ett jävligt bra initiativ; har sett en massa fina filmer där under årens lopp). Just i år blev jag rätt irriterad av flera av filmerna jag såg (av vilka många var kortfilmer). Framförallt var det en sorts individualism (eller individualistisk kollektivism?) som störde mig. Sexualitet och kön presenterades då såhär: som en matematisk ekvation (med identitetsspråk på övervarv), knapphetens och preferensernas ekonomi eller som ett individuellt självförverkligande. Det viktigaste: att kontrollera bilden av mig själv, hur jag ter mig för andra. Andra människor tycktes fullständigt utbytbara i dessa ekvationer, preferensspel eller livsprojekt. Allt detta trixande gjorde mig trött. Som tur är såg jag en riktigt bra film också som jag gärna vill skriva några ord om. The Love Part of This hette dokumentären ifråga och Lya Guerra heter regissören. Filmen kretsar kring Grace & Grace. De har varit tillsammans länge och upplevt ett liv med många duster. Det jag gillade med filmen var att den inte hade någon speciellt agenda, det verkade inte som att regissören genast hade bestämt sig för att berätta en viss typ av story. De här damerna var helt vanliga typer men från minut ett följde filmen engagerat med deras berättelser, manér och sätt att vara i världen (och framför allt i hemstaden). Till skillnad från de tidigare filmernas märkligt splittrade bilder av vad som är viktigt i våra liv (som ofta gjorde det mystiskt hur någon ser något visst som viktigt - om något ses utifrån perspektivet preferens, hur kan då något överhuvudtaget vara angeläget?) var det här en film där grundbegreppet var liv, att träffa någon, tvingas göra vissa avgöranden, att ta farväl av ens närmaste. Det är sällsynt att se sån ömhet på film. Hjärtskärande var ordet, och väldigt vardagligt. Mitt budskap: Vinokino drar ju vidare till Helsingfors snart. Missa inte den här filmen!

25 October 2013

Lonnie Holley

Jag lyssnar på Lonnie Holleys Just before Music och JÄVLAR det är bra, skumt, rörande. Holley sjunger/mässar medvetandeströmmar ackompanjerad av olika synthar. Det är något helt annat i sin egen ficka i universum (okej det är kanske knepigt att betona en artist som solitär - en mängd problem egentligen, exotisering och annat) men man kan tänka på lindmanska favoriter som suicide, gil scott-heron och arthur russell (och av nån konstig orsak tänker jag på nusrat fateh ali khan också, kanske är det repetitionen). Och med tanke på texternas strömmar (här känns de väldigt inspirerade) skänker jag en tanke åt laurie anderson också. Alltså, jag har ingen aning om vart det bär, eller var det kommer ifrån, men människan lyckas croona så att hjärtat pirrar om allt från digitalisering (!), kristider till ja, hur det är ställt med oss människor. Texten slingrar och bryts upp och det finns varken rim eller reson - och det gillar jag. Holleys röst tänjs åt olika håll och kanske är det just intonationen som berör mig, hur orden ramlar fram, hur nya nyanser av till synes banala saker dyker upp. Monotont, drömskt och påtagligt, så skulle jag beskriva. Genrer är det svårt att prata om här, kanske blues, soul eller ja, svårt att säga, rymdgospel vill jag här prova ut som begrepp. Jag blir ivrig; det är sån där musik som helt och håller transformerar rummet jag sitter i, allting blir lite annorlunda. Lonnie Holley är 62 år gammal, han kommer från Alabama och är tidigare känd som konstnär. Lyssna på det här, snälla ni.


24 October 2013

Att "tåla" invandring?

Idag börjar jag dagen med att läsa Husis istället för att jobba och plöjer där en kolumn om invandring (som innehåller en del sympatiska poänger bland annat om den löjligt låga kvot som Finland antagit i relation till flyktingar från Syrien) som gav upphov till två frågor hos mig.

- Skribenten pratar om hur många invandrare samhället "tål". Jag undrar om det inte finns något skumt i själv perspektivet här, som om det skulle finnas en rent empirisk gräns för vad samhället "klarar" och att det är just den frågan som ska stå i centrum som om det är klart vad detta innebär. Det är uppenbart att ett sådant övervägande av vad samhället "tål" långt ifrån alltid ens kan tas upp (jag tänker på de länder som gränsar till Syrien) - att man i Finland, ett land med löjligt låga kvoter för t.ex. flyktingar, alls kommer på perspektivet om hur många invandrare samhället "tål" är på nåt sätt ganska slående. Med andra ord: vad för slags fråga är detta egentligen? Det som förvånar mig är att skribenten uttrycker detta som "hur mycket invandring tål europeiska samhällen och opinioner." Opinioner? Det för över till nästa betänklighet.

