Vigdis Grimsdottir: Flickan i skogen

Mitt litteraturläsande är intrasslat i märkliga sammanträffanden, nätverk av plötsliga referenser som korsar varandra och dyker upp på de mest överraskande sätt. Min vän pratar om Vigdis Grimsdottir och jag som just hade plockat fram en bok av henne. Den roman jag läser heter Flickan i skogen och kännetecknas av det som jag alltid har sympati för när det gäller böcker: avsaknaden av påpälsad historia, plot, händelseförlopp. Ganska snabbt kommer jag att tänka på Janet Frame, en nyazeeländsk författare med ett speciellt öga för fantasins roll. Ett sånt öga har också Grimsdottir i den här romanen, som ytligt sett handlar om ett utdraget och märkligt kafferep. Två damer samtalar, den enda prövar den andra. Värdinnan sätter sin gäst på prov. Värdinnan Hildur, som är konstnär, tycks fascineras av sin gästs egendomliga yttre och av hennes ständiga promenerande. Gästen som heter Gudrun visar sig vara en boksamlare av rang. Hon lever på vad hon kallar institutionspengar och på dagarna gräver hon i soptunnor efter bokfynd. Hon har aldrig blivit hembjuden på kaffe. Det blir inget bekvämt eller ens omedelbart förtroligt möte mellan dem. Grimsdottir fokuserar på den enes flyktlinjer - Gudrun flyr in i sin fantasi - och den andres blandning av närmande och avvisande. Hos den ene finns planer och uppsåt, hos den andre rädsla och foglighet. Det Grimsdottir också har gemensamt med Frame är hur fantasin beskrivs dels som ett slags skyddsmekanism i en farlig värld, men också som ett eget rum i en värld där sådana rum behövs, fantasin som motstånd kanske. Utanförskap romantiseras inte - däremot skriver Grimsdottir om diverse fördomar om den utslagna, den tragiska, och de här fördomarna får sig kring örona! Romanens Hildur, som tillverkar dockor och ställer ut dem, verkar vilja nosa sig fram till Gudruns innersta skrymslen. Det konstnärliga intresset för den marginaliserade får här ytterst otäcka förtecken; konstnärens skapande blir kusligt, ett sorts makt. I sitt försök att tränga in i Gudruns liv uppstår en klaustrofobisk och asymmetrisk relation. Ja, det blir lite jelinekskt mellan varven, med en dunkel erotisk underton och ett maktspel som spretar åt olika håll och vad det mynnar ut i kan man inte veta på förhand. Allting fungerar inte i romanen. Ibland blir beskrivningarna av fantasivärlden platta, ja oinspirerat klichémässiga. Men sen ibland bränner det till, med underlighet och myllrande underströmmar. Det känns kanhända lite trött att skriva "tät stämning" men det är precis vad jag vill säga: Flickan i skogen hade tät stämning, en obehaglig och livsbejakande roman. De två sakerna brukar oftast inte hänga ihop. Här gör de det. Boken kom ut på svenska 1994 tror jag.