The Ambassadors

Jag läser, som sagt, Henry James' The Ambassadors. Eftersom jag långsamläser tar det ett himla tag att komma igenom den. Eftersom det är yuletider hinner jag läsa mer än vanligt. Nu förhåller det sig emellertid så att jag inte är världens lämpligaste publik för psykologisk realism: min människokännedom ... är vad den är. Följaktligen framstår James' karaktärer som ett slags utomjordingar som bor på en främmande galax och det är min struliga uppgift som läsare att komma till klarhet gällande den livsform som beskrivs (kanske är det därför jag sugs in i denna överklasskildring?). Detta är nämligen en livsform i vilken den som blir ivrig eller överraskad utropar: "oh, oh, oh!" eller "Ah, ah, ah!" James är som bekant känd för sitt uttrycksfulla språk.

Romanens huvudkaraktär är en medelålders amerikan som lullar runt på Paris' gator (och i rika människors salonger sitter han i något hörn och stirrar på folk): han introspekterar, funderar och konverserar med damer som på bokens sidor beskrivs med epitet som 'wonderful' och 'brilliant' och 'immense' - och så detta ständiga 'beautiful'. Alla damer är himla speciella men inledningsvis försöker huvudpersonen Strether behålla sitt behärskade lugn och för allt i världen presentera sig själv som en typ som kan verka intressant i sällskapslivet. Uppgiften han tror sig stå inför är att släpa hem fästmöns son som tydligen är inblandad i en hemskt komplicerad kärlekshistoria som står mellan honom och Karriären hemmavid. I romanens inledning diskuteras det lite om vad denna karriär går ut på och intressant nog är det viktigt för Strether att arten av släktens affärer inte avslöjas. Så här undviker han att svara på frågan om vad denna business går ut på:

"It's a little thing they make—make better, it appears, than other people can, or than other people, at any rate, do," says Strether. When prompted to explain further, he again equivocates, describing the business as "a manufacture that, if it's only properly looked after, may well be on the way to become a monopoly."

Hemlighetsmakeri är också romanens allmänna tema. Amerikanen tror sig ha en lätt uppgift men han ställs inför dessa emlighetsfulla utlänningar som är immensely charmiga och ungefär på varje sida drabbas Strether av något slags epifani där han tycker sig förstå allt, allt, allt. James leker en hel del med amerikanen som rådvill - och ibland, som i fallet med Strethers Karl Pilkington-liknande kompis, hemlängtande och gnällig - i detta mystiska Europa (men jag vet inte riktigt var självironin börjar och James egna stereotyper tar vid). Så det är det här med sanning. Strether finner sig mitt inne i något slags projekt där Avslöjandet står i centrum men ju längre man läser desto mera oklart blir det vad detta stora Avslöjande - som från början ter sig som ett rent praktiskt medel för att släpa hem odågan junior till amerikat - alls handlar om och vad som förväntas av denna olycksaliga Strether. Denne är en figur som slits mellan pragmatism och ständigt funderande, vill ha klara besked och inga konstigheter men alla han pratar med sätter myror i skallen på honom så att det blir jävligt oklart vad det är för ett slags uppdrag han är skickad att utföra. Han försöker slänga ut menande insinuationer (alla romaner svänger sig med insinuationer hela tiden, oupphörligen) och krokar som interlokutörerna förväntas nappa på: is the relation 'virtuous', 'good', 'innocent', 'disinterested'. Men utlänningarna, de fortsätter att tala i gåtor och hemligheterna staplas på varandra och vår stackars huvudkaraktär bländas av alla dessa perfectly civil men kluriga utlänningar.

- - - Perfekt eskapistisk julläsning om sanningssökande med fnurror på tråden, amerikanska grubblerier och fem tusen olika sätt man kan använda begreppet 'wonderful' och 'charming'. God jul!