Filosofi.

På morgonen - JÄVLIGT tidigt i beckmörkret - stövlade jag iväg till insten för att där tillsammans med andra välkomna ett gäng gymnasister som var på studiebesök. Dessa var på gymnasisters vis trötta och disträa och sen nån nyfiken. Kollektivt gnagande på bullar där i morgonmörkret på ämnet filosofi. Vi andra tomtar försökte representera vårt kära ämne och prata klokt/sansat om filosofin som verksamhet och studieämne. På kvällskvisten ugglar jag framför datorn på jobbet. Har tagit en lur och satsar på långskift. Så det där som ibland händer mig. Jag sitter bland mina papper, dokumentet öppet, skriverskriver. Idisslar ditten/datten och försöker skapa ordning i en text som rusar åt femtio olika håll. Då. Alltså herregud vad ÄR filosofi egentligen, vad är det jag håller på med för fråga och hur tusan ska jag ta itu med den när jag väl klurat ut vilken den är, vad är det nu att filosofera egentligen, vänta nu, hur GÖR man, varför gör man, vad var nu grejen? Och är det nu vettigt att alls överhuvudtaget grubbla över vad filosofi är, gäller det inte att köra på bara? Va. En enda sörja i skallen. Alltså helt som en reaktion, ur matsmältningsapparaten typ väller den fram. Och det konstiga är att den där sortens icke-tanke sker i en anda både av djupaste förvirring och något slags hopp om att kanske, kanske och det här MÅSTE på nåt märkligt jävla mirakulöst-systematiskt sätt gå att reda och städa opp. Och det där är som sagt på en och samma gång uttryck för både total vilsenhet och något slags nujävlar och hur det öppnar för varför det där med filosofi hela tiden förnyar sig, som verksamhet alltså - jag upplever sällan filosofi som ett metodiskt trälande fram till klarhet. Det är precis just tvärtom, och då handlar det inte om något jox om kreativitet. Och det löjliga här är förstås att jag drabbas av vad-är-filosofi trots att jag sysslat med de här sakerna i ... öh ... . Det är perverst. Man borde ju liksom så småningom fatta vad det är man håller på med där i textgömmorna efter så lång tid i branschen. (Jag vet inte om det är bara jag, om det finns andra filosofer som nojar sånt där, och om det kanske förekommer i andra discipliner också, det måste det säkert göra.) Och ja, om det inte framgått än så är det precis de här grejorna som jag tycker gör det både oändligt fint och oändligt frustrerande med filosofi.