jason molina - autumn bird songs (2012)

Jason Molina är en av de få nutida artister som är riktigt viktig för mig. en sån där artist som jag drömmer om att se live men det kommer antagligen aldrig att hända. hans saker under eget namn och som Songs: Ohia är för mig helt livsnödvändiga. avgörande musik, musik som gör ont och som inte har något med smarthet, ironi eller subtilitet att göra. Molina har haft en paus från musiken men är nu tillbaka. minialbumet Autumn bird songs låter mera som skivan - briljant och hjärtskärande - Let me go, let me go, let me go (2006) än de mera bredbenta grejerna under Magnolia Electric Co. Det är något nytt i Molinas röst här, en ny nyans. I övrigt är nog både låtarnas struktur och texter typiska för hans stil. Det är korta sånger, intima, för någons öron, kanske dina. soundet är rått, utan krusiduller. Jag har lyssnat på den här skivan fyra gånger idag. Det säger något om något.