Lydia Davis - The Cows

I en streckare i SvD häromdagen beskrevs Lydia Davis' författarskap på ett träffande sätt:

Så att som en och annan seriös kritiker faktiskt har gjort beskriva Lydia Davis som en kall, rentav känslokall, författare är både felaktigt och enfaldigt. Däremot är Lydia Davis en torr författare, känslorna finns oftast i undertexten. Hennes saklighet är hela vägen underminerad på samma sätt som Kafkas. Hennes ironi kan vara så hårfin att den ibland inte är ironi alls utan helt enkelt allvar. Allvaret är å andra sidan sådant att man ibland kan missta det för skämt.

Det här sammanfattar ganska bra vad jag uppskattar hos henne. I ett litet, lite häfte med titeln The Cows möter läsaren just de här dragen. Davis tittar, observerar, noterar.  Hennes uppmärksamhet är riktad mot tre kor. Häftet består av korta iakttagelser och alla handlar om korna. Hennes uppmärksamhet har en språklig skärpa som ter sig närmast kristallisk. Låter det stramt och tråkigt? Davis följer korna med en hängiven blick - den vakenhet varmed hon iakttar är något jag som läsare bär med mig. Hon registrerar i stillsamma, närmast koreografiskt precisa språkliga notiser som från det sakligt observerande plötsligt kan ta ett språng i en association eller en gestaltning. Den här precisionen kunde bli klinisk men det förunderliga med det lilla häftet om de tre korna är hur fulla av liv de här till synes oansenliga betraktelserna är. Det som också är fint är de bilder som ackompanjerar texten. Också bilderna innehåller den här nästan paradoxala blandningen av livfullhet och precision. Så här inleds The Cows:

Each new day, when they come out from the far side of the barn, it is like the next act, or the start of an entirely new play.

They amble out from the far side of the barn with their rhytmic, graceful walk, and it is an occasion, like the start of a parade.

Sometimes the second one and third come out in steady procession while the first has stopped and stands still, staring. 

Jag uppfattar de små noteringarna som varken exotiserande stirrande eller antropomoriska försök att belysa det Mänskliga Varat. Korna som idisslar, umgås och lunkar omkring är inte stand-ins, inte metaforer. Davis funderar på djurens liv och den skärpa i blicken som finns här har jag svårt att uppfatta som nåt annat än engagemang: utan att göra det mera märkvärdigt än det är reflekterar Davis över det hon får syn på. Hennes text inger på en och samma  gång känslan att se något som det är och att se något med nya ögon. Trots precisionen och exaktheten är det som språket hela tiden provar och omprövar, det tycks handla lika mycket om att försöka formulera som att se. Istället för att bli en distanserad observatör är texten på ett - ursäkta! - sällsamt sätt placerad mitt i skeenden, tänkandet, tittandet. Bilderna fångar också det här tillståndet av mitt-i.

Seendet tematiseras i texten som myllrar av hänvisningar till synfält, synintryck och det sedda/osedda. Bokens blick växlar ständigt lägen: den kisar, iakttar, zoomar, sveper, vilar. Och kanske mest av allt är det en tänkande blick, en blick som genom att fokusera också tänker vidare, leds vidare, mot djuren, mot sig själv, mot världen. Davis blick både riktas och blir riktad. 

They seem expectant this morning, but it is a combination of two things: the strange yellow light before a storm and their alert expressions as they listen to a loud woodpecker.