Aten

Gruppresor är ett intressant socialt experiment. Baxa in ett gäng filosofer på ett flyg till Aten och ha dem att vandra runt på historiska platser och låt dem spendera aftnarna på barer runt i stan. Det uppstår genast en jargong. Vissa deltar kanske mer än andra, men jargongen är egentligen ingens. Det är ett slags samförstånd, socialitet (eller så ter det sig i mina öronögon) men också ett sätt att uppleva saker tillsammans. Så här reagerar jag: 1) jag deltar 2) jag lyssnar roat 3) jag väntar ut det och sen öppnas plötsligt samtal på helt andra villkor 4) jag blir trött i själen och går till hotellet och läser de senaste veckornas Ny tid. Jag trivs utmärkt i sammanhanget och gänget men det är också bra att gå på egen hand. Jag och min kompis bestämmer oss för att försöka jobba lite. Vi sätter oss på ett kafé i anarkiststadsdelen Exarchia (där finns bokhandlar, en massa olika kaféer och också ockuperade hus - ett bra ställe helt enkelt). Vi går dit två dagar i rad. Jag vänjer mig vid det grekiska, tjocka kaffet med dess speciella konsistens. Den säregna ro som infann sig där berodde kanske delvis på att samma 5 stycken av typ Miles Davis smoothaste repertoar spelades om och om igen, båda dagarna. Till slut blev jag galen på det, naturligtvis. Rent allmänt taget tycker jag inte riktigt att jag varit i en stad förrän jag just på motsvarande vis parkerat mig på ett kafé för en långsession. Inget speciellt händer alls, folk går förbi, man lyssnar på hur folk pratar utan att kanske förstå ett ord av vad de säger, man iakttar den specifika plats man sitter på. Jag gillar sånt där jag.

Jag har inte varit i Aten förut och allt med staden är omtumlande. Som synskadad tar det alltid ett rejält tag att vänja sig vid själva den fysiska strukturen för en stad. Det är både ett fanstyg och en bra sak i den mån det får mig att lägga märke till små, små detaljer som är ovidkommande för andra. Hur gatorna ser ut, hur trafiken fungerar, vad man måste se upp inför, hur gatans koreografi struktureras. Låt mig säga att de attiska gatorna håller en halvblind person aktiv, och intressant nog blev jag inte tjurig av det, utan det var helt enkelt som det var.

Det ekonomiska läget i Aten märks nog tydligt, men på väldigt olika sätt. Demonstrationer sker fortfarande, man strejkar på universitetet (en rörig historia som jag inte helt förstod - tjänster som skapats och tjänster som skärs bort och hur ingendera skett ändamålsenligt) och man ser folk som ber om pengar och de som gör det är inte alls någon enhetlig grupp. Men man fattar inte vidden av det under en veckas vistelse. Jag pratade med en filosof från Atens universitet som menade att hela stan har ändrats radikalt sedan krisen, att själva livet där har ändrats. Ett sånt perspektiv öppnas förstås inte när man som turist lever just turistens icke-vardag.

 Den här bilden sammanfattar ganska bra vad Atens trafik går ut på. Man måste se sig för - jävligt noga. Det går snabbt, är hektiskt, bullrigt och rörigt ibland. Man vänjer sig säkert.

 Anarchy is freedom!

modern konstskulptur?

 Fotografiet är suddigt men poängen är att jag vill ha de här gubbarnas jobb. Fotot är tagen uppe på en skithög kulle (dit jag mirakulöst nog krälat upp, vilket var bra) och gubbarna sålde förfriskningar. De tycktes vara kompisar. Snackade lågmält mellan vattenflaskorna, njöt av skuggan (det är fortfarande hett i Aten så här års), kollade menande på svettiga halvlevande personer (som jag) som dristat sig upp. 

 Fina byggställningar.

Den här frassen är jävligt förbannad på turister som rantar upp och ner för att kolla trasiga hus. Jag förstår henom.

Cheesy himmel/gråa hus.