hit&dit i råddjungeln

Denna blogg innehåller 6432688943325678543265895332 betraktelser om olika sätt på vilka man kan noja över att skriva avhandling, att tänka på avhandling, att känna avhandling, att livet börjar rulla iväg till och från avhandling, att existensen blir avhandlingsångestmässig.
Just nu är det också mera specifika nojor som jag fightas med. Dom härrör sig ur mitt tema, arbete och arbetskritik. Har en längre tid gått och oroat mig för det KAOS som min avhandling utgör. Istället för en stringent, slipad och enhetlig argumentering från A ----> B är texten som ett fyllo som trillar ner i alla diken, snokar i random hörn och låter blicken flacka än hit, än dit. Eller ja, så känns det som värst, i ett slags frestelsetillstånd. Jag läste för några dagar sedan #1 av tidskriften Kris & kritik, en samling viktiga texter om kapitalism och kritik. Där utarbetas ett marxistiskt perspektiv jag har rätt stora sympatier för (kan inte gå in på det nu). Men jag drabbas av en helt otroligt låg och unken känsla: MEN FAN nu faller mina egna funderingar utanför den här ramen, nu har jag gjort mig skyldig till nåt slags allmänljummen ekleticism, å ena sidan - å andra sidan. Lite arbetskritik, lite funderingar kring arbetets mening, lite luddiga arbetsbegrepp. Jag måste renodla perspektivet! Inte minst: den underjordiska känslan att texten är banal, att det liksom borde bli mera [.....].
Ja allstå det som är lite skrämmande att hitta i sig själv är viljan att städa upp i funderingarna för att de ska passa in i ett visst sätt att prata om saker, ett sätt som på sina vis ter sig insiktsfullt.
Avhandlingen ÄR verkligen ett veritabelt sammelsurium av alltmöjligt och det spretar och babblas så in i norden. Men i lite mindre ängsliga stunder försöker jag påminna mig om det rådd jag VILL åstadkomma, den oreda som jag HOPPAS på, och det slags spänningar som ska förbli just spänningar och inte nåt som nödvändigtvis passar in i en teoretiskt renodlat position (nu menar jag inte att det är vad jag uppfattade tidskriftens inlägg som, utan att det var det jag projicerade på den).
I helgen hamnade jag nästan i gräl med min vän J. Vi pratade om att fila på avhandling och jag tog allt hen sa alltför personligt, blev defensiv och började försvara gudvetvad. Det var kort och gott ett bra och uppbyggligt samtal som lärde mig nåt väsentligt, och det är hur MYCKET jox det finns i den akademiska skrivprocessen och hur s a t a n s svårt jag har att klarsynt manövrera i den, tänka på vad som PÅ RIKTIGT är bra och vettigt.
Det är många bollar som studsar: att vilja bli klar/att försöka säga nåt klart/att försöka säga nåt angeläget/att säga nåt utan akademiska krusiduller/att göra folk nöjda/att slita med skitskrivandet/att komma fram till dunklet i de egna tankarna/att skriva akademiskt godtagbar text.
Att förhålla sig FÖR positivt till det här råddet blir för mig tyvärr också lätt ett sätt att lojt finna sig i en slött tänkt text, halvfärdiga saker och allmänt skräpiga resonemang.

Jag har en minst sagt kluven relation till föreliggande rådd (ja det gäller nog många saker hos och i mig). Jag gillar det, det är liksom filosofins livsluft, och samtidigt så blir det tandagnisslan och onödigt introspekterande. Som här - ännu ett inlägg om avhandlingsnojor. Det jag nu ska göra är att försöka så icke-angstande som möjligt förhålla mig till vad det innebär att städa opp i txtn

Joseph Conrad - Nostromo

Har kämpat så inihelvete med Joseph Conrads Nostromo (1904). Det tar länge-länge innan boken överhuvudtaget börjar öppna sig för mig. Inledningsvis finner jag den otroligt svårläst och jag har svårt att sätta fingret på varför jag upplever den så. Språket är inte jättesvårt, och ramen för berättandet är någorlunda tydlig. Så småningom inser jag hur briljant Conrads grepp är. Han berättar om ett samhälle som slits sönder av drastiska förändringar och moderniseringsprocesser men han gör detta genom att nästan helt och hållet låta bli att skildra dramatik eller händelseförlopp. Det är som om berättaren slängt en näve Valium i gapet innan hen tar itu med att nysta. För ja - nystande är vad det rör sig om, och på ett sätt som är både knepigt och intressant. Charles Gould driver en gruva i ett fiktivt sydamerikanskt land. Han har växt upp i detta samhälle, men betraktas ändå som en utomstående, en utlänning. En mängd revolutioner skakar om landet. Gould, som tagit över gruvnäringen, vill förvissa sig om stabilitet och gynnsamma omständigheter genom att ekonomiskt stöda en viss politisk falang. Från början framstår han som idealisten som av pur entusiasm för gruvindustrin kavlar upp ärmarna. Bilden mörknar. Han förvandlas till en maktfaktor, en förtegen strateg. Goulds fru har en filantropisk ådra och hon verkar uppriktigt bekymrad över vad gruvnäringen gör med samhället. Men hon gör det hon måste, hon står vid sin mans sida. En stor del av romanen förläggs till paret Goulds residens där olika röster surrar. Berättandet är otroligt makligt, till och med i krislägen är det ett slags sömngångaraktig blick som sveper över den härjade staden. Det är via dessa röster läsaren efter bästa förmåga bildar sig en uppfattning om vad det är för ett slags värld romanen gestaltar. Samtidigt som det inte finns nån egentlig linjär berättelse myllrar romanen av händelser, rykten och personer. Särskilt utmanande är det att begripa sig på tidsperspektivet. Tiden liksom hoppar utan att man som läsare är riktigt medveten om hur, och vilka hopp som gjorts.

Jag associerar till Melvilles Billy Budd, en kortroman där det är enormt svårt att veta vad det är för slags förlopp som överhuvudtaget utspelar sig och hur berättelsen ska läsas (vem är Billy Budd?). Nostromo är kanske inte riktigt lika svårgripbar. Så småningom tydliggörs perspektiven. Vi får följa med två av romanens centrala karaktärer, den oöverträffliga fixaren Nostromo och journalisten Decoud på en seglats där målet är att föra ett parti silver i säkerhet: man är rädd att silvret ska stjälas av revolutionärer. Det är tänkt att silvret ska säljas på marknaden. Nostromo betraktas allmänt som en typ man kan lita på. Den osvikliga hjälten, knegaren. Conrad skildrar ett slags ressentiment som den här rollen, den hjältemodiga knegaren, skapar, och vad detta ressentiment kan leda till - mörka grejer. Decoud är den cyniska journalisten som drivs av sin kärlek till Antonia, som är politiskt aktiv. Eller vänta nu, jag blir osäker: här finns politiska intressen och drivkrafter, men de olika personernas anknytning ställs hela tiden i fråga. 

Här byter romanen skepnad, så att ett skeende gestaltas mera direkt, även om romanens sällsamma känsla av stillestånd bibehålls, mitt i det dramatiska. Det som särskilt slår mig med Nostromo är hur den bearbetar en komplex bild - av en tid, ett geografiskt område, men också vissa personer - genom att stycka upp och fragmentera. Det här gör att jag som läsare ständigt stannar upp och frågar mig själv: vafalls, hur var det nu riktigt? Jag tror det finns en bra poäng som görs genom den här fragmenteringen. Conrad får läsaren att ifrågasätta övergripande berättelser om stabilitet, företagande och heroism genom att trava bild på bild och skapa friktion mellan sätt att beskriva.

Nostromo är ännu en roman som jag först vill slänga i väggen, som gör mig riktigt frustrerad, men som jag efter ett träget fananammaläsande hittar nåt slags inkörsport till. Litteratur som trilskas och strular - bra. Dessutom: en roman som har en hel del att säga om bilder av relationen mellan företag och samhälle. CSR-diskurs i sekelskiftets Sydamerika: den amerikasponsrade gruvan legitimeras genom hänvisningar till sysselsättning och de sjukhus och skolor som ledningen smäller upp. Win-win för alla, är det tänkt. Conrad visar att verkligheten är lite annorlunda. 

