Denna blogg innehåller 6432688943325678543265895332 betraktelser om olika sätt på vilka man kan noja över att skriva avhandling, att tänka på avhandling, att känna avhandling, att livet börjar rulla iväg till och från avhandling, att existensen blir avhandlingsångestmässig.
Just nu är det också mera specifika nojor som jag fightas med. Dom härrör sig ur mitt tema, arbete och arbetskritik. Har en längre tid gått och oroat mig för det KAOS som min avhandling utgör. Istället för en stringent, slipad och enhetlig argumentering från A ----> B är texten som ett fyllo som trillar ner i alla diken, snokar i random hörn och låter blicken flacka än hit, än dit. Eller ja, så känns det som värst, i ett slags frestelsetillstånd. Jag läste för några dagar sedan #1 av tidskriften Kris & kritik, en samling viktiga texter om kapitalism och kritik. Där utarbetas ett marxistiskt perspektiv jag har rätt stora sympatier för (kan inte gå in på det nu). Men jag drabbas av en helt otroligt låg och unken känsla: MEN FAN nu faller mina egna funderingar utanför den här ramen, nu har jag gjort mig skyldig till nåt slags allmänljummen ekleticism, å ena sidan - å andra sidan. Lite arbetskritik, lite funderingar kring arbetets mening, lite luddiga arbetsbegrepp. Jag måste renodla perspektivet! Inte minst: den underjordiska känslan att texten är banal, att det liksom borde bli mera [.....].
Ja allstå det som är lite skrämmande att hitta i sig själv är viljan att städa upp i funderingarna för att de ska passa in i ett visst sätt att prata om saker, ett sätt som på sina vis ter sig insiktsfullt.
Avhandlingen ÄR verkligen ett veritabelt sammelsurium av alltmöjligt och det spretar och babblas så in i norden. Men i lite mindre ängsliga stunder försöker jag påminna mig om det rådd jag VILL åstadkomma, den oreda som jag HOPPAS på, och det slags spänningar som ska förbli just spänningar och inte nåt som nödvändigtvis passar in i en teoretiskt renodlat position (nu menar jag inte att det är vad jag uppfattade tidskriftens inlägg som, utan att det var det jag projicerade på den).
I helgen hamnade jag nästan i gräl med min vän J. Vi pratade om att fila på avhandling och jag tog allt hen sa alltför personligt, blev defensiv och började försvara gudvetvad. Det var kort och gott ett bra och uppbyggligt samtal som lärde mig nåt väsentligt, och det är hur MYCKET jox det finns i den akademiska skrivprocessen och hur s a t a n s svårt jag har att klarsynt manövrera i den, tänka på vad som PÅ RIKTIGT är bra och vettigt.
Det är många bollar som studsar: att vilja bli klar/att försöka säga nåt klart/att försöka säga nåt angeläget/att säga nåt utan akademiska krusiduller/att göra folk nöjda/att slita med skitskrivandet/att komma fram till dunklet i de egna tankarna/att skriva akademiskt godtagbar text.
Att förhålla sig FÖR positivt till det här råddet blir för mig tyvärr också lätt ett sätt att lojt finna sig i en slött tänkt text, halvfärdiga saker och allmänt skräpiga resonemang.
Jag har en minst sagt kluven relation till föreliggande rådd (ja det gäller nog många saker hos och i mig). Jag gillar det, det är liksom filosofins livsluft, och samtidigt så blir det tandagnisslan och onödigt introspekterande. Som här - ännu ett inlägg om avhandlingsnojor. Det jag nu ska göra är att försöka så icke-angstande som möjligt förhålla mig till vad det innebär att städa opp i txtn
4 comments:
Satans filosofi - man ska vara medveten om alla spänningar, deala med dom, lämna kvar vissa, slåss med andra för att få bort dom, föra fram andra, hålla vissa i tankarna medans man skriver, försöka motstå frestelsen att ta bort vissa, brottas med den egna latheten som vill lämna kvar några, kämpa mot yttre tryck att ta bort andra, och så vidare ad infinitum - allt detta på bekostnad av sin egen sinnesfrid, men ibland (kanske mitt i natten när man ser ett nytt perspektiv stiga sakta över horisonten) kan det vara värt det.
Jepp - jag tror det är värt det (eller i alla fall i bra stunder). Go the bloody hard way VS. lata vägen vs. upptrampade vägen .... osv. :)
hihi, kan bara inte låta bli att storgilla det där med att din avhandling är som "ett fyllo som trillar ner i alla diken, snokar i random hörn och låter blicken flacka än hit, än dit." det låter bara så fantastiskt! jag är säker på att det blir hur bra som helst ändå, hur banalt än DET kan låta.
Själv fick jag idag också en insikt i HUR pass ytlig och banal min gradu verkligen är. Alltså jag har hela tiden vetat att den är det, men inte SÅ jävla övertydligt fjäskig, fånig och besserwissrande, lite likt en tonåring som har läst feminism. Försökte idag lite komma med mognare infallsvinklar, så nu blir min gradu som ett schizofrent arbete av en som försöker provocera och en som försöker översläta. Jättehejsan.
Haha, jo men trillande fyllot blir nog bra långrandigt efter c:a 270 ss. Men vi får si. Upp&ner i avhandlingsfabriken.
Schizo är bäst. Den linjen kör jag med (fan att det är svårt att själv ha kontroll över det tonfall ens text präglas av). Men jag tror inte en sekund på att din gradu är banal. Hoppas skrivandet ringlar sig åt rätt håll!
Post a Comment