Under den senaste tiden har jag delat en del artiklar och appeller om Israels krig i Gaza. Häromdagen skriver min vän (som jag inte träffat på ett långt tag) under en sådan appell: varför tenderar folk att antingen sprida artiklar som motsätter sig Israels krigsföring eller som tar ställning för Israel? Hen skriver att sådant ensidigt spridande leder till polarisering och hat. Trots att jag fortsättningsvis anser det viktigt att dela artiklar som beskriver läget i Gaza och i Israel är det något i hens fråga som känns relevant, något som skakar om mig. Jag tror inte min vän avsåg att beskriva kriget som en jämn kamp. Den här frågan rör vad en deltar i med sådant delande, vad det ger uttryck för.
Kanske tangerar det en sak som journalisten Dan Lolax på Åbo underrättelser skrivit om i en bra bloggtext (annars också en mycket bra blogg, följ med!) som i och för sig hade sin upprinnelse i en helt annan diskussion. En frestelse som sociala medier ställer oss inför är att börja tycka/polemisera istället för att ta ansvar, reagera, vara vakna och responsiva. Medmänniskor förvandlas till talande exempel som vi kan ha åsikter om. Jag känner mig träffad av den här frestelsen. Jag skulle säga: det är lätt att gå vilse i delandet, åsiktsmakeriet - fastän det samtidigt är viktigt att artikulera, sprida vittnesmål, fundera tillsammans. Ofta en hårfin gräns, en fråga om förhållningssätt. I det avseendet är min väns fråga ett slags väckarklocka. Det viktigaste är fortsättningsvis: vad kan jag göra? Hur kan jag agera för att hjälpa?
Med andra ord: vilken är skillnaden mellan viktiga och angelägna samtal och att slött och distanserat "tycka till"? Den här skillnaden är inte alltid uppenbar, men den är avgörande. Och här tror jag inget handlar om mediet i sig, det är inte mediet i sig som skapar distansen (eller kollektiviteten), utan vad vi blir och gör oss själva till där. Den frestelse jag känner synnerligen levande i mig själv, i mitt agerande på sociala medier, är att förvandlas till en maskin av åsikter, att böka runt på nätet och sprida, sprida - samtidigt som jag känner mig allt mer vilsen kring vad det är att agera politiskt. Men igen: det förs en mängd bra diskussioner på t.ex. Facebook, och jag kommer i kontakt med texter jag behöver läsa. Problemet är det eviga tyckandet, och hur tyckandet börjar slita i mig själv, att jag själv inte alltid märker när det jag gör just är att "tycka till".
3 comments:
har själv just återvänt till twitter och där är fenomenet särskilt tydligt (kanske pga formatet), hela mediet översköljs av vågor av tyckande i olika frågor, idag så har alla nåt att säga om robin williams, många låter som om de ganska ofta tänkte på honom den sista tiden innan han dog. de gjorde de säkert inte och alldeles snart tänker de inte alls på honom igen. samma med hur de olika kriserna avlöser varandra, trots att de alltjämt pågår, men de "trendar" på twitter (och annanstans) bara en kort tid. då bryr sig alla.
Själv är jag mer eller mindre helt obekant med Twitter, och utifrån din beskrivning (som jag litar på) får jag ingen större lust att gå med. Där finns alltså ytterligare ramar som lockar till att delta i en debatt som virvlar förbi (för att sen försvinna blixtsnabbt)?
ämnena för indignation el.dyl. avlöser varandra så snabbt att det blir som en satir på sig självt. jag är med bara för att öva mig på att uttrycka mig fyndigt kortfattat. undviker de tunga ämnena.
Post a Comment