"Påverka innehållet"

I en liten artikel på YLE uttalar sig ett par fackmänniskor om pensioneringar. Den konsensus som finns i politiken är att pensionsåldern ska höjas. En forskare säger så här:

Enligt Lehto är de äldre arbetstagarna inte så mycket ute efter att lätta på arbetsbördan i sig, utan de vill ha utvecklingsmöjligheter och kunna påverka jobbinnehållet. Också flexibla arbetstider är viktiga.

Kanske är det jag som är dum i huvudet, eller har läst för många prilliga böcker, men jag förstår inte helt innebörden i det till synes självklart positiva "man vill kunna påverka jobbinnehållet". Eller kanske så här: det slår mig att när man pratar om det här, så är det som ett inre psykologiskt behov hos arbetstagare. Om man uppfyller behovet orkar folk i bästa fall jobba längre. Mera sällan hör man en diskussion om vad det över huvudet taget betyder att "påverka jobbinnehållet" om man är, säg, läkare, lärare, busschaufför, barnträdgårdslärare, fabriksarbetare, trädgårdsmästare, städare, elektriker, byråkrat, serveringspersonal, gymcoach, banktjänsteman, kassör, präst. Det som sticker i ögat är den gemytliga tonen som lätt blir ett slags klisché. Jomenvisst är det så! Och vad innebär det i de konkreta fallen? Vilka situationer uppstår där folk kan tänka sig vilja kunna påverka jobbets innehåll? (Kanske det finns en risk att betona innehållet fel här, så att man tänker att det viktigaste för en arbetstagare är att den i någon mån själv kan välja vilka arbetsuppgifter den tar sig an. Ett slags formaliserad förståelse av innehåll som lätt går att förena med flexibilitet som ideal.)

En tänkare som influerat mig mycket är Simone Weil. På trettiotalet skrev hon en dagbok om sina upplevelser av fabriksarbete, som senare publicerades. Någon kan tycka att den verklighet Weil konfronterades med är långt ifrån dagens "flexibla" arbetplatser. Det är jag inte så säker på. Men hur som helst. Weil skriver också om behovet att kunna påverka. Men när hon beskriver detta som ett behov är det samtidigt ett rop på drastisk förändring i arbetslivet. Behovet säger något om samhället som arbetet är förankrat i. Men i retoriken som nu finns kring att "orka i arbetslivet" handlar det snarare ofta om att på något sätt få folk nöjda, högpresterande. Det som fattas i den här allmänt hållna mysretoriken är kanske helt konkreta och brännande samtal om vad det faktiskt betyder om och när människor känner sig maktlösa på sina jobb - vad det betyder för läraren, städerskan, försäljaren, dagispersonalen, serveringspersonalen, fpa-tjänstemannen osv. En annan sak är att jag tror det finns nåt förvirrat i att man tänker att det kunde finnas något sånt som ett helt allmänt behov att "ha inflytande", det är nästan lika konstigt som att tänka att det finns en allmän vilja till makt.

(Jag har förbryllats av det här också på akademiskt håll. I sin bok om karaktärens krackelering skriver Richard Sennett om en allmän känsla av förlorad kontroll. Men när jag läser boken begriper jag inte riktigt vad Sennett har för ärende: vilket slags livsviktig form av kontroll är det som enligt honom gått förlorad?)