Välfärdsfabriken

Läser Kristin Mattsons reportagebok Välfärdsfabriken om hur jobb i offentlig sektor utsätts för uppstyckning, kontroll och tidsspararhets. Det hon beskriver är nytaylorism. Mattson studerar hur dessa sparmetoder förändrar arbetets mening: hur påverkar sådana här förändringar vad det betyder att vara tandläkare, jobba i hemtjänsten, vara socialarbetare eller köra lastbil för kommunen? Det jag gillar med boken är att den på ett handfast vis pekar på destruktiva element i arbetslivet som är destruktiva just genom hur de påverkar mänskliga relationer. Att jobb styckas upp, kontrolleras av datorprogram som är till för att övervaka att ingen tid går till spillo påverkar arbetsgemenskapen. En anställd i hemtjänsten som intervjuas säger att ingen längre har tid med gemensamma pauser. Detta har lett till att hon nu känner att hon förlorat kontakten med sina arbetskamrater. Mattson beskriver hur var och en utelämnas till sitt, att umgås kring och i jobbet hinner man inte längre med, istället blir utmaningen att uppfylla sin egen tidsram. Som Richard Sennett talar också Mattson om de destruktiva följder fragmentering av arbete får för personalens omsorg om att göra jobbet bra. Vad betyder det ens att göra jobbet bra om det viktigaste blir att inte spränga tidsramarna som dataprogrammet satt upp? Som många andra påpekat uppstår friktion mellan arbetets mening - dvs vad uppgifterna betyder i mänskliga sammanhang - och kravet på att spara tid. Yrkeskunskap (att ha pejl på äldre människors rutiner för att kunna stå till tjänste, exempelvis) finns det ingen plats för i ett jobb som styrs av ett programs mekanismer, snarare än mänskliga omdömen om vad som behöver göras.* Behovet av mätbarhet inkräktar på verklighetsförankringen: "Målstyrning kräver nämligen att även komplicerade frågor som verksamhetskvalitet, åtgärdsprogram för sociala problem eller polisinsatser, plockas isär och översätts till delmål och siffror" skriver Mattson om New Public Management.

En oroande sak som beskrivs är hur utarmningen av ett jobb går hand i hand med att arbetets betydelse förskjuts i riktning mot en väldigt endimensionell förståelse av 'prestation'. Som Mattson skriver: "Att jobba med service blir som att sitta i en glasbur där kundens, chefens och kanske de egna arbetskamraternas kritiska blick håller koll på var och ens prestation." Strävandet kan t.ex., som i ett exempel från kollektivtrafiken, bli att utveckla 'det ultimata sättet att arbeta' genom att en enorm mängd data samlas ihop där trender ska spåras. Det som är anmärkningsvärt här är igen att mänskliga relationer reduceras. 'Feedback' är ett knapptryck. Konflikter och missnöje med hur saker sköts kväses i en ideologi av New Public Management där målet är lojalitet och mesta möjliga neutralitet och transparens. Frestelsen som detta ger vind i seglen för är att framställa verkligheten som annorlunda än den är. Uttryckt på ett annat sätt: NPM-'filosofin' har en större känslighet för reglerna kring offentliga upphandlingar och kraven i styrdokument än vad det innebär att något är slöseri med människors tid eller skattemedel. Ord som 'känslokall', 'samhällsfarlig' eller 'orimlig' finns inte på kartan. Mattsons bok åskådliggör hur procedurer och regler börjar leva sitt eget liv. Kanske inte en väldigt originell kritik, men attans viktig är den.

Eller så ges mänskliga relationer en vikt de inte borde ha. Ett kvalitetssystem mäter kundernas nöjdhet med folk som svarar i telefon. Resultatet är att anställda drabbas av kundernas ilska över systemproblem med regionens kollektivtrafik: uppmärksamheten riktas mot om en person varit glad och hjälpsam i kundresponsen, snarare än att fixa grundläggande problem med trafiken. Ansvaret för hur saker fungerar upplöses till en vindlande kedja av underlevarantörer som saknar inflytande på övergripande processer, som just de som svarar på kunders arga samtal. Ett annat exempel i boken på samma sak är en socialarbetare som uppskattar sitt jobb och tycker det är viktigt med uppföljning&dokumentation, men som anklagar sig själv för att brista i kompetens eftersom hon inte hinner med det som man enligt ledningens regler bör hinna med ('Resultatbaserad styrning').    

* Läste nyss Mattias Tesfayes Kloge haender som handlar om hur hantverk och kunnande undermineras i en värld av vinstmaximering och idealiserande av 'informationsarbete'. Rekommenderas!

Exkluderande design

Istället för att fjanta runt och dona innovationer, 'profilera' och skapa hippt&coolt borde all design syfta till att bygga förutsättningar för ett bättre, mera välkomnande, öppnare samhälle där offentliga rum är till för alla, ett samhälle med mindre rädsla och mera rum som bjuder in till möten människor emellan. Jag läser en viktig essä på Fredrik Edins blogg Skumrask: där finns många skarpa observationer kring ideologi, design, urbanitet och exkluderande relationer (kanske tappar texten lite fart mot slutet när den blir mer generell men också där finns många bra insikter). 

Vad gör bänken med mig, mina åsikter och mina beteenden? När jag tar rulltrapporna ner från Triangelns nyligen utbyggda köpcentrum, slår mig ner på bänken för att vänta på tåget några minuter. På den kalla, hårda, hala, lutande och obekväma bänk som knappast inbjuder till några längre sittstunder. Reflekterar jag över varför den är obekväm? Tänker jag att den är avsedd för pendlare som ändå inte behöver sitta särskilt länge eftersom tågen så ofta? Att den kanske till och med är ett sätt att öka hastigheten på fenomenet pendling, att få arbetare snabbare till och från arbetsplatsen?
Tänker jag att bänken uppmuntrar vissa beteenden, som att sätta sig en kort stund men försöker förhindra andra? Som att sätta sig en förmiddag och läsa en bok eller till och med sova en stund? Funderar jag kanske till och med vad de beteenden som bänken uppmuntrar får mig att tänka och tycka?

Exkluderande design är ett utmärkt begrepp som lanseras i inlägget. För egen del tycker jag det hjälper en att skärpa blicken för det slags förtryck och utmanövrerande som skapas i det urbana rummet. Vad texten visar är hur rädsla, paranoia, förakt och makt byggs in i rummet. Edins grepp är lyckat eftersom han från en rad konkreta exempel - 'luffarsäkra' bänkar, tillgången till offentliga toaletter, privatisering av offentliga platser osv. - för ett resonemang om hur kapitalistiska relationer normaliseras genom urbana rum och det rörelsemönster som skapas där.

Det är, enligt mig, väldigt lätt att se vad luffarsäkra bänkar och exkluderande design fyller för funktion här. Ekonomiska krafter och ideologiska utsagor skapar en hegemoni kring underklassen. Den betraktas som helt onyttiga och som några som bör avlägsnas från den offentliga miljön. En lutande bänk sköter en del av det jobbet.

Edin citerar geografen David Harvey som menar att en av de mest underskattade frågorna just nu är rätten till staden, att forma våra gemensamma liv i staden. Jag tror att den typen av resonemang Edin för i sin essä kan vara inkörsporten till en fruktbar politisk kritik av vårt liv i staden.

Att komma på sig själv

Jag kommer på mig själv med att oroa mig för att gå arbetslös länge med allt vad det innebär av minimala inkomster och bortfall av det slags sammanhang som ett jobb ger.
Det är lite skrämmande.
Jag kommer på mig själv med att tänka: man får inte bli pessimistisk, man måste tro på sin framtid, man måste ju tro på vad man gör. Man måste.
Och så tänker jag på hur 'att tro på vad man gör' allt som oftast definieras i lönearbetets termer. Att jobba upp ett självförtroende som ger bilden av en solid anställd.
Jag kommer på mig själv med att tycka att det för egen del är helt fucking oklart vad det är att 'tro på vad jag gör', 'tro på mig själv', 'tro på min förmåga', men ändå bekymrar jag mig för just de där sakerna, i just de där termerna.
-> existentiella problem och samhälleliga strukturer i en enda röra. 
-> hur man kommer på sig själv att befinna sig mitt i ett sätt att tänka&tala som man inte skulle föreställa sig att är ens eget, som man inte vill att ska bli ens eget, som man inte vill hitta i sin egen mun, sitt eget huvud, sin egen kropp. 'Tro på sig själv', 'tro på sin förmåga'. Tro på. Framtid.

