John Williams - Stoner

Just nu upplever jag ett behov av skönlitteratur som på något sätt är mera trängande än vanligt. Kanske det har att göra med att jag tragglar mitt avhandlingsmanuskript och drabbas av något som närmast påminner om vämjelse: taffligt skriven engelska och fem miljoner satser som börjar med klumpfotade "however,". Det känns viktigt att ägna en del av dagen åt ett mera levande språk.

Stoner av John Williams, en roman från 1965, är antagligen perfekt läsning. En stillsam bok om en man som hankar sig fram i den akademiska världen. På senare år har det varit ett visst hallå om den här skriften (en svensk översättning kom just ut). Jag måste bekänna att jag hade extremt lätt att komma in i boken: den var medryckande i all sin vardagliga melankoli. Williams beskriver hur livet går vidare och hur människor hanterar besvikelser.

Huvudpersonen Stoner är lantbrukarsonen som bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att undervisa i litteratur. Hans äktenskap är mestadels olyckligt och på universitetet motarbetas han av en mäktig nemesis på institutionen. Stoners engagemang för litteraturen går upp och ner. Undervisningen växlar mellan att gå på rutin och att vara det som kallar honom tillbaka till det som han ser som viktigt i sitt liv. Williams är bra på att beskriva en akademikers vardagsslit. Huvudpersonen är inget geni, det akademiska är helt och hållet oglamoröst. Stoner är ganska grå, ganska vanlig och Williams lyckas beskriva det akademiska livet på ett rikt sätt: han riktar blicken mot det patetiska, ja till och med infantila, men hans skildring rymmer också ömsinta beskrivningar av undervisning och vardagsjobb. Williams syn på universitetet tycks mest vara att akademien utgör ett eget litet sammanhang, på gott och ont avskild från den övriga världen. Författarens skildring av denna inneslutenhet är såpass rik att det känns orättvist - även om jag ibland lockas - att beskriva boken som inskränkt borgerlig. Gränsen mellan fristad och eskapism är nämligen inte särskilt tydlig.

Samtidigt är jag kluven inför den här boken. Williams visar fint hur vardagen inte egentligen är grådaskig, utan att det är massor som händer i det till synes opåfallande livet. Han beskriver lyhört hur huvudpersonen pendlar mellan uppgivenhet och något slags stillsam glädje. Fördagsamhet är kanske Stoners mest utmärkande egenskap (även om det också sker brott mot detta tålamod) och det som jag kanske tyckte mest om i boken är hur läsaren ställs inför en karaktär som i ena stunden verkar feg och mjäkig för att i nästa stund framstå som en mästare på att skapa egna andningshål, en mästare på att leva vidare utan bitterhet. Däremot är Williams inte alltid lika lyhörd i sitt porträtt av de personer som motarbetar Stoner. Här finns frun Edith vars motvilja först är känsligt beskriven men som småningom nästan börjar påminna om en dåligt tecknad figur hos Strindberg (och jag klagar för här saknas annars Strindbergska drag).

Det är något som stör mig med bokens perspektiv. Stoner blir ett slags stoisk hjälte. I början av romanen presenteras en inte särskilt sympatisk figur: blyg, lite bortkommen. Men så småningom börjar jag se världen genom Stoners ögon. Det här är i och för sig en styrka hos boken eftersom den är så pass litterärt utvecklad att den lyckas frammana och fördjupa ett perspektiv på livet - ett ställsvis kusligt undfallande perspektiv - och att detta perspektiv böljer fram och tillbaka, förändras. Risken är hur som helst att perspektivet idealiseras. Livet består av en rad besvikelser, det viktigaste är att bita ihop och att acceptera det hela för vad det är: inte särskilt mycket. Glädje i det lilla - finn dig i det, kräv inte för mycket.

Boken dras också med stråk av både gubbsjuka och homofobi. Stoners tillvaro livas upp av en romans med en doktorand. Även om den här historien kanske inte är så könsstereotyp som man kan befara (det kunde ha varit värre) ödar Williams en hel del meningar på att mejsla ut den fagra kvinnans smala lemmar (de kroppsliga detaljer författaren i övrigt tycker mest om att fördjupa sig i är mörka ringar under ögonen). Om Stoners nemesis, Lomax, antyds en homosexuell relation, och det finns en hel del passager där karaktärens tvivelaktighet förs fram genom att peka på en bristande manlighet. Och herregud, de värsta styggisarna i romanen är alla, för att använda det ord som ligger romanen nära, krymplingar - låg nivå så det förslår. Det manlighetsideal som ibland tittar fram är den tysta, hårt arbetande, flitige mannen som lever ett undanskymt liv, mannen som har ett rikt inre liv.

Ibland går Williams in i att börja generalisera om livets kärna, det lyckliga livet utifrån denna bild av mannen som i världens ögon är misslyckad, men som är både anständig och värdig. De här passagerna är de sämsta i romanen - här blir författaren (för det tycks vara just författaren som vill prångla på läsarens sitt ärende) riktigt tröttsamt. Men det rör sig om ganska få ställen.

Men som sagt: jag fann mig fastklistrad i boken. Språket är briljant nedtonat och trots att det finns saker som irriterar mig har jag svårt att värja mig för sådana här depressiva böcker som tar sig an stora frågor på ett anspråkslöst sätt. I SvD recenserades boken för övrigt med en uppfriskande grinighet.