Joseph Conrad - Nostromo

Har kämpat så inihelvete med Joseph Conrads Nostromo (1904). Det tar länge-länge innan boken överhuvudtaget börjar öppna sig för mig. Inledningsvis finner jag den otroligt svårläst och jag har svårt att sätta fingret på varför jag upplever den så. Språket är inte jättesvårt, och ramen för berättandet är någorlunda tydlig. Så småningom inser jag hur briljant Conrads grepp är. Han berättar om ett samhälle som slits sönder av drastiska förändringar och moderniseringsprocesser men han gör detta genom att nästan helt och hållet låta bli att skildra dramatik eller händelseförlopp. Det är som om berättaren slängt en näve Valium i gapet innan hen tar itu med att nysta. För ja - nystande är vad det rör sig om, och på ett sätt som är både knepigt och intressant. Charles Gould driver en gruva i ett fiktivt sydamerikanskt land. Han har växt upp i detta samhälle, men betraktas ändå som en utomstående, en utlänning. En mängd revolutioner skakar om landet. Gould, som tagit över gruvnäringen, vill förvissa sig om stabilitet och gynnsamma omständigheter genom att ekonomiskt stöda en viss politisk falang. Från början framstår han som idealisten som av pur entusiasm för gruvindustrin kavlar upp ärmarna. Bilden mörknar. Han förvandlas till en maktfaktor, en förtegen strateg. Goulds fru har en filantropisk ådra och hon verkar uppriktigt bekymrad över vad gruvnäringen gör med samhället. Men hon gör det hon måste, hon står vid sin mans sida. En stor del av romanen förläggs till paret Goulds residens där olika röster surrar. Berättandet är otroligt makligt, till och med i krislägen är det ett slags sömngångaraktig blick som sveper över den härjade staden. Det är via dessa röster läsaren efter bästa förmåga bildar sig en uppfattning om vad det är för ett slags värld romanen gestaltar. Samtidigt som det inte finns nån egentlig linjär berättelse myllrar romanen av händelser, rykten och personer. Särskilt utmanande är det att begripa sig på tidsperspektivet. Tiden liksom hoppar utan att man som läsare är riktigt medveten om hur, och vilka hopp som gjorts.

Jag associerar till Melvilles Billy Budd, en kortroman där det är enormt svårt att veta vad det är för slags förlopp som överhuvudtaget utspelar sig och hur berättelsen ska läsas (vem är Billy Budd?). Nostromo är kanske inte riktigt lika svårgripbar. Så småningom tydliggörs perspektiven. Vi får följa med två av romanens centrala karaktärer, den oöverträffliga fixaren Nostromo och journalisten Decoud på en seglats där målet är att föra ett parti silver i säkerhet: man är rädd att silvret ska stjälas av revolutionärer. Det är tänkt att silvret ska säljas på marknaden. Nostromo betraktas allmänt som en typ man kan lita på. Den osvikliga hjälten, knegaren. Conrad skildrar ett slags ressentiment som den här rollen, den hjältemodiga knegaren, skapar, och vad detta ressentiment kan leda till - mörka grejer. Decoud är den cyniska journalisten som drivs av sin kärlek till Antonia, som är politiskt aktiv. Eller vänta nu, jag blir osäker: här finns politiska intressen och drivkrafter, men de olika personernas anknytning ställs hela tiden i fråga. 

Här byter romanen skepnad, så att ett skeende gestaltas mera direkt, även om romanens sällsamma känsla av stillestånd bibehålls, mitt i det dramatiska. Det som särskilt slår mig med Nostromo är hur den bearbetar en komplex bild - av en tid, ett geografiskt område, men också vissa personer - genom att stycka upp och fragmentera. Det här gör att jag som läsare ständigt stannar upp och frågar mig själv: vafalls, hur var det nu riktigt? Jag tror det finns en bra poäng som görs genom den här fragmenteringen. Conrad får läsaren att ifrågasätta övergripande berättelser om stabilitet, företagande och heroism genom att trava bild på bild och skapa friktion mellan sätt att beskriva.

Nostromo är ännu en roman som jag först vill slänga i väggen, som gör mig riktigt frustrerad, men som jag efter ett träget fananammaläsande hittar nåt slags inkörsport till. Litteratur som trilskas och strular - bra. Dessutom: en roman som har en hel del att säga om bilder av relationen mellan företag och samhälle. CSR-diskurs i sekelskiftets Sydamerika: den amerikasponsrade gruvan legitimeras genom hänvisningar till sysselsättning och de sjukhus och skolor som ledningen smäller upp. Win-win för alla, är det tänkt. Conrad visar att verkligheten är lite annorlunda.