åland pride

För många år sen gick jag i gymnasiet i Mariehamn. På något sätt kändes luften tyngre att andas där än ute i skärgården. Jag var en rädd unge. Den här rädslan hemsöker mig fortfarande - fast inte alls så starkt som förut - när jag besöker stan. Småstadsrädsla som är svår att ringa in. Blickar&nojor, trånga rum, det främmande i det bekanta, det bekanta i det främmande, det främmande och bekanta i en själv. Just därför kändes det viktigt att delta i Åland pride i lördags. Ett annat sammanhang, ett sammanhang som ger en annorlunda ingång, erbjuder en annan vinkel, kastar nytt ljus, öppnar möjligheter, ger nya bilder av vad den här stan kan vara. Politik och gemenskap istället för nojor. Och fint var det. Jag och min kompis smiter in i tåget mellan ett gäng som glatt skanderar "thailand!thailand!thailand!" och ett par som bär på en skylt som påminner om rättvisa på jobbet och en annan skylt om att alla föräldrar är bra så länge dom är snälla. Folk är på gott humör och det är en lång ström människor som ringlar sig från hamnen in mot stan. Några enskilda bilar med folk som ser hotfulla ut glider förbi, men de känns mest fåniga där i sina överdimensionerade fordon. I centrum ännu fler människor. Min systers kompis har både barn och mamma med sig. En brokig skara och den här brokigheten gör mig glad. Paraden är slut och människorna skingras småningom. Vi sätter oss i en kusligt öde park och dricker en öl, kollar på betongkulturhuset och lyssnar på mullret från en raggarkortege som rullar förbi (på nåt sätt hoppas jag också den ett slags prideinslag). Vem om inte Snoddas kvittrar från en av bilarna, Stray cats från en annan. Kväll i Mariehamn. Schlager i en stor park på uråländskt vis, vi hänger på en annan servering med världens bästa öl och den eviga rocktrubaduren och på hemvägen dundrar något coverbands tolkning av Def Leppard ut över stan där vi går förbi skatteverket bland gulliga småhus. Och jag måste bekänna: Mariehamn väcker något hos mig, jag kan gnälla och nåjsa så inihelvete över egenheterna och idiosynkrasierna där, men sen kan det ändå vara så himla fint att hänga där, när rädslan släpper och det främmandebekanta tar på sig en annan skepnad, bizzzarromariehamn, bakelsemariehamn, kollmariehamn.