dagark nattark: textpanik

Jag slutspurtar med avhandlingen & börjar bli kollrig i bollen. Klockan är 02:00 och jag sitter på Arken. Om en stund ska jag ta fram ett par filtar och lägga mig på heltäckningsmattan och sova en blund. Det här är andra natten jag fulsover på jobbet (det är kanske verboten men). Aspirerar på att bli en universitetets motsvarighet till bydåren. En sån som sover i något obskyrt skrymsle och som på dagarna tultar omkring i studentmyllrande korridor med nåt hemlighetsfullt och inåtvänt i blicken. Tänker på legender jag hört om folk som bosatt sig på uni eller på bibliotek. Nattarken är lite otäck. Allt är tyst så när som på datorfläkten som susar under bordet. Jag trevar mig fram till vesan i mörkret. Lyckas just och just puffa undan en vag mörkerrädsla: tänk om nåt slags arkenspöke, en gammal fabriksarbetare kanske som inte diggar nuläget, gömmer sig där mellan batteriet och musikvetarnas skåp? Nån knackar mitt i allt på dörrn och jag hoppar till. Securitasvakt. a-ok. Sover en ministund i stol; ögonen vänjer sig vid mörkret; ljuset från billyktor sveper igenom rummet & skapar mönster i drömtankar och drömsystem. Ofrivillig inventering av muskler och skräp i kroppen, dunkar & gnisslar. Jag har noll arbetsmoral och nu får jag betala: ett myller av grejer som ska fixas och slipas och spacklas. Vimmelkantigheten. Här i nattmörkret produceras såklart glasklara formuleringar och skalpellen viner brutalt genom textmonstren. Häromnatten. Sover 45 minuter, stiger upp och börjar rumstera i text. Vid sjutiden smyger jag ut för att äta en läskig morgonmacka på subway som tydligen har öppet 24/7. Luften glasklar, himlen vecklar ut sig över tavastgatan och temperaturen kring noll, glömmer mitt genomsunkiga tillstånd. Eländig macka, varmt te, sån där bedräglig klarhet i skallen som är nästan-sömn. Den anställda ser pinad ut. Hen har säkert inte heller sovit på ett tag. Lite senare ringer en journalist från radio x3m för att prata om sömn. Det hela är så absurt att jag ställer upp; pratar ogenomträngligbanal goja i några minuter och efteråt har jag noll koll på vad jag kläckt ur mig. Har inte fixat att lyssna på eget psychoprat i radion. Nickar till i stolen; solen lyser på byggnaden mittemot; Y tuffar in i rummet; det pirrar i skallen&susar i örona; nu är det lunch nu är det dag nu är det kväll nu är det natt - äter bakelser och dricker pulverkaffe. Det här är inte särskilt hälsosamt men på söndag är det över, för den här rundan. På måndag ska jag sova.

Om frihet

Har levt lite i nätskugga och i avhandlingspaniktider. Men måste titta in här för att jag igår hittade ett så upplyftande citat i sociologen Roland Paulsens bok Arbetssamhället. Göran Persson sa så här i en partiledardebatt år 1996:

Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom. Frihet är att ungarna får en bra utbildning. Frihet är att dagis fungerar. Frihet är att mor och far får en bra omvårdnad på ålderns höst. Det är frihet! För att allt detta skall fungera krävs det att vi har skött de gemensamma ekonomierna på ett sådant sätt att vi inte gör oss beroende av utländska långivare. Det är frihet!

Kanske det är bara jag, men är det här lite läskigt? Kanske börjar man prata så här när hela idén om välfärdsstaten börjar framstå som närmast utopisk, som ett slags yttersta gräns för vad man liksom kan begära? Så här intuitivt tycker jag det finns nåt farligt här. Har du ett jobb - var nöjd. Har du ungarna på dagis - var nöjd och ställ inga orimliga krav. Får mamma och pappa bra omvårdnad - ta det inte för givet. Grundtrygghet är ofantligt viktigt i våra liv. Det är svårt att ens artikulera hur mycket. Men det som jag tycker är potentiellt sett skrämmande i citatet är en tanke om vi måste vara beredda att göra vissa uppoffringar för att skapa de här grundtryggheterna, vi måste få ekonomin i skick, budgeten i skick, inte för stora stadslån, och sen ska vi vara nöjda med vår frihetspolitik. 

dubbelexponering

det är konstigt att drömma om vad som kommer att hända följande dag, eller samma dag. den riktiga dagen smälter samman med drömmens röriga koordinater och drömmens efterhängsna stämning. dubbelexponering som på foton eller film, det ena på det andra. ovanpå och i den tomma arkenkorridoren, frenetisk aktvivitet, ett myller av människor, fler & fler väller in, alla har sina egna disparata ärenden&uppdrag, gamla bekanta, obekanta, nästan-bekanta, eftermiddag/kväll/natt - ett hav av blommor på stengolvet, blommorna arrangeras i krusidulliga formationer, det karaktäristiska arken-ljudet, trästolsben som gnisslar mot golv, i drömmen, nu, här, en nästan-bekant röst, många, efermiddag/kväll/natt.

Lydia Davis - The Cows

I en streckare i SvD häromdagen beskrevs Lydia Davis' författarskap på ett träffande sätt:

Så att som en och annan seriös kritiker faktiskt har gjort beskriva Lydia Davis som en kall, rentav känslokall, författare är både felaktigt och enfaldigt. Däremot är Lydia Davis en torr författare, känslorna finns oftast i undertexten. Hennes saklighet är hela vägen underminerad på samma sätt som Kafkas. Hennes ironi kan vara så hårfin att den ibland inte är ironi alls utan helt enkelt allvar. Allvaret är å andra sidan sådant att man ibland kan missta det för skämt.

Det här sammanfattar ganska bra vad jag uppskattar hos henne. I ett litet, lite häfte med titeln The Cows möter läsaren just de här dragen. Davis tittar, observerar, noterar.  Hennes uppmärksamhet är riktad mot tre kor. Häftet består av korta iakttagelser och alla handlar om korna. Hennes uppmärksamhet har en språklig skärpa som ter sig närmast kristallisk. Låter det stramt och tråkigt? Davis följer korna med en hängiven blick - den vakenhet varmed hon iakttar är något jag som läsare bär med mig. Hon registrerar i stillsamma, närmast koreografiskt precisa språkliga notiser som från det sakligt observerande plötsligt kan ta ett språng i en association eller en gestaltning. Den här precisionen kunde bli klinisk men det förunderliga med det lilla häftet om de tre korna är hur fulla av liv de här till synes oansenliga betraktelserna är. Det som också är fint är de bilder som ackompanjerar texten. Också bilderna innehåller den här nästan paradoxala blandningen av livfullhet och precision. Så här inleds The Cows:

Each new day, when they come out from the far side of the barn, it is like the next act, or the start of an entirely new play.

They amble out from the far side of the barn with their rhytmic, graceful walk, and it is an occasion, like the start of a parade.

Sometimes the second one and third come out in steady procession while the first has stopped and stands still, staring. 

Jag uppfattar de små noteringarna som varken exotiserande stirrande eller antropomoriska försök att belysa det Mänskliga Varat. Korna som idisslar, umgås och lunkar omkring är inte stand-ins, inte metaforer. Davis funderar på djurens liv och den skärpa i blicken som finns här har jag svårt att uppfatta som nåt annat än engagemang: utan att göra det mera märkvärdigt än det är reflekterar Davis över det hon får syn på. Hennes text inger på en och samma  gång känslan att se något som det är och att se något med nya ögon. Trots precisionen och exaktheten är det som språket hela tiden provar och omprövar, det tycks handla lika mycket om att försöka formulera som att se. Istället för att bli en distanserad observatör är texten på ett - ursäkta! - sällsamt sätt placerad mitt i skeenden, tänkandet, tittandet. Bilderna fångar också det här tillståndet av mitt-i.

Seendet tematiseras i texten som myllrar av hänvisningar till synfält, synintryck och det sedda/osedda. Bokens blick växlar ständigt lägen: den kisar, iakttar, zoomar, sveper, vilar. Och kanske mest av allt är det en tänkande blick, en blick som genom att fokusera också tänker vidare, leds vidare, mot djuren, mot sig själv, mot världen. Davis blick både riktas och blir riktad. 

They seem expectant this morning, but it is a combination of two things: the strange yellow light before a storm and their alert expressions as they listen to a loud woodpecker.

"Det här är min upplevelse"

En sak som flimrat i mina tankar den senaste tiden är hur vi pratar om begreppet 'upplevelse'. I en feministisk diskussionsgrupp på FB blev en del arga över att ett radiobolag gått ut med en ursäkt utifrån att ett inslag "upplevts som sexistiskt". Är inte problemet, menade några i gruppen, att inslaget var sexistiskt, och att man inte bör uttrycka saken som att den upplevdes som det? Jag förstår ilskan: att fokusera på upplevelsen kan få det att se ut som om man ger efter för en hop människors upprörda reaktioner - kanske behöver radiobolaget då inte reflektera över vad det var i inslaget som var sexistiskt, det räcker med att ta lyssnarnas 'unlike!', icke-gilla, tummenned, i beaktande. Hänvisningen till 'ja tråkigt om ni upplever det så' blir i värsta fall ett sätt att ta kål på en diskussion, ett sätt att relativisera allt till 'upplevelser'. (Så att man alltid kan komma undan med: ok ni upplever det som sexistiskt men det var inte vår avsikt!)

