åbo & årets slut

jag kommer hem efter en lugn jul på öarna. en tråkig tur med kreis där jag försökte läsa de sista sidorna i henry james' the ambassadors (en bok som rubbar några av mina fördomar om h james) under blåttröttgult neonljus väcker lusten att ge sig ut på barrunda med s. det finns inget bättre än improviserade och snabbt påkomna turer kring stans etablissemang, såna där kvällar där det är helt öppet hur kvällen kommer att utvecklas, om man är ute en timme eller tio. det regnar och jag kommer direkt från båtjäveln med mitt gepäck. vi sitter en stund på linnan pubi där det spelas finsk trollmetall och eino grön. ett par sitter i ett hörn och pratar förtroligt. som alltid beundrar jag de osmakliga interiörerna som gör att jag gillar det här stället. vi går till hannikaisen olutravintola (namnet!) där bartendern just håller på att baxa ut en av sina kunder in i en taxi. på med jackan nu manar hen som en tålmodig dagispedagog och tar den överförfriskade under armen. vi sitter där en timma i en ganska avfolkad sleazekrog (jag uppskattar) och hinner höra samma hemska bit av j karjalainen tre gånger. det regnar fanimig ännu när vi rullar ut därifrån och vi navigerar mot stamstället daily news. vi är inte där ofta men när vi väl är det hittar vi alltid till vårt egna hörn bakom några datorer, två bastanta rör och några trasiga pallar. en trygg zon, som gjord för bra samtal. en gubbe fyller i nåt slags tipskupong och vi pratar vårt över två blaskiga. det regnar när vi går ut, den ena petar den andra i ögat med sitt paraply för nte gången och det är alldeles för tidigt för att gå hem. för att liva upp tillvaron och inte traska fram i gamla spår äventyrar vi oss in i något slags rockbar. jag är inte imponerad riktigt, men det går an. musiken är lite för hög för att man ska orka prata ledigt och klientelet är ganska homogent, unga. men det är för tidigt att gå hem och dessutom kurrar det i magen. vi hinner ännu äta en vegerulle på gringo och där är allt som vanligt. ölen är billig, man sitter obekvämt på sin höga stol och småtrivs och i någon veva spelas det wu tang clan. alltid när det där ögonblicket infaller när wu tang gungar igång med sina gangsterskrönor känner jag mig extra nöjd över att bo i den här stan som om jag fattat rätt har lika många barer per capita som dublin eller hur det nu var. är det nåt som länder åbo till heders är det just detta lilla kuriosum. en sån här kontemplativ runda gör det lättare att starta 2014. gott nytt år!