Jag läser de sista kapitlen i Allegra Goodmans bok Intuition . Litterärt sett är det här inget att hetsa upp sig över. Goodmans stil är solid och amerikansk - tråkig, skulle en säga. När människor introduceras i ståryn sker detta genom att deras ansikten samvetsgrant beskrivs. Folk talar i välformulerade, hela meningar och vädret har den plats det brukar ha i sådana här skapelser: som små stämningsmarkörer. Boken publicerades 2005 men den litterära stilen har nog hängt med ett tag i litteraturhistorien, en tidlös stil som inte drar uppmärksamhet till sig. Språket är sakligt och historien rullar på och tematiken utläggs gradvis. Författaren har gjort sin läxa och nog är det helt intressant men -.
Mycket roligare är det att följa bokens innehåll. I centrum står ett labb där några postdocs jobbar på att utveckla ett virus. Ett vetenskapligt genombrott sker och labbets anställda reagerar mycket olika. Det här är Amerika och det gäller att få ut resultaten så snabbt och effektivt som möjligt för att ingen annan ska knycka dem och för att skramla ihop material till vetenskaplig ära och berömmelse. En av postdocarna har på känn att något inte gått rätt till i processen. Det som gör att ingen tar henne på allvar är att hennes bryderier ter sig som en personlig vendetta mot en annan, ett klumpigt försök att få eget erkännande.
När romanen är bra visar den hur vetenskap råddas ihop med juridiska djungler. Istället för att handla om sanning handlar vetenskap om erkännande i bemärkelsen att äga sina resultat och kunna argumentera för att processen gått till på ett sätt som övertygar en tidningsreporter eller en jurist. Som en samtidsskildring av vetenskapspolitik fungerar romanen riktigt bra, även om försöken att utmejsla personliga skillnader ibland blir lite klumpigt. Å ena sidan är Goodman bra på att lyfta fram hur postdocarna och deras chefer förhåller sig till sin verksamhet på mycket olika vis. Att beskriva de här förhållningssätten innebär samtidigt att beskriva olika drag i arbete och vetenskaplig kultur. Goodman håller storyn på en nivå av öppenhet som låter läsaren själv förhålla sig till dessa skillnader och vad de visar om hur en situation utvecklas och eskalerar. Å andra sidan sker tydligheten på den litterära gestaltningens bekostnad. Varje grej stavas ut, varje känsla artikuleras som en karaktärs koncisa tankar. Visst är det bra att romanen inte slarvar bort sin angelägenhet genom allehanda utvikningar men det är något med det här skrivandet som gör att det hela känns lite tunt.
No comments:
Post a Comment