Jag tänker också på Kajsa Ekis Ekmans artikel "Till attack mot jaget" i tidningen ETC. Ekman skriver, ofta klarsynt, om jagcentrerat samtidsprat. Ekman noterar att den här jagfokuseringen inte nödvändigtvis är individualistisk - den kan också förvandla jaget till en produkt, jaget strömlinjeformas. Jaget fungerar också som ett sätt att retoriskt skenbart förringa det man säger, samtidigt som allänna påståenden görs:

Istället för att säga ”Rättvisa är målet” eller ”Sexism existerar” är det vanligare att debattörer säger: ”Jag vill personligen leva i ett rättvist samhälle” eller ”Jag upplever att detta är sexism”. På så sätt verkar man göra ett begränsat uttalande. Man aspirerar inte på någon universell sanning, utan endast att tala för ett enda litet jag.

I retoriken blir jagets upplevelse en oigenomtränglig mur, skriver Ekman. Det blir omöjligt att diskutera. Istället för diskussion: utbyte av jagberättelser. Upplevelsen framstår som något som inte kan kritiseras. För att spinna vidare på vad Ekman säger: min upplevelse är min upplevelse, att ifrågasätta den utgör ett slags kränkning (för att ta in ett annat kringflygande ord). Min upplevelse kan ingen ta ifrån mig, nomatterwhat, allaharrättillsinåsikt - basta!

Ekmans slutsats, att pratet där jaget figurerar som bevis måste ifrägasättas, skriver jag under på. Frågan är vad kontrasten är. Är den givna kontrasten verkligen 'detta är sexism' och att alla bruk av 'jag upplever det här som sexistiskt' blir ett slags subjektivistiska sätt att kortsluta en komplex diskussion? Kan inte upplevelser också uttryckas på helt andra sätt, som ett slags dialogiskt möte, där det också finns utrymme att inom ramen för samtalet på ett levande sätt pröva och undersöka upplevelser, sina egna och andras? Jag tror det i specifika fall kan vara viktigt att säga 'jag upplever det här som sexistiskt' eller 'upplever du det här som sexistiskt'. Här kan det till exempel vara frågan om att gemensamt försöka komma till klarhet: 'så här ser det ut för mig, kan du se det också?' Att lyssna på någons upplevelse, att reagera på skevheter i någons upplevelse, att någons upplevelse blir ett slags ögonöppnare för mig: att jag genom din upplevelse, ditt perspektiv, din beskrivning ser att någon ÄR orättvist eller sexistiskt.

Distinktionen mellan 'att te sig' och 'att vara' blir komplex här. Att framhålla upplevelsen som upplevelse måste varken vara ett sätt att manövrera bort riktiga problem till upplevelsefluff eller ett sätt att framställa min upplevelse som ett bevis. Då hänger det på att det finns ett möte, eller en konfrontation, mellan min och din upplevelse. I bästa fall är betoningen av upplevelse ett sätt att öppna sig för andra, att dela med sig av ett perspektiv, en inbjudan där gensvaret inte är bestämt på förhand, där det inte är låst till att upplevelsebekräfta eller att den andra upplyser om hur det de facto ÄR. Subjektivt och objektivt är inte uttömande möjligheter.

Svåra saker. Å ena sidan risken att samhällsdebatt havererar till ett megaberg av tyckande och en ström av upplevelsemos. Å andra sidan: i vissa fall (långt ifrån alla) är det oehört viktigt att det kan finnas plats att säga: det här är min upplevelse av saken.

'Radikalisering'

Jag har svårt med begreppet 'radikalisering' som det används i förströdda tidningsartiklar som ger sken av att pejla ett samtidsfenomen. I en artikel läser jag en universitetsmänniska som analyserar framgångarna för Feministiskt initiativ (och kanske Vänsterpartiet) i Sverige. Ungdomen har 'radikaliserats' var hens analys. Ingenting om samhällsförändringar, de orättvisor folk reagerar på. Feministiskt initiativ blir en 'trend', ett slags kollektiv nyck. Kanske tar jag i lite, men för mig riskerar 'radikalisering' att bli ett slags förringande av de här partierna. Ungdomarna får nu allt möjligt för sig och börjar polariseras. (Jag tror till och med jag stött på en text som pekade på en allmän 'radikalisering' i samhället som uttrycks genom stödet för extremism både till höger och vänster.)

Det här lite betänkliga språkbruket kommer kanske också till uttryck genom ett slags nostalgi för 1968-vänstern jag ibland stött på i politiska diskussioner där "folk som var med" prisar "tidsandan" som rådde då medan ungdomar nuförtiden beskrivs som slöa och omedvetna, och att detta låter sig skrivas på den individualistiska andans konto.

Ett annat bruk av 'radikalisering' som jag också reagerar på, och där jag verkligen har svårt att artikulera min oro, är beskrivningen av 'radikalisering' av muslimer. I HBL talade forskare nyligen (i samband med ett lagförslag om att kriminalisera deltagande i terroristutbildning) om behovet av att 'avradikalisera' och att 'eliminera radikalisering av vissa individer'. Min helt öppna fråga är om begreppet radikalisering är potentiellt problematiskt också här? Att frågan blir att kretsa kring psykologi ('terroristens psykologi'), exempelvis, på ett sätt som kan vara bekymmersamt? Jag måste fundera vidare - artikeln väckte en reaktion.

Kanske är jag ute och cyklar.

Att gå med

Min handläggare (heter det så?) på arbetskraftsbyrån tycker att jag ska besöka en jobbsökarkonsult. Jag är mjäkig: okej då. Stiger upp i ottan och traskar mot hamnen. Det är en sån där omöjligt varm höstdag. Jag slår mig ner en stund på en kladdig bänk och gonar mig i solen. Vid arbetskraftsbyrån är det redan kö utanför huset. Dåsig och lite orolig stämning. Jag har fått rådet att gå till det "lilla grå båset" och det är just vad jag gör. Skakar hand med en människa och får frågan om jag söker jobb. Blir orolig och misstänksam (är frågan ett test?) och börjar humma och muttra å-ena-sidan-å-andra-sidan. Jag skriver på avhandling och behöver inte sysselsättas/för att få pängar måste jag "söka jobb". Att jag är här känns som en del av nåt slags performance, alla gör sitt och det ska se rätt ut. Inser att jag varit överdrivet paranoid och vet inte varifrån det kommer. Farbrorn tycker situationen är löjlig och det tycker jag med. Han uppmanar mig att plugga in mig i Linkedin och jag lyssnar pliktskyldigt och han visar bild på nån som ser ut som Alex Stubb och jag tittar pliktskyldigt och grusögt för gud i himlen det är tidigt på morgonen. Ajö då. Sen väntar solskenet, munk på saluhallen och en himla trevlig höstpromenad till - öh - jobbet där jag är så trött att jag tar en lur i min kontorsstol och där jag av mitt lunchsällskap lär mig att Descartes' huvud kom på villovägar i Sverige. // Trots känslan av performance, trots det andra - en ganska enorm tacksamhet att det går att som en i praktiken (oftast tillfälligt) nödlösning) vara arbetslös och skriva på avhandling. Det har gjorts lättare. Det är mycket bra, faktiskt, att det är så.

Avhandlingen.

Jag försöker nå till kärnan, skala bort, kill darlings, komma till klarhet. Så här ser texten som blir kvar ut:

and
                     or
                                or
                                            and
                               or
both                                    and
no nor no nor no nor no nor no nor no nor - but
            here
[....]
                        with
                                          without
                                                            out
                                                                     to
                                                                           or
                                                                               or     yet     or      and       or     and        but
but
but
but
but
                        no
                        but
                        no
                        but
                        yes but
                        and
                       furthermore
 the danger the risk the danger ---- the worry ----- the risk the danger the risk the danger
danger!
                     :        very       puzzling    zz zzz zzzz zzzzz zz
 so           to               say                    to                 say                   say what
                                   W         H             A               T
                                          H         O            W          
                    o                                                                    o
                                           claims
                                           says
                                           writes
                                           maintains
                                           maintains
                                           writes
                                           presupposes
                                           suggests
                                           argues
                                           suggests
                                        A D V O C A T E S
we    all     people      s/he         we         say       that        but         and      or       furthermore
[....] [.....] (....) (.....) but and but however
by                                 means                          of                       this
                                           o      a      e     o    a      e       o
an argument
an idea
a thought
a claim
a reason
1987198541876201019682014:
butyesfurthermoreyet i claim that

Romanen.

