Exkluderande design

Istället för att fjanta runt och dona innovationer, 'profilera' och skapa hippt&coolt borde all design syfta till att bygga förutsättningar för ett bättre, mera välkomnande, öppnare samhälle där offentliga rum är till för alla, ett samhälle med mindre rädsla och mera rum som bjuder in till möten människor emellan. Jag läser en viktig essä på Fredrik Edins blogg Skumrask: där finns många skarpa observationer kring ideologi, design, urbanitet och exkluderande relationer (kanske tappar texten lite fart mot slutet när den blir mer generell men också där finns många bra insikter). 

Vad gör bänken med mig, mina åsikter och mina beteenden? När jag tar rulltrapporna ner från Triangelns nyligen utbyggda köpcentrum, slår mig ner på bänken för att vänta på tåget några minuter. På den kalla, hårda, hala, lutande och obekväma bänk som knappast inbjuder till några längre sittstunder. Reflekterar jag över varför den är obekväm? Tänker jag att den är avsedd för pendlare som ändå inte behöver sitta särskilt länge eftersom tågen så ofta? Att den kanske till och med är ett sätt att öka hastigheten på fenomenet pendling, att få arbetare snabbare till och från arbetsplatsen?
Tänker jag att bänken uppmuntrar vissa beteenden, som att sätta sig en kort stund men försöker förhindra andra? Som att sätta sig en förmiddag och läsa en bok eller till och med sova en stund? Funderar jag kanske till och med vad de beteenden som bänken uppmuntrar får mig att tänka och tycka?

Exkluderande design är ett utmärkt begrepp som lanseras i inlägget. För egen del tycker jag det hjälper en att skärpa blicken för det slags förtryck och utmanövrerande som skapas i det urbana rummet. Vad texten visar är hur rädsla, paranoia, förakt och makt byggs in i rummet. Edins grepp är lyckat eftersom han från en rad konkreta exempel - 'luffarsäkra' bänkar, tillgången till offentliga toaletter, privatisering av offentliga platser osv. - för ett resonemang om hur kapitalistiska relationer normaliseras genom urbana rum och det rörelsemönster som skapas där.

Det är, enligt mig, väldigt lätt att se vad luffarsäkra bänkar och exkluderande design fyller för funktion här. Ekonomiska krafter och ideologiska utsagor skapar en hegemoni kring underklassen. Den betraktas som helt onyttiga och som några som bör avlägsnas från den offentliga miljön. En lutande bänk sköter en del av det jobbet.

Edin citerar geografen David Harvey som menar att en av de mest underskattade frågorna just nu är rätten till staden, att forma våra gemensamma liv i staden. Jag tror att den typen av resonemang Edin för i sin essä kan vara inkörsporten till en fruktbar politisk kritik av vårt liv i staden.