Skräckfilm om arbetslivet

Se det som ett tv-tips: i dag sänds en dokumentär (eller jag uppfattade den som en stiliserad dokumentär) på Yle 5 om arbetslivet, Work hard play hard regisserad av Carmen Losmann. Tonen som etableras är ett slags kontemplativ skräckfilm där långa kameraåkningar paras med lågt surrande elektronisk musik. Ingen inramning där vi får ett tryggt narrativ, ingen voiceover. Kusligt är bara förnamnet. Jag var tvungen att ta ångestpaus efter 10 minuter, och det gällde nog också fortsättningsvis att grabba hårt tag om soffkuddarna: dokumentären tar fasta på det allra mest obehagliga pratet om arbete, arbetsmiljö och arbetsgemenskap. Den tar oss på en avgrundsvandring från tankar om arkitektur via en övning som prövar arbetstagares samarbetsförmåga till en längre sekvens där ett par jobbrekryterare intervjuar ett par jobbsökande. I slutet av dokumentären pratar mellanchefer med anställda eller direkt till kameran om företagets reformer. Vi får aldrig veta riktigt vad dessa är, eftersom det hela sveps in i en närmast obegriplig sörja av snack om företagskultur och omstruktureringar. Vill man se ner i ett bottenlöst mörker av fluff och abstraktioner som uttrycks genom en växelsång av "feelgood"budskap och cynism kan man titta på den här.

Två saker drabbade mig som ofantligt skrämmande. Den första saken är hur människorna i dokumentären - managers, rekryterare, kursledare - pratade om vikten av öppenhet, förtroende, personlig utveckling. Detta visade sig på det stora hela vara en retorik som syftar till att övervaka, granska och bedöma varje skrymsle av arbetstagarna. Varje aspekt av personligheten ska tåla arbetsgivarens granskning - och på samma gång upprätthålls ett snack om ambitioner, personlig utveckling och självförverkligande. I mycket talande scener intervjuas några människor om sina ambitioner, sina styrkor och svagheter. Det hela är förödmjukande och bisarrt: de som intervjuas får finna sig i att förvandlas till egenskapskluster som ska "kartläggas". Intervjuarnas mål tycks att så ingående som möjligt pejla de här typernas självförståelse för att genom detta bedöma om de är lämpliga för - ja, för vad? Det talades om "ziel-management" (kontexten var tysk) och det intryck jag fick var att det man strävade efter var att göra arbetstagarna på samma gång självständiga, ambitiösa och fullständigt formbara. Det som var slående: de enorma spänningarna som det här språket präglas av: den ambitiösa arbetstagaren (arbetstagaren som entreprenör) som samtidigt ska underkasta sig företagets mål.

Dokumentärens långsamma, glidande kamera registrerade avskalade, kliniska arbetsplatser där varje detalj planerats för att maximera en social koreografi som ska skapa uppfinningsrikedom och effektivitet. Managers talade om vikten av ekologiskt tänk och hemliknande inslag i arbetsmiljön. En kaffehörna i monumentala byggen av rymd och utrymmen där, som det sades, managerna genast ska se vem som är på plats. Miljön och sättet att filma fick mig att tänka på Antonionis Red desert.

Det som också fick de kalla kårarna att ila längs ryggraden var hur abstraherat snacket om både "ziel-management" och den personliga utvecklingen var från det som företagen faktiskt gör och den skillnad jobbet som de anställda utför gör i den här världen. I de flesta fall vet tittaren inte ens vad företagen håller på med: det man fokuserade på var arbetet som process, som flöde, som nätverk, som personliga egenskaper. I den värld som dokumentären frammanade gör det ingen satans skillnad om företagen producerar it-tjänster, chokladplattor, vapen, postverksamhet eller sjukvård. Det man säljer är "lösningar". Det är med den här filmen i bakhuvudet jag grunnar på hur man lever vidare med att det i Finland produceras t.ex. krigsrelaterad teknologi som säljs till Israel. Det är "lösningar", arbetstagarna går framåt i sin karriär och det viktigaste för Finland är att utveckla teknologiska innovationer. Det som dokumentären Work hard play hard åskådliggör är just den närmast absurda abstraktion - i språket, i miljöer, i förhållningssätt - som ett sådant glapp mellan företags verksamhet och arbetets bäring på omvärlden innebär.

En mycket tankeväckande, och estetiskt genomarbetad, dokumentär.