Funderar på framtida försörjningsmöjligheter. Tänkte att den Stora Finlandssvenska Mansromanen ännu är oskriven, eller så kan den skrivas om och om igen. Under pseudonymen Georg Malm skulle jag fatta pennan: "Historien om ett sammanbrott". Den episka 800-sidiga tegelstenen skulle handla om bandet mellan far och son. Den ena idog och plikttrogen vetenskapsman, den andra jurist, en riktig lebemann med skumma affärer på sidan om. Båda skulle tecknas känsligt utifrån deras okuvliga, envisa längtan efter frihet, en längtan som för de två männen närmare varandra, men som också leder till gruvliga konflikter och svek. Den ena är märkt av en barndom med en frånvarande mor, den andra flyr in i sitt arbete. Det skulle naturligtvis kretsa kring det komplicerade bandet till Kvinnan som kostat dem båda minst ett äktenskap, kanske tre. Älskarinnorna passerar revy medan männen djupreflekterar kring den svåra relationen mellan frihet och bundenhet. Sonen träffar den förföriska entreprenören Susann, en viljestark kvinna som söker sin väg ut ur ett inrutat äktenskap. Relationen till barnen är inte bra, och i förhållandet med Susann känner han sig övermannad och bortstött. Senior grubblar över om något någonsin förändras. Livets transportsträckor har slutligen konfronterat honom med de stora frågorna: var är ungdomens gnista, törsten efter frihet? Han kastar lystna blickar efter den unga kvinnan som arbetar i butikskassan. Frustration! Tvånget att leva vidare. Något Oväntat sker och far och son konfronteras med det förflutna, gammalt groll och oförrätter.... Tål det dagsljus? Jag skulle plocka in några pikanta samtidspolitiska observationer och nostalgiskt färgade helsingforsmiljöer strösslas på med lätt hand. Några essäistiska sentenser om konstens väsen ges också frikostigt utrymme. Allvar skulle blandas med mera lättsamma partier. ”En blandning av roman och biografi, komedi och fars, med vissa inslag ur mitt eget liv”, skulle det stå, på baksidan.

"Påverka innehållet"

I en liten artikel på YLE uttalar sig ett par fackmänniskor om pensioneringar. Den konsensus som finns i politiken är att pensionsåldern ska höjas. En forskare säger så här:

Enligt Lehto är de äldre arbetstagarna inte så mycket ute efter att lätta på arbetsbördan i sig, utan de vill ha utvecklingsmöjligheter och kunna påverka jobbinnehållet. Också flexibla arbetstider är viktiga.

Kanske är det jag som är dum i huvudet, eller har läst för många prilliga böcker, men jag förstår inte helt innebörden i det till synes självklart positiva "man vill kunna påverka jobbinnehållet". Eller kanske så här: det slår mig att när man pratar om det här, så är det som ett inre psykologiskt behov hos arbetstagare. Om man uppfyller behovet orkar folk i bästa fall jobba längre. Mera sällan hör man en diskussion om vad det över huvudet taget betyder att "påverka jobbinnehållet" om man är, säg, läkare, lärare, busschaufför, barnträdgårdslärare, fabriksarbetare, trädgårdsmästare, städare, elektriker, byråkrat, serveringspersonal, gymcoach, banktjänsteman, kassör, präst. Det som sticker i ögat är den gemytliga tonen som lätt blir ett slags klisché. Jomenvisst är det så! Och vad innebär det i de konkreta fallen? Vilka situationer uppstår där folk kan tänka sig vilja kunna påverka jobbets innehåll? (Kanske det finns en risk att betona innehållet fel här, så att man tänker att det viktigaste för en arbetstagare är att den i någon mån själv kan välja vilka arbetsuppgifter den tar sig an. Ett slags formaliserad förståelse av innehåll som lätt går att förena med flexibilitet som ideal.)

En tänkare som influerat mig mycket är Simone Weil. På trettiotalet skrev hon en dagbok om sina upplevelser av fabriksarbete, som senare publicerades. Någon kan tycka att den verklighet Weil konfronterades med är långt ifrån dagens "flexibla" arbetplatser. Det är jag inte så säker på. Men hur som helst. Weil skriver också om behovet att kunna påverka. Men när hon beskriver detta som ett behov är det samtidigt ett rop på drastisk förändring i arbetslivet. Behovet säger något om samhället som arbetet är förankrat i. Men i retoriken som nu finns kring att "orka i arbetslivet" handlar det snarare ofta om att på något sätt få folk nöjda, högpresterande. Det som fattas i den här allmänt hållna mysretoriken är kanske helt konkreta och brännande samtal om vad det faktiskt betyder om och när människor känner sig maktlösa på sina jobb - vad det betyder för läraren, städerskan, försäljaren, dagispersonalen, serveringspersonalen, fpa-tjänstemannen osv. En annan sak är att jag tror det finns nåt förvirrat i att man tänker att det kunde finnas något sånt som ett helt allmänt behov att "ha inflytande", det är nästan lika konstigt som att tänka att det finns en allmän vilja till makt.

(Jag har förbryllats av det här också på akademiskt håll. I sin bok om karaktärens krackelering skriver Richard Sennett om en allmän känsla av förlorad kontroll. Men när jag läser boken begriper jag inte riktigt vad Sennett har för ärende: vilket slags livsviktig form av kontroll är det som enligt honom gått förlorad?)

John Williams - Stoner

Just nu upplever jag ett behov av skönlitteratur som på något sätt är mera trängande än vanligt. Kanske det har att göra med att jag tragglar mitt avhandlingsmanuskript och drabbas av något som närmast påminner om vämjelse: taffligt skriven engelska och fem miljoner satser som börjar med klumpfotade "however,". Det känns viktigt att ägna en del av dagen åt ett mera levande språk.

Stoner av John Williams, en roman från 1965, är antagligen perfekt läsning. En stillsam bok om en man som hankar sig fram i den akademiska världen. På senare år har det varit ett visst hallå om den här skriften (en svensk översättning kom just ut). Jag måste bekänna att jag hade extremt lätt att komma in i boken: den var medryckande i all sin vardagliga melankoli. Williams beskriver hur livet går vidare och hur människor hanterar besvikelser.

Huvudpersonen Stoner är lantbrukarsonen som bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att undervisa i litteratur. Hans äktenskap är mestadels olyckligt och på universitetet motarbetas han av en mäktig nemesis på institutionen. Stoners engagemang för litteraturen går upp och ner. Undervisningen växlar mellan att gå på rutin och att vara det som kallar honom tillbaka till det som han ser som viktigt i sitt liv. Williams är bra på att beskriva en akademikers vardagsslit. Huvudpersonen är inget geni, det akademiska är helt och hållet oglamoröst. Stoner är ganska grå, ganska vanlig och Williams lyckas beskriva det akademiska livet på ett rikt sätt: han riktar blicken mot det patetiska, ja till och med infantila, men hans skildring rymmer också ömsinta beskrivningar av undervisning och vardagsjobb. Williams syn på universitetet tycks mest vara att akademien utgör ett eget litet sammanhang, på gott och ont avskild från den övriga världen. Författarens skildring av denna inneslutenhet är såpass rik att det känns orättvist - även om jag ibland lockas - att beskriva boken som inskränkt borgerlig. Gränsen mellan fristad och eskapism är nämligen inte särskilt tydlig.

Samtidigt är jag kluven inför den här boken. Williams visar fint hur vardagen inte egentligen är grådaskig, utan att det är massor som händer i det till synes opåfallande livet. Han beskriver lyhört hur huvudpersonen pendlar mellan uppgivenhet och något slags stillsam glädje. Fördagsamhet är kanske Stoners mest utmärkande egenskap (även om det också sker brott mot detta tålamod) och det som jag kanske tyckte mest om i boken är hur läsaren ställs inför en karaktär som i ena stunden verkar feg och mjäkig för att i nästa stund framstå som en mästare på att skapa egna andningshål, en mästare på att leva vidare utan bitterhet. Däremot är Williams inte alltid lika lyhörd i sitt porträtt av de personer som motarbetar Stoner. Här finns frun Edith vars motvilja först är känsligt beskriven men som småningom nästan börjar påminna om en dåligt tecknad figur hos Strindberg (och jag klagar för här saknas annars Strindbergska drag).

Det är något som stör mig med bokens perspektiv. Stoner blir ett slags stoisk hjälte. I början av romanen presenteras en inte särskilt sympatisk figur: blyg, lite bortkommen. Men så småningom börjar jag se världen genom Stoners ögon. Det här är i och för sig en styrka hos boken eftersom den är så pass litterärt utvecklad att den lyckas frammana och fördjupa ett perspektiv på livet - ett ställsvis kusligt undfallande perspektiv - och att detta perspektiv böljer fram och tillbaka, förändras. Risken är hur som helst att perspektivet idealiseras. Livet består av en rad besvikelser, det viktigaste är att bita ihop och att acceptera det hela för vad det är: inte särskilt mycket. Glädje i det lilla - finn dig i det, kräv inte för mycket.