- Samma skribent talar om att den - som det nu börjar heta - invandringskritiska opinionen i någon mån måste beaktas i samband med överväganden om hur många invandrare Finland kan ta emot - eftersom, som han säger, denna opinion är en del av ett demokratiskt samhälle. Detta gör mig ytterst fundersam. Det som jag reagerar på här är att han talar om "klimat" och "opinion" för att sen direkt hoppa över till det demokratiska samhället. För att vara övertydlig: på vilket sätt ska en opinion ha en bäring på demokratiska beslut? Är det inte just detta som redan har hänt, med mycket oroande resultat (att politiker tycker sig behöva positionera sig i relation till "invandringskritiken" som om detta vore ett legitimt perspektiv, ett perspektiv att ta på allvar)?

23 October 2013

antipoesi

Ibland (inte särskilt ofta) läser jag poesi. Jag önskar att jag hade en högre toleransgräns, större tålamod, ihärdighet. Alltså: ofta blir jag så himla irriterad av att läsa en viss sorts dikter att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, behöver andas lite på balkongen och speja ut i natten nån minut för att få lite drag i skallen. Framförallt är det sån där känslig poesi, stillsam emellanåt men för det mesta alldeles outhärdligt pratkvarnig; dikter som griper efter allt, allt, allt: naturen, dödligheten, livet, språket, mellanmänskligheten, samtiden. Och BILDERNA. Bilder hela tiden oavbrutet ständigt sida upp/ner. Bild staplad på bild tills jag som läsare storknar och blir matt och helt prillig av att jag förväntas beundra och liksom lite andäktigt vrida och vända på de där snillrika formuleringarna som spretar än hit, än dit. Kanske är det mest hur dikterna byggs upp som stör mig. En strid ström av stillsamma bilder med korta rader och knapphändiga formuleringar (naturens skiftningar=själens landskap), sen en anstormning av dråpliga och yviga bilder (men utan att bli vulgär förstås). Från allvarligt till lite lustigtlurigt och sen tillbaks till det trygga poetiska allvaret igen. Och sen en skopa illa dold indignation där poeten ondgör sig över modärnitetens tomhet och alltings förflackning. Ursäkta utbrottet, men jag har problem med poesi som väldigt långt bygger på ett slags inre sökande centrerat kring "sinnrika" bilder som ska sammanfatta de Stora livsfrågorna och helst allt på en och samma gång. Ää, nu fuldissar jag saker i allmänhet, det är inte bra. Egentligen gillar jag ju poesi.

21 October 2013

Marx2013

Här följer några spridda funderingar om en konferens jag satt med på som åhörare under helgen i Stockholm - en konferens ägnad åt Marx och marxistisk teori, med särskilt betoning på teorier om krisen och ekologi. En av de första sakerna man kan säga är det rent kvantitativt var glädjande att se att så många var där, att marxististprat samlar så många under en helg i storstaden Stockholm. Det går såklart inte att dra några egentliga slutsatser av vad en sådan uppslutning betyder, men roligt i vilket fall som helst.

Jag lyssnade på två av huvudtalarna, Michael Heinrich (som skrivit en introduktionsbok till Kapitalet som jag nog skulle rekommendera, håller på att läsa den nu) och en Duménil som jag inte kände till alls sen förut. Heinrich sade bra saker, bland annat att kapitalismen i själva sin form av värde per nödvändighet råkar in i kriser, men att krisens destruktivitet måste förstås på ett systemplan, inte utifrån den enskilda kapitalistens intressen (så att vissa kriser kan stärka kapitalismen som system). Beklagligt nog blev han luddigare i sin polemik mot andra marxister. Det var oklart var han själv stod; han verkade fästa stor vikt vid den nuvarande krisen som en kris som inte bara uttrycks som den klassiska marxismens poänger om arbete&värde&produktivitet, utan också genom en mängd andra motsättningar, men här uppstod ett för mig rätt oöverskådligt myller av beskrivningar - om jag fattade rätt var en väsentlig dimension över-ackumulation och hur det blir allt svårare att hitta en investering för kapitalet (och att det läge som vi har nu är att kapitalets förluster måste fördelas och att detta ställer frågan om statens relation till kapitalet på sin spets). Dock verkade hans varning mot att stirra på enbart den fallande profitkvoten vettig. 

