Arbete och balans

I HBL finns idag en artikel där arbetslivsforskare talar om vikten av att ha fritidsintressen. Arbetsgivaren uppskattar nämligen anställda som har livet i balans, som inte är arbetsnarkomaner utan som ägnar sig åt något annat än arbete. Det låter ju ganska bra, kan man tycka. Det är väl positivt om arbetsgivare i rekryteringssammanhang letar efter folk som inte arbetar ihjäl sig. Och visst, det här ÄR positivt, om det nu stämmer. Men jag noterar hur tonen i artikeln skiftar. Från att betona hälsa och välmående hos arbetstagaren blir den anställdas hela liv en resurs för arbetet. Att sporta blir närmast ett krav, och det gäller att ha ett fritidsintresse som i arbetsgivarens ögon borgar för en effektiv och mångsidig anställd. På det här sättet konverterar forskarna alla fritidsintressen till "färdigheter". Tre saker:

• - Idén om balans ser sund ut, men jag anser samtidigt att det är en väldigt problematisk idé som förs fram på ett sätt som förstärker arbetets roll. I den här artikeln blir det exempelvis viktigt att säga att fritidsintresset inte ska ta för stor plats. Det ska med andra ord behållas som en för arbetet användbar resurs eller komponent eller motvikt, men det ska inte inverka negativt på arbetskapaciteten eller -villigheten. Det är alltså i någon mån självklart att det är jobbet som är det viktigaste, fritidsintresset är ett slags stödfunktion. Med andra ord: livet förvandlas till moduler och det gäller att fylla modulerna smart och inte trassla till det hela. Det som är skrämmande är att också det här med balans och harmoni förvandlas till ett slags prestation som, enligt forskaren i artikeln, arbetsgivaren bedömer. Det gäller alltså att fixa sig till ett harmoniskt intryck, att se ut som en person som är intresserad av många saker. (Samtidigt, som jag sa, helt tokig är ju idén inte, jag förstår varför den är frestande.)
• - Jag är lite förvånad över att artikeln och forskarna så okritiskt går med på en instrumentalisering av mänskliga förmågor. "Empati och omsorg är kompetenser som behövs i framtidens arbetsliv, säger Ekelöf." För mig låter det ganska fruktansvärt att se omsorg som en "kompetens", på samma sätt som det verkar ganska hemskt att betrakta saker man gör utanför jobbet som ett slags förädlingsverksamhet där det som förädlas är mänskliga förmågor som samarbete eller initiativtagande.
• - Hur ser de här arbetslivsforskarna på sin egen roll? Bevakar de "trender" eller skulle de själva gå med på att de är delaktiga i att förstärka en viss rådande förståelse av arbetslivet?  (Nu menar jag forskarna i just den här artikeln, det finns naturligtvis mängder av kritisk arbetslivsforskning, men jag känner igen retoriken här, att måla upp vad som blir alltmer viktigt i arbetslivet och hur man som arbetssökande och anställda ska hänga med.)

För övrigt blir jag smått rabiat av idén att arbetstagare ska sporta för att utveckla en sådan uthållighet som det nya arbetslivet kräver. Jag-vill-inte-vara-med-jag-tänker-inte-vara-med.