Boken dras också med stråk av både gubbsjuka och homofobi. Stoners tillvaro livas upp av en romans med en doktorand. Även om den här historien kanske inte är så könsstereotyp som man kan befara (det kunde ha varit värre) ödar Williams en hel del meningar på att mejsla ut den fagra kvinnans smala lemmar (de kroppsliga detaljer författaren i övrigt tycker mest om att fördjupa sig i är mörka ringar under ögonen). Om Stoners nemesis, Lomax, antyds en homosexuell relation, och det finns en hel del passager där karaktärens tvivelaktighet förs fram genom att peka på en bristande manlighet. Och herregud, de värsta styggisarna i romanen är alla, för att använda det ord som ligger romanen nära, krymplingar - låg nivå så det förslår. Det manlighetsideal som ibland tittar fram är den tysta, hårt arbetande, flitige mannen som lever ett undanskymt liv, mannen som har ett rikt inre liv.

Ibland går Williams in i att börja generalisera om livets kärna, det lyckliga livet utifrån denna bild av mannen som i världens ögon är misslyckad, men som är både anständig och värdig. De här passagerna är de sämsta i romanen - här blir författaren (för det tycks vara just författaren som vill prångla på läsarens sitt ärende) riktigt tröttsamt. Men det rör sig om ganska få ställen.

Men som sagt: jag fann mig fastklistrad i boken. Språket är briljant nedtonat och trots att det finns saker som irriterar mig har jag svårt att värja mig för sådana här depressiva böcker som tar sig an stora frågor på ett anspråkslöst sätt. I SvD recenserades boken för övrigt med en uppfriskande grinighet.

"Trygga branscher"

För dem som haft sin utkomst och sina trygga jobb inom landskapet kommer förändringar. Stora förändringar till och med. Kanske det då kan vara skäl att påminna om att både Åland och världen förändras, och att det inte finns några "trygga" branscher längre, där gamla traditioner och privilegier kan bevaras. 

Det här är ett citat ur en ledare i tidningen Nya Åland (14.8). Sammanhanget är den privatisering som nu sker inom skärgårdstrafiken på Åland. Jag kan tänka mig att det finns argument som talar för att privatisera trafiken (hänvisningen till nödvändigheterna: det måste gå att göra trafiken billigare, på något sätt). Det finns också vägande argument mot som handlar om förhållandena för de anställda samt tillgänglighet, både nu och i framtiden, för skärgårdsborna med deras olika behov. Det är en stor och viktig diskussion och jag kan inte säga att jag är insatt.

Hur som helst. Det jag slås av är något jag fäst mig vid i andra sammanhang (och kanske i synnerhet i ledare i nämnda tidning): ett sätt att prata om förändring. Att i allmänna termer gestalta en framtid man redan nu måste vänja sig vid. En framtid av otrygghet och försämrade villkor. Det här synsättet hittar man, precis som i citatet, ofta när det talas om arbete. En viss bransch, eller kanske en viss arbetsplats, utmålas som en bubbla fjärmad från den övriga världen, en trevlighetszon, en skyddad verkstad, en privilegierad utpost. Men för att ta det här kort: problemet kan inte vara trygghet eller bra jobb. Problemet är den globala konkurrensens system. Som jag ser det bör man inte sträva till att anpassa sig till och acceptera att alla har det lika dåligt, lika otryggt, lika prekärt.

Det är naturligtvis orättvist om det är bara vissa branscher som har trygga fack som kan upprätthålla goda villkor (om vissa branscher får privilegier på konstiga grunder men att andra branschers krav inte tas lika allvarligt). På Åland debatteras just nu vårdarnas löner och här finns en tydlig rörelse som jag tror inte bara handlar om lönerna, utan kanske också om att driva krav och peka på brister. Det är bra. Risken med att som ledarskribenten ovan hänvisa till allmänna förändringsmönster och att man inte ska falla tillbaka på trygga enklaver är att sådan kamp också lika gärna kan tillbakavisas på samma sätt: i den här världen finns ingen plats för trygga branscher, här är det konkurrensens logik som gäller.

Den diskussion som förts om landskapsfärjorna på Åland har åtminstone delvis (om jag alls förstått saken) handlat om vilka krav som är "rimliga", vad som är realistiskt. Det är en brännande diskussion och det är viktigt att den förs med så öppna kort som möjligt och att man är uppmärksam på vilken part som framhåller realism och rimlighet. Här tror jag emellertid att inget blir bättre av att helt i allmänhet hänvisa till att det inte längre finns några "trygga branscher". Diskussionens brännheta karaktär får inte fuskas bort.

Jag är kanske lite långrandig, men jag undrar om det kan finnas mindre vettiga sidor av att säga saker i stil med "ja, nog har de ju nog det bra..." angående en viss yrkesgrupp. Jag tycker jag stöter på sådana påståenden i rätt olika sammanhang (också med spetsen riktad mot Åbo akademi), men att det ofta sägs med en lite konstig biton som lätt kan låna sig till en form av ressentiment (varför ska ni ha det så bra?).

Vigdis Grimsdottir: Flickan i skogen

Mitt litteraturläsande är intrasslat i märkliga sammanträffanden, nätverk av plötsliga referenser som korsar varandra och dyker upp på de mest överraskande sätt. Min vän pratar om Vigdis Grimsdottir och jag som just hade plockat fram en bok av henne. Den roman jag läser heter Flickan i skogen och kännetecknas av det som jag alltid har sympati för när det gäller böcker: avsaknaden av påpälsad historia, plot, händelseförlopp. Ganska snabbt kommer jag att tänka på Janet Frame, en nyazeeländsk författare med ett speciellt öga för fantasins roll. Ett sånt öga har också Grimsdottir i den här romanen, som ytligt sett handlar om ett utdraget och märkligt kafferep. Två damer samtalar, den enda prövar den andra. Värdinnan sätter sin gäst på prov. Värdinnan Hildur, som är konstnär, tycks fascineras av sin gästs egendomliga yttre och av hennes ständiga promenerande. Gästen som heter Gudrun visar sig vara en boksamlare av rang. Hon lever på vad hon kallar institutionspengar och på dagarna gräver hon i soptunnor efter bokfynd. Hon har aldrig blivit hembjuden på kaffe. Det blir inget bekvämt eller ens omedelbart förtroligt möte mellan dem. Grimsdottir fokuserar på den enes flyktlinjer - Gudrun flyr in i sin fantasi - och den andres blandning av närmande och avvisande. Hos den ene finns planer och uppsåt, hos den andre rädsla och foglighet. Det Grimsdottir också har gemensamt med Frame är hur fantasin beskrivs dels som ett slags skyddsmekanism i en farlig värld, men också som ett eget rum i en värld där sådana rum behövs, fantasin som motstånd kanske. Utanförskap romantiseras inte - däremot skriver Grimsdottir om diverse fördomar om den utslagna, den tragiska, och de här fördomarna får sig kring örona! Romanens Hildur, som tillverkar dockor och ställer ut dem, verkar vilja nosa sig fram till Gudruns innersta skrymslen. Det konstnärliga intresset för den marginaliserade får här ytterst otäcka förtecken; konstnärens skapande blir kusligt, ett sorts makt. I sitt försök att tränga in i Gudruns liv uppstår en klaustrofobisk och asymmetrisk relation. Ja, det blir lite jelinekskt mellan varven, med en dunkel erotisk underton och ett maktspel som spretar åt olika håll och vad det mynnar ut i kan man inte veta på förhand. Allting fungerar inte i romanen. Ibland blir beskrivningarna av fantasivärlden platta, ja oinspirerat klichémässiga. Men sen ibland bränner det till, med underlighet och myllrande underströmmar. Det känns kanhända lite trött att skriva "tät stämning" men det är precis vad jag vill säga: Flickan i skogen hade tät stämning, en obehaglig och livsbejakande roman. De två sakerna brukar oftast inte hänga ihop. Här gör de det. Boken kom ut på svenska 1994 tror jag.

Att tycka till

Under den senaste tiden har jag delat en del artiklar och appeller om Israels krig i Gaza. Häromdagen skriver min vän (som jag inte träffat på ett långt tag) under en sådan appell: varför tenderar folk att antingen sprida artiklar som motsätter sig Israels krigsföring eller som tar ställning för Israel? Hen skriver att sådant ensidigt spridande leder till polarisering och hat. Trots att jag fortsättningsvis anser det viktigt att dela artiklar som beskriver läget i Gaza och i Israel är det något i hens fråga som känns relevant, något som skakar om mig. Jag tror inte min vän avsåg att beskriva kriget som en jämn kamp. Den här frågan rör vad en deltar i med sådant delande, vad det ger uttryck för.