Den andra huvudtalaren, Duménil, kastade sig in i utläggningar om den nuvarande kapitalismens klassammansättning med betoning på en i hans tycke ny form av managerklass och en alltmer betydande finansklass - det där övertygade inte alls. Hans övergripande poäng är en som jag är ytterst obekväm med: att en viss utveckling har gjort finanskapitalet så starkt att man förlorar kontakten med något annat, vad-det-nu-är; hos honom verkade kapitalismen mest vara en eller annan grupp människor, och det tror jag är helt fel utgångspunkt för att förstå något alls. Då verkar det dels som att krisen beror på luriga kapitalister med en hemlig agenda som man ska luska ut på något sätt, och som om det hela skulle lösas rätt enkelt genom t.ex. massiva statsledda projekt som kickar igång realekonomin. I kontrast till detta var Heinrichs poäng, tror jag, att realekonomin helt enkelt inte kan utgöra något slags solid grund för oändliga investeringar (i allmänhet är marxister kritiska mot keynsianism i olika former, och det kom fram också under den här konferensen).

Annars betonades i rätt många av de seminarier jag deltog i vilket saker som osynliggörs genom sådana angreppssätt där kapitalismen ses som en grupp - att kapitalismen är ett system som manifesteras på vissa vis blir då inte tydligt. Detta innebär inte att det vore omöjligt att tala om kapitalismen på sätt som är förankrade i konkreta händelser. Jag lyssnade på en kulturgeograf, Irene Molina, som pratade om miljonprogrammet i Sverige (man byggde en enormt stor mängd bostäder mellan 1965-1975 som ett statligt initiativ som förverkligades av privata aktörer i byggbranschen) som ett exempel på kapitalackumulation och vilka motsättningar som skapas. Föredraget var exemplariskt på en mängd vis - bland annat gjorde Molina upp med myten att segregering är ett mystiskt och svårbegripligt fenomen.

En allmän sak under konferensen, speciellt under dess mera politiska stunder, som seminariet om Arbetskritik, var att det fanns plats för en rejäl skopa kritik mot socialdemokratin som den ser ut idag, dvs. komplett arbetsgalen. I den arbetskritiska panelen satt Nina Björk och Roland Paulsen och även om det fanns en del intressanta skillnader mellan dem var en punkt där de tycktes eniga att kritik inte endast kan ta formen av konsumtionskritik utan att kritik av produktion är minst lika viktig. En väsentlig sak här är att arbetskritiken måste förankras i en diskussion om kapitalismen: det är slående att man kan tala om och analysera arbetslöshet utan arbetskritik eller kapitalismkritik. I ett annat seminarium talades det om det våld som utövas i arbetssamhällets tecken, ett våld som ofta legitimeras utifrån tanken om att man ska reglera och hålla i schack, undvika de värsta konsekvenserna (Keynes) och runda av de största motsättningarna. Den enda utopin man kan tänka sig här är att alla får ett jobb. Den här formen av internalisering och diskurs ställdes mot en möjlighet att solidaritet kunde vara något annat än intressegemenskap; det var en lovande diskussion som jag gärna skulle ha hört mera om.

