Diskuterade arbete och feminism i ett par sammanhang. Det som slår en, hårt, i den diskussionen är ett ständigt å ena sidan/å andra sidan som går igen i nästan alla vettiga diskussioner om arbete. Det jag märkte i diskussionerna jag deltog i var en oro där frågor om löner, arbetsvillkor togs upp, men för att sedan återkomma till att det här ändå sker i ett system som måste kritiseras. Den här uppdelningen hemsöks jag själv av:
- Visst är det nödvändigt/bra med reformer. Jämställd föräldraledighet, jämställt hushållsarbete, motverka dåliga arbetsvillkor i kvinnodominerade branscher, slut på sexismlöner, uppgörelse med uppfuckade prestationskrav på kvinnor, synliggöra & stoppa utnyttjande av migrantkvinnors arbete etc, etc. Det här är saker vi står inför nu, alltihopa måste tas itu med. Det handlar om människors liv. Jämställdhet på arbetsmarknaden innebär kamp både på arbetsplatsen och en kamp som handlar om arbetets relation till annat - familjeliv, städer, migrationspolitik.
och
- Men könade aspekter av arbetslivet är ingrodda i ett system som ruttnar. Ett system där själva livet alltid är sekundärt och underställt kravet att sälja sin arbetskraft. Ett system som snurrar kring en abstraktion som måste upprätthållas genom ständigt expansion men där allt ändå inte kan expanderas som lönearbete, utan tillhör en ram av förutsättningar. Det som upprätthåller värde - obetalda sysslor av olika slag, vård - är kapitalismens, det varuproducerande systemets, förutsättning. Där finns ingenting positivt i sig att "erkänna" eller "uppvärdera". Samhället och vi alla klyvs i vad som kan utföras som arbete och vad som inte kan utföras som arbete. I arbetssamhället finns det alltid något som är underlägset. (Fastän det underlägsna - känslor, vård, fantasi) på ett desperat sätt tillfälligt kan nförlivas i en kapitalistisk process.
De här sakerna rör sig på olika plan, men de står ändå i relation till varandra i och med att det handlar om att förstå - kort sagt - partiarkatet. Det är inte det att det första är konkret och det andra är abstrakt, eller att det första rör sig på ett detaljplan medan det andra rör sig på en övergripande nivå ('the big picture').
Det som lite har med det här att göra är en Youtubevideo från ett feministiskt symposium jag kollade på häromdagen. Tre panelister snackade om arbetslivet. En pratade om ojämställda löner och kvinnors dubbelarbete. En annan talade om global kapitalism, klass och låglönebranscher. En tredje talade om lönearbetet som form. Det blev rätt snabbt dålig stämning. Den tredje fick rollen som teoretikern som flummar iväg till det allmänna och ointagliga. Den första fick rollen som den som pratar konkret och som löser problem, tar ansvar. Den andra fick rollen som en som ser de globala sammanhanget och som snackar om stora saker utan att det blir grumligt och ohanterligt. Det intressanta var den ilska som vändes mot den tredje från den första talaren - att här kommer du fans teoretiker, och babblar om kön & arbete, men som dribblar bort de riktiga frågorna som faller ur synfältet, och istället kommer du här med omöjliga utopier som ingen människa kan tro på och som inte hjälper ett dyft för att förstå varför kvinnor får sämre betalt än män eller varför yrken kvinnor är verksamma i inte värderas. Kort sagt - den tredje talaren, med sitt milda sätt, framstod plötsligt som en mansplainer med anspråk på att berätta för tjejer om "hur det egentligen är".
Det jag vill säga med de här virriga digitala inristningarna är hur tydligt jag både i Youtubevideon och i samtalen jag hade härförleden upplevde det svåra i att på ett konstruktivt ickemumligt sätt kritisera jämställdhetspolitiken, en trots allt ganska förhärskande och på många sätt BRA idé om vad feminismen är : feminism som synliggörande av maktstrukturer.
No comments:
Post a Comment