Kanske tangerar det en sak som journalisten Dan Lolax på Åbo underrättelser skrivit om i en bra bloggtext (annars också en mycket bra blogg, följ med!) som i och för sig hade sin upprinnelse i en helt annan diskussion. En frestelse som sociala medier ställer oss inför är att börja tycka/polemisera istället för att ta ansvar, reagera, vara vakna och responsiva. Medmänniskor förvandlas till talande exempel som vi kan ha åsikter om. Jag känner mig träffad av den här frestelsen. Jag skulle säga: det är lätt att gå vilse i delandet, åsiktsmakeriet - fastän det samtidigt är viktigt att artikulera, sprida vittnesmål, fundera tillsammans. Ofta en hårfin gräns, en fråga om förhållningssätt. I det avseendet är min väns fråga ett slags väckarklocka. Det viktigaste är fortsättningsvis: vad kan jag göra? Hur kan jag agera för att hjälpa?

Med andra ord: vilken är skillnaden mellan viktiga och angelägna samtal och att slött och distanserat "tycka till"? Den här skillnaden är inte alltid uppenbar, men den är avgörande. Och här tror jag inget handlar om mediet i sig, det är inte mediet i sig som skapar distansen (eller kollektiviteten), utan vad vi blir och gör oss själva till där. Den frestelse jag känner synnerligen levande i mig själv, i mitt agerande på sociala medier, är att förvandlas till en maskin av åsikter, att böka runt på nätet och sprida, sprida - samtidigt som jag känner mig allt mer vilsen kring vad det är att agera politiskt. Men igen: det förs en mängd bra diskussioner på t.ex. Facebook, och jag kommer i kontakt med texter jag behöver läsa. Problemet är det eviga tyckandet, och hur tyckandet börjar slita i mig själv, att jag själv inte alltid märker när det jag gör just är att "tycka till".

Night prowler

Min lägenhet håller på att brinna upp. Det osar i hörnen, gardinerna pulserar, öronen flämtar, soffan svettas, blommorna stånkar, tidningarna svärtar, väggarna svajar, böckerna kvider, kuddarna piper, golvet puttrar, datorn väser. Kan inte sova inte läsa inte sitta. Det är sen kväll närmare 12 och jag ger upp. Går ut. Något av en tradition: nattpromenad under värmebölja, ett slags frizon. Tänker: finns det på riktigt inget nattöppet café i hålan? Inser att stället jag söker ligger ett kvarter bort. 24/7-macken. Sleazemacken. Där hänger alltid folk, alltid bilar utanför. Teven är på. Långkörarserie. Otrevligt vitt ljus. Slår mig ner med kaffe och en flottig panini. Några kids spelar på automater. Kassatyperna ser trötta ut. Det är varmt inne, ingen toppenidé.

Promenerar genom stadsdelen Martti. Först nära skogen. Djupsvart mot natthimlen. Sen genom Tallbacken. Barrdoft och skuggor som är så skarpa i gatubelysningen att jag nästan tror att jag ska snubbla. Plötsligt hör jag nån som visslar för sig själv, en kort stump.

Promenerar i ett av de finaste områdena i Åbo: trähusen i Martti. Nån grillar på gården, prat på avstånd, annars ingenting. Kan ana mig till Kulmabaari bakom ett hörn och tänker på J och våra samtal där.

Jag surrar igen mot en sån där plats som jag är osäker på om jag bara sett i en dröm. Jag drömmer ständigt om städer. Nej, där är den, gasklockan! Ett runt, mystiskt hus. Byggnaden är från 1912 och nuförtin finns Åbo energis värmeacku där.

Går längs ån. Någon ropar Apua! Vänder mig om, ser inget förutom genomträngande mörkt och någon som ilar förbi på cykel. Spejar runt mig, hittar ingen som kunde ha ropat. Oro i magen, traskar vidare, mot ett område som tidigare varit avspärrat. Ett gammalt fabriksområde. Nu finns där bostadshus. Slår mig ner vid åkanten. Vattnet ploppar till ibland. Den fräscha nattluften. Inget hörs förutom en ihållande fläkt från en byggnad. En patrullerande båt sprider grönt sken runt sig. Ett gäng ungdomar festar nånstans (spelar dom lou reed?) men sticker sen iväg. Sitter en lång stund där och glor ut över Bore, Suomen Joutsen och Forum marinum. Tänker att jag kunde sova där men nej. Oron i magen försvinner inte: tänk om någon behövde hjälp men inte fick det?

På hemvägen går jag i dvala. Den enda gången jag hajar till är när jag ser den här kiosken. Här säljs nämligen delikata munkar och toast på sommaren av en gemytlig man som pratar åbodialekt och sprider god stämning. Ett av dem bästa ställena att börja dagen. Nu är klockan 02:20 och folk hänger utanför Aussie bar. Det kurrar i magen och fan tänker jag inte ännu på munkar&toast. Hivar mig upp längs Kaskisgatan och försöker övertyga migsjälv om att jag är trött nog för att sova.

[Kan inte låta bli!] Det här är en annan kväll - tack och förlåt!

Sönder.

Den vars fingrar slemmar över tangenterna här har förvandlats till en ilsken boll av svett/tråkighet/slö panik och vad är då mera passande än att läsa en bok om trött och melankolisk ungdom? Det rör sig om Henry Parlands Sönder, något slags finlandssvensk kultklassiker, om jag fattat saken rätt. Boken är modärn så det förslår och paralleller till Proust finns både här och där. Boken skrevs kring 1930 och det bästa med den utgåva jag läser är att ursprungstextens knepiga meningsbyggnad, finlandismer och andra konstigheter har bibehållits - där tidigare utgåvor på olika sätt tillrättalagt och normaliserat texten. Språket är oregerligt slirigt (talspråk blandas med tungrodda satser, funkar såklart) och manar fram en febrig, kringirrande stämning. Huvudpersonen är en rejält osympatisk typ som genom fotografier försöker minnas sin tidigare flickvän Ami, en person huvudpersonen oförklarligt känt sig dragen till, samtidigt som han hela tiden föraktar henne. Mest verkar han kär i det nöje/förtvivlan han själv har i att leka med sina egna känslor och reaktioner. Liksom hos Proust alltså en övning i att minnas och att genom minnen konstruera en bild. Perspektivet är obehagligt och det bästa - ja här har vi Marcel igen - är att berättaren inte är det minsta förtroendeingivande. Det är tvivelaktigt hela vägen, och romanens behållning, vid sidan av beskrivningar av krapula och livströtta Helsingforskids på tjugotalet, är hur svårfångade de känslor romanen kretsar kring är. Ett tema i romanen är just det oavslutade - huvudpersonens längtan efter någon form av försoning genom klarhet tycks dömd från början. Trots att romanen förblev ofullbordad är den allt vad roman ska vara: ett satans hål av rådd och egenheter. Läs och svettas.

gryning

4:50. Inte en människa i byn. Trollsk dimma/imma på glasögonen/ensam fågel sjunger/myggsvärmen/solen springer upp, hastigt & brutalt/när som helst kan en pratande räv tassa fram, som i filmen Antichrist.

Hoodz

Welcome to Twin Peaks

... Och en katt:

Skräckfilm om arbetslivet

Se det som ett tv-tips: i dag sänds en dokumentär (eller jag uppfattade den som en stiliserad dokumentär) på Yle 5 om arbetslivet, Work hard play hard regisserad av Carmen Losmann. Tonen som etableras är ett slags kontemplativ skräckfilm där långa kameraåkningar paras med lågt surrande elektronisk musik. Ingen inramning där vi får ett tryggt narrativ, ingen voiceover. Kusligt är bara förnamnet. Jag var tvungen att ta ångestpaus efter 10 minuter, och det gällde nog också fortsättningsvis att grabba hårt tag om soffkuddarna: dokumentären tar fasta på det allra mest obehagliga pratet om arbete, arbetsmiljö och arbetsgemenskap. Den tar oss på en avgrundsvandring från tankar om arkitektur via en övning som prövar arbetstagares samarbetsförmåga till en längre sekvens där ett par jobbrekryterare intervjuar ett par jobbsökande. I slutet av dokumentären pratar mellanchefer med anställda eller direkt till kameran om företagets reformer. Vi får aldrig veta riktigt vad dessa är, eftersom det hela sveps in i en närmast obegriplig sörja av snack om företagskultur och omstruktureringar. Vill man se ner i ett bottenlöst mörker av fluff och abstraktioner som uttrycks genom en växelsång av "feelgood"budskap och cynism kan man titta på den här.