Jag smög också in på några akademiska sessioner där olika papper kring Marx och Marxtolkningar presenterades. Min avsikt var dels att lyssna in mig på hur saker diskuteras, och dels att få en större förståelse för punkter där folk är oeniga i hur de tar sig an Marx. Jag måste bekänna att jag tycker det blir rejält svajigt i resonemangen när man som en del ville tillämpa Marx på kulturella fält genom att t.ex. bunta ihop Marx och Bourdieu (fast jag tillhör inte den senares fan-club direkt). Det som var positivt under de här sessionerna, bortsett från diskussionen om kultur+Marx, och trots en viss tendens till navelskåderi, var ett försök att komma på det klara med marxistiska grundbegrepp som värde, mervärde och abstrakt arbete. En annan ständigt pågående diskussion är om Marx' Kapitalet ska läsas som en historisk utredning eller som en begreppslig utläggning om den kapitalistiska logiken; med andra ord, hur hänger det begreppsliga och det historiska ihop. Även denna diskussion har ju en rätt så akademisk karaktär, men jag tror ändå att den är viktig, om inte annat är det saker jag själv hela tiden måste förhålla mig till eftersom jag skriver en avhandling om lönearbetet och där uppstår konstant frågan om undersökningens karaktär och det är inte speciellt lätt att navigera på ett klarsynt sätt här. Reflektionerna om det historiska/logiska knöts ofta till en annan viktig fråga i marxism, och det är vilken status begrepp som värde, abstrakt arbete och t.ex. pris har. Även dessa funderingar kan te sig inåtvända, men ger man sig i kast med hur mainstreamekonomer diskuterar ekonomi tycks det som om det är just den typen av ingångar man måste påminna sig om, dvs.: vad är den kapitalistiska processen och på vilken nivå ska man betrakta olika fenomen som t.ex. pengar, pris, minskande vinster eller utbud/efterfrågan (eller överutbud/underkonsumtion)? (Och för att ta ännu ett begrepp som inte diskuterades explicit i de seminarier jag bevistade: vad är utsugning? konkret armod eller systemisk exploatering?) Man återkom ständigt till frågan om varför det är så viktigt för marxister att se på kapitalismen utifrån det totala värdeskapandet, att alltså inte utgå från den enskilde kapitalisten/arbetaren som man gör i exempelvis den ekonomi som är förankrad i homo economicus och som jobbar med statiska kategorier om ekonomi, varor, utbyte, pengar och arbete. Jag tror att just den aspekten hos Marx och marxister ofta inte uppmärksammas tillräckligt mycket, eller det blir inte klart varför det här kan vara utgångspunkten om man vill beskriva vad kapitalism är. De här sakerna har också en bäring på hur kapitalismens motsättningar gestaltas, och det kommer att bli politiskt relevant.

Ja, det om det. Givande till största delen, även om jag som vanligt har svårt att följa föredrag på ett koncentrerat sätt från början till slut (och trots övriga neuroser kring konferenser, ett i mitt tycke rätt så obehagligt mänskligt sammanhang jag går på bara om jag tycker det är riktigt mycket värt det). En sak som alltid är irriterande på en konferens av den här kalibern är att man måste välja bort saker - jag skulle gärna ha gått på seminarier om prekariatet (där det finns några finska teoretiker som är intressanta) och ett annat om oavlönat arbete, men, men.

15 October 2013

Filosofi.

På morgonen - JÄVLIGT tidigt i beckmörkret - stövlade jag iväg till insten för att där tillsammans med andra välkomna ett gäng gymnasister som var på studiebesök. Dessa var på gymnasisters vis trötta och disträa och sen nån nyfiken. Kollektivt gnagande på bullar där i morgonmörkret på ämnet filosofi. Vi andra tomtar försökte representera vårt kära ämne och prata klokt/sansat om filosofin som verksamhet och studieämne. På kvällskvisten ugglar jag framför datorn på jobbet. Har tagit en lur och satsar på långskift. Så det där som ibland händer mig. Jag sitter bland mina papper, dokumentet öppet, skriverskriver. Idisslar ditten/datten och försöker skapa ordning i en text som rusar åt femtio olika håll. Då. Alltså herregud vad ÄR filosofi egentligen, vad är det jag håller på med för fråga och hur tusan ska jag ta itu med den när jag väl klurat ut vilken den är, vad är det nu att filosofera egentligen, vänta nu, hur GÖR man, varför gör man, vad var nu grejen? Och är det nu vettigt att alls överhuvudtaget grubbla över vad filosofi är, gäller det inte att köra på bara? Va. En enda sörja i skallen. Alltså helt som en reaktion, ur matsmältningsapparaten typ väller den fram. Och det konstiga är att den där sortens icke-tanke sker i en anda både av djupaste förvirring och något slags hopp om att kanske, kanske och det här MÅSTE på nåt märkligt jävla mirakulöst-systematiskt sätt gå att reda och städa opp. Och det där är som sagt på en och samma gång uttryck för både total vilsenhet och något slags nujävlar och hur det öppnar för varför det där med filosofi hela tiden förnyar sig, som verksamhet alltså - jag upplever sällan filosofi som ett metodiskt trälande fram till klarhet. Det är precis just tvärtom, och då handlar det inte om något jox om kreativitet. Och det löjliga här är förstås att jag drabbas av vad-är-filosofi trots att jag sysslat med de här sakerna i ... öh ... . Det är perverst. Man borde ju liksom så småningom fatta vad det är man håller på med där i textgömmorna efter så lång tid i branschen. (Jag vet inte om det är bara jag, om det finns andra filosofer som nojar sånt där, och om det kanske förekommer i andra discipliner också, det måste det säkert göra.) Och ja, om det inte framgått än så är det precis de här grejorna som jag tycker gör det både oändligt fint och oändligt frustrerande med filosofi.

