Det har varit ett himla hallå om medelklassen här på sistone, i tidningarna, i
samhällskritiska kolumner. Jag har en lite blandad känsla. En bra poäng som ofta görs är att arbete på olika håll prekariseras och det gäller och drabbar också den s.k. medelklassen (läser Guy Standings bok
The Precariat just nu och han gör tror jag en sån poäng). Folk är jävligt rädda för att förlora allt och fler och fler hot tornar upp sig. En annan viktig poäng som förts fram är att det drivs en falsk politik som tänker sig veta vad "medelklassen" vill ha (mer i plånboken) och att det är dags att sätta den politiken under lupp.Speciellt bra är Fredrik Sonck som i
Ny tid skriver att det är dags att sluta flumma om kulturella privilegier och att det är dags att titta på klass i socio-ekonomisk bemärkelse. "I det perspektivet handlar klass om att ha kapital att falla tillbaka på
om man en dag skulle bli helt arbetsoförmögen och samhällets skyddsnät
inte erbjuder mer än existensminimum. Man måste alltså besitta någon
form av egendom, som till relativt låg risk ger avkastning, vare sig det
är räntor eller billigt boende i en obelånad lägenhet." Den slutsats jag själv drar av hans kolumn är att klassprat t.ex. i bemärkelsen "nu när medelklassen får det lite sämre kommer det att vara en politisk väckarklocka" inte riktigt fungerar. Det handlar om att blottlägga former av beroenden, av arbetsinkomst och välfärdsstaten. Här är det, tycker jag själv, ganska ointressant att sortera människor in i klasser som om det gäller en sociologisk exercis där man rotar i olika kategorier.
Därför blir jag förbryllad av ett sånt här uttalande (ur dagens
HBL):
För att ett modernt samhälle ska fungera behövs medelklassen. Här finns resurser och kreativitet och inte minst ett sammanhållande kitt i form av gemensamma värderingar, som både skapar framsteg och förhindrar att samhället faller isär. Därför är medelklassens överlevnad avgörande för varje demokratiskt land.
Jag undrar över det här med värderingar. Vad avses? Och finns det risker med att tänka att någon viss klass, t.ex. medelklassen, är "samhällsbärande"? Vad innebär en sån tanke? Varför är det lockande att tänka att en viss klass får samhället att hålla ihop? - - Och det här med kreativitet, kan man verkligen ta en sån tanke på allvar? Nja-e, det är mycket jag finner betänkligt här.
3 comments:
vad är medelklassen? den är arbetarklass som det går bra för. arbetarklass som har skött sig och som i belöning har fått ett ganska tryggt och materiellt priviligeriat liv (ur ett globalt perspektiv). medelklassen är kompromissen mellan klasskampen och kapitalismen, genom att erbjuda medelklass åt arbetarna råder man bot på de revolutionära elementen.
på samma gång finns det arbetare som är befriade från att oroa sig för sina basbehov och kan tänka ut nya sätt för kapitalet att göra profit, vilket de i sin tur belönas för.
jag såg inte helt poängen i soncks text. jag tror ganska få tänker att medelklass betyder att man inte behöver arbeta för att leva, de flesta förstår väl det just som en graderingen av ens inkomster, att de ligger mellan att ha det knapert och att vara förmögen.
medelklassen är som fenomen just arbetare som har bringats/lockats att inte tänka särskilt mycket om konflikten mellan kapitalet och arbetet, eftersom de är väl smorda. därför förstår jag att högerblaskor som hbl värnar om medelklassens fortlevnad. utan den så väntar garanterat klasskonflikt (om den inte försvinner så långsamt att man lyckas inducera en känsla av acceptans hos den arbetande befolkningen).
Jag läste texten lite annorlunda. Inte att medelklassen inte behöver arbeta, utan att en omedelbar kris, som den som arbetslöshet innebär, kommer att betyda olika i olika fall - vissa har besparingar att falla tillbaka på, andra inte. Men som Sonck också skriver är det här ju inget folk kan leva på i det långa loppet, så i den bemärkelsen är också 'medelklassen' hotad av prekariseringen av arbetsmarknaden. Så utifrån detta är de allra flestas positioner prisgivna åt deras ställning på arbetsmarknaden. Den här poängen är jag sympatisk med. Slutsatsen, tycker jag, är att man inte ska haussa upp medelklassen som samhällets centrum och bärande kraft, utan se på vad arbetsmarknaden gör åt oss alla.
Den allt överskuggande ”religionen” i världen i dags dato ÄR brist på pengar - och det är ju den allra största illusionen = förvillelsen av alla - på framförallt nationell nivå - men även på individnivå (etablissemangets massmedia ”tjatar” ju i all oändlighet om att det är brist på pengar ) - som jag ser det
.
Det är därför LivsViktigt för oss av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarna i världens alla länder - att Wi genomskådar detta - och efter förmåga och möjligheter gör något åt det. I annat fall blir det fortsatt ett ”rent helvete” i ”evigheter”.
I o f s så kan jag ha fel i detta – men det kan jag ej föreställa mig att jag har. Vad tror Du ?
Post a Comment