Jag lyssnar på Lonnie Holleys Just before Music och JÄVLAR det är bra, skumt, rörande. Holley sjunger/mässar medvetandeströmmar ackompanjerad av olika synthar. Det är något helt annat i sin egen ficka i universum (okej det är kanske knepigt att betona en artist som solitär - en mängd problem egentligen, exotisering och annat) men man kan tänka på lindmanska favoriter som suicide, gil scott-heron och arthur russell (och av nån konstig orsak tänker jag på nusrat fateh ali khan också, kanske är det repetitionen). Och med tanke på texternas strömmar (här känns de väldigt inspirerade) skänker jag en tanke åt laurie anderson också. Alltså, jag har ingen aning om vart det bär, eller var det kommer ifrån, men människan lyckas croona så att hjärtat pirrar om allt från digitalisering (!), kristider till ja, hur det är ställt med oss människor. Texten slingrar och bryts upp och det finns varken rim eller reson - och det gillar jag. Holleys röst tänjs åt olika håll och kanske är det just intonationen som berör mig, hur orden ramlar fram, hur nya nyanser av till synes banala saker dyker upp. Monotont, drömskt och påtagligt, så skulle jag beskriva. Genrer är det svårt att prata om här, kanske blues, soul eller ja, svårt att säga, rymdgospel vill jag här prova ut som begrepp. Jag blir ivrig; det är sån där musik som helt och håller transformerar rummet jag sitter i, allting blir lite annorlunda. Lonnie Holley är 62 år gammal, han kommer från Alabama och är tidigare känd som konstnär. Lyssna på det här, snälla ni.
No comments:
Post a Comment