'Radikalisering'

Jag har svårt med begreppet 'radikalisering' som det används i förströdda tidningsartiklar som ger sken av att pejla ett samtidsfenomen. I en artikel läser jag en universitetsmänniska som analyserar framgångarna för Feministiskt initiativ (och kanske Vänsterpartiet) i Sverige. Ungdomen har 'radikaliserats' var hens analys. Ingenting om samhällsförändringar, de orättvisor folk reagerar på. Feministiskt initiativ blir en 'trend', ett slags kollektiv nyck. Kanske tar jag i lite, men för mig riskerar 'radikalisering' att bli ett slags förringande av de här partierna. Ungdomarna får nu allt möjligt för sig och börjar polariseras. (Jag tror till och med jag stött på en text som pekade på en allmän 'radikalisering' i samhället som uttrycks genom stödet för extremism både till höger och vänster.)

Det här lite betänkliga språkbruket kommer kanske också till uttryck genom ett slags nostalgi för 1968-vänstern jag ibland stött på i politiska diskussioner där "folk som var med" prisar "tidsandan" som rådde då medan ungdomar nuförtiden beskrivs som slöa och omedvetna, och att detta låter sig skrivas på den individualistiska andans konto.

Ett annat bruk av 'radikalisering' som jag också reagerar på, och där jag verkligen har svårt att artikulera min oro, är beskrivningen av 'radikalisering' av muslimer. I HBL talade forskare nyligen (i samband med ett lagförslag om att kriminalisera deltagande i terroristutbildning) om behovet av att 'avradikalisera' och att 'eliminera radikalisering av vissa individer'. Min helt öppna fråga är om begreppet radikalisering är potentiellt problematiskt också här? Att frågan blir att kretsa kring psykologi ('terroristens psykologi'), exempelvis, på ett sätt som kan vara bekymmersamt? Jag måste fundera vidare - artikeln väckte en reaktion.

Kanske är jag ute och cyklar.