13 October 2013

Aten

Gruppresor är ett intressant socialt experiment. Baxa in ett gäng filosofer på ett flyg till Aten och ha dem att vandra runt på historiska platser och låt dem spendera aftnarna på barer runt i stan. Det uppstår genast en jargong. Vissa deltar kanske mer än andra, men jargongen är egentligen ingens. Det är ett slags samförstånd, socialitet (eller så ter det sig i mina öronögon) men också ett sätt att uppleva saker tillsammans. Så här reagerar jag: 1) jag deltar 2) jag lyssnar roat 3) jag väntar ut det och sen öppnas plötsligt samtal på helt andra villkor 4) jag blir trött i själen och går till hotellet och läser de senaste veckornas Ny tid. Jag trivs utmärkt i sammanhanget och gänget men det är också bra att gå på egen hand. Jag och min kompis bestämmer oss för att försöka jobba lite. Vi sätter oss på ett kafé i anarkiststadsdelen Exarchia (där finns bokhandlar, en massa olika kaféer och också ockuperade hus - ett bra ställe helt enkelt). Vi går dit två dagar i rad. Jag vänjer mig vid det grekiska, tjocka kaffet med dess speciella konsistens. Den säregna ro som infann sig där berodde kanske delvis på att samma 5 stycken av typ Miles Davis smoothaste repertoar spelades om och om igen, båda dagarna. Till slut blev jag galen på det, naturligtvis. Rent allmänt taget tycker jag inte riktigt att jag varit i en stad förrän jag just på motsvarande vis parkerat mig på ett kafé för en långsession. Inget speciellt händer alls, folk går förbi, man lyssnar på hur folk pratar utan att kanske förstå ett ord av vad de säger, man iakttar den specifika plats man sitter på. Jag gillar sånt där jag.

Jag har inte varit i Aten förut och allt med staden är omtumlande. Som synskadad tar det alltid ett rejält tag att vänja sig vid själva den fysiska strukturen för en stad. Det är både ett fanstyg och en bra sak i den mån det får mig att lägga märke till små, små detaljer som är ovidkommande för andra. Hur gatorna ser ut, hur trafiken fungerar, vad man måste se upp inför, hur gatans koreografi struktureras. Låt mig säga att de attiska gatorna håller en halvblind person aktiv, och intressant nog blev jag inte tjurig av det, utan det var helt enkelt som det var.

Det ekonomiska läget i Aten märks nog tydligt, men på väldigt olika sätt. Demonstrationer sker fortfarande, man strejkar på universitetet (en rörig historia som jag inte helt förstod - tjänster som skapats och tjänster som skärs bort och hur ingendera skett ändamålsenligt) och man ser folk som ber om pengar och de som gör det är inte alls någon enhetlig grupp. Men man fattar inte vidden av det under en veckas vistelse. Jag pratade med en filosof från Atens universitet som menade att hela stan har ändrats radikalt sedan krisen, att själva livet där har ändrats. Ett sånt perspektiv öppnas förstås inte när man som turist lever just turistens icke-vardag.

 Den här bilden sammanfattar ganska bra vad Atens trafik går ut på. Man måste se sig för - jävligt noga. Det går snabbt, är hektiskt, bullrigt och rörigt ibland. Man vänjer sig säkert.
 Anarchy is freedom!
modern konstskulptur?
 Fotografiet är suddigt men poängen är att jag vill ha de här gubbarnas jobb. Fotot är tagen uppe på en skithög kulle (dit jag mirakulöst nog krälat upp, vilket var bra) och gubbarna sålde förfriskningar. De tycktes vara kompisar. Snackade lågmält mellan vattenflaskorna, njöt av skuggan (det är fortfarande hett i Aten så här års), kollade menande på svettiga halvlevande personer (som jag) som dristat sig upp. 

 Fina byggställningar.
Den här frassen är jävligt förbannad på turister som rantar upp och ner för att kolla trasiga hus. Jag förstår henom.
Cheesy himmel/gråa hus.