antipoesi

Ibland (inte särskilt ofta) läser jag poesi. Jag önskar att jag hade en högre toleransgräns, större tålamod, ihärdighet. Alltså: ofta blir jag så himla irriterad av att läsa en viss sorts dikter att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, behöver andas lite på balkongen och speja ut i natten nån minut för att få lite drag i skallen. Framförallt är det sån där känslig poesi, stillsam emellanåt men för det mesta alldeles outhärdligt pratkvarnig; dikter som griper efter allt, allt, allt: naturen, dödligheten, livet, språket, mellanmänskligheten, samtiden. Och BILDERNA. Bilder hela tiden oavbrutet ständigt sida upp/ner. Bild staplad på bild tills jag som läsare storknar och blir matt och helt prillig av att jag förväntas beundra och liksom lite andäktigt vrida och vända på de där snillrika formuleringarna som spretar än hit, än dit. Kanske är det mest hur dikterna byggs upp som stör mig. En strid ström av stillsamma bilder med korta rader och knapphändiga formuleringar (naturens skiftningar=själens landskap), sen en anstormning av dråpliga och yviga bilder (men utan att bli vulgär förstås). Från allvarligt till lite lustigtlurigt och sen tillbaks till det trygga poetiska allvaret igen. Och sen en skopa illa dold indignation där poeten ondgör sig över modärnitetens tomhet och alltings förflackning. Ursäkta utbrottet, men jag har problem med poesi som väldigt långt bygger på ett slags inre sökande centrerat kring "sinnrika" bilder som ska sammanfatta de Stora livsfrågorna och helst allt på en och samma gång. Ää, nu fuldissar jag saker i allmänhet, det är inte bra. Egentligen gillar jag ju poesi.