Sönder.

Den vars fingrar slemmar över tangenterna här har förvandlats till en ilsken boll av svett/tråkighet/slö panik och vad är då mera passande än att läsa en bok om trött och melankolisk ungdom? Det rör sig om Henry Parlands Sönder, något slags finlandssvensk kultklassiker, om jag fattat saken rätt. Boken är modärn så det förslår och paralleller till Proust finns både här och där. Boken skrevs kring 1930 och det bästa med den utgåva jag läser är att ursprungstextens knepiga meningsbyggnad, finlandismer och andra konstigheter har bibehållits - där tidigare utgåvor på olika sätt tillrättalagt och normaliserat texten. Språket är oregerligt slirigt (talspråk blandas med tungrodda satser, funkar såklart) och manar fram en febrig, kringirrande stämning. Huvudpersonen är en rejält osympatisk typ som genom fotografier försöker minnas sin tidigare flickvän Ami, en person huvudpersonen oförklarligt känt sig dragen till, samtidigt som han hela tiden föraktar henne. Mest verkar han kär i det nöje/förtvivlan han själv har i att leka med sina egna känslor och reaktioner. Liksom hos Proust alltså en övning i att minnas och att genom minnen konstruera en bild. Perspektivet är obehagligt och det bästa - ja här har vi Marcel igen - är att berättaren inte är det minsta förtroendeingivande. Det är tvivelaktigt hela vägen, och romanens behållning, vid sidan av beskrivningar av krapula och livströtta Helsingforskids på tjugotalet, är hur svårfångade de känslor romanen kretsar kring är. Ett tema i romanen är just det oavslutade - huvudpersonens längtan efter någon form av försoning genom klarhet tycks dömd från början. Trots att romanen förblev ofullbordad är den allt vad roman ska vara: ett satans hål av rådd och egenheter. Läs och svettas.