13 November 2016

Famlande kring tudelning och polarisering

Jag har som alla andra sugit i mig en hög analyser av valresultatet i USA. Olika förklaringar drabbar samman och folk grälar om huruvida det utslagsgivande är kvinnohat, rasism, demokraternas misslyckande eller ett mediebubbligt post-truth-samhälle där vad som helst kan gälla för sant. Eller är det ett tecken på att folk är oroliga inför en framtid som tycks braka ihop och vill göra allt för att behålla vad som behållas kan - så att en stor del av befolkningen framstår som förfördelade. Allmän känsla av chock råder. Andra är förbannade på hur folk uttrycker sin känsla av att de aaaldrig hade tänkt att nåt sånt kunde hända. Är ni verkligen så här satans aningslösa, ryter min ämmerikakunniga kompis S. Jag känner mig just ganska aningslös där jag sitter i min stol i Martti, fortfarande omruskad.

En sak som gör mig trött när det kommer till eftersvallet efter val - Trump, Brexit, förra riksdagsvalet här i Finland - och den veritabla analysstorm som rullar in är hur 'polarisering' eller 'tudelning' kommer in. Jag säger inte att det inte är bra att snacka om polarisering & de sätt på vilka ett samhälle klyvs. Men: det är så signifikant att det är här, i en stämning av överraskning och chock som de här analyserna dyker upp. Det är som att bara vi börjar stava de första bokstäverna i polarisering och tudelning så tycker sig många veta EXAKT vad det rör sig om. JA SÅ ÄR DET, NU MÅSTE VI ÖPPNA ÖGONEN FÖR TUDELNING!

Igen: det är ok att snacka om tudelning om det gör ett jobb, men i panik- och chockanalyserna är det som om ett samhällsfenomen som på en och samma gång beskrivs som kulturellt, ekonomiskt, geografiskt, politiskt och känslomässigt (det finns kanske flera dimensioner) sveper förbi med en aura av självklarhet, som om vi genast när ordet nämns vet och förstår vad vi har framför näsan.

För det är ju just detta sätt att gestalta samhällsmotsättningar som är det allra vanligaste nu. Och den analysen delas ju av den oroade efterdyningsdebatten och i en månghövdad populistisk retorik, som på motsvarande sätt trollar fram ett undertryckt folk på landet och en mäktig elit i städerna.

Flera olika tdningar och mediekanaler har under de senaste åren försökt gestalta 'tudelningen'. Det är ett bra projekt. Det är bra att synliggöra förhållandet mellan stad och landsbygd, fattigdom eller ungdomsarbetslöshet. Sådana analyser, när de är bra, kan både vara specifika - typ uppmärksamma en småföretagares villkor - eller belysa större drag i kapitalismen.

Men det jag har riktigt svårt med just nu är 'tudelning' & 'polarisering' som panikord, där det lätt blir så att 'en samhällelig utveckling' blir en klump som sammanfattar oron. Och där utmaningen verkar vara att lyfta fram 'de bortglömda'. Vilket inte bara bekymrade journalister skriver, utan också Trump himself, som nyss skrev i en Tweet att 'the American man and woman will never be forgotten again'.

Det som skapas är en sörja av beskrivningar av polarisering & tudelning. Ett exempel: 'att känna sig som en förlorare' jämställs med 'att vara en förlorare' - där det blir lockande att fokusera på hur folk 'känner sig' (snarare än att fokusera på känslor i relation till annat).


4 comments:

H. said...

En sak som irriterar mig med många analyser är att analytikerna ofta helt enkelt struntar i, eller, som bäst, inte känner till, de undersökningar som faktiskt finns. T.ex. finns det ett tydligt samband mellan inkomst och vilken presidentkandidat som stöddes: ju lägre inkomst, desto sannolikare att man stödde HC, ju högre inkomst, desto sannolikare att man stödde DT. Det där gör att tudelningsanalysen måste kompliceras.

M. Lindman said...

Jo, exakt! Det har stört mig också. Att vissa somlevererar analyser verkar så säkra på sin sak att de inte verkar intresserade av att kolla upp siffrorna. Bilden av Trumpröstaren som en fattig man börjar leva sitt eget liv. Vilket ytterligare gör att 'tudelning' blir ett trubbigt verktyg.

H. said...

Generellt talat verkar tanken att det skulle finnas en enda faktor som skulle förklara en samhällsförändring alltför schematisk. Bakgrunden till första världskriget är inte undantaget utan regeln: en rad olika förskjutningar som var för sig inte skulle spela någon större roll men som när de i en bestämd situation börjar samverka får ödesdigra följder.

Det här med 'mediebubbligt post-truth-samhälle' ger jag för övrigt inte så mycket för som förklaring (vilket inte nödvändigtvis betyder att den är falsk som iakttagelse). Det låter lite för mycket som liberalernas föreställning om att bara folk var informerade skulle alla hålla med oss, att det alltså inte finns några samhälleliga motsättningar och att teknokrater egentligen kunde styra. Här tänker liberalen och populisten på samma sätt. Den senare ser folket som enhetligt, endast hotat av yttre faror: invandrarna, kineserna, o.s.v. Av det skälet tror jag att man ska vara skeptisk till populismens påstådda etablissemangskritik. Kritiken gäller endast att etablissemanget är för undfallande i relation till dessa påstådda yttre faror, är ingen kritik av etablissemanget som etablissemang. Om det var det senare som kritiken gällde, då borde ju populismen i grunden vara anti-auktoritär, men ingen kan missa att den är det motsatta.

M. Lindman said...

Sorry trögt svar. Tror inte heller mediebubblor/post-truth är en särskilt fruktbar väg att gå. Tror det gemensamma sättet att gestalta läget som populister & liberaler delar är ganska genomgående. Liberalerna oroar sig för en outbildad pöbel & populisten riggar upp en bild av 'folket' etablissemanget.

Att diskussionen om Trump är så mediecentrerad spelar ju helt en liberal ideologi i händerna - problemet med populism är kulturellt.