Janet Frame: En ängel vid mitt bord

Janet Frame är en himla bra författare. Jag läser en samlingsvolym bestående av hennes tre självbiografiska böcker som på svenska går under namnet En ängel vid mitt bord. Böckerna skrevs under åttiotalet. Under hösten har jag långsamläst den här dunderklumpen till bok och har befunnit mig lika mycket i Nya Zeeland som i Åbo - boken blir ett slags låtsaskompis. Frame skriver om smärtsamma saker på ett uppriktigt sätt med en absolut frånvaro av sentimentalitet och ett beundransvärt ointresse för att gå in i sånt som är hemskt för att just gräva i det hemska. Precis som i den enda roman av Frame jag läst, Mot ännu en sommar (stor rekommendation!) är det fantasin som ofta står i centrum. Fantasi framställs som ett slags inåtvändande som kan vara både en frestelse och en tillflykt, men också ett sätt att gestalta världen, att få något att träda fram. Den här självbiografin handlar följaktligen lika mycket om hur Frame betraktar världen, hur hon tänker och känner, som det man kunde kalla "yttre skeenden" (vilka ofta kan behandlas med en slående kortfattadhet). Boken kretsar långt kring skrivandet, viljan att bli en författare, men det sätt som Frame beskriver sin skrivarbana ligger långt, långt borta från de vanliga berättelserna om skrivandet som en en spikrak väg mot det egna andliga rummet (ni vet såna där berättare om författaren-som-underdog), även om skrivandet har en viktig roll här, men Frame skriver också ödmjukt om tvivel och osäkerhet inför det här med författarskap: är jag en författare? Jag har försökt klargöra för mig själv varför jag gillar boken så mycket. Kanske är det för att Frame på ett sätt jag sällan stött på lystrar till hur folk talar, små vardagsuttryck, sånt som folk upprepar och hamrar in sådär i förbifarten - hur fraser är sprängfyllda av betydelse trots och på grund av sin ytligt sett förbiglidande alldaglighet. Ett exempel på detta är när Janet kommer tillbaka till sitt föräldrahem efter åratal av vistelser på mentalsjukhus (där hon feldiagnostiseras). Föräldrarna tassar ängsligt omkring och försöker bete sig som att allt är som vanligt. Till andra säger de så där lättsamt: "det är så roligt att ha Janet hemma igen!" Det är just sånt som Frame lyckas fånga, och hon gör det utan stora gester (det är kanske inget man tror om man läser en kort baksidestext som fokuserar på dramatiska detaljer i Frames liv). På det stora hela är det nog just detta som kan sägas känneteckna de tre delarna av självbiografin: en lågmäld rättframhet som inte väjer för att beskriva livet som skört, men samtidigt robust i sin framåtriktadhet mitt i de praktiska bestyren. (En ängel vid mitt bord finns också som film, regisserad av Jane Campion. Jag såg den för en hel del år sen och minns att jag tyckte om den.)