Två saker drabbade mig som ofantligt skrämmande. Den första saken är hur människorna i dokumentären - managers, rekryterare, kursledare - pratade om vikten av öppenhet, förtroende, personlig utveckling. Detta visade sig på det stora hela vara en retorik som syftar till att övervaka, granska och bedöma varje skrymsle av arbetstagarna. Varje aspekt av personligheten ska tåla arbetsgivarens granskning - och på samma gång upprätthålls ett snack om ambitioner, personlig utveckling och självförverkligande. I mycket talande scener intervjuas några människor om sina ambitioner, sina styrkor och svagheter. Det hela är förödmjukande och bisarrt: de som intervjuas får finna sig i att förvandlas till egenskapskluster som ska "kartläggas". Intervjuarnas mål tycks att så ingående som möjligt pejla de här typernas självförståelse för att genom detta bedöma om de är lämpliga för - ja, för vad? Det talades om "ziel-management" (kontexten var tysk) och det intryck jag fick var att det man strävade efter var att göra arbetstagarna på samma gång självständiga, ambitiösa och fullständigt formbara. Det som var slående: de enorma spänningarna som det här språket präglas av: den ambitiösa arbetstagaren (arbetstagaren som entreprenör) som samtidigt ska underkasta sig företagets mål.

Dokumentärens långsamma, glidande kamera registrerade avskalade, kliniska arbetsplatser där varje detalj planerats för att maximera en social koreografi som ska skapa uppfinningsrikedom och effektivitet. Managers talade om vikten av ekologiskt tänk och hemliknande inslag i arbetsmiljön. En kaffehörna i monumentala byggen av rymd och utrymmen där, som det sades, managerna genast ska se vem som är på plats. Miljön och sättet att filma fick mig att tänka på Antonionis Red desert.

Det som också fick de kalla kårarna att ila längs ryggraden var hur abstraherat snacket om både "ziel-management" och den personliga utvecklingen var från det som företagen faktiskt gör och den skillnad jobbet som de anställda utför gör i den här världen. I de flesta fall vet tittaren inte ens vad företagen håller på med: det man fokuserade på var arbetet som process, som flöde, som nätverk, som personliga egenskaper. I den värld som dokumentären frammanade gör det ingen satans skillnad om företagen producerar it-tjänster, chokladplattor, vapen, postverksamhet eller sjukvård. Det man säljer är "lösningar". Det är med den här filmen i bakhuvudet jag grunnar på hur man lever vidare med att det i Finland produceras t.ex. krigsrelaterad teknologi som säljs till Israel. Det är "lösningar", arbetstagarna går framåt i sin karriär och det viktigaste för Finland är att utveckla teknologiska innovationer. Det som dokumentären Work hard play hard åskådliggör är just den närmast absurda abstraktion - i språket, i miljöer, i förhållningssätt - som ett sådant glapp mellan företags verksamhet och arbetets bäring på omvärlden innebär.

En mycket tankeväckande, och estetiskt genomarbetad, dokumentär.

åland pride

För många år sen gick jag i gymnasiet i Mariehamn. På något sätt kändes luften tyngre att andas där än ute i skärgården. Jag var en rädd unge. Den här rädslan hemsöker mig fortfarande - fast inte alls så starkt som förut - när jag besöker stan. Småstadsrädsla som är svår att ringa in. Blickar&nojor, trånga rum, det främmande i det bekanta, det bekanta i det främmande, det främmande och bekanta i en själv. Just därför kändes det viktigt att delta i Åland pride i lördags. Ett annat sammanhang, ett sammanhang som ger en annorlunda ingång, erbjuder en annan vinkel, kastar nytt ljus, öppnar möjligheter, ger nya bilder av vad den här stan kan vara. Politik och gemenskap istället för nojor. Och fint var det. Jag och min kompis smiter in i tåget mellan ett gäng som glatt skanderar "thailand!thailand!thailand!" och ett par som bär på en skylt som påminner om rättvisa på jobbet och en annan skylt om att alla föräldrar är bra så länge dom är snälla. Folk är på gott humör och det är en lång ström människor som ringlar sig från hamnen in mot stan. Några enskilda bilar med folk som ser hotfulla ut glider förbi, men de känns mest fåniga där i sina överdimensionerade fordon. I centrum ännu fler människor. Min systers kompis har både barn och mamma med sig. En brokig skara och den här brokigheten gör mig glad. Paraden är slut och människorna skingras småningom. Vi sätter oss i en kusligt öde park och dricker en öl, kollar på betongkulturhuset och lyssnar på mullret från en raggarkortege som rullar förbi (på nåt sätt hoppas jag också den ett slags prideinslag). Vem om inte Snoddas kvittrar från en av bilarna, Stray cats från en annan. Kväll i Mariehamn. Schlager i en stor park på uråländskt vis, vi hänger på en annan servering med världens bästa öl och den eviga rocktrubaduren och på hemvägen dundrar något coverbands tolkning av Def Leppard ut över stan där vi går förbi skatteverket bland gulliga småhus. Och jag måste bekänna: Mariehamn väcker något hos mig, jag kan gnälla och nåjsa så inihelvete över egenheterna och idiosynkrasierna där, men sen kan det ändå vara så himla fint att hänga där, när rädslan släpper och det främmandebekanta tar på sig en annan skepnad, bizzzarromariehamn, bakelsemariehamn, kollmariehamn.

Arbete och balans

I HBL finns idag en artikel där arbetslivsforskare talar om vikten av att ha fritidsintressen. Arbetsgivaren uppskattar nämligen anställda som har livet i balans, som inte är arbetsnarkomaner utan som ägnar sig åt något annat än arbete. Det låter ju ganska bra, kan man tycka. Det är väl positivt om arbetsgivare i rekryteringssammanhang letar efter folk som inte arbetar ihjäl sig. Och visst, det här ÄR positivt, om det nu stämmer. Men jag noterar hur tonen i artikeln skiftar. Från att betona hälsa och välmående hos arbetstagaren blir den anställdas hela liv en resurs för arbetet. Att sporta blir närmast ett krav, och det gäller att ha ett fritidsintresse som i arbetsgivarens ögon borgar för en effektiv och mångsidig anställd. På det här sättet konverterar forskarna alla fritidsintressen till "färdigheter". Tre saker:

• - Idén om balans ser sund ut, men jag anser samtidigt att det är en väldigt problematisk idé som förs fram på ett sätt som förstärker arbetets roll. I den här artikeln blir det exempelvis viktigt att säga att fritidsintresset inte ska ta för stor plats. Det ska med andra ord behållas som en för arbetet användbar resurs eller komponent eller motvikt, men det ska inte inverka negativt på arbetskapaciteten eller -villigheten. Det är alltså i någon mån självklart att det är jobbet som är det viktigaste, fritidsintresset är ett slags stödfunktion. Med andra ord: livet förvandlas till moduler och det gäller att fylla modulerna smart och inte trassla till det hela. Det som är skrämmande är att också det här med balans och harmoni förvandlas till ett slags prestation som, enligt forskaren i artikeln, arbetsgivaren bedömer. Det gäller alltså att fixa sig till ett harmoniskt intryck, att se ut som en person som är intresserad av många saker. (Samtidigt, som jag sa, helt tokig är ju idén inte, jag förstår varför den är frestande.)
• - Jag är lite förvånad över att artikeln och forskarna så okritiskt går med på en instrumentalisering av mänskliga förmågor. "Empati och omsorg är kompetenser som behövs i framtidens arbetsliv, säger Ekelöf." För mig låter det ganska fruktansvärt att se omsorg som en "kompetens", på samma sätt som det verkar ganska hemskt att betrakta saker man gör utanför jobbet som ett slags förädlingsverksamhet där det som förädlas är mänskliga förmågor som samarbete eller initiativtagande.
• - Hur ser de här arbetslivsforskarna på sin egen roll? Bevakar de "trender" eller skulle de själva gå med på att de är delaktiga i att förstärka en viss rådande förståelse av arbetslivet?  (Nu menar jag forskarna i just den här artikeln, det finns naturligtvis mängder av kritisk arbetslivsforskning, men jag känner igen retoriken här, att måla upp vad som blir alltmer viktigt i arbetslivet och hur man som arbetssökande och anställda ska hänga med.)

För övrigt blir jag smått rabiat av idén att arbetstagare ska sporta för att utveckla en sådan uthållighet som det nya arbetslivet kräver. Jag-vill-inte-vara-med-jag-tänker-inte-vara-med.