Att gå med

Min handläggare (heter det så?) på arbetskraftsbyrån tycker att jag ska besöka en jobbsökarkonsult. Jag är mjäkig: okej då. Stiger upp i ottan och traskar mot hamnen. Det är en sån där omöjligt varm höstdag. Jag slår mig ner en stund på en kladdig bänk och gonar mig i solen. Vid arbetskraftsbyrån är det redan kö utanför huset. Dåsig och lite orolig stämning. Jag har fått rådet att gå till det "lilla grå båset" och det är just vad jag gör. Skakar hand med en människa och får frågan om jag söker jobb. Blir orolig och misstänksam (är frågan ett test?) och börjar humma och muttra å-ena-sidan-å-andra-sidan. Jag skriver på avhandling och behöver inte sysselsättas/för att få pängar måste jag "söka jobb". Att jag är här känns som en del av nåt slags performance, alla gör sitt och det ska se rätt ut. Inser att jag varit överdrivet paranoid och vet inte varifrån det kommer. Farbrorn tycker situationen är löjlig och det tycker jag med. Han uppmanar mig att plugga in mig i Linkedin och jag lyssnar pliktskyldigt och han visar bild på nån som ser ut som Alex Stubb och jag tittar pliktskyldigt och grusögt för gud i himlen det är tidigt på morgonen. Ajö då. Sen väntar solskenet, munk på saluhallen och en himla trevlig höstpromenad till - öh - jobbet där jag är så trött att jag tar en lur i min kontorsstol och där jag av mitt lunchsällskap lär mig att Descartes' huvud kom på villovägar i Sverige. // Trots känslan av performance, trots det andra - en ganska enorm tacksamhet att det går att som en i praktiken (oftast tillfälligt) nödlösning) vara arbetslös och skriva på avhandling. Det har gjorts lättare. Det är mycket bra, faktiskt, att det är så.