jobb som jobb

Jag kollar på Aktuellt från SVT. I ett reportage berättas väldigt utdraget om att den svenska armén ser sig tvungen till att anställa folk på deltid. Armén måste bemannas när den allmänna värnplikten avskaffats. Men det gäller att "rekrytera" folk. Journalisten från Aktuellt beger sig ut i skogen för att intervjua yrkesmilitärer. En yrkesmilitär krälar på marken in i en buske och förklarar att "det är lite bökigt". En säger att han trivs bra både som mäklare och i det militära. Militärerna myser i höstmörkret under en presenning och en lövhög. Kameralamporna riktas mot de grönmålade ansiktena. Militärerna beskriver tålmodigt vad arbetsgivaren tycker om det andra, militära deltidsjobbet och en pratar om "poolen" av yrkesmilitärer. Med bössorna i handen berättar de sakligt om sina övriga jobb, läkare och murare och politisk sekreterare. Regnet droppar från presenningen och en annan armémänniska med affärsmässig framtoning pratar business: konkurrenskraftiga löner ska ju upprätthållas så att folk lockas till denna bana och man har verkligen tänkt på det här med "attraktiva villkor" och "kvalitativ verksamhet".

- - - Alltså kanske är det min pacifism som talar här, men jag tyckte på det stora hela att det där reportaget var lite absurt, något med myskrälandet, pengapratandet och samtidigt - att förbereda sig för en krigssituation som ett yrke. Man pratade om militärbanan som vilket jobb som helst, lönearbete, och samtidigt framställdes yrkessoldatens tillvaro lite som ett trivsamt scoutläger (jag har aldrig varit på scoutläger), ett jobb man på olika sätt kan känna sig hemma i. Det pratas om "annorlunda miljö" och naturupplevelser, "sen är det viktigt att Sverige har ett bra försvar". I den där förmannens retorik kopplas jobbet på ett slående sätt bort från sina syften och blir något helt i allmänhet ("konkurrenskraftiga löner"). Som liksom att det är helt självklart vad det betyder att locka folk till armén som "bransch" där det finns "efterfrågan" på folk som är beredda att jobba deltid. Samtidigt är det folk i reportaget som pratar om att jobbet i sig är värdefullt och att pengarna inte är det viktigaste; de verkar trivas med vad de håller på med, att vara ute i skogen osv. Något med den där dubbelheten, och vad den betyder i det här specifika fallet.

Men kanske pratar jag nonsens nu? Jag har ingen bestämd åsikt om något här, bara i vanlig o-ordning en sorts vag förundran över hur man pratar om saker och det som var slående var att reportaget skildrade ett slags vardaglighet i något jag alls har svårt att föreställa mig som vardag (och det finns en hel del jobb jag känner liknande inför, av olika anledningar) - vilket naturligtvis säger